306: Ett löjligt år tar slut

När jag loggar in på Garmin Connect så ser jag att jag sprang 41 gånger under 2013. Bara vid sex tillfällen blev det längre än två mil, varav tre var martonloppen i Stockholm, Berlin och Chicago. De andra tre var halvmaran i Barcelona samt två långpass där jag hade sällskap.

Jag avslutar året med att vara sjuk, men jag är ganska nöjd med att det nog bara är för andra gången i år. Det mesta pekar trots allt på att 2014 kommer att bli ett betydligt bättre år. Gott nytt år!

308: Fyra veckor hit, fem veckor dit

Idag är det fyra veckor sedan jag bröt lilltån och fick åka till akuten för att få tån dragen till rätt läge. Jag hade ett kardborreband runt de två minsta tårna i två veckor, slutade halta strax efter det och har i viss utsträckning också följt rekommendationen att gå i hårda skor.

Helt återställd är jag ju inte, men jag kan ta på mig skor utan problem och gå långa hundpromenader. Igår hjälpte jag till och med en vän att flytta, vilket var den första fysiska ansträngningen på väldigt länge.

De fyra veckorna av läkning tar alltså slut helt lagom för att jag ska kunna springa in i det nya året. Sedan är det inte heller mer än fem veckor kvar till att jag har nästan all tid i världen att springa. Det kan bli ett mycket gott nytt år!

315: Lugnet före stormen

När hunden och jag passerade Kärrtorps IP var i stort sett bara polisen, SVT och TV4 på plats. Men från Kärrtorps Centrum hördes trummor och på vår väg genom Björkhagen mötte vi samma bepansrade skåpbil fyra gånger när polisen patrullerade området. Nästa hundpromenad går åt ett annat håll.

Kärrtorps IP sett från Kärrtorpsspåret kl 10:26.

319: Det bidde en tumme

Den ursprungliga tanken var att eftersom vi båda gick på vikariat som löpte till årsskiftet så skulle vi passa på att utnyttja sammanträffandet till att flytta utomlands i några månader och fly den långa vintern. Jag tänkte mig Barcelona. Inte jättevarmt, men med ett betydligt trevligare klimat och dessutom i en stad jag gärna lär känna närmare. Jag tänkte på att springa i Barcelona, på egen hand men även halvmaran och kanske också ett helt maraton.

Nu har vi båda valt att jobba lite längre. Det blir inget boende utomlands, bara två kortare helgresor i januari som vi bokade direkt i samband med beslutet att fortsätta jobba. Det är inte resor som kommer att erbjuda tillfällen att springa, tvärtom. Att löparbloggen också skulle vara en reseblogg skjuts på framtiden.

320: Diplom från Chicago

Det har gått mer än två månader sedan jag sprang Chicago Marathon. Igår fick jag en liten påminnelse i form av en länk till ett diplom. Tjusigt!

321: Att räkna med 400

För drygt 50 månader sedan började jag räkna ner till att jag skulle springa mitt andra New York City Marathon precis 400 dagar senare. Det blev en löparblogg med dagliga inlägg av varierande kvalitet, ganska sällan om faktisk löpning. Efter loppet och några sammanfattande inlägg slutade jag skriva.

Så småningom kom tankarna på att räkna ner från 400 igen. Jag funderade på Boston och London, eller kanske silvermedalj i Lidingöloppet. Innan jag hann bestämma mig för ”Morgan sub 40” hade jag också råkat hitta en del andra sammanträffanden. Till exempel räknade jag med att stanna på min förra arbetsplats totalt 400 arbetsdagar. Jag tror det blev 404 på plats. Min nuvarande befattning sträcker sig också över 400 dagar om jag räknar fram till avtalets utgångsdatum vid årsskiftet.

Det här är tredje gången jag räknar ner. Upplägget är precis detsamma som första gången med New York City Marathon vid slutet av nedräkningen, men eftersom fokus ligger på jobbet ett tag till så blir det inte dagliga inlägg.

