#282: De nya målen

När jag definierade mina guld-, silver- och bronsmål inför Barcelona Marathon så var de alla inom ett tidspann på några minuter. Nu när Stockholm Marathon står på tur är målen av en helt annan typ. Allra helst vill jag helt enkelt gå i mål. Ju förr desto bättre, givetvis, men jag vill i vilket fall inte tvingas bryta. Sedan önskar jag att detta kan ske utan att jag får bestående eller långvariga problem. Helst skulle jag se att jag inte får några tillfälliga problem heller, varken under loppet eller under återhämtningen, men det är förstås mitt guldmål som jag inte vågar räkna med.

#281: Det där att man måste arbeta också

Min semester är fortfarande några veckor bort och den här veckan har jag ett par långa arbetsdagar. Jag tänker på det eftersom de år jag gjort störst förbättringar på Stockholm Marathon har varit år då loppet föregåtts av långa perioder av ledighet. Därmed inte sagt att jag har tränat mer dessa år, men jag har varit utvilad och fri från den stress arbetet har fört med sig många andra år.

I år är det verkligen inte arbetssituationen som oroar mig mest, men jag tror ändå att det påverkar mig när jag har svårt att få till de vardagliga rutinerna. Just nu lutar det åt att jag hämtar min startlapp på torsdag vid 19-tiden istället för att åka direkt hem från jobbet.

#280: Femtio goda råd med mindre än fem dygn kvar

Det är mindre än fem dygn kvar till Stockholm Marathon, och jag har inte ägnat loppet mer än en tanke. Den tanken är förstås hur svårt genomförandet kan bli om mitt knä gör ont. För att komma lite närmare något annat sätt att ta mig an den årliga utmaningen skummade jag artikeln med femtio goda råd från Marathon.se. Oväntat mycket läsvärt där.

#279: Söndagskvällen som försvann

Efter en helg som skulle gå i avkopplingens tecken var jag ändå så trött att jag somnade under kvällsrutinerna för att överraskat vakna vid klockan fem måndag morgon. Det är väl bara att tacka och ta emot. Kanske får jag ytterligare någon timmes vila innan det är tid att ge sig av och inleda arbetsveckan.

#278: En av trehundraåttiosextusenfemtio

Flera gånger – jag vet inte hur många – har jag försökt få en plats i London Marathon genom det internationella lotteriet. Det har hittills inte gett något, men det är ju också en riktig högoddsare.

Inför London Marathon 2018 har jag på nytt tagit chansen. Det är ju gratis så länge man drar en nitlott. Den här gången känns det dock mer osannolikt än någon gång tidigare eftersom inte färre än 386 050 hoppas på turen att få springa. Jag vet inte hur många platser som slutligen fördelas på detta sätt, men chansen lär ju vara mindre än en på tio.

Jag blir inte ledsen om jag drar nitlott ännu en gång. Jag kan lika gärna springa 2019 eller 2020. Om jag fortfarande kan springa om ett par år.

#277: Inför sista veckan innan maran

Förutom att ha sovit dåligt så har jag jobbat mycket och ätit lite. Jag är med andra ord körd i botten just nu. Jag är dock ledig tre av fyra kommande dagar och har redan ikväll ätit så att jag blev mätt. Förhoppningsvis vänder det uppåt på alla punkter den här veckan, och då är det bara höger knä och bristen på träning som försvårar upplevelsen nästa lördag.

#276: Väderprognosen för Stockholm Marathon

De första väderprognoserna för Stockholm Marathon har blivit tillgängliga. Även om vädertjänsterna inte är eniga, så är tendensen att det inte kommer att bli lika varmt som den förestående helgen då det väntas bli 25 grader eller mer.

Jag kan inte påstå att jag vill ha väder som vid Stockholm Marathon 2012 då det lär ha varit kallare än närmaste föregående julafton, men om jag skulle få välja mellan 5 och 25 grader så lutar jag åt det förstnämnda.

