Lokalkännedom

Den senaste veckan har jag haft svårt att komma ut i hyfsad tid, men jag har med anledning av detta lärt mig åtminstone en sak: de närmaste elljusspåren (Hammarbyrundan, större delen av Björkhagsslingan och anslutningen förbi K22) släcks så sent som fem i elva, medan Kärrtorpsspåret släcks någon gång mellan tio och halv elva.

I tisdags utnyttjade jag de generösa ljustiderna genom att ge mig ut först kvart över tio. Jag sprang från K22 (hemma) ett par hundra meter bort till den rödmarkerade Björkhagsslingan och följde sedan den till att jag var tillbaka till utgångspunkten.

Björkhagsslingan (från K22).

En del av Björkhagsslingan sammanfaller med Kärrtorpsspåret och egentligen hade jag tänkt springa den rundan också, men där hade ljuset redan släckts. Jag valde därför att nöja mig med att fullfölja Björkhagsslingan och sedan springa hem, en blygsam kvällsjogg på mindre än 3,5 kilometer.

I torsdags kväll kom jag ut lite efter halv tio och bestämde mig för att springa två varv på det 2600 meter långa Kärrtorpsspåret och kanske få reda på när det är ”lights out”. Som jag sprang blev det ungefär 700 meter dit, men trots att jag höll ett ganska lågt tempo och klockan hann passera tio så slapp jag springa i mörker.

Två varv på Kärrtorpsspåret (från K22).

Även idag blev det en massa ”jag ska bara” så att jag inte kom ut på något långpass med solen som belysning. Att springa fram till midnatt känns heller inte särskilt lockande, så det får bli en annan lösning.

Viruddenloppet 2011

Vi var i När i god tid inför Viruddenloppet. Det regnade, så det var inget som lockade mer än att sitta still i våra vänners stuga några kilometer från När. Sedan blev det ändå lite stressigt när jag skulle byta om och springa ut till bilen där Per väntade med motorn igång. Femkilometersloppet pågick redan, men vi kom utan problem fram till idrottsplatsen, där vi snabbt hittade min norske vän Pers två svenska bröder.

Det mesta av tiden fram till start stod vi och tryckte i omklädningsrummet. Det var för blött och för kallt att vänta ute. Strax innan start tilltog regnet så att det regnade mer än någon gång tidigare under dagen. Precis innan start fick vi höra att kilometerskyltarna förmodligen regnat bort eller förstörts, och precis efter start kom jag ihåg att jag fortfarande inte ställt tillbaka min klocka till auto-lap.

Jag hade stått ganska långt fram vid starten och bevakade min plats väl under inledningen av loppet. Jag undvek att springa i djupa vattenpölar och vattenfyllda hjulspår, halkade inte på gräspartierna trots att de blev allt kladdigare för varje passering. Efter tre kilometer hade jag sprungit om tre personer, efter fyra var det fyra utan att jag själv blivit omsprungen.

Framsidan av tröjan kändes som en planka av allt vatten. Även skorna samlade på sig en hel del tyngd utöver de vanliga tvåhundra grammen. Men kroppen kändes bra. Inget gjorde ont och andningen var obekymrad. Jag fungerar bra i regn och kyla. Synd bara att underlaget blir så tråkigt, utsikten så grå och publiken så fåtalig.

Halva loppet tog mig ungefär 21 minuter. Nu hade jag en bit fram till en kille med blå tröja som i sin tur hunnit ikapp två andra killar. Jag var inte riktigt beredd att springa om dem än eftersom jag var rädd att åtminstone den blå tröjan snart skulle passera mig igen. Efter att ha närmat mig ett tag sprang jag ändå om. Blåtröjan lät mig dra uppåt en kilometer i regn och blåst innan han återtog platsen framför mig.

Efter tre fjärdedelar av loppet såg jag min flickvän och Pers äldsta dotter stå och skydda sig från regnet så gott det gick. När jag passerat hörde jag min flickvän ropa att vi skulle sova hos moster H, vilket var de bästa nyheterna jag kunde fått under loppet. Att sova i tält eller i bilen kändes som allt sämre alternativ, även om jag gärna hade stannat i När istället för att tvingas köra några mil.

När jag kunde se långt fram räknade jag fem eller sex personer som jag kanske skulle komma ikapp om de slog av på takten. Bakom mig tror jag att det var glesare, men en röd tröja kom närmare och närmare. Mot slutet av loppet var jag rädd att han skulle springa om mig. Jag ökade med några hundra meter kvar men det gjorde han också. När jag nådde gräsplanen sprang jag så fort jag bara kunde med rödtröjans flås i nacken.

Det blev en riktig spurtstrid — som jag vann! Det är lite synd att det inte finns några bilder från (upp)loppet. Arrangören meddelade att den planerade fotograferingen fick ställas in på grund av det dåliga vädret. Jag och rödtröjan kramade om varandra efter målgång. Vi var båda glada över att ha sporrats till att ge lite extra. Jag såg att han hade nummer 362 och därmed var ett nummer efter mig både i startlistan och resultatlistan (om det inte vore för att han inte fått någon tid i resultatlistan, vilket kanske korrigeras så småningom). Min tid blev 41:43.

I goodie-bagen låg en Vitamin Well, en kexchoklad och ett gammalt nummer av Runner's World. Jag tror det var olika tidningar i påsarna — jag fick i vilket fall den från årsskiftet som sammanfattade höstens NYC Marathon. Det kändes bra, men annars hade gärna fått den tidning som innehåller 4:30-Staffans artikel som jag fortfarande inte har läst.

Ingen sa något om att jag vunnit ett extra pris när jag hämtade påsen, men en stund senare gick jag tillbaka och fick en pocketbok för att mitt startnummer slutade på en etta. Det var Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en bok som både min sambo och jag är intresserade av att läsa. Jag kramade hårt runt plastpåsen för att inte boken skulle förstöras av regnet.

Sedan var det roliga slut. När Per och hans båda bröder tagit sig i mål duschade jag av mig smutsen och köpte en varmkorv innan vi lämnade en ganska folktom idrottsplats. Gotlandssemestern fortsatte på annan ort, men jag kan tänka mig att återvända till När för att springa Viruddenloppet igen. Förhoppningsvis en vacker sommarkväll.

Anmälan till Jubileumsmarathon

Jag har ju redan köpt min startplats till nästa års jubileumsmara (samtidigt som jag som vanligt betalade för nästa års Stockholm Marathon vid startlappsuthämtningen till årets lopp), men idag kl 13:48 släpps återstående platser till försäljning på den officiella hemsidan.

Tröjan ingår inte i anmälningsavgiften.

Det gäller nog att hänga på låset, för antalet intresseanmälningar är högt i förhållande till antalet startplatser. Ses vi på startlinjen om ett år?

Gotlandssemester — med lopp i När!

Redan förra sommaren ville jag springa ett lopp på Gotland. Då blev det tyvärr ingen resa, men nu är vi där resten av veckan! Under våren hade jag turen att vinna en startplats i Viruddenloppet, så det enda som kostar något är båt, hyrbil och boende — runt 4000 kr att dela på två (inklusive taxi igår morse eftersom vi inte lyckades hinna med första tunnelbanan kl 05:06).

Det blir alltså ett tiokilometerslopp imorgon. Jag kommer inte att kunna pressa fram någon rekordtid, men jag kommer förhoppningsvis att ha roligt när jag försöker hålla jämna steg med min norske kompis Per. Han har ett lägre startnummer än jag eftersom fördelningen är gjord på efternamn i bokstavsordning. Vem av oss som står med lägst nummer i resultatlistan återstår att se.

Första natten på Gotland har vi sovit i tält, men inatt kommer vi att bo på vandrarhem. Det är ett lite säkrare sätt att få tillräckligt med sömn innan loppet. Nu ligger vandrarhemmet ovanpå en vinfabrik, så det finns en viss risk att det blir vinprovning imorgon eftermiddag innan vi åker vidare till När.

En löptur till Hellas och lite till

Det här bytet av bostad blev ett oerhört lyft, inte minst sett till den nya bostadens geografiska läge. Det är inte bara extremt nära till fina motionsspår — om man springer ytterligare ett par kilometer så finns det ännu fler fantastiska spår! Jo, jag har sprungit på Hellas-spåren ett par gånger tidigare, men inte direkt hemifrån.

Idag ville jag springa något av Hellas-spåren. Först tänkte jag mig trekilometerspåret, men eftersom det var så överraskande nära dit valde jag det gulmarkerade femkilometerspåret för att få ihop lite fler kilometer. Jag kunde förstås valt det gröna milspåret, men det har jag sprungit tidigare och jag visste inte om jag skulle orka ett riktigt långpass.

Spåret bjöd på den ena skönhetsupplevelsen efter den andra. Några hundra meter tangerade Sörmlandsledens första etapp, och jag hade hunnit glömma hur fint det var just där. Tempot var inte högt, men jag njöt av upplevelsen och vred nästan nacken ur led för att se mig omkring medan jag sprang.

En huvudfoting i rött på kartan från Garmin Connect.

Tillbaka vid Hellas vände jag om för att ta genvägen via Söderbysjön. Här finns det en röd markering som jag verkligen kommer att återvända till för både löpning och promenader. Framme vid Björkhagens golfklubb sprang jag inte direkt hem utan vidare lite på måfå. Sträckan från golfklubben till Bagarmossen kändes inte lika inspirerande, men efter lite asfaltslöpning var jag snart tillbaka och på väg hem.

Efter en timme och en kvart var jag riktig trött och började få ont i magen. Det onda förvandlades till håll, men jag blev snabbt av med det genom att hålla in inandningarna, vilket funkade bättre än det brukar. Nu ville jag bara komma hem så snart som möjligt. Det blev inget långpass av det hela, men jag var ändå nöjd med att fått ihop drygt 15 kilometer. Det blev ju över tre mil på veckan!

Hammarbyrundan

Nu när jag bor som jag gör så är det tre pass i veckan som gäller, punkt slut. För att öka motivationen har jag också registrerat mig som deltagare i tävlingen ”Spring ett varv runt Fuerteventura” på löparforumet jogg.se. 250 kilometer ska jag väl kunna få ihop under juli och augusti?

Igår var det mycket på att-göra-listan, men vid 16-tiden gav jag mig ändå ut och sprang fem varv på den blåmarkerade Hammarbyrundan. Hammarbyrundan har sin start- och slutpunkt bara ett par hundra meter hemifrån, även den sträckan på ett fint förbindelsespår genom skog och förbi kolonilotter.

Några 900 meter gick min klocka inte med på att Hammarbyrundan skulle vara, men de tre backarna vid ungefär 250, 500 och 750 meter (enligt skyltningen) är fina och krävande. Fem varv gav 15 branta stigningar, så svetten rann när jag återvänt hem till K22 för en dusch.

Intervaller på Kärrtorps IP

I helgen flyttade vi in i den nya lägenheten i Björkhagen. På den allra första hundpromenaden, i måndags, hann vi inte många meter in i skogen innan vi mötte Ingmarie. Hon var inte sen att bjuda in mig till ett intervallpass på Kärrtorps IP på onsdagen. Jag tänkte att jag skulle hinna med ett ett eget distanspass innan det, men det mesta av min tid gick till att flytta runt möbler och tömma flyttlådor.

Magnus och Janne ser pigga ut trots löpning i sommarvärme.

Jag sprang den dryga kilometern till idrottsplatsen. Även Magnus och Janne hade nappat på att springa Kärrtorpsrundor den här förmiddagen. Med Ingmarie som guide värmde vi upp med tre kilometer i skogen. Sedan skulle Ingmarie, Janne och jag springa 12 gånger 400 meter. Redan innan den första kände jag mig tveksam till att jag skulle orka. Att avbryta efter 10 var en plan jag behöll för mig själv.

Våra väskor vilade i ett svalt bås medan vi själva plågades i solen.

”De goda nyheterna är att det blir 75 sekunders vila” sa Ingmarie inför första intervallen. Jag höll mig precis bakom henne under hela första varvet, medan Janne tog det lite lugnare. Ingmarie och jag kom överens om att turas om att dra under de följande 11 varven. Efter sju varv kände jag mig helt slutkörd, så efter det åttonde bestämde jag mig för att sänka tempot.

På så vis blev det lite enklare, även om jag fortfarande kände mig ganska utmattad i sommarsolen. Istället för varvtider runt 1:25 låg de sista fyra på ca 1:30-1:35. Jag vilade bara en minut nu för att fortfarande känna pressen från Ingmarie. De två sista var inte alls så jobbiga som jag tidigare hade trott, men utan sällskap och Ingmaries ständiga uppmuntran hade jag nog inte orkat springa intervaller över huvud taget.

Ingmarie har fler bilder från intervallpasset (där även jag syns).

Sedan blev det förstås löpskolning också, något som jag under Ingmaries ledning fruktar mer än intervaller. Seriens avslutning med 20 utfallssteg, 6 grodhopp och 2 gånger 20 jämfotahopp är en riktig plåga. Vi gjorde två serier innan vi avslutade med gemensam nedjogg — samma tre kilometer som uppjoggen, fast från andra hållet. Sedan sprang jag direkt hem och åt lunch.

Ingmarie frågade mig idag hur det kändes i benen. Mitt svar är att utöver träningsvärken känns det finfint!

I väntan på nya vanor

Månadens samlade löpning blev drygt en mil när jag igår (torsdag) masade mig ut och sprang i riktning mot de vita pilarna — ännu ett farväl. Inget pulsband, inga kilometertider och bara enstaka blickar på klockan när jag lufsade den knappt fem kilometer långa rundan. Jag hade träningsvärk efter måndagen, och det blev inte bättre av det här. Det är verkligen en lång väg tillbaka efter en månads uppehåll.

Flytten till den nya lägenheten har börjat. Jag känner ännu inte den totala lycka jag hade väntat mig, men jag längtar verkligen till att allt är på plats och jag har ro att ge mig ut i de intilligande spåren.