328: Inte utvald

Jag var en av 2306 personer som efter en uppmaning från Runner's World anmälde mitt intresse att ingå i ASICS Marathongrupp. Fem personer valdes ut att få coachning inför Stockholm Marathon 2014, men jag blev inte en av dem.

På sätt och vis kanske det var lika bra, för det hade ju inte varit snyggt att inleda med en bruten tå. Nu tycker jag ändå att jag var en god kandidat, så skulle det finnas behov av en reserv så ställer jag självklart upp. Från bruten tå till nytt personbästa på maran, vad sägs om det?

331: Sven hindrar mig inte från att springa

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga tår. Den brutna lilltån kommer att var min ursäkt under hela december. Först i januari kan vädret komma att bli en avgörande faktor för om jag ska ge mig ut och springa eller inte.

332: Inte idag

Jag är medveten om att jag inte har skrivit någon rapport om när jag sprang Chicago Marathon. Det finns inte ens något påbörjat. Någon gång när jag anser mig ha tid att skriva några rader om loppet så kommer jag att göra det, inte minst för min egen skull. Men inte idag.

333: Vad har hänt sedan senast?

Det är lite konstigt. När jag träffar kollegor jag inte sett på länge så berättar jag inte om när jag sprang Chicago Marathon eller Berlin Marathon två veckor innan det, utan Den Otroliga Historien om När jag bröt tån hemma i lägenheten.

334: Anmälningsläget

Jag är alltså anmäld till New York City Marathon nästa år, men ännu inte till Stockholm Marathon som jag sprungit de senaste tio åren.

Just nu är 15 045 löpare anmälda till Stockholm Marathon som erbjuder 21 500 platser. Varje måndag uppdaterar man anmälningsstatistiken på den här sidan.

335: Garanterad plats i NYC Marathon 2014

Idag öppnade anmälan till 2014 års upplaga av New York City Marathon. Första dagen är det med specialerbjudandet att den administrativa avgiften enbart är $5 mot vanliga $11. Om man sedan är en av de lyckligt lottade — eller som jag är garanterad en plats — så kostar det förstås betydligt mer än så.

Jag tryckte förstås på Accept.

336: Läget

Så här är det:

Jag har inte bloggat på nästan en månad. Det har främst berott på att jag växlar mellan att jobba alldeles för mycket och att sitta och slöa hemma i soffan alldeles för mycket. Det har blivit mina två huvudsakliga sysslor. Det är två sysslor som går hand i hand.

Jag har inte sprungit på mer än en och en halv månad. Sist jag sprang var alltså Chicago Marathon och näst sist Berlin Marathon. Det är nästan komiskt, om det inte vore för att verkligheten (med jobbet och soffan) är så tragisk.

På tal om tragiskt – i natt bröt jag en tå. I vargtimmen gick jag in i en byrå med vänster lilltå. Jag kände genast att det var åt helvete. En stund senare tuppade jag av i badrummet. Vid lunchtid var tån röntgad och dragen till ett rakare läge, och nu är det bara att vänta. Träningsuppehållet förlängs med ytterligare en månad. Det hade ändå blivit en skitmånad, men nu är längtan efter 2014 än större.

I ett väntrum på SÖS. Röntgen visade en liten fraktur.

362: Trötthet och mörker

Det är bara tisdag, men jag är helt slut. Om mindre än åtta timmar ska jag vara på jobbet igen. Jag har inga planer alls på att springa, jag vill bara hitta något tillfälle att sova ut. Jag har bara varit helt ledig en enda dag sedan jag kom hem från Chicago.

Oktober var okej, men jag ger inte mycket för november. Det är nästan så att jag längtar efter snön och en rejäl köldnäpp för att göra vägen till och från jobbet ljusare och enklare.

Någon som har tips på boende i Barcelona efter nyår?