#275: Sex timmar per natt

Just nu sover jag alldeles för lite. Nästan alltid sex timmar per natt. Jag vet detta utan att titta på statistik från klockan eftersom jag vet vilken tid jag lägger mig och vilken tid jag vaknar och går upp. Jag vet också att det är för lite sömn eftersom jag ibland somnar när jag egentligen vill vara vaken för att titta på något, samt för att jag ofta blir sjuk efter längre perioder med för lite sömn. För tillfället oroar jag mig över att jag har ont i halsen och att det inte ska gå över snart nog. Det är mindre än tio dagar kvar till Stockholm Marathon.

#274: Nästa år i Stockholm

En mycket god vän sprang sin första mara i Köpenhamn i helgen. Eventuellt kommer han att springa Stockholm Marathon nästa år. Det skulle vara väldigt roligt ifall vi båda gör det.

Mitt mål i årets Stockholm Marathon är just nu bara att genomföra det för att jag nästa år ska kunna göra mitt femtonde Stockholm Marathon utan att ha missat ett enda sedan 2004.

#273: Ny strategi för mitt knä

Jag hade ett nytt möte med sjukgymnasten idag. Vi pratade om hur det har gått, vilket inte bara innebar att jag berättade om hur ofta jag gjort övningarna, utan också att jag förstod att jag misstolkat själva strategin. Jag hade uppfattat det som att jag skulle vara försiktig med löpningen, men i själva verket borde jag inte ha sprungit alls, bara ägnat mig helhjärtat åt rehabövningarna.

Knäproblemet finns kvar. Jag kommer inte att lösa det på det sätt jag har försökt nu. Sjukgymnastens förslag är att jag istället går till en ortoped för att undersöka den förmodade meniskskadan. Kanske måste jag få en sådan skada åtgärdad, och jag oroar mig för vad det kommer att innebära.

#272: Det långa passet innan maran

Den här helgen skulle jag normalt ha sprungit sista långpasset innan Stockholm Marathon. Nu har jag på grund av mitt knä inte kunnat tillåta mig att springa så mycket som jag egentligen skulle vilja, men jag kom åtminstone ut på en dryg mil idag.

För några år sedan brukade jag springa en halvmara i maj, oftast två eller tre veckor innan Stockholm Marathon. Först var det Kungsholmen Runt, sedan gjorde jag till tradition att springa Göteborgsvarvet. 2006 och 2010 sprang jag faktiskt båda. De åren gick också marorna mycket bra.

#271: Värmevarvet

Jag sprang Göteborgsvarvet fem år i rad 2006-2010. Vid det sista av dem var det otroligt varmt, förmodligen värre än vad det var idag. Mot slutet såg jag ett tiotal löpare som trillat av banan, och jag tror att ett 60-tal fick tas om hand.

Det är väl det – utöver mitt onda knä och bristen på träning under våren – som oroar mig mest inför Stockholm Marathon. De gånger det har varit riktigt varmt har jag varit ute på banan alldeles för länge.

#270: Rehab i snabbversion

Jag kan köra igenom rehabprogrammet, som det ser ut i sin nuvarande form, på knappt 20 minuter. Ska jag dessutom värma upp i tio minuter och duscha efteråt så blir det ont om tid att äta, men idag körde jag light-varianten och fick då också några minuter i solen. Övningarna och lunchintaget skedde inomhus, och eftersom jag jobbar i en källare så uppskattade jag några minuter på gräsmattan på andra sidan gatan. Nästa gång borde jag köra rehabövningarna där istället.

#269: Nya åskadare och gamla åskådare på ny plats

Jag kommer eventuellt att ha lite fler supporters än vad jag är van vid utmed banan på årets Stockholm Marathon. Samtidigt kommer jag inte att se mina flitigaste påhejare där jag brukar, eftersom man inte längre springer på Söder Mälarstrand.

Söder Mälