#400

Det är precis åtta år sedan jag började publicera den här bloggen.

Det första av de totalt 1371 inläggen inledde en 400 dagar lång nedräkning till att jag skulle springa New York City Marathon 2010. Sedan hade jag tänkt att det skulle vara slut. Efter ytterligare ett år med sporadiska inlägg drog jag dock igång nedräkningen igen med målet att fylla 40. Att skriva dagliga inlägg kändes ofta alltför krävande, så det blev mer sporadiskt när jag därefter räknade ned till mitt deltagande i NYC Marathon 2014. Tanken var sedan att jag skulle avrunda med 400 dagar till Boston Marathon 2017, vilket sedan justerades till att säkra en plats till 2018, vilket ju inte heller funkade. För närvarande har jag inga planer på att skjuta upp det ännu en gång eller att räkna ned till något annat.

Det får räcka så.

#399: Alla lopp och årsbästa 2003-2017

Jag har knappat ihop sammanställningar av alla lopp jag sprungit och vad som varit mina bästa tider på de olika distanserna år för år. Det är statistik som jag tycker att jag har anledning att vara stolt över.

Samtliga lopp 2003-2017 

Årsbästa 2003-2017

#398: Ett dåligt maratonår

Jag tog mig an att springa tre maratonlopp i år. Barcelona, Stockholm och Berlin. Delvis för att det var lopp jag verkligen ville springa, delvis för att jag verkligen ville kvalificera mig till Boston Marathon. Jag lyckades inte nå min kvalificeringstid vid något av loppen. Inget av loppen kan heller beskrivas som en njutningsfull upplevelse.

Jag skulle vilja hävda att det är mitt sämsta maratonår på tio år. Det har fått mig att se på löpningen på ett helt annat sätt. Jag har tänkt på hur det skulle vara att sluta springa. Jag har också funderat på vad jag behöver göra för att hitta tillbaka till god form. För tillfället har jag inget inplanerat innan Stockholm Marathon om åtta månader. Gott om tid oavsett vad det blir.

#397: Mitt resultat i Berlin Marathon 2017

Jag funderade på att börja gå redan innan jag sprungit halva, men jag höll ut i två mil till. Sedan gick jag bara halvannan kilometer innan jag började springa igen. Det gick riktigt långsamt, men jag lyckades spurta in på 3:53:54. Långt från min bästa tid för två år sedan och min sämsta tid av fyra i Berlin.

Chokladfylld croissant till det sista av den alkoholfria ölen.

#396: Dagen innan Berlin Marathon

Tidigare år jag varit i Berlin – 2011, 2013 och 2015 – så har sportmässan varit på den gamla flygplatsen Tempelhof. Inte den här gången. Det är fortfarande en bra mässa (även om jag inte köpte något idag), men jag upplevde det som trängre och inte lika väl arrangerat.

Som många andra fyllde jag i en lapp med startnummer och namn för att få något slags bricka tillverkad. Väntetiden sades vara två timmar, men när vi var färdiga med mässan en halvtimme tidigare gick vi dit igen och jag fick ett litet kuvert. En annan löpare passerade och frågade vad man kunde få. Efter en snabb blick skrattade han och sade ”Enjoy”.

Mitt startnummer och förnamn på en liten bricka. Varför skrev jag inte 42 195?

Min löparvän Erik får sin i vår, men jag är inte ett steg närmare.

Med den här utsikten tänkte jag dricka en öl till lunch imorgon.

Efter mässan hade vi gott om tid att testgå vägen mellan hotellet och start/målområdet. Vi hade tittat ut en italienare nära hotellet som vi tänkt äta på, men eftersom vi inte hade bokat bord fick vi vända i dörren. Vi hade turen att få ett bord på en annan italienare på andra sidan gatan. Redan innan klockan åtta var vi tillbaka på hotellet, och snart är det läggdags.

#395: Till Berlin

Vi fick sitta en timme extra på Arlanda, men sedan tog det inte långt tid att komma till Berlin. Planen för dagen var inte mer än att ta oss till hotellet och därefter hitta något att äta.

Vi såg flera tänkbara matställen.

I de här krokarna bodde vi för två år sedan.

Vi åkte till Hauptbahnhof och gick till hotellet därifrån.

Utsikt mot innergård från hotellrummet.

#394: Sömn och vila

Jag har sovit ovanligt lite och är därför väldigt trött. Förhoppningsvis får jag ordentligt med sömn åtminstone två av de tre nätter som återstår innan Berlin Marathon. I ett större perspektiv är jag också fysiskt trött, så efter Berlin Marathon kommer det förmodligen att bli en lång paus från löpningen. På ännu längre sikt är jag förstås sugen på att springa mer än någonsin tidigare.

#393: Vardagsmaran

Jag försöker få grepp om den närmaste veckan och inser att jag med sömnbrist, en kvardröjande krasslighet, ett pressat arbetsschema och ovanligt mycket logistik hemma har börjat se på Berlin som en lugn paus mitt i hetsen. Kanske kommer jag att se annorlunda på det efter några mil på Berlins gator.

#392: Max 28 liter till och från Berlin

Istället för att fundera på vilken tid jag kan klara i Berlin Marathon, funderar jag på hur lite jag kan ta med mig på flyget. För en sådan här resa kör jag självklart utan incheckat bagage, men den här gången hoppas jag dessutom kunna klara mig med enbart en enkel ryggsäck.

#391: Löparresor

Det där att åka någonstans, springa ett lopp och sedan åka hem igen är ju egentligen rätt så märkligt. En granne påpekade detta i morse när vi sågs på väg till våra respektive jobb. Jag försvarade beteendet med att jag oftast gör även något annat av resan. Och egentligen så är det väl ännu konstigare att åka någonstans och sedan tillbaka utan att springa ett lopp?

#390: Väderprognos för Berlin Marathon

Det är fortfarande för tidigt för att veta säkert, men plötsligt inser jag att vädret kan bli rätt tråkigt i Berlin nästa helg. Prognoserna har svängt fram och tillbaka och kan säkert fortfarande ändras igen (och igen). För tillfället ser det dock ut att bli regn, mest på lördagen men även på söndagen.

Tidigare år har jag haft extrem tur med vädret. Inte överdrivet varmt, men soligt och fint. Bra både för att springa lopp och för att turista. Det skulle vara fint med ännu en sensommarhelg i Berlin.

#389: Den lilla strimman hopp om Boston 2018

Sedan i måndags har man kunnat registrera sig för att få springa Boston Marathon 2018. Först var det bara de som hade klarat sin kvalificeringsgräns med en marginal på minst 20 minuter som kunde anmäla sig, därefter de med minst 10 minuter och till idag de med minst fem minuter tillgodo.

Om det sedan finns platser kvar så kan alla som klarat sina respektive kvalificeringsgränser anmäla sig nästa vecka. Det är fortfarande mesta möjliga marginal till kvalificeringsgränsen som gäller till att sista platsen gått, så det är inte säkert att alla som kvalificerat sig får en plats. Det är här jag har fallit bort de senaste två åren då jag inte varit tillräckligt långt under 3:15 för att få en plats.