364: Ett år minus en dag

Jag har legat fel i nedräkningen på de senaste inläggen. Det är en följd av att jag inte systematiskt bloggat varje dag, vilket i sin tur beror på en rad olika orsaker (som till exempel att jag precis gjort en 60-timmars arbetsvecka).

Idag var det i vilket fall New York City Marathon, och igår var det ett år till att jag själv springer loppet igen. Jag ser ut att ha ett fantastiskt år framför mig, och jag hoppas att det i viss mån kommer att speglas här i stort sett dagligen.

369: Var fjortonde dag

Igår var jag piggare än jag varit på flera veckor. Igår var det två veckor sedan jag sprang Chicago Marathon, vilket i sin tur var två veckor efter att jag sprang Berlin Marathon. Dessa 84,4 kilometer är den senaste månadens samlade löpning.

Kanske var min kropp inställd på att prestera var fjortonde dag, att det var därför jag kände mig pigg och stark igår. Nu blev det inget sprunget alls eftersom jag kände mig tvungen att jobba, men jag hoppas på en ny chans om knappt två veckor.

374: The Flying Finn

Vårt konferensrum i Helsingfors är ett av tre på Hotel Kämp som fått namn efter löparlegenden Paavo Nurmi.

375: I fas med tid, sömn och Homeland

Kvällen efter Chicago Marathon var jag självklart trött. Det berodde dels på själva loppet, men också på att jag sovit dåligt på grund av tidsomställningen (och kanske lite av nervositet). Efter segerbanketten kom vi tillbaka till hotellet lagom till nya avsnittet av Homeland, men det var svårt att hålla ögonen öppna.

Jag sov inget på flyget hem natten till söndagen. Därför var det lätt att sova normalt natten till måndagen och gå till jobbet hyfsat utvilad. Måndag kväll såg jag om Homeland innan nästa avsnitt och insåg hur lite jag varit vaken kvällen efter loppet. Nu är jag tillfälligt i fas, men snart i en annan tid tidszon igen på konferens i Helsingfors.

377: Tillbaka från Chicago

Det har hunnit gå en vecka sedan Chicago Marathon. Jag har valt att skjuta bloggandet på framtiden och istället lägga fullt fokus på turistdelen av resan med mängder av god mat, sevärdheter och shopping.

Idag kom vi hem till Stockholm igen. Bland räkningar och annan post hittade jag Chicago Marathons Participant Guide med mitt startbevis som måste anlänt tidigast torsdagen vi åkte, tre dagar innan loppet. Det är tur att man får saker digitalt också.

Poststämplat i Frankrike!?

384: Mitt resultat i Chicago Marathon 2013

3:40:45

385: Absolut Chicago

A shot of vodka on the day before the race.

386: Chicago till fots

Platsen för start och mål på söndag.

387: Minuter till avgång

388: Flashpacker

Jag läste i morse att en flashpacker är en person som till skillnad från en backpacker inte vill avstå att ha det bekvämt och gärna har elektronik med sig på resan. När jag först läste ordet flashpacker tänkte jag dock på att jag själv ännu inte hade packat och var tvungen att göra det snabbt. Men jag kan nog klassa mig själv som en flashpacker i båda fallen. Bara timmar till avfärd nu.

389: Facebook spekulerar

Visserligen har vi ett gemensamt intresse, men...

... nej, jag känner henne inte. Jag såg henne på Akademibokhandeln för ett och ett halvt år sedan, men det är fortfarande inte tillräckligt för att jag ska trycka på plusset.

390: Inresetillstånd för två maratonresor

Det har gått ett par år sedan jag var i USA. Min gamla ESTA-ansökan gäller givetvis inte längre. Jag har hunnit skaffa ett nytt pass också som nästan helt saknar stämplar.

Den ESTA-ansökan som jag gjorde nu inför vår resa till Chicago kommer jag att ha användning för även när jag ska springa NewYork City Marathon 2014 eftersom inresetillståndet gäller i två år. Två flugor i en smäll!

