38

Jag kunde ha sprungit i solskenet, men om jag väntade till kvällen så kunde jag få sällskap. M sa att han hade tänkt sig 10-12 kilometer över Kungsholmen i femminuterstempo. Det trodde jag mig kunna klara.

Först utsikt över Riddarfjärden. Sedan Söder Mälarstrand. Obelysta Långholmen. Västerbron. Rålis. Klara strand. Stadshuset. Riksdagen. Slottet. Skeppsbron. Slussen. Brännkyrkagatans kullersten och backar. Och en liten spurt mot Mariatorget som avslutning.

Det är verkligen helt fantastiskt att kunna springa så här genom Stockholm och se så mycket på bara 54 minuter och 30 sekunder. Det hade jag aldrig kunnat drömma om för 15 år sedan.

När jag kom hem hade M redan mejlat en karta med vår väg. Fint.

Google säger 11,4 kilometer.

39

Imorgon är det sista chansen att anmäla sig till Göteborgsvarvet innan arrangören höjer anmälningsavgiften från 445 till 695 kronor. Jo, ni läste rätt – upp 250 med nästan 8 månader kvar! Jag vet inte om jag ska slå till eller sätta ner foten och säga att nu får det vara nog.

445 kronor är inte mer än vad jag betalade för årets lopp, men 695 kronor tycker jag är på tok för mycket för Göteborgsvarvet. Till nästa års lopp tar man emot 58 000 anmälningar, och redan nu är antalet anmälda ofattbara 38 000 45 000. Platserna lär ta slut innan Kålle och Ada hinner tänka på julklappar till Osborn och Beda.

När jag sprang Göteborgsvarvet första gången 2006 betalade jag faktiskt så mycket som 500 kronor, men då anmälde jag mig så sent som 17 april. För mitt tredje deltagande 2008 betalade jag 345 kronor 31 januari, och det tycker jag känns vettigt i fråga om både pris och tidpunkt.

Jag har sprungit Göteborgsvarvet fem år i rad och tycker att det är en fin tradition att dra västerut och träffa vänner. Men jag springer också Stockholm Marathon varje år, och 2011 är det bara en vecka mellan dessa lopp. Det är en ursäkt att spara 445 kronor.

Å andra sidan ska min bästa vän i Göteborg springa för första gången. Då blir det ju konstigt att för en gångs skull inte åka dit. Och att åka dit utan att springa själv låter ju helt vansinnigt.

---

Uppdatering: Jag hade missat dagens siffror från Göteborgsvarvet, men nu har jag ändrat i texten.

---

Ny uppdatering: Göteborgsvarvet har beslutat att anmälningsavgiften ska vara 445 kronor veckan ut (eller så länge det finns platser kvar om de tar slut innan det). Jag har bestämt mig för att inte springa Göteborgsvarvet nästa år.

40

Det var med endast vaga planer på vart jag skulle springa som jag gav mig ut i eftermiddagssolen. Sedan blev det ändå inte något av de alternativen jag hade föreställt mig, jag bara sprang till att jag tyckte det var lämpligt att vika av och sedan samma procedur ett par gånger till innan jag var hemma igen.

Från Gubbängen, förbi Bandhagen, in i kanten av Örby och genom Stureby och Svedmyra tillbaka till Gubbängen. Ett tag tangerade jag Hälsans stig Östberga-Stureby (som jag sprang en gång i våras), men det hade blivit för långt att springa hela den och samtidigt både dit och hem.

I början kände jag av träningsvärken från Lidingöloppet i vänstra lårets baksida och högra lårets framsida. Efter någon kilometer kändes det bättre i vänsterbenet, men efter ytterligare några gjorde det mer ont igen. Eftersom jag varken hade kilometermarkeringar eller GPS till min hjälp visste jag inte vad för tempo jag höll, men det var så lugnt att det aldrig kändes mer ansträngande än en rask promenad.

En kartkoll efteråt visar att det blev minst 7,6 kilometer på tiden 38:39, vilket innebär strax över femminuterstempo. Hade det inte varit för träningsvärken så hade jag kunnat fortsätta hur länge som helst. Det känns som att jag är i mitt livs form, och om bara en månad flyger jag till New York.

41

Om jag höjer blicken så ser jag nya mål bortom New Yorks horisont. Andra lopp, andra maror, bättre tider, mera träning.

Om jag sänker blicken så ser jag att vågen jag står på visar mindre än den gjort vid något tillfälle sedan jag nådde min nuvarande längd. Jag vågar inte ens räkna ut mitt BMI.

Jag tappar något kilo varenda gång jag springer ett lopp och det har blivit allt svårare att ta tillbaka det jag förlorat. Fortsätter det så här så finns det snart ingenting kvar att ta av.

De som känner mig vet att jag inte äter små portioner, men jag är medveten om att jag inte äter tillräckligt ofta. Jag trodde aldrig att det skulle behövas, men jag måste nog överväga att ta någon form av kosttillskott.

42

Det är nästan synd att jag inte springer Lidingöloppet varje år eftersom medaljen är så fin. Även när den inte är i silver.

Lidingömedaljer från 2006, 2008 och 2010. Blir det silver 2012?

Jag var lite sent ute – lämnade Gubbängen först klockan 11 med bara 100 minuter till start – men väskinlämningen gick smidigt och eftersom jag valde skogskanten istället för att köa till en bajamaja blev jag aldrig stressad. På promenaden mot startområdet pratade jag med två killar, bröder tror jag, som skulle springa för första gången. Jag delade med mig av mina erfarenheter efter bästa förmåga.

För en gångs skull ville jag inleda lugnt och försiktigt för att ha krafter kvar på slutet, vis av mina tidigare Lidingöerfarenheter. Jag försökte att inte ryckas med av de andras iver och de första mellantiderna blev 5:32, 4:16, 4:41, 4:41 och 4:48. Lugnt och stabilt. Förstafemman var bitvis lite trång, men inte så farligt bufflig – de armbågar som förekom kändes inte som att de var illa menade.

Jag drack blå sportdryck och hejade på före detta arbetskamraten och Lidingöbon Gabriella. Annars sprang jag i min egen bubbla och tänkte inte på mycket annat än kilometertiderna. Efter 4:58, 4:54, 4:39, 4:55 och 4:53 på andrafemman kunde jag konstatera att jag snittade 4:50 på första milen. Jag fortsatte att springa jämnt trots backarna, men kilometertiderna kröp upp mot fem minuter: 5:02, 4:52, 4:55, 5:01 och 4:59. Den lätta halvan var avklarad på 1:13:06.

Varje gång jag klunkade blått fick jag lite ont i magen ett par minuter senare, men det försvann alltid snabbt. Var det vid Fågelöudde det stod en galen DJ? Volymen slog nästan omkull mig när jag kom för nära högtalarna med högerörat. Jag gick snart också över tillåtna gränsvärden: 5:07, 5:06, 5:03, 5:20 och 5:22. Mina två tillgodominuter från första halvan hade jag hellre sparat till senare.

Det gick märkbart trögare, men samtidigt var jag knappast ensam om oförmågan till en negativ split. Jag upplevde det fortfarande som att jag sprang om oftare än jag blev omsprungen. Efter 5:25, 5:16, 5:06 och 5:13 hade jag slut på bonustid och sedan ett par kilometer tillbaka inget hopp om att klara en sluttid under 2:30. Jag gick en del av Abborrbacken och klockade 6:16 med den tunga sistafemman kvar.

Efter två mil var alla välbekanta tröjor borta och jag var i nytt sällskap. Jag visste inte om det var för att jag hade tappat eller om de var bakom mig. Nu lät jag det ta den tid som behövdes för att jag skulle hålla hela vägen: 5:53, 5:18, 5:25 och 6:23 efter att ha gått lite även av Karins backe. Först därefter vågade jag hålla ett något högre tempo. Min flickväns och hennes föräldrars uppmuntrande rop gav mig en extra skjuts på upploppet. Sista kilometern gick på 4:55.

Efter målgång tog jag av allt som bjöds: sportdryck, banan, bulle, cola, blåbärssoppa och kaffe. För två år sedan var jag helt utmattad efter loppet och blev sittande intill min väska med överdragskläder, men i år kunde jag med glatt humör leta upp mina anhöriga. Min flickvän visste att mitt mål var 2:30 och var orolig att jag skulle vara missnöjd. Men jag förbättrade mitt personbästa med över 20 minuter! Hur skulle jag kunna vara missnöjd med det?

43

Jag har börjat fila på en redogörelse från Lidingöloppet, men jag har bestämt mig för att skriva färdigt den först imorgon. Tills dess bjuder jag på lite kortfattad statistik från mina tre Lidingölopp:

År	Tid	Placering
2006	2.54.57	2863
2008	2.57.17	4623
2010	2.34.12	1784

Det kanske är läge att satsa på en medaljtid 2012?

44

Trots strul på tunnelbanans röda linje gick det oväntat snabbt och lätt att ta sig ut till Lidingövallen och startlappsutdelningen. Hoppas att det går smidigt även imorgon förmiddag när det blir lämmeltåg på allvar. Jag övervägde ett någorlunda billigt inköp på sportmässan, men istället hastade jag mig igenom för att hinna in till stan för lunch.

Med mig i kassen hem fanns lite varuprover, Blossom, aftonblaskan

och det där klistermärket jag aldrig hittar någon användning för.

Jag funderade faktiskt på att åka tillbaka till Lidingö på eftermiddagen för att handla och vara med på pastapartyt, men lite senare kändes det alldeles för jobbigt. Bättre att vara hemma och ta det lugnt istället för att flänga och fara. Jag skjuter till och med upp pillandet med startlapp och det mysko chipet till morgondagen.

Skicka LL (mellanslag) 20562 till 72456 för att få mina mellantider.

45

Idag lyckades jag åstadkomma något som varit nästan lika svårt att få till som sub40 på milen. Jag sprang en tidig morgonrunda.

Det var inte tidigare än att gatubelysningen hann släckas precis innan jag nådde min första kilometermarkering, men ändå tillräckligt tidigt för att jag skulle få uppleva lugnet före morgonrusningen. Om jag bortser från biltrafiken så såg jag till en början fler fyrbenta än tvåbenta varelser – bland annat tre rådjur som bara stod och stirrade tills jag kom innanför deras personliga sfär, vilket visade sig vara så lite som två meter.

Jag lät min sömniga kropp bestämma tempot. När jag nådde Hökarängen (efter att ha avverkat hälften av Hälsans stig) var det betydligt mer liv och rörelse i omgivningarna. Jag gissar att brytpunkten ligger ungefär vid 06:30. Om man vill slippa avgaslukt och morgonzombies bör man alltså ge sig ut före klockan sex.

Tillbaka vid utgångspunkten i Gubbängen stannade jag klockan på 39:43, mycket jämnt fördelat över rundans 8 kilometer. Det är det tänkta tempot för både Lidingöloppet och NYC Marathon.

46

Jag väntade så länge det var möjligt, men till slut kunde jag helt enkelt inte låta bli. Nu är jag anmäld till Hässelbyloppet.

Det som lockar mest är att jag känner till flera trevliga löpare som redan är anmälda. Det skulle vara tråkigt att bara läsa om loppet på bloggar och diskussionsforum efteråt när man själv kunde varit där. Utöver den anledningen så finns ju också möjligheten att jag ännu en gång tar mig under 40 minuter på milen för att få en bekräftelse på att det inte bara var en tillfällighet sist.

Det senaste året har det blivit en ordentlig procedur för mig att anmäla mig till ett lopp: Betala, registrera planerat deltagande på funbeat och jogg.se, blogga om det samt lägga till en puff bland planerade lopp i sidospalten. Sedan är bara själva genomförandet kvar.

47

Trots kylan blev det kortärmat idag. Samtidigt blev det höstpremiär för fingervantarna. Det ser inte ut att bli finare väder på lördag, så vi får se om fingervantarna och de långa tightsen följer med till Lidingöloppet.

Jag bestämde mig för en kort runda utan att titta på klockan. Jag såg många andra löpare medan jag följde de vita pilarna runt Majroskogen. En av dem hann jag möta två gånger. Vi tittade på varandra men hälsade inte.

48

Det är lustigt hur ett enda resultat kan ändra hela ens tankegång. Sub40 på Kistaloppet med en sekunds marginal. Jag trodde inte att det var inom räckhåll och jag trodde inte heller att jag skulle ha intresse av att sätta upp ett hårdare mål än så.

Men nu. Kan jag springa en mil på under 40 minuter efter årets blygsamma träningsmängd så kan jag inte låta bli att fundera på vad jag kan uppnå om jag skulle träna så mycket som jag tänkt mig (vilket egentligen inte är särskilt mycket). Kan jag klara 39 minuter nästa år? 38?

För min egen del tycker jag inte att det känns intressant att bli så mycket snabbare än så på milen. Vad jag är intresserad av är att kunna hålla min nyvunna hastighet på mer än dubbla distansen. Efter 1:29:11 på en halvmara i våras tyckte jag att 1:23 som nytt halvmaramål kändes orealistiskt för att det förutsätter att varje kilometer springs på 3:56. Men nu.

Om man springer en halvmara på 1:23 är man direktkvalificerad till New York City Marathon. Om jag når ner till 1:23 under 2011 så kan jag alltså springa i New York igen redan 2012. Det kan man kalla en morot. Om man blickar ännu lite längre fram så räcker det med 1:30 på en halvmara under 2013 för att jag ska vara garanterad en plats i New York City Marathon 2014. Det ska väl inte vara omöjligt.

49

Valet står mellan Hässelbyloppet 10 oktober eller ett helt (o)vanligt långpass samma helg.

Det som talar för Hässelbyloppet är att jag har goda möjligheter att göra en bra tid. Det känns inte helt omöjligt att mina 39:59 från Kistaloppet kan putsas ytterligare om förutsättningarna är de rätta. Jag känner också många som sagt att de ska ska springa Hässelbyloppet, och det skulle vara roligt att springa samtidigt med dem.

Å andra sidan har jag redan klarat att springa milen på under 40 minuter. Jag behöver inga fler försök i år och jag har inte heller någon tradition att upprätthålla eftersom jag inte sprang Hässelbyloppet förra året. Vad jag verkligen behöver är fler långpass inför NYC Marathon. Mitt schema med lopp var och varannan helg har i praktiken fungerat som hinder för långpass.

Senast på onsdag ska jag ha bestämt mig, för då stänger anmälan till Hässelbyloppet.

50

Det var kul att se ett par bekanta ansikten i Kista Science Tower i väntan på start i Kistaloppet. Jag tycker att det minskar eventuell nervositet samtidigt som det får tiden att gå. Dessutom var det lite för kallt för att stå still utomhus i shorts och kortärmat.

Precis före start började regna lite. Det enda som störde mig med det var att min billiga Runner's World-klocka inte fungerade som den skulle. Jag var nära att få panik innan tidtagningsfunktionen uppenbarade sig. Sedan öste det ner i en minut innan vi fick ge oss iväg.

Den första gatan var det lite trångt, men eftersom jag startade ganska långt fram öpnnade det snart upp och jag tyckte istället att det gick lite för snabbt. Vid den första kilometerskylten (i fothöjd) hade jag 3:46 och lite ont i högervaden efter förra lördagens halvmara.

In i Kista Galleria sprang jag redan efter sex och en halv minut. Det var skönt att slippa regnet en liten stund, känna lite värme och se min flickvän bland åskådarna. Fortfarande gick det snabbt. Ut ur gallerian utan missöden, runt kyrkan mot Ärvinge och vid skylten för andra kilometern (den sista riktiga markeringen) visade klockan 3:49. Nu var jag rädd att jag öppnat alldeles för snabbt.

Det är synd att arrangören missar något så grundläggande som kilometermarkeringarna. Lite koll på läget vill man ju gärna ha även om man inte springer med GPS. Nästa skylt jag såg markerade 8 kilometer, men min klocka visade då bara 19:50. Som tur var hade jag kollat en karta med kilometermarkeringar kvällen innan och är dessutom ”hemma” i området, men jag kan förstå om några blev förbannade.

Under andra halvan blev det glesare framför mig och jag passerade många ryggar jag sett under lång tid. Jag var orolig att jag skulle bli trött eller få ont, men det fortsatte att gå snabbt och bra. Med bara en halv kilometer kvar passerade jag ytterligare ett par killar och slängde ur mig ”Kom igen nu, sub 40!”, samtidigt som jag upptäckte att vänster skosnöre hade gått upp.

Tydligen räcker det inte med dubbelknut när det regnar. Nu hade jag inte marginal att stanna för att knyta – inte om jag ville vara säker på att gå under 40 minuter – så jag hoppades bara att jag inte skulle tappa skon som satt märkbart löst.

Det ökande antalet åskådare var första tecknet på att målet var nära, men den officiella klockan längre fram visade nu 39:5x. Min flickväns hejarop gav mig en sista skjuts in i mål, precis vad som behövdes. Målklockan hann över 40, men jag stannade min egen på 39:58. Förhoppningsvis hade jag ett par sekunders marginal mellan det ohörbara startskottet och passering av startlinje.

Av funktionärer i rosa tröjor fick jag en banan och en bulle i papperspåse. Det var lite rörigt i målområdet, men strax hittade jag också fram till en tygväska som visade sig innehålla mer än bara genomblöta tidningar.

Jag fick en röd ros också. Det är ju val imorgon.

Gladast var jag givetvis över tiden. Men helt säker ville jag inte känna mig förrän jag sett resultaten på nätet. Klockan fyra var var jag hemma vid datorn och fick det svart på vitt:

DITT RESULTAT
Kistaloppet 2010
Morgan Sturesson
Startnummer	3446
Klass	10 km Motion Herrar
	Bruttoresultat	Nettoresultat
Mål	40:02	39:59

Jag kan inte sluta skratta åt sluttiden, samtidigt som jag inte kan låta bli att oroa mig för att det ska uppdagas att banan varit för kort eller något annat dumt. Att springa en mil på under 40 minuter var ett mål som jag inte längre vågade tro att jag skulle klara i år. Jag är väldigt glad över att ha klarat ännu en av mina drömtider och därmed satt nytt personbästa på tre distanser i år – maraton, halvmaraton och milen!

51

Jag var i Kista idag. Det var inte för att kolla in banan inför morgondagens lopp, men bland annat för att hämta ut nummerlappen och slippa trängas med tusen andra löpare imorgon. Jag passade också på att träffa min efterträdare och äta lunch på Zenit i botten på Kista Science Tower, samma ställe som jag åt lunch på fem dagar i veckan för några år sedan.

SF Bio har sponsrat Kistaloppet med 300 biobiljetter. Nu tvivlar jag på att alla som anmält sig till utmaningen kommer att klara det, men jag själv siktar på att göra två av de 300 biljetterna till mina genom att springa snabbare än 42:48 och därmed slå min tid från Midnattsloppet. Om jag gör en riktigt bra tid så kommer jag förmodligen att vilja springa Hässelbyloppet också.

52

När jag joggade runt grannskapet igår gjorde det ont. Men inte bara på de ställen som gjorde ont efter Stockholm Halvmarathon. Det värsta är att jag tycker att jag fick ont i benhinnorna. Benhinnorna och löparknä är väl det värsta en löpare kan råka ut för.

Det var denna smärta som fick mig att inte anmäla mig till Hässelbyloppet igår. Om det är så att jag får problem med benhinnorna så tror jag att det räcker gott med redan planerade lopp (se sidospalten) som påfrestningar innan NYC Marathon. Nu vilar jag mig i form inför Kistaloppet på lördag.

53

Jag skulle inte kalla det en tidig runda, men det var åtminstone fortfarande ljust ute. Jag följde de vita pilarna runt Majroskogen och räknade till 40 stycken. En av pilarna pekar enligt min bedömning åt fel håll, så jag är inte helt säker på att jag springer rundan så som den är tänkt. Min mätning säger 4,9 kilometer och klockan stannade på 24:15.

Två pilar visar vägen genom Gubbängen.

Det gör fortfarande ont lite här och var, så det var inte svårt att ta det lugnt. Lördagens halvmara har lämnat oväntat stora spår. Men det som irriterade mest idag var att jag fick springa med kluckmage. Det hände förra veckan också, men det var mycket värre idag. Jag hade inte ätit eller druckit precis innan, så jag vet inte vad det beror på.

Kvällens dilemma är om jag ska anmäla mig till Hässelbyloppet. Det är sista anmälningsdag idag. Även Kistaloppet stänger anmälan idag, men dit har jag redan anmält mig. Allra helst hade jag sprungit Kistaloppet först och sedan bestämt mig. Ett bra resultat på lördag – men inte alltför bra – är väl det som skulle peka mot Hässelby.

54

Det har gjort riktigt ont i benen sedan lördagens halvmara. Det har till och med varit svårt att sova ibland. Jag har inte sprungit något sedan loppet, men imorgon (tidigt?) tänker jag ge mig ut på en lugn runda.

Nyss såg jag andra avsnittet av Sverige springer. Andreas Odén, Kajsa Bergqvist och Anders Szalkai lyckades alla tre klara sina respektive mål på Stockholm Halvmarathon. Morgan - Sverige springer, 0 - 2.

55

Jag hade tankar på att bryta i lördags, men jag härdade ut och sprang mina utlovade 21 098 meter. Jag har aldrig brutit ett lopp, så det ska nog mer till än lite trötthet och magont för att jag ska kliva av.

Från officiellt håll meddelas att årets upplaga av Stockholm Halvmarathon fullföljdes av 9425 personer. Det betyder att 312 av de 9737 startande valde att bryta, eller ungefär var 31:e deltagare. Jag vet inte vad som är normalt, men jag tycker nog inte att det är en anmärkningsvärt hög siffra med tanke på att en halvmara är en ganska tuff utmaning jämfört med till exempel Midnattsloppet eller Tjejmilen.

Det som får mig att fundera är istället skillnaden mellan antalet anmälda och antalet startande. Av de 13513 anmälda kom alltså 3776 personer inte ens till start. Det är nästan 28 procents bortfall. Först tycker jag att det låter mycket, men sedan ägnar jag mig åt lite självrannsakan.

Av de åtta gånger jag anmält mig till Stockholm Halvmarathon (tidigare under namnet S:t Eriksloppet) har jag avstått start vid två tillfällen. Det blir 25 procents bortfall, och min egen krasslighet dessa år räcker då som förklaring. Men samtidigt vill jag framhålla att detta är de enda två gånger jag betalat för ett lopp som jag sedan inte startat i.

Det blev luckor i medaljsamlingen 2005 och 2009.

56

Allting började så bra. Jag kom i lagom tid till startfållan, pratade med Tobias och Erik och kände mig relativt taggad. De första kilometrarna höll jag ett högt och jämnt tempo, men jag fann aldrig någon rygg att hänga fast vid. Det är en skön känsla att konstant ligga under 4:10 per kilometer, men jag har inte fysisk förmåga att ligga där särskilt länge.

Den första vändningen kom längs Karlbergskanalen. Samtidigt som jag såg solen träda fram kände jag en molande smärta i magtrakten. Jag vet inte om det var ett klassiskt håll eller någonting annat, jag vet bara att det inte ville gå över. Jag drack lite Gatorade vid andra vätskekontrollen och farten gick ner ganska ordentligt.

Jag lyckades ligga framför farthållaren för 1:30 ända till Norr Mälarstrand. Första milen gick enligt min egen klocka på 42:34, vilket kändes fint med tanke på att det var bättre än sluttiden i Midnattsloppet. Men sedan kom tanken att halva loppet återstod, och det kändes oväntat tungt att jag hade hela rundan på Södermalm framför mig. Plötsligt såg jag att Erik sprungit om mig, men jag orkade inte hålla jämna steg med honom.

Vid 12 kilometer kom de första tankarna på att bryta. Det är ju så nära till start- och målområdet från Riksdagshuset. Men jag har aldrig brutit ett lopp, så jag höll mig igång trots att tankarna återkom ett par gånger. Nu låg kilometertiderna stadigt runt 4:40. Magsmärtan som varit nästan borta kom tillbaka. Jag tog varken power-bars, druvsocker eller mer sportdryck av rädsla för att få mer ont, men samtidigt började krafterna att tryta.

Efter 18 kilometer började jag gå. Jag tycker egentligen inte att det är ok att gå, men nu hade jag så ont att jag tyckte att det dög som ursäkt. Hundratals löpare passerade mig. Nu var det inte så lätt att gå heller, så jag återgick snart till att springa fast i mycket låg hastighet. Jag började fundera på vad jag behövde hålla för fart för att inte vara helt missnöjd med sluttiden. Men även om det gick lättare från Slussen så fanns det inte krafter kvar till någon spurt.

Sluttiden blev 1:36:00. Jag kan inte låta bli att känna mig besviken, men samtidigt kan jag välja att se loppet som en nyttig erfarenhet. Det är några saker jag behöver bli bättre på, och gårdagens lopp var en bra väckarklocka för att väcka mig ur min slummer.

57

Idag ska jag springa Stockholm Halvmarathon, min tredje halvmara det här året. Mitt mål att springa distansen på under 90 minuter klarade jag redan i våras när jag sprang Kungsholmen runt på 1:29:11. Vädret den dagen var närmast perfekt och formen var bättre än jag hade väntat mig. Två veckor senare sprang jag Göteborgsvarvet på 1:35:15. På sätt och vis en besvikelse, men där var förutsättningarna betydligt sämre och jag är väl mest glad över att jag klarade värmen bättre än många andra.

Stockholm Halvmarathon, som för några år sedan kallades S:t Eriksloppet, har jag ibland kallat för mitt favoritlopp. Idag vet jag inte om jag står fast vid det, men förmodligen kom det av att det var min första halvmara, bara några veckor efter att jag sprungit mitt första lopp 2003. Det var också en bra grund för att våga ta mig an Stockholm Marathon redan året efter.

Idag fyller loppet ingen annan funktion än att det tvingar mig ut på ett längre pass i en någorlunda hög fart. Vädret ser ut att bli idealiskt, men med formen är det sämre ställt. Kanske kan jag ändå ryckas med och pressa fram ett hyfsat resultat. Bland sex föreslagna taktiker väljer jag förmodligen en kombination av att gå ut hårt och ta rygg. Jag har inte förberett mig på något speciellt sätt, trots att jag läst och tagit visst intryck av Anders Szalkais tio tips för det sista dygnet.

Har jag ett primärt mål med dagens insats, så är det att inte försämra min gamla statistik:

Antal genomförda lopp	5
Snittid	01.39.45
Snittplacering	998

Upplaga	Placering	Tid
Stockholm Halvmarathon 2009	DNS
Stockholm Halvmarathon 2008	761	01.33.28
Stockholm Halvmarathon 2007	885	01.36.17
S:t Eriksloppet 2006	869	01.39.09
S:t Eriksloppet 2005	DNS
S:t Eriksloppet 2004	950	01.42.06
S:t Eriksloppet 2003	1525	01.47.45

Självklart skulle en tid runt 1:30 smälta in fint i den tabellen...

Loppet ser i stort sett ut som tidigare, även om det gjorts några smärre ändringar lite här och där. Nu när jag följer kartans röda linje med blicken känner jag de första tecknen på nervositet. Händerna darrar lite ovanför tangenterna. Om en halvtimme darrar de ovanför en lätt lunch.

För 30 spänn kan man få mina tider vid 5, 10, 15 och 21,1 kilometer som sms till mobilen. Skicka i så fall SHM mellanslag 1819 till 72700. Eller byt ut 1819 mot ett annat startnummer om du vill ha tider från någon annan löpare. Jag känner själv flera personer som kommer att springa i dagens lopp. Jag önskar dem alla lycka till och hoppas att vi ses någon gång före, under eller efter loppet!

58

Idag är sista anmälningsdag till Kistaloppet. Jag har både anmält mig och skickat ett mejl för att delta i utmaningen. Mitt huvudsakliga mål är alltså inte att springa milen under 40 minuter, utan under 42:48 som var min sluttid i Midnattsloppet. Klarar jag det så får jag två biobiljetter.

Jag har inte så bra koll på hur lättsprunget Kistaloppet kommer att bli, men det kan väl inte vara tyngre än årets upplaga av Midnattsloppet? Det blir förmodligen dagsformen som får avgöra.

59

Trots att jag var uppe före solen så hann klockan passera 9 innan jag kom ut på den utlovade morgonrundan. Det som alltså snarare blev en förmiddagsrunda utspelade till största del längs Hälsans stig Rågsved. Jag tog med mig en svartvit kopia av kartan i en plastficka.

En av anledningarna till att jag inte sprang rundan redan i tisdags var att den ligger drygt tre kilometer bort. Närmaste väg dit är via Högdalens industriområde (vilket också ligger på minussidan), men efter drygt 20 minuters lunk hade jag hittat in på spåret och nått den närmaste kilometermarkeringen. Utan att fundera över det valde jag att springa moturs.

Skyltningen visade ganska omgående sina brister. Jag sprang fel, konsulterade kartan, sprang tillbaka och sprang fel på nytt innan jag hittade rätt väg. Många av de markeringar som faktiskt finns har dessutom bleknat så att den röda pilen inte syns mot den gula bakgrunden. Den officiella kartan är inte den bästa tänkbara, men utan dess hjälp hade jag gett upp och sprungit hem.

Min vän i plastfickan – här i färg!

Förutom kartan hade jag hjälp av att jag gick här med hunden för några månader sedan. Med felspringningar tog slingans två första kilometer 18:42 (inklusive ståvila 30+20 sekunder). I Hagsätra-trakten blev skyltningen betydligt bättre. Omgivningarna var också trevligare än jag hade väntat mig. Slingans tredje och fjärde kilometer avverkades på 5:49 respektive 5:20.

Efter lite förvirring hittade jag ner i naturen söder om Bjursätragatan. Hälsans stig tangerar här Kräpplaspåret, och jag kände genast att det var värt allt besvär och alla felspringningar. Det är den finaste miljö jag befunnit mig i sedan långpasset med Erik. Efter halvannan kilometer lämnar man området genom att springa uppför en lång backe. Efter det är skyltningen närmast obefintlig på väg mot Rågsved.

Jag fick tiden 18:39 på den tre kilometer långa sträckan mellan Hagsätra och Rågsved. Hälsans stig Rågsved går genom Rågsved Centrum (vilket säkert kan vara besvärligare än det var idag), sedan in i ett industriområde och längs Rågsvedsvägen – helt klart den sämsta kilometern av slingans totalt åtta.

Efter den avslutande kilometern på 5:09 sprang jag hem på drygt 19 minuter. Det som var tänkt att bli ett lugnt distanspass runt 14,5 kilometer blev nu ett par kilometer längre (jag har inte mätt omvägarna än). Totaltiden på 1:32:23 är väl ungefär vad jag kan vänta mig på lördag, men då ska jag hinna avverka 21,1 kilometer. Förhoppningsvis får jag då hjälp av bättre skyltning.

60

Jag hade verkligen tänkt springa idag, helt ärligt. Men precis som igår sköt jag hela tiden upp det till senare. Till slut återstod bara kvällen. Och så, på väg hem från ett ärende i stan, slår jag mig på ett vändkors. Hårt mot lårets baksida. Det känns fortfarande.

Eftersom det är ett lopp den här veckan så är jag inte förvånad. Det är en tråkig liten tradition att jag gör mig illa inför ett lopp. I bästa fall blir det bara ett ordentligt blåmärke den här gången. Egentligen borde jag gett mig ut på en runda för att känna efter om det är värre än så, men nu är jag trött och tänker gå och lägga mig. Jag har alla avsikter att springa tidigt imorgon bitti. Helt ärligt.

61

Tidigare ikväll såg jag Sverige springer på TV4 Sport. Andreas Odén och Anders Szalkai har fått sällskap av Kajsa Bergqvist den här säsongen, och tydligen ska alla tre springa New York City Marathon om två månader. Jag kan inte tänka mig något som som skulle få mig mer intresserad av att se programmet under hösten.

Som uppvärmning kommer alla tre att springa Stockholm Halvmarathon på lördag. Vi kommer alltså att följas åt under hela hösten, Sverige springer-gänget och jag. Jag kommer att kunna jämföra mig och mina förberedelser med dem och deras, vecka för vecka. Idag har jag sett dem springa, men inte sprungit själv. Morgan - Sverige springer, 0 - 1.

62

Jag gör som Jonas (som ska springa Chicago Marathon 10 oktober) och påminner om att det är hög tid att göra en elektronisk ansökan om inresetillstånd till USA. ESTA-ansökan är obligatorisk sedan i januari 2009. Det har hittills varit avgiftsfritt, men från och med 8 september kostar det $14. Så gör det idag eller senast imorgon om du vill spara en hundring!

Har man tidigare ansökt och blivit beviljad inresetillstånd så är det ingen panik nu eftersom tillståndet gäller i två år (om man inte har bytt pass). Man kan dock behöva logga in och uppdatera vissa uppgifter. Mitt eget inresetillstånd sträcker sig till 10 februari 2011, passet till 9 oktober 2011.

63

Det är inte alltid jag har möjlighet att springa i skogen, längs en vandringsled, på någon friluftsanläggnings motionsspår eller i Central Park. Ofta blir det en mer urban miljö, men ändå gärna en väl utvald sådan. I Stockholm känns det naturligt att springa runt en eller några av holmarna, till exempel Södermalm eller Kungsholmen. Det är lagom långa rundor, det är vackert, och det finns ofta bra gångvägar att hålla sig till.

Idag var jag på Skansen. Inte för att springa, utan för att titta på djur och gammal svensk kultur när Konsumentföreningen Stockholm bjöd på entréavgiften. Bland utställarna på familjedagen fanns Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund som bland annat informerade om Hälsans stig. Jag plockade på mig några uppkopierade kartor och ett informationsblad.

Hälsans stig finns på 33 platser i Stockholms län. Den sammanlagda sträckan av dessa rundor är 213 kilometer. Det är skandal att jag springer samma 8 av dem om och om igen runt Hökarängen. Om jag skulle sluta vara så bekväm av mig, förnya SL-kortet och börja avverka de övriga en efter en – hur många rundor och kilometer hinner jag då pricka av under september och oktober?

64

Jag har varit flyttgubbe idag. Hela eftermiddagen och kvällen gick åt, inklusive avslutning med en öl och en pizza. Vi får se hur pigg jag är imorgon, om förkylningen har släppt och jag orkar ge mig ut till Lidingö för att springa testlopp eller om jag tar sovmorgon och äter brunch i stan.

---

Uppdatering söndag: Det blev sovmorgon. Klockan nio, när jag borde varit på väg ut genom dörren, satt jag fotfarande vid frukostbordet. Kroppen gör ont efter gårdagens vedermödor och snuvan är kvar, så det kanske var lika bra. Jag är en bangare.

65

Jag tycker nog att det är för långt att åka till Skåne bara för att springa 10 kilometer (trots att jag tycker att det är värt att korsa Atlanten för att springa 42). Rätt många argument talade dock för att jag skulle springa det 10 kilometer långa Hässleholmsloppet imorgon:

• Gratis startplats i loppet som jag vunnit i en tävling

• Teaterpremiär samma kväll i Hässleholm där jag känner regissören

• Ordnat boende i två nätter hos en barndomsvän i Kristianstad

• Gratis bilresa så långt som till några hundra meter från barndomsvännens hus

• Kompletterande kostnader för bussresor skulle bli blott 500 kronor

Förkylningen som jag trodde att jag hade blivit av med har dock kommit tillbaka med förnyad styrka. Idag känner jag mig faktiskt sjukare än vad jag gjort någon dag tidigare i veckan. Det känns därför inte längre som en god idé att sitta bakom en bilratt i sex timmar för att eventuellt springa ett lopp imorgon. Och teatergrejen föll lite på att jag under morgondagen borde hjälpa teaterregissörens blivande sambo att flytta – inom Stockholm.

Nu blev jag alltså kvar hemma i Stockholm. Fokus kommer att ligga på de tre kommande lördagarnas lopp: Stockholm Halvmarathon, Kistaloppet och Lidingöloppet. Skulle förkylningen släppa sitt grepp om min näsa under det närmaste dygnet så tänker jag också springa det testlopp som Lidingöloppet arrangerar på söndag.

66

Jag var i Stockholms norra utmarker idag och såg tumbleweed korsa vägen en bit från min gamla bostad. Min förkylning kändes inte värre än att jag vågade ge mig ut och springa min gamla standardrunda. A run down memory lane. Det rör sig om ett trekilometers elljusspår en kilometer från lägenheten, känt i vissa kretsar som Husbytrean eller kort och gott H3 (elljusspåret alltså, inte lägenheten).

Jag ville se hur snabbt jag kunde springa spårets tre kilometer, så jag bestämde mig för att jogga dit, sedan ösa på så gott det gick och avsluta med lugn jogg tillbaka. Jag hade glömt att ta med armbandsklockan, så jag sprang med mobilen i handen. Tidtagaruret i min Sony Ericsson gav mig dessa siffror:

	min/km	totalt
Uppjogg (nedför)	04.43,5
H3 kilometer 1	04.00,2	08.43,7
H3 kilometer 2	04.31,3	13.15,0
H3 kilometer 3	04.25,9	17.40,9
Nedjogg (uppför)	05.15,3	22.56,2

Med lite huvudräkning får man fram 12:57 på Husbytrean. För att försvara kilometertiderna vill jag framhålla att det är en ganska backig runda. Men visst kan jag kanske klara den på 12 blankt. Om jag springer den igen.

67

På tisdag, 7 september, startar andra säsongen av Sverige springer i TV4 Sport. Har man inte tillgång till kanalen så kan man se programmen på TV4 Play.

Jag såg inte alla program i första säsongen, men den här gången kommer jag att vara mer angelägen eftersom de har ett visst fokus på New York City Marathon. Programmet följer Kajsa Bergqvists förberedelser för att springa loppet.

Kajsa Berqvist och jag sprang båda Göteborgsvarvet i våras. Hon skulle slå Stefan Holms resultat, men jag tror att hon bröt. Kanske får man reda på vad som hände om man kollar på Sverige springer.