Om det mot förmodan skulle finnas platser kvar efter andra anmälningsveckan så kan alla som klarat sin kvalificeringstid anmäla sig under en tredje anmälningsvecka, och då är det först till kvarn. Det betyder att om jag tar mig runt Berlin Marathon snabbare än 3:25 nästa söndag och sedan är snabb på tangenterna dagen efter så finns det fortfarande en möjlighet. Många om.

#388: De ratade och det valda

För några år sedan skulle det ha varit svårt att välja. Kistaloppet på lördagen eller Sicklaloppet på söndagen? Båda? Kanske lite väl snart efter Stockholm Halvmarathon. Eller skippa båda och satsa på Oslo Marathon?

Inget av de loppen står nu med på min lista, men jag har faktiskt gjort ett val. Nu är det inte mycket mer än en vecka till Berlin Marathon. Det blir fjärde gången, då jag sprungit vartannat år sedan 2011. Hostan och resten av förkylningen är på väg bort. Skönt.

#387: Det farliga sofflocket

Jag har en teori som inte kan vara helt utan grund. Det handlar om de små krämpor som tenderar att uppstå när träningsmängden minskar till noll. I mitt fall verkar det som att avsaknad av träning i högre grad leder till skador än överträning.

Nu har jag varit småsjuk i en vecka och varken sprungit eller tränat på något annat sätt. Plötsligt gör mitt knä mer ont än på länge, samtidigt som jag har fått en oroväckande smärta i hålfoten nära hälen. Det känns angeläget att bli tillräckligt frisk för att kunna springa igen.

#386: Lopp i andra länder

Apropå gårdagens inlägg om turistlöpning så är det än så länge inte i fler än fem andra länder som jag sprungit lopp. Dessa är i tur och ordning:

Norge (Tolv lopp 2004-2015)
USA (Åtta lopp 2006, 2008, 2010, 2011, 2014)
Spanien (Tr lopp 2011, 2013, 2017)
Tyskland (Tre lopp 2011, 2013, 2015)
Kanada (Ett lopp 2016)

De uppenbara luckorna är förstås Mexiko, Storbritannien... och kanske Japan då. Inte så uppenbart för vem som helst, men om man vet att jag gärna åker till Mexiko och dessutom sprungit tre av de sex lopp som ingår i World Marathon Majors så kan man räkna ut vilka länder och lopp som står överst på önskelistan.

#385: Tvångsmässig turistlöpare

Vi har ännu inte spikat vår höstsemester, men nyss kunde jag inte låta bli att snegla på vad det finns för lopp under den tänkta perioden. Något kortare än maraton, förstås, men det skulle vara trevligt att få in ännu ett land i medaljsamlingen.

#384: Slutet är nära

Den här bloggen avslutas inte med att jag springer Berlin Marathon om mindre än två veckor. Den avslutas inte heller med att jag kan konstatera att jag fått en plats i Boston Marathon några dagar senare, även om jag hade hoppats det. Men den avslutas innan jag fått besked om det blir en plats i London Marathon nästa år. Oavsett vad beskedet blir så kommer det inte att återges här.

#383: Höstrusket

Marathongruppen fortsätter sin expansion med att hitta på ännu ett lopp, Höstrusket, den här gången i säsongsluckan november. Det kanske kan vara ett alternativ – eller komplement – till det traditionella Hässelbyloppet i oktober. Kommer det här, förutsatt att det då fortfarande är barmark, också att vara en snabb, flack bana med goda förutsättningar att sätta nytt personbästa eller åtminstone årsbästa på milen? Svårt att säga eftersom informationen på Höstruskets hemsida är mycket knapphändig. Jag har inga planer på att springa eftersom jag hoppas vara bortrest det aktuella datumet.

#382: Helt sjukt

Efter att ha jobbat tre dagar då jag tyckt mig må alldeles för bra för att stanna hemma är jag nu ledig, vilket betyder att jag genast mår betydligt sämre. Det är halsen, eller egentligen hela luftvägarna, som nu på kvällen gjort mig helt oduglig. Jag låter väldigt risig och det är bara att hoppas att det hela får ett snabbt förlopp.

#381: Twin Peaks

Hösten och vintern för snart sju år sedan satte jag nytt personbästa på milen, maran och halvmaran. Det började med att jag sprang under 40 på Kistaloppet med minsta möjliga marginal och några veckor senare gjorde 38:58 på Hässelbyloppet. I november 2010 sprang jag NYC Marathon på 3:19:29 och i februari 2011 sprang jag Mitja Marató de Barcelona på 1:27:48. Tiderna på milen och halvmaran är fortfarande mina bästa, tiden på maran är jag glad om jag slår igen.

Jag tyckte att jag nådde en ny topp 2015, då jag åter var under 40 på milen i Sentrumsløpet, under 90 på Nacka Halvmaraton och sedan sprang på nytt personbästa både i Stockholm Marathon och Berlin Marathon, vilket också är mitt nuvarande personbästa. Både första toppen 2010-2011 och den andra 2015 föregicks av perioder då jag inte arbetade särskilt mycket, vilket troligen inte kommer att upprepas innan jag låter pensionera mig.

#380: Halsont och Heineken

Jag höll ut länge innan krassligheten blev ett faktum. Det som började som en känning i halsen fick sällskap av en lätt snuva, varefter halsen kändes ännu värre och olyckan utökades med feberkänslor och en allmän dassighet.

Hellre nu än om två veckor, såklart. Och inget ont som inte för något gott med sig – jag tröstar mig med att dricka öl och att äta chips.

#379: Hemvägen och diverse tvivel

När jag springer hem från jobbet väljer jag närmaste vägen, inte den mest natursköna. Visserligen är det fint vid Riddarholmen, men där följer jag inte kajen längs med vattnet utan den rakare vägen längs spårtrafiken. Därför blir det också en del trappor, vilket känns i mitt dåliga knä.

Idag undrade jag hur det ska gå på Berlin Marathon när jag på en kort löptur inte springer snabbare än femminuterstempo. Klarar jag verkligen att hålla ett högre snittempo på en sex gånger så lång sträcka? Jag tvivlade inför Midnattsloppet också, men då klarade jag åtminstone bitvis att hålla fyraminuterstempo.

#378: Nummer 40919

Egentligen är det inget som förändrats, men ett mail med information om mitt startnummer räcker för att det ska kännas lite pirrigt och att jag genast börjar surfa runt på Berlin Marathons hemsida.

#377: Dagen efter

Smärtan i vänster höft kom – som vanligt – först dagen efter löpningen. Jag känner mig lite trygg med det. Om jag slipper få ont under Berlin Marathon så får det väl göra ont dagen efter. Det enda jag har planerat då är att hämta på förskolan. Det ska jag förhoppningsvis klara.

#376: Ett ovanligt långpass

Det är inte många långpass i träningskalendern inför Berlin Marathon. Med tre veckor kvar kommer det inte att bli så många fler heller.

Idag gav jag mig ut med avsikt att springa ett långpass med förbehåll för att jag skulle få så ont att jag skulle få avbryta längs vägen. Därför hade jag med mig SL-kortet i löparryggsäcken. I denna installerade jag dessutom för första gången ett nyinköpt vätskesystem. Jag har tidigare inte varit intresserad av att använda ett sådant utan alltid bara haft med mig en vattenflaska på långpassen.

Vädret var helt perfekt för att springa långt. Mulet, svalt och lite blåsigt. Att hålla ett lågt tempo som brukade vara så svårt kommer nu helt naturligt. Jag bestämde mig tidigt vart jag ville springa de första kilometrarna, och sedan var det bara att fundera över hur jag skulle fortsätta för att få ihop tillräckligt lång sträcka. Att hålla mig nära kollektivtrafiken var inget jag brydde mig om eftersom jag inte kände av några fysiska besvär.

Jag drack lite då och då ur munstycket som annars sitter fast med ett magnetfäste på bröstbandet. De enda problemen som uppstod var att jag var tvungen att ta en kisspaus efter en timme och en kvart och att det vid ett senare tillfälle rann vatten ur slangen när jag böjde mig fram för att knyta skosnöret eftersom jag lämnat munstycket öppet.

På eftermiddagen och kvällen hade jag ont i höger knä i samband med några tyngre lyft och att jag bar tungt uppför trappan, men i övrigt har det inte varit någon fara.

#375: Man tar vad man får

På jobbet träffar jag en man som bott utomlands i flera år. Han är löpare och jag undrar vad han sprungit. Han berättar om obskyra lopp där han sprungit in i återvändsgränder och blivit omdirigerad av polisen.

Efter jobbet fastnar jag framför Finnkampens löpgrenar. Egentligen är jag inte friidrottsintresserad, men det är lite kul att tänka att jag själv sprungit på samma stadion ett stort antal gånger.

#374: En gubbes bekännelse

När jag haltade iväg mot tunnelbanan fem i halv åtta i morse så var det inte höger knä som värkte efter att ha sprungit hem från jobbet dagen innan. Det var vänster höft. Av alla ställen man kan ha ont så är väl höften något av det gubbigaste. Det är ju inte så att jag närmar mig pensionsåldern, jag är inte ens femtio.

Nu är höften inte ny bland krämporna, säkert inte heller åldersrelaterad. Det är bara tråkigt att det kommer så starkt efter sådan liten ansträngning. Det hade varit något helt annat om jag precis genomför en ultramara, eller åtminstone ett backigt långpass på två timmar eller mer. Att springa till tunnelbanan hoppas jag aldrig ska kännas som en stor utmaning.

#373: Till jobbet och hem gånger tre

Efter elva (!) vilodagar sprang jag hem från jobbet idag. Det kändes bra; inga sviter av Midnattsloppet och inte mer än lätta känningar i höger knä. Klockan hävdade till och med att min form förbättrats.

Mitt pendlingsavstånd är en sjättedels mara, men istället för att springa fram och tillbaka till jobbet ska jag försöka få till ett långpass i helgen. Det blir för första gången på flera månader och är mer psykisk träning än fysisk.

#372: Tar det med ro

Det är en dag kvar på månaden och jag har chansen att gå över tre mil den här månaden, vilket inkluderar Midnattsloppet förra lördagen. Det är alltså en månadsmängd som borde vara en dålig vecka. Jag kallar mig inte löpare längre, bara någon som gillar löpning och sprungit en del i mina dagar. Det är okej, jag mår inte dåligt över det. Det kan mycket väl vända igen i framtiden.

#371: Drömmen om en halva

Min önskan om att springa en halvmara i år kvarstår. Jag har inte anmält mig till Stockholm Halvmarathon, vågar knappt vara med i en tävling där man kan vinna en startplats eftersom jag är schemalagd den lördagen och vi är kraftigt underbemannade den närmaste tiden.

Sedan vet jag inte om det är någon poäng att springa utöver att räkna det som ett långpass. För att få använda en halvmara som kvalifikation vid anmälan till NYC Marathon måste jag springa snabbare än 1:28, och det känns inte riktigt som att jag är i mitt livs bästa form just nu.

#370: Tydlig avsändare

Det har kommit upp nya skyltar längs den nya sträckningen för Hammarbyrundan. Jag uppskattar tydligheten, vilket förstås blir på bekostnad av charm.

För att förklara bakgrunden så finns det sedan tidigare skyltar av trä som visar att hundar ska vara kopplade och att man inte får cykla i motionsspåren. Detta har hundägare och cyklister i ganska stor utsträckning struntat i, inte sällan med uttalad misstro mot skyltarnas giltighet. Med de nya skyltarna borde det inte finnas anledning till tvivel.

#369: Stegen och armpendlingarna

Även om jag inte sprungit något den här helgen så har jag gått en hel del. Jag blev därför besviken när jag såg att jag bara fått ihop hälften av de ca tiotusen steg jag förväntas ta per dag. Men det var vad Garmin hävdade. Klockan på armen rör sig inte fram och tillbaka när jag rullar barnvagnen framför mig. Telefonen som ligger i fickan redovisar elvatusen steg. Det känns rimligare.

#368: Tom Cruise springer

#367: Tredje maran gillt?

För fyra år sedan, 2013, sprang jag tre maror – Stockholm, Berlin och Chicago. De loppen gick inget vidare. I år springer jag årets tredje mara i Berlin om fyra veckor. Trots de dåliga resultaten i Barcelona och Stockholm tidigare i år ser jag fram emot Berlinresan som nu också är bokad med direktflyg och hotell på gångavstånd från start- och målområde. Det ska nog gå bra.

#366: Berlin Marathons app siar om mitt lopp

I den senaste versionen av Berlin Marathons app kan man få en uppskattad sluttid baserad på de uppgifter man knappar in om sin träning. Jag fruktade resultatet, men det här kan jag leva med:

#365: Tider och snitt efter 15 år i Midnattsloppet

Min tid i Midnattsloppet i lördags var inte sämre än att jag fortfarande förbättrar min snittid efter 15 års deltagande. Här är en tabell som visar utvecklingen:

År	Tid	Snitt
2003	0.47.48	0.47.48
2004	0.46.07	0.46.58
2005	0.47.30	0.47.08
2006	0.44.12	0.46.24
2007	0.43.00	0.45.43
2008	0.42.50	0.45.15
2009	0.41.57	0.44.46
2010	0.42.48	0.44.32
2011	0.40.03	0.44.02
2012	0.40.41	0.43.42
2013	0.40.54	0.43.26
2014	0.40.50	0.43.13
2015	0.40.01	0.42.59
2016	0.40.27	0.42.48
2017	0.41.57	0.42.44

Det borde gå att förbättra snittet ytterligare något år innan det vänder. Om jag springer igen.

#364: Elskrot

Allt fler av loppen jag springer har gått över till engångschip för tidtagningen. I lördags kom jag hem med ännu ett från Midnattsloppet. Det riktiga nu borde vara att hantera det som elskrot, även om elektroniken är innesluten i ett rejält stycke plast. Jag har några stycken sparade sedan tidigare som får följa med vid nästa besök på en återvinningscentral.

Fem engångschip som tjänat sitt syfte och nu enbart utgör en miljöfara.

#363: Nästa mil premiär i Premiärmilen?

Normalt springer jag tiokilometerslopp flera gånger varje år, vilket gjort det till min vanligaste tävlingsdistans. I år ser det ut som att Midnattsloppet i lördags blir enda milen. Det betyder också att 41:57 blir mitt blygsamma årsbästa.

Nu öppnade precis anmälan till Premiärmilen, ett lopp som jag aldrig tidigare sprungit och som intresserat mig föga. I mars ligger det ofta snö och is kvar, vilket jag inte tycker uppmuntrar till att springa så fort jag kan. Men så fungerar Premiärmilen som seedningslopp till Stockholm Marathon, vilket ställer saken i ett annat läge.

Årets maratonprestationer har hittills inte pekat mot att jag ska få stanna i min vanliga startgrupp i Stockholm Marathon nästa år. Återstår förstås Berlin, men det känns nästan rimligare att en hyfsad tid i Premiärmilen skulle kunna fixa saken.

#362: Midnattsloppet relived

Det är sjävklart blandade känslor efter att ha sprungit Midnattsloppet på 41:57. Det är min sämsta tid på Midnattsloppet sedan 2010 och exakt samma tid som 2009. Det är bara att acceptera att antingen åldern eller bristande träning på grund av knäskadan tog ut sin rätt.

Så här såg det ut, med hög puls upp mot Mosebacke och allt:

#361: Mitt resultat i Midnattsloppet

Man kan säga att jag sprang över min förmåga, samtidigt som min förmåga just nu inte är särskilt hög. Att sluttiden blev 41:57 överträffade i vilket fall mina förväntningar. Det är tråkigt att det är mitt sämsta resultat på milen på flera år, men jag är glad att jag kunde springa hela vägen och göra en blygsam spurt på slutet.

#360: Istället för startlappsuthämtning

För första gången har jag låtit någon annan hämta ut det jag behöver till start i ett lopp. I fjorton år har jag vid mer än hundra tillfällen skött detta själv. Så här kvällen innan Midnattsloppet har jag fortfarande inte sett tröjan och tidtagningschippet, men det finns ju tid att fixa detta imorgon eftersom jag startar först 21:20.

#359: La Rambla

För mindre än tre år sedan bodde vi bara två kvarter från den del av Ramblan där en skåpbil tidigare idag körde ihjäl och skadade mängder av människor. Det här var vår del av stan, där vi gick till och från skolan, rastade hunden, joggade tidigt på morgonen, gick ner mot stranden ännu en solig dag eller hem från någon bar en trevlig kväll. Det känns på vissa sätt fortfarande som hemma. Ikväll kan jag inte känna något annat än sorg.

På denna plats korsade vi Ramblan flera gånger varje dag i fyra månader.

#358: Gubbstopp

Jag träffade en tjej på jobbet som berättade att hon hade sprungit Jämtlandstriangeln. När jag själv gick Jämtlandstriangeln för två år sedan såg jag andra som sprang och lekte då själv med tanken. Dock visade det sig att den här tjejen sprang allt på en dag. Det kan jag inte tänka mig. Jag skulle mer än gärna stanna på fjällstationerna längs vägen igen. Japp, jag låter verkligen som en gubbe.

Jämtlandstriangeln 2015. En gubbe som står och någon annan som springer.

#357: Plastflaskorna

Bland de mest meningslösa föremål jag sparat från olika lopp finns plastflaskorna. Nu har jag gjort en liten utrensning bland de som fortfarande fanns kvar i skåp och lådor. Förhoppningsvis ersätter loppen plastflaskor med något bättre framöver.

Lägg till bildtext

#356: Vi ses i Berlin

Det dök upp en man på jobbet med en tröja från Berlin Marathon. Jag frågade vilket år, och det visade sig att det varit flera. Han pratade om ett regnigt år, kanske 2012, vilket fick mig att tänka på vilken tur jag haft när jag sprungit vartannat år sedan 2011. Det har varit fantastiskt väder varje gång. ”Vi ses” sa han när han gick. Innan det hade han sagt att han skulle springa på runt fyra timmar, så det är inte omöjligt.

#355: Söndag = veckans löpning

Det som i juli började likna en upptrappning med avsikt att springa lite längre på söndagarna har i augusti reducerats till att jag enbart sprungit söndagar och inte så speciellt långt då heller.

Det är ett mönster som styrts av omständigheterna och inte blir särskilt långvarigt. Den här veckan ligger ju Midnattsloppet och lurar på lördag kväll. Vi får se om det finns anledning att vila på söndag.

#354: Bolt

Jag har funderat över det där med att sluta när man är på topp. Är det inte konstigt att lägga av med något man fortfarande är bra på och där man kanske kan nå fortsatta framgångar? Jag skulle inte springa om jag inte tyckte om det, och därför har jag heller inga planer på att sluta.

Jag har också funderat över det där med att lägga av för sent. Är det inte bättre att sluta innan det börjar gå dåligt och man inte längre förknippar det med något som är bra? Jag kan inte låta bli att fundera på vad jag skulle göra istället, om jag skulle välja att inte springa mer.

#353: Och så en i det andra benet

Det var så tidigt att det ännu inte var dags att gå upp, samtidigt som det hade hunnit bli ljust i rummet. Jag vet inte om jag var på väg att resa mig, men handlingen stoppades i så fall av krampen i högra vaden som jag inte lyckades få stopp på. Jag vred mig i sådan panik att jag faktiskt ramlade ur sängen. Den molande känslan i vaden efteråt har gjort sig påmind hela dagen. Tre öl kvällen innan räcker som förklaring. Alkohol har varit den gemensamma nämnaren för samtliga dessa anfall.

#352: To Berlin or not to Berlin

När jag träffar folk från Tyskland så händer det att jag berättar att jag åker till Berlin vartannat år och varför jag gör det. Det irriterar mig att jag lägger till att det inte kommer att gå så bra i år. Risken är att det blir en självuppfyllande profetia.

För sisådär fem år sedan var det annorlunda. Då hade det gått bra en gång och jag förväntade mig stordåd vid nästa tillfälle. Då levde jag inte upp till det, men gången efter det gick det riktigt bra – trots diverse aber så sent som kvällen innan.

Jag har ingen aning om hur det kommer att gå i Berlin i år. Jag har bestämt att jag ska dit, och sedan får det gå hur det vill. Det är bättre att ha en positiv inställning oavsett hur det går. Det jag minns från tidigare år är helhetsupplevelsen av Berlinresan snarare än själva loppet.

#351: Stiltje

Det står lite stilla (ha ha) just nu, och det har mest berott på mycket jobb och trötthet. Samtidigt har jag fått känningar som påminner om den överansträngning av en muskel på höger knäs baksida som föranledde att jag gick till sjukgymnast i våras. Inte mycket mer att göra än att skynda långsamt.

#350: Åland

Jag var på Åland över dagen. Jag var ledig och vi har vänner som bor i Mariehamn. Det är lättare och billigare än man tror att ta sig dit. Det kändes som att vi var där för att äta lunch och ta en fika, bara att det tog hela dagen.

Nu blev jag förstås nyfiken på Ålands mara och halvmara. De loppen ligger så där fint på hösten, närmare bestämt lördag 28 oktober. Tyvärr är banan än slinga som man springer nio varv på för maran, fyra och ett halvt varv för halvmaran. Visserligen än extremt flack bana, men ändå.

#349: Loppstopp

Årets genomförda och planerade lopp är fyra till antalet (två genomförda, två planerade), vilket är betydligt färre än tidigare års sex till tio. Plötsligt tänker jag att jag ska trappa ner ytterligare, kanske släppa Midnattsloppet och bara springa tre lopp nästa år. Eller två.

Just nu är jag inte särskilt sugen på att springa lopp. Det måste kännas bättre på träning först. Igår gjorde det ont i båda knäna, plus att vänster höft bråkar. Nedtrappning i kombination med alternativ träning känns lämpligt, vilket förutsätter en minskning av de krävande loppen.

#348: Ingen fara

Klockan nio på kvällen är det ännu inte mörkt, inte ens en regnig dag som denna, men jag valde ändå att springa en runda som inkluderade de tre närmaste elljusspåren. Hellasgårdens elljusspår var dock inte tänt, så det spelade inte så stor roll.

Längs med Källtorpssjön, några hundra meter från Hellasgården, mötte jag en man som var ute och sprang med två okopplade hundar. ”Det är bara att springa, det är ingen fara” ropade han. Jag hade inte hunnit tänka att det skulle vara någon fara. Annat hade det varit för tio år sedan. Då hade jag ingen hundvana och skulle helt säkert ha reagerat annorlunda. Stannat till, blivit upprörd och ropat att han skulle ha hundarna kopplade.

Visst, det verkade inte vara någon fara. Men en person som inte är hundvan eller kanske till och med är hundrädd lugnas inte av att en person ropar att det inte är någon fara.

#347: Skärgårdslängtan

Vad händer här?

#346: Fortune cookie wisdom

Egentligen borde man springa när man känner för det som minst, för det är då man behöver det som mest. Jag känner rastlöshet och irritation som jag har svårt att hantera när jag inte springer. Efter att ha sprungit känner jag nästan alltid hur ett lugn och en lycka kommer smygande. Att man aldrig lär sig.

#345: Fortsatt redo

Nu har jag åkt till och från jobbet ett par dagar med allt jag behöver för att springa utan att jag valt att göra det. Imorgon får inte löpargrejerna följa med.

Det har helt enkelt varit lite för mycket på jobbet, vilket gjort att jag antingen känt mig för trött eller för hungrig eller helt enkelt prioriterat att komma hem så snabbt som möjligt.

Jag kan dock tänka mig att även i fortsättningen ha med mig löpskorna några gånger för mycket hellre än en gång för lite, precis som att jag alltid har med dem på utflykter och resor. Man vet aldrig.

#344: First we take Södermalm...

Jag är så inställd på Berlin som nästa utmaning att jag nästan glömt bort att jag först ska springa Midnattsloppet. Det blir för femtonde året i rad! Överlag så har det gått bättre och bättre för varje år, från knappt 48 minuter till precis över 40. I år har jag inga förhoppningar om att kunna förbättra mig ytterligare, men jag ser fram emot att ösa på allt vad jag kan i en mil. Det var ett tag sedan.

#343: Redo, men ändå inte

I löparshorts, löpartröja, löparskor och med löparryggsäck åkte jag tunnelbana till jobbet i morse. Det var ett sent beslut att inte springa, men troligen ett riktigt beslut. Det gjorde ont i höger knä redan i första trappan ned. Bättre att vila ytterligare en dag.

#342: Försiktig återgång

Det har inte varit en bra träningsmånad, men i jämförelse med de närmast föregående är det ändå ett steg i rätt riktning. Bara 64 kilometer totalt, fast jag har sprungit under tio av månadens dagar.

Min kropp har sällan känts så risig. Jag tänker ändå försöka springa hyfsat regelbundet med en mycket lätt stegring av träningsmängden de närmaste veckorna.

#341: When in doubt – erase

Idag råkade jag radera en anteckning där jag lagt upp alternativa planer för de kommande årens maratonlopp. Lika så gott. Det finns ingen plan.

#340: Min märkliga pulsstegring enligt Garmin

På väg hem från jobbet i torsdags noterade jag att pulsen höll sig på en lagom låg nivå, under 150, trots att tempot var ungefär 5 minuter per kilometer. Efter tre kilometer började hjärtat klappa något snabbare (utan att tempot var högre), och innan jag hunnit hem närmade jag mig löjliga nivåer. Ett diagram saxat från min träningsdagbok på jogg.se ser ut så här:

Nu undrar jag om det är mig eller pulsmätningen det är fel på.

#339: Skröpligheten

Redan igår kväll kände jag att det gjorde ont lite här och var efter att jag hade sprungit hem från jobbet (lite drygt sju kilometer efter två dagars vila, det är int klokt).

Idag på morgonen tyckte jag att jag var alldeles för sliten för att springa till jobbet, jag nästan haltade till tunnelbanan. Värst kändes det i vänster höft, vilket är något som jag inte känner igen sedan tidigare.

I helgen är det bilkörning och fest som gäller, så det blir ytterligare två vilodagar innan nästa löptur, förmodligen till eller från jobbet på måndag.

#338: Nyckeln till transportlöpning

Vid transportlöpning gäller det att planera. I morse fick jag inte med mig min löparryggsäck, så när jag skulle springa hem från jobbet ville jag ha med mig så lite som möjligt och valde bara mobilen och SL-kortet. När jag gått utanför dörren kollade jag schemat och insåg att jag ska vara först på jobbet imorgon, men jag tog inte med mig nycklarna ut. Det får bli en liten avstickare för att hämta andra nycklar imorgon, oavsett om jag springer eller åker kollektivt.

#337: Transportlöparens värsta fiende

Jag laddade ett SL-kort i morse. Ett periodkort, 30 dagar. Det är dyrt och jag vill naturligtvis använda det så mycket att det känns värt pengarna. Om ett par veckor kommer förstås kortet att användas en del av hushållets andra förvärvsarbetande medlem, vilket ånyo motiverar transportlöpning. Men jag lovar att inte vänta tills dess.

#336: Sent kryper löparen till cykeln

För tjugo år sedan cyklade jag fortfarande. Jag cyklade till och från skolan, för att handla, till och från vänner eller bara tillsammans med vänner utan något speciellt mål. När jag flyttade till Stockholm slutade jag cykla.

Jag har fortfarande cykel – till och med två – men det har mest handlat om att ta upp plats i olika cykelförråd på några olika adresser och förflyttning mellan dessa med några års mellanrum.

Nu tycker jag att det är tid att börja cykla igen. Jag kan inte springa till och från jobbet varje dag, och jag vill inte vara helt utlämnad till kollektivtrafiken. Min löpvagn kan också vara en cykelvagn, vilket känns som en spännande möjlighet framöver. Och så var det det där med alternativ träning.

#335: Att vila och inte vila

Att klockan talar om vad jag har för återhämtningstid efter att jag har sprungit är något som jag ser men inte lägger särskilt stor vikt vid. Alltså sprang jag med vagnen till och från badplatsen idag, ett dygn (inte tre) efter mitt lite längre pass på söndagen.

Jag kände förstås att jag sprungit längre än vad jag är van vid dagen innan, men det är trevligt när det känns muskelärt och inte i lederna (då jag först och främst tänker på höger knä). Just nu känns det inte dåligt någonstans alls.

Plötsligt känns allt möjligt; att komma tillbaka i god form och nå fina resultat i framtiden. Jag minns personliga rekord, kapaciteten att springa en halvmara utan att få träningsvärk och att gå på fest efter ett maratonlopp.

Det är när det känns som bäst man ska ta en vilodag. Jag ska nog kunna hitta på något annat att göra min sista lediga dag, så att jag med gott samvete kan springa till jobbet på onsdag.

#334: Mittenmaran som uteblev

Idag var det San Francisco Marathon. Det är inget jag är ledsen över, jag bestämde för länge sedan att det inte var en god idé och jag är faktiskt glad att vara hemma igen. Det kommer fler tillfällen.

Idag är det söndag och nio veckor kvar till Berlin Marathon. Jag kommer att trappa upp så att jag springer så mycket som jag brukade göra, innan mitt knä fick mig att nästan sluta att springa.

Idag sprang jag min vanliga knappt tolv kilometer långa runda i Nackareservatet. Det är det längsta jag sprungit sedan Stockholm Marathon. Målet är längre pass kommande söndagar.

#333: På det tredje ska det ske

Det är mycket ”skulle kunna” och ”eventuellt” när det handlar om att få till lite löpning just nu. Men det är å andra sidan min sista ledighetsvecka, och jag tror att återgången till vardag kan gynna de goda rutinerna. Inte minst med tanke på att jag ogärna köper ett dyrt SL-kort utan hellre springer till och från jobbet så ofta som mitt knä tillåter. Start onsdag.

#332: Realbuzz

För något år sedan avregistrerade jag mig från en stor mängd nyhetsbrev för att min inbox fylldes med massa halvintressanta eller ointressanta mail som jag sällan läste. Nu känns det som att det är dags att göra ännu en rensning.

Ett av de nyhetsbrev jag får heter Realbuzz och kommer nästan dagligen. Jag får det för att jag anmälde mig till London Marathon-lotteriet. Av alla rubriker i dessa nyhetsbrev har jag bara klickat mig vidare en handfull gånger. Ingen gång har jag tyckt att artikeln var värd det.

Kanske väntar jag med avregistreringen till att jag fått mitt besked från London Marathon. Kanske.

#331: Åska och hagel på Limön

Vi väntade till precis fel tillfälle med att lämna stugan för promenad respektive löpning till öns lilla café. Bara efter några minuter började det åska och de mörka molnen släppte ner rikligt med hagel. Vi stannade och hukade under det lilla skydd vi hade. Ganska snart var det över och efter att jag hade sprungit en liten bit kom solen och värmde upp och torkade både mig och den blöta stigen framför mig.

Jag sprang som vi hade bestämt i förväg; någon kilometer längs kusten och sedan inåt öns mitt där fyren står. Sedan vidare för att möta de andra för att äta glass. Efter en timme sprang jag tillbaka, nu med mobilens kamera på lite avstickare från den väg jag sprungit tidigare.

Fyren och byggnaden som fungerade som skola för hundra år sedan.

Det var inte varmt i vattnet, men jag var tillräckligt varm för att ta ett dopp. Eftersom det inte fanns rinnande vatten var jag också så illa tvungen. Sedan sov jag gott för första natten sedan resan hem från Los Angeles.

#330: På packlistan

Det är inte värre med mitt knä än att jag packar ner löparprylarna även när jag reser bort med så lite som en övernattning. Jag gillar ju att springa på nya ställen. Nu är det inte så mycket som behövs packas – klockan har jag nästan alltid på mig, springvänliga skor samt shorts och tröja ofta ändå med mig.

Vad jag glömde var pinkoden till mitt simkort. När mobilen dog och skulle startas om kom jag inte igång igen. Som gäst på en ö utan tillgång till telefon eller wifi fick jag avstå att logga löpning och skriva mitt dagliga inlägg. Men jag somnade ändå tillfreds efter en trevlig dag med fin löpning och sov min första natt efter resan utan att besväras av tidsomställningen.

#328: Tre år sedan mitt senaste lopp på Gotland

För tre år sedan sprang jag Viruddenloppet för tredje gången. Jag har inte sprungit loppet sedan dess, men det är inte omöjligt att jag återvänder till När något år i framtiden. Jag har vänner som brukar åka dit, som är där nu, som kanske till och med kommer att delta i årets lopp 27 juli. Det är samma vänner som jag brukade åka till i Oslo när jag sprang Sentrumsløpet tolv år i följd. Ah, the memories.

Jag med nummer 343 på en officiell bild lånad från Viruddenloppet 2014...

... året då en get bestämde sig för att ansluta till löparna – hela vägen in i mål.

#327: Baby steps

Det är inte någon avancerad löpträning jag ägnar mig åt för tillfället. Jag springer korta sträckor och tänker hela tiden på hur det känns i knät. Idag återupplivade jag förra årets recept: en tur med dottern i vagnen till en närbelägen badplats och tillbaka. Det fungerade bra – både för henne och för mitt knä.

#326: I Ran

Låten kom redan 1982, men det tog mig nästan 35 år innan jag upptäckte den i och med att jag såg La La Land.

#325: Allt som vanligt igen

Hemma efter tre veckor av värme och vila. De tre trapporna till lägenheten kändes svårt i mitt högra knä. Dags att återgå till vardagen och till rehab-övningarna.

#324: Vända tillbaka dygnet

Efter en hel dag på Universal Studios lyckades jag inte hålla mig vaken nog att hålla telefonen i handen. Jag plockade upp den från både sängen och golvet innan jag gav upp. Nu ska vi bara packa och ta oss till flygplatsen, efter boarding betyder klockan ingenting. Som tur är har jag fortsatt ledigt ett par veckor, så det där med att förstå klockan igen kan få ta sin lilla tid.

#323: Olika sviter

Jag har för första gången på flera veckor lite lätt träningsvärk. Det är trevligt eftersom det kommer från löpning. Tyvärr har jag också några mindre blåsor, men de kommer från de nya skor som jag hade på bröllopet i lördags.

#322: Victory Trailhead

I samband med att vi varit på Los Angeles-bröllop har vi bott i ett hus i The Valley, närmare bestämt West Hills. Helt nära (half a mile west, uphill) finns något som heter Victory Trailhead, ingången till ett område med flera trails so slingrar sig fram genom ett fantastiskt landskap.

Jag gav mig av lite efter halv sex med en halvliter vatten i ena handen och mobilen med Google maps i den andra handen. Båda visade sig vara helt oumbärliga. Vattnet tog slut innan jag sprungit fyra kilometer, men mobilen höll som tur var hela vägen. Förutom vid entrén fanns det nämligen varken kartor eller andra skyltar som tydligt visade vart man var på väg.

Det blev många pauser för foton, vätskeintag, vila och kartkontroll. Sista kilometern i backen ner mot huset gick dock riktigt snabbt, och det tog ingen lång stund innan jag var i poolen för att svalka mig. Soluppgång är nog en rimligare tid för att springa på det här stället.

#321: Drinking in LA

Egentligen borde man kanske dricka Anchor eller något annat lokalt, men värdparet är vänliga nog att bjuda på en låda med blandad öl från Boston. Det påminner mig förstås om gamla drömmar.

Skål, Willy!

#320: Less talking, more running?

I ny kostym, ny skjorta. nya skor, ny slips och nytt bälte – ja, allt var nytt utom strumporna – åkte jag på bröllop, men glömde mobilen. Först kändes det väldigt sorgligt att för första gången vara på ett amerikanskt bröllop utan att kunna dokumentera och dela. Men sedan kändes det lite skönt också. Att kunna vara i nuet och inte hela tiden hålla i den där uppmärksamhetsätande tingesten. Det fick mig igen att tänka på att sluta skriva här, att lägga tiden på annat än att sitta framför en dator.

#319: Tidsskillnad och klockbyte

Hur nöjd jag än är med min Garmin, så byter jag till ett annat armbandsur imorgon när jag ska på bröllop i ny kostym. Enda kruxet blir att justera den andra klockan för tidsskillnaden. Det sker nämligen inte automatiskt.

#318: La La Land

Första kvällen i sagolandet. Efter att ha installerat oss på det lilla motellet nära Capitol Records (skymtas till höger i bilden) gick vi över gatan och åt en bit. Sedan vandrade vi över stjärnorna på Hollywood Boulevard och Vine Street.

#317: Resfeber

Jag älskar att resa. Mitt intresse för löpning och min önskan att springa lopp i andra delar av världen har inneburit många resor. Men det är alltid lite jobbigt precis innan avresa. Att resa med barn innebär att man plötsligt och hela tiden ställs inför nya problem som man inte behövde hantera tidigare. Som att komma till LAX utan bilbarnstol. Jag känner mig som en amatör, men jag kan inte vara den första som kommit oförberedd, så jag antar att det kommer att lösa sig på något vis.

#316: Ännu en dag på Baja California

Dagens strandlöpning blev en tung historia. Dels sprang jag längre (drygt 4 km) och i högre temperatur (33 grader, fast all löpning i solen då), men framförallt var det svårt att springa vissa partier utan att sjunka ner i sanden. Ansträngningen ledde till att klockan mot slutet registrerade att pulsen nådde 197. Dessutom var jag tvungen att genast besöka en bajamaja.

#315: Vägen till hjärtat...

Jag hade tänkt springa idag igen, men det är liksom inte läge när man funderar på om man ens vågar äta och om man får i sig tillräckligt med vätska bara genom att vara. Ja, jag har lite problem med magen just nu efter att ha ätit något olämpligt, sånt händer. Än så länge ingen större fara, och jag hoppas att jag vaknar med ny aptit imorgon.

#314: Mer strandlöpning

Vi besökte en längre strand idag. Den var också betydligt mer befolkad. Där det var som värst snubblade jag nästan över lekande barn. Längre bort såg stranden ut att vara öde, men jag vände tillbaka tidigare eftersom vågorna gick så högt upp på stranden att det inte gick att springa.

Än så länge inga känningar i höger knä. Vi får se om jag känner träningsvärk i vaderna imorgon, vilket tre kilometer barfotalöpning i sand möjligen skulle kunna ge.

Lite mer finkornigt mellan tårna när jag sprang, detta är från båtturen strax innan.

#313: Första löpningen på fyra veckor

Förra månadens löpning stannade på 42,2 kilometer, men nu är det en ny månad. Fyra veckor efter Stockholm Marathon var vi idag på en liten strand där jag sprang barfota i vågskummet från ena änden av stranden till den andra och tillbaka efter en liten paus. Inte mycket mer än sexhundra meter totalt, men en alltigenom njutningsfull upplevelse.

La Familia en Playa Santa Maria.

#312: Favoriten bland sportdrycker

Idag när vi varit en stund på stranden – utan vare sig bad, skugga eller svalkande vind – kände vi oss helt dumma i huvudet när vi kom tillbaka för att äta lunch. Räddningen blev den flaska sportdryck jag ställt i kylen på vårt rum. Snabbt blev vi tänkande människor igen.

Favoriten med apelsinsmak.

Det är den enda sportdryck jag köper, och bara när jag är utomlands. Jag har dock även köpt pulver för att kunna blanda själv, så det är möjligt att jag får med mig lite hem.

#311: A cold in the heat

Jag vet inte om det är värmen eller något annat som är orsaken, men förkylningen som kom lagom till flygresan och som jag trodde snart var bakom mig har kommit tillbaka med full styrka idag. Jag har klarat dagen ganska bra ändå, men nu ikväll låter jag inte så rolig på rösten. Jag antar att avancerad fysisk aktivitet får anstå ett tag till.

#310: Det goda livet – minus löpning

Det är inte en hälsosam livsstil jag praktiserar för tillfället. Det blir lätt så när jag är på semester – mängder med onyttig mat och alltid en öl nära till hands. I Mexico är det nästan omöjligt att tänka sig något annat.

Sedan brukar jag inte ha problem med det, men det är kanske annorlunda nu. Lite till åren kommen och flera veckor in på ett uppehåll från löpningen. Skulle jag bestämma mig för att stanna här och fortsätta på samma sätt så skulle det snabbt gå utför.

#309: Garmins stegräknare

Idag har jag bara suttit stilla och tog av mig min Garminklocka som jag i princip burit dygnet runt sedan jag köpte den i november. Klockan registrerar (bland annat) antal steg jag tar varje dag, men idag blev det ändå inte många. Nästan inga alls om det inte vore för att vi gick in till byn på kvällen för att äta.

Då och då får jag uppgifter från Garmin om hur jag rör på mig eller hur jag inte gör det. Ibland är informationen totalt missvisande – som dagen då jag genomfört Stockholm Marathon och precis hade registrerat 50 000 steg:

Femtiotusen steg? Bättre kan du!

#308: Ocean view

Idag tittade vi bara. Att ta sig dit och därifrån var tillräckligt ansträngande i värmen. Badar och springer gör vi vid ett annat tillfälle.

#307: Den försvunna stranden

Vi kom ner till stranden till slut, i samband med solnedgången på vår andra dag här. Inte hela vägen ner till vattnet, för en stor del av det här strandpartiet försvann med Hurricane Odile i september 2014, vilket gör att det genomgående sluttar ganska brant här.

Ovanför branten ner mot Stilla Havet. Inte så stilla att man skulle bada här.