391: Mellan Berlin och Chicago

Det har gått en vecka sedan Berlin Marathon.

Träningsvärken har lagt sig, men jag fortfarande lite ont i vänster knä. Det är samma knä som jag slog sönder inför Stockholm Marathon 2008 och som spökade långt efter det, men jag vet inte om den gamla skadan har något med den här smärtan att göra. Jag har vilat, bara gått promenader.

Det är en vecka kvar till Chicago Marathon.

392: Regnigt i The Windy City?

Det är lite tidigt att kolla väderprognoser med drygt en vecka kvar till Chicago Marathon, men eftersom vi behöver packa redan nu i helgen så vill vi ha indikationer på vad som ska ner i väskan. Det ser ut att bli varmt och soligt, fast med ett litet undantag...

Dagens prognos från SMHI

Dagens prognos från yr.no

Det är märkligt hur det kan slumpa sig, för det är ju bara på söndag förmiddag som jag har specifika utomhusplaner.

393: Varde ljus!

Gångvägen från Markuskyrkan i Björkhagen som går förbi utomhusgymmet ska genomgå en upprustning. Det innebär bland annat förbättrad belysning, vilket tydligen också inkluderar Björkhagsspårets sista del, den lömska förbindelsestigen till Kärrtorpspåret. Jodå, i morse såg jag stolpen ligga där i det frostiga gräset. Riktigt bra motionsspår blev just ännu bättre.

Äntligen slipper man springa här utan att kunna se marken!

394: Mina olika sluttider i Berlin

Jag var snabb att lägga ut min sluttid här efter Berlin Marathon, men jag har faktiskt fått två olika besked. Både resultatlistan och diplomet visar 3:42:19. Den officiella appen visar dock 3:42:18.

Diplomet visar 3:42:19.

Appen visar 3:42:18.

Igår meddelades för övrigt att appens tillverkare, Tata Consultancy Service, blir ny titelsponsor för New York City Marathon från 2014. Jag hoppas på en fortsatt god relation.

395: Den ojämna träningsvärken

Jag minns att jag förr kunde springa en halvmara på en och en halv timme utan få träningsvärk, men nu springer jag så sällan att varje lopp och varje ansträngande träningspass ger träningsvärk. Var träningsvärken känns mest varierar givetvis beroende på vad jag gjort.

Tiokilometersloppen sätter sig på vaderna. När jag hade sprungit Sicklaloppet fanns träningsvärken i vaderna kvar ända fram till Berlinresan. Så viktigt var egentligen inte Sicklaloppet för mig, så jag var orolig att jag hade ansträngt mig för mycket med bara en vecka kvar till Berlin Marathon. Jag kände också av vaderna redan under första kilometern på Berlin Marathon, men det blev aldrig värre än så.

Efter långa sträckor får jag snarare träningsvärk i låren. Det är kanske inte så konstigt, men det jag har reagerat på nyligen är hur träningsvärken i låren är ojämn. Det känns först mer i höger lårs framsida och sedan mer i vänster lårs baksida. Betyder det att jag har ett konstigt löpsteg och/eller att jag kompenserar för något?

Ett snedsteg?

396: Berlin Marathon 2013

Det blev ingen oavbruten sömn innan loppet. Jag vaknade flera gånger under natten och långt innan det var tid att gå upp. Men jag mådde bra, åt av hotellets frukost vid sjutiden och lämnade hotellet halv åtta. De tre kilometrarna från hotellet till startområdet tog en halvtimme att gå.

Klädinlämning. Plåtade två byggnader (och oavsiktligt två löpare).

Med en halvtimme till starten kl 08:45 följer jag strömmen av löpare och skyltarna till startgrupp E. Precis innan jag kommer fram tar det tvärstopp. Många försöker hitta en alternativ väg och tränga sig igenom de sista parksnåren medan den sista kvarten rinner iväg. Desperationen är nära. Till slut kommer jag ut på trottoaren, joggar fram till bakre E-ingången och står längst bak med mindre än en minut till startskottet.

Även om det tar tid att nå fram till startlinjen så är det inte längre några problem. Jag har inte bråttom och har heller inga problem att hålla önskat tempo. Kilometer efter kilometer och vid varje mellantidsmatta var femte kilometer kan jag konstatera att jag springer ungefär i femminuterstempo.

Det finns några trånga passager med avsmalnande gatubredd tidigt under loppet, men det går hyfsat. Förr var jag snabbare än alla dessa människor jag nu ser framför mig, men inte idag. Jag har blivit en mellanmjölkslöpare, en i mängden av alla glada motionärer. Men det är fint att vara att turistlöpare.

Jag väljer att dricka ganska sällan, sportdryck vid 9 och 20 km och lite senare även vatten och en gel. Berlin Marathon är verkligen ett fantastiskt lopp! Man får se så mycket av staden och så mycket olika stadsmiljöer. Det råkar dessutom vara perfekta väderförutsättningar. Jag försöker njuta av omgivningarna och det fina vädret, men som vanligt kan jag inte låta bli att räkna upp och räkna ner och så småningom också fundera på om jag är på väg att bli trött.

I väntan på att få se min syster vid 36 kilometer försöker jag bibehålla det jämna tempot. En timme kvar, trekvart kvar, en halvtimme kvar och efter att jag passerat min syster kommer det bara att vara en halvtimme kvar till målgång... Självbedrägeri förstås, eftersom jag vet att tempot snart kommer att sjunka.

Där kommer jag ju!

Tre timmar och en minut har gått när jag ser min syster. Helt ok, men nu får jag håll på höger sida, börjar tänka mycket på andningen, känner tilltagande trötthet och allt större smärtor i kroppen. Jag vill verkligen inte sluta springa, men någonstans efter 39 kilometer börjar jag trots allt att gå.

En löpare i rödvitrandig tröja springer omkring och försöker få gående att börja springa igen. Han trycker handen även i min rygg och säger ”I'm watching you”. När han ger sig på någon annan börjar jag gå igen. Det gör ont, och trots att det är jobbigt att gå så är det svårt att börja springa igen. Jag växlar lite mellan gång och löpning, men inte heller löpningen går snabbt. Mängder av löpare passerar mig.

En stor grupp åskådare skriker mitt namn om och om igen. Jag ler, skakar på huvudet och börjar springa igen. De jublar. Nu är det inte längre kvar än att jag bestämmer mig för att bita ihop. En kilometer kvar, sedan sista kurvan, synen av Brandenburger Tor och vetskapen om att mållinjen ligger där bakom. Jag känner viljestyrkan och krafterna återvända. Jag ökar farten och passerar löpare.

Jag tittar på klockan, försöker kapa några sekunder på sluttiden och springer i mål utan att falla ihop. Det känns faktiskt bättre än väntat med tanke på den tidigare svackan. Jag tar emot medalj, värmebevarande plastskynke, dryck och frukt och vandrar mot den hägrande ölen. När jag hämtat min påse med överdragskläder sätter jag mig i gräset tills ölen är uppdrucken.

Skål, Berlin!

Promenaden tillbaka till hotellet går inte snabbt och kvällen blir ingen höjdare, men jag är trots allt nöjd med mitt resultat. Att jag har mer än tiotusen löpare före mig i resultatlistan känns förstås lite jobbigt, men hur många av dom ska springa Chicago Marathon två veckor senare?

397: Lunch i Bryssel

Jag mådde inget vidare på kvällen efter Berlin Marathon. Men det räckte med en natts sömn för att det skulle bli bättre. Vi gick upp tidigt och flög till Bryssel och åt en lunchmacka med Jocke.

På kvällen sprang jag några steg för att hinna med ett tunnelbanetåg från Slussen. Nu återstår tio dagars återhämtning innan jag sätter mig på flyget igen.

398: Mitt resultat i Berlin Marathon

Femminuterstempot höll bara i tre mil, så sluttiden blev så mycket som 3:42:19 enligt resultatlistan.

Ja, okej, jag gick lite efter 39 kilometer. Men i ärlighetens namn var jag inte så snabb när jag sprang strax före det heller.

Efter ytterligare några kilometers gång tillbaka till hotellet.

399: I väntan på att se Berlin

Att springa ett maratonlopp kanske tar några timmar, men förberedelserna tar en hel dag. Det har alltså inte blivit mycket turistaktiviteter idag. Vi har följt planen att först besöka sportmässan, vila lite, gå ut och äta en lämplig middag och sedan återvända till hotellet under tidig kväll.

Det var dimmigt i morse.

Vi glömde att ta med kontanter till sportmässan, och det är ofattbart många av utställarna som inte tar emot kort – liksom Berlin i övrigt. Nu hittade vi ändå inget som vi absolut kände att vi måste ha, men det var synd att pengarna bara räckte till en pastalunch att dela på eftersom det var pant på tallriken.

Lunchutsikten på Tempelhof.

Efter en tupplur tillbaka på hotellet letade vi upp ett italienskt matställe på Turmstrasse där jag åt både gnocci och strudel. Jag var långt ifrån ensam bland matgäster med blått armband som signalerade deltagande i morgondagens lopp.

Schwester i väntan på San Juan.

Nu blir det läggdags och imorgon en tidig hotellfrukost. Sedan ska jag se betydligt mer av Berlin.

400: Reboot i Berlin

Det är fredag kväll och jag sitter på ett hotellrum i Berlin. Det är 400 dagar kvar till New York City Marathon 2014, men bara två dagar till Berlin Marathon.

Hotellrummets utsikt över Spree

Jag har sett fram emot att springa Berlin Marathon igen sedan jag sprang loppet 2011. Precis som sist är målsättningen inte riktigt den samma som när jag anmälde mig, så det är lika mycket en nöjesresa som en löparresa.

Vi valde indisk kvällsmat första kvällen. Bild: Schwester

Mitt startnummer är 26032, och man följer lättast min väg via Berlin Marathons app.

Skidpremiär

För fem veckor sedan stod jag på ett par skidor för första gången i vuxen ålder. Det var något jag aldrig trodde skulle hända, men en vän överraskade mig med en Gunde-mössa och löfte om en lektion. Som om inte det vore nog så fick jag all nödvändig utrustning och hjälp med valla.

Jag har inte varit det minsta lockad av skidåkning och har bland annat därför aldrig tänkt på att göra en svensk klassiker. Men trots ostadiga ben och ett par vurpor tyckte jag ändå att premiären var ganska rolig. Mest berodde det förstås på min skidlärare som dagen efter trodde att han hade kommit på något:

 

Det har blivit skidlektioner nästan varje helg sedan dess, med undantag för den helg jag åkte till Barcelona och sprang en halvmara och den här helgen då det närmaste jag kommer skidåkning är Vasaloppet på tv.

This is 40 (0 dagar)

Nyhuggen kokosnöt.

En hägring?

Nytt datum i Sverige, bara solnedgång på Holbox.

Ännu en dag (1 dag)

Ska man springa i den här hettan så gör man klokt i att ge sig ut redan vid soluppgång, vilket betyder halvsju på Isla Mujeres. Jag är ju lite senfärdig, så klockan var prick tio när jag igår gav mig av efter att ha laddat med mexikansk frukost.

Planen var att springa från vårt hotell på den smala öns norra del, längs kusten till södra spetsen, Punta Sur, och tillbaka till Playa Norte där min flickvän väntade. En vattenflaska med ett par deciliter var givetvis lågt tilltaget för en sträcka på femton kilometer.

På den inledande strandpromenaden kände jag en salt vind från havet på min vänstra sida. Där det inte gick att springa intill kusten fick jag mindre svalka på trottoarer och landsväg. Utöver den heta motvinden tyckte jag att det gick uppför mest hela tiden, så jag tänkte att det skulle bli lättare att springa tillbaka.

Efter varje kilometer tog jag en klunk från min vattenflaska och noterade att jag höll 4:45-tempo. Men snart kändes fyren vid Punta Sur väldigt avlägsen. Jag funderade på att vända, men bestämde mig för att hellre fortsätta och försöka få lift tillbaka. Jag behövde gå på toaletten också, samt kyla ned mig på något sätt.

Efter 7,2 kilometer kom jag fram till fyren och toaletterna utanför entrén till Maya-ruinen och skulpturparken. Jag märkte att jag var helt överhettad och knappt fick ur mig något. När jag gick ut kunde jag bara beklaga att jag inte hade de fem pesos det kostade att använda toaletterna.

Eftersom jag var helt utmattad gällde det att få lift tillbaka, men dessvärre var platsen helt tom på besökare. Efter bara någon minut kom dock en av de golfbilar man använder sig av på ön och slog en lov runt parkeringen. De hade en ledig plats och lät mig åka med.

Mina välgörare var två semestrande amerikaner från Philadelphia, Mike och John, som blev guidade runt ön av Jerry, en bofast kanadensare. De gjorde några stopp på vägen, men jag njöt av åkturen och samtalen och fick åka hela vägen till Playa Norte.

På rekognosceringstur med golfbil dagen innan.

Nu har jag förhoppningsvis lärt mig en gång för alla att inte springa den här sortens rundor utan att ta med lite pengar för alla eventualiteter. Den här gången gick det ändå bra – det var till och med trevligt – så mitt enda problem efteråt är en kvardröjande smärta på framsidan av vänster lår som kom krypande medan jag sprang.

Idag har vi bytt ö till Holbox som vi besökte också förra gången vi var i Mexico. Benen har fått vila medan överkroppen fått sitt genom min allra första kajaktur. Trots min höga ålder finns det så mycket kvar att upptäcka.

Billigt och gratis (3/2 dagar)

Sist jag var i Mexico – i april 2011 – gjorde jag också ett par korta stopp i New York. Där besökte jag JackRabbit Sports NYC Running Show för att handla lite billiga(re) löparprylar och bland annat se Christopher McDougall berätta om sin bok Born to run. Boken köpte jag inte då, men jag fick ett recensionsexemplar på svenska av en vän när jag var hemma igen.

Det kostade $10 att anmäla sig till mässan, vilket jag tyckte var okej eftersom man fick en rabattcheck på $15 att handla för. Om man sedan verkligen handlade så fanns det en bonusstege, vilket till exempel innebar att man kunde välja att få ett par strumpor om man handlade för minst $100.

Strandbagen ingick i inträdet. De två saker jag valde att köpa var solglasögonen Native Reactor och ryggsäcken Deuter speedlite 10. Jag fick en armpouch med reklamtryck och ett par strumpor. Jag vet dock inte om det råkade vara två vänsterstrumpor, för L angivet på båda är inte storleken. Vattenflaskan på bilden fick jag när jag sprang NYRR 4 Mile vid samma New York-besök.

Redan i maj 2011 ställde jag upp alla dessa prylar och tog bilden ovan. Därefter skrev jag första utkastet till denna text som har blivit liggande tills nu. Jag hade tänkt följa upp med utvärderingar av de olika prylarna allteftersom. Så blev det inte, men jag kan skriva något om dem nu.

Väskan är ett av de bästa köp jag gjort, och glasögonen har jag på mig just nu, på en kritvit strand intill ett turkost hav. Vänsterstrumporna sprang jag med nu på förmiddagen. Jag har faktiskt också idag haft på mig den t-shirt jag fick vid loppet den helgen.

Born to run blev liggande bredvid sängen i ett och ett halvt år. De sista kapitlen läste jag häromdagen på flygresan mellan Amsterdam och mellanlandningen på Cuba. Det kändes passande att avsluta boken på väg till Mexico, även om jag åkt till en annan landsända än den där boken utspelar sig.

På tal om utvärdering av prylar i inlägg planerade sedan länge så har jag haft för avsikt att skriva om de magneter jag fick från Sportsmagneter.dk. De är främst avsedda att användas som alternativ till säkerhetsnålar när man sätter fast startlappen vid tävlingar.

Jag brukar vara nöjd med säkerhetsnålar och vågade inte använda magneterna för första gången på ett maratonlopp, men sedan har jag använt dem på två lopp med gott resultat. Nålstick i funktionströjor kan jag ta – jag har tröjor helt uppslitna av nålstick – men skulle jag springa ett lopp i favoritjackan så är det magneter som gäller. Behöver jag skriva att favoritjackan är med på resan? Funkar i alla väder och klimat!

Isla Mujeres (4 dagar)

Vi har flyttat till en ö som är 8 kilometer lång och bara en kilometer bred, en storlek som lockar till löpning.

Det är främst två skäl till att jag inte har kommit igång med löpningen än, och man kan säga att båda stavas S-O-L (även om jag oftast väljer andra märken).

Utöver det så har jag en vana att somna mest hela tiden. Jag får väl skylla på jet lag ett par dagar till.

Sexveckorsprogrammet (5 dagar)

Det är prick sex veckor kvar till min halvmara i Barcelona, ungefär lika lång tid som gått sedan jag sprang senast. Även om Mexico till största del innebär avkoppling så har jag samtidigt tio dagar på mig att göra omstart på kroppen. Det ska nog gå bra – jag oroar mig mer för de följande fyra veckorna i Sverige då jag varken vågar hoppas på barmark eller särskilt många tillfällen att besöka en inomhushall. Helst skulle jag stanna där jag är och flyga direkt från Mexico till Spanien.

Det goda och det onda (7/6 dagar)

Två saker jag tar med mig på resan - det ena ett medvetet val, det andra helt oönskat - är

1. Mina Brooks T6 Racers, för att de är uttjänta och lika gärna kan avsluta sin tjänstgöring i Mexico, och

2. Ett svullet knä, efter att ha halkat och ramlat på väg till jobbet på själva avresedagen.

Koppling och kvitton (8 dagar)

Nu har jag lyckats parkoppla min Garmin med min nya dator. Det var inte så komplicerat som jag hade fått för mig, jag hade bara missat att gå in i klockans menyer och göra det möjligt. Jag vet inte om det spelar någon större roll just nu, för även om jag tar med mig klockan och dess laddare på resan så tänker jag lämna datorn hemma.

Av en lustig slump så hittade jag kvittot från när jag köpte min Garmin 410 (på sportmässan innan NYC Marathon 2010) medan jag letade efter saker jag skulle packa. Det låg i en liten hög av krognotor och några gamla biobiljetter. Få saker beskriver livet så väl som en samling kvitton.

Kostnader för att springa 2013 (9 dagar)

Det har bara gått en dag av 2013, men jag har redan lagt ut 2 751 kronor genom att anmäla mig till olika lopp som jag ska springa det här året. Lite mer specifikt så handlar det om fem olika lopp (och försäkringen Startklar) som jag har förbetalt under de senaste sju månaderna.

Stockholm Marathon är dyrast med sina 945 kronor, tätt följt av Berlin Marathon som kostade mig 912 kronor. Nyligen har jag också betalt 374 kronor för Sentrumsløpet, 380 kronor för Midnattsloppet och 245,62 för Mitja Marató de Barcelona som står närmast på schemat.