Jag såg en joggare närmare vattnet som sprang i riktning in mot staden. Så långt kan man dock inte springa längs med havet, eftersom det byggts en marina för några år sedan som tvingar en att ta sig ganska långt inåt land innan man kan komma ut mot kusten igen. Det blir nog stranden borta vid stan som gäller för oss framöver, även om det kommer att innebära en bussfärd.

#306: Lång dag och tidig kväll

Klockan är bara halv åtta mexikansk västkusttid. Jag har precis diskat upp efter maten och tänkte stanna kvar ute en stund med datorn för att njuta av att temperaturen äntligen gått ner under 30 från att ha varit närmare 40. Men så sitter jag och somnar framför datorn, jetlaggad som jag är. Det blir tvunget med en ”tidig” kväll för att kompensera för den fragmentariska flygplanssömnen. Imorgon ska jag undersöka möjligheten till strandlöpning längs Stilla havet. Det var ju mer än ett år sedan sist.

Vi får se om jag hittar lika fina stränder att springa på som i Kanada förra året.

#304: Maratonflygning

Jag kom hem från jobbet igår och var helt fokuserad på att packa. Att jag glömde bort att skriva mitt dagliga inlägg känns just nu bara befriande. Jag väljer dock att numrera som om inget hänt – vilket det ju inte heller gjorde...

Jag och min lilla familj genomför en riktig maratonflygning. Att göra mellanlandningar är som att börja gå på ett maratonlopp – det är slöseri med både tid och energi, och det känns lika jobbigt att flyga igen som att springa igen efter att ha gått en stund. Det är inte omöjligt att jag till och med väggar.

Vi ses efter målgång, det vill säga när vi nått vår slutdestination.

#303: Flytten som förändrade allt

Idag är det sex år sedan jag skrev på hyreskontraktet på vår lägenhet. I början var jag mest glad över närheten till de fina motionsspåren. Hundratals gånger har jag inlett mina löprundor vid markeringen på kartan nedan. Jag har fortfarande inte tröttnat och upptäcker hela tiden nya stigar och leder i området.

Kartnostalgi. Lite bebyggelse har tillkommit, ett spår har fått ny sträckning.

#302: Löpning som lösning på inre konflikter

Jag pendlar mellan lugn och panik. Det var inte ovanligt på tidigare anställningar när jag närmade mig semester, men nu har jag inte en sådan arbetssituation att det är motiverat. Alltså är det min privata situation som är orsaken, känslan av att jag inte hinner med det jag bör göra kontra den bedrägliga känslan av att det brukar lösa sig. Vanligtvis kan jag lösa de här inre konflikterna genom att springa en runda. Just nu, när varje trappsteg är en utmaning, är det inget alternativ.

#301: Statistikförsämringen

När jag sprang mitt fjortonde Stockholm Marathon så var resultatet betydligt sämre än både mitt bästa och mitt genomsnittliga resultat. De genomsnittliga resultaten är nu följande (i jämförelse med förra året efter tretton lopp):

Tid: 3:45:45 (mot tidigare 3:44:05)
Placering: 3132 (mot tidigare 2978)

Jag hoppas givetvis kunna vända tillbaka siffrorna 2018.

#300: Mitt deltagande i Blogg100

När jag började skriva på den här bloggen hösten 2009 så var det med dagliga inlägg och planen att skildra mitt liv som löpare under 400 dagar, fram till New York City Marathon 2010.

Sedan har jag börjat om ett par gånger, försökt att fortfarande skriva dagliga inlägg men inte alltid lyckats. När bloggkampanjen Blogg100 dykt upp har jag hoppat på tåget för att ge mig själv ytterligare motivation att inte slarva med publiceringstakten. Så även den här våren, även om jag inte kommit med på listan över deltagare 2017.

Med detta inlägg har jag alltså skrivit 100 inlägg på lika många dagar. Det är inte ofta inläggen haft något större värde, men det är väl med mitt skrivande som med mitt springande – kvantitet har många gånger fått gå före kvalitet.

Nu har jag 100 inlägg kvar till att jag når 400 den här vändan (som med mycket stor sannolikhet kommer att bli den sista). Jag funderar på att ta semesterpaus i några veckor innan jag avslutar om drygt tre månader, men jag har inte bestämt mig ännu. Kanske blir det istället en liten bloggresumé i tjugotalet delar, men min tanke att förbereda en sådan har förblivit endast en tanke.

#299: Ett tråkigt nej

Tidigare ikväll fick jag frågan om jag var intresserad av att springa Vasastafetten. I mer än ett ögonblick ville jag acceptera utan hänsyn till att mitt knä kanske hindrar mig från att delta. Men jag tror ju alltid att det nog ska gå ändå.

Första gången jag sprang en delsträcka i Vasastafetten var faktiskt kort efter en annan knäskada, då i vänster knä. Den gången gick det bra, och sedan sprang jag i stafetten tre år till med samma lag. Jag har många gånger tänkt att jag vill springa på Vasaloppsbanan igen.

Den här gången avböjer jag, tyvärr. Skulle det vara så att jag kan springa den 19:e augusti så är jag redan anmäld till Midnattsloppet i Stockholm, som jag i så fall springer för femtonde året i rad. Old habits die hard.

#298: Min kärlek till talet 42

Talet 42 har dykt upp och varit aktuellt i min närhet ett flertal gånger det här dygnet. Som maratonlöpare är jag förstås förtjust i talet och skulle till exempel ha valt det om jag någon gång haft anledning att bära en fotbollströja eller liknande.

Jag tyckte också om att vara 42 år gammal. Det var en bra ålder då det hände mig flera bra saker. Till exempel sprang jag min snabbaste mara i Berlin som 42-åring. Det råkade dessutom vara den 42:a upplagan av Berlin Marathon.

#297: Den alternativa karriären

Kollegor jag inte träffar så ofta frågade mig idag om mitt senaste deltagande i Stockholm Marathon. Menat som ett skämt fick jag höra att min karriär som maratonlöpare kanske är över. Jag svarade helt allvarligt att tanken har slagit mig.

Jag har dock fortfarande några mål framför mig som jag inte vill släppa. Om jag sedan skulle nöja mig med det så är frågan vad jag ska ägna mig åt istället. Jag har funderat över det här tidigare och då tänkt att vandring skulle kunna vara en god ersättning. För tillfället känns det inte som en jättestor omställning.

#296: Ljuset i tunneln

Efter någon vecka av utmattning och tröstlöshet kändes det idag som att det håller på att vända. Det är inte så att jag sover mer och jobbar mindre, men plötsligt känner jag mig piggare, starkare och fylld av jävlaranamma. Det kan bero på att jag bara har sju arbetsdagar kvar innan en lång semester och nyss har bokat en länge planerad resa. Jag längtar och ser fram emot total avkoppling.

#295: Springa till eller istället för tunnelbanan

Förra våren sprang jag till eller från jobbet flera gånger varje vecka, men nu funderar jag inte ens över det. Fas det är klart, jag springer för att hinna med tunnelbanan ganska ofta. Allvarligt talat så är det bara oron för knät som hindrar mig. Kanske kan jag försöka springa till eller från jobbet någon gång den här veckan – med SL-kortet i fickan för säkerhets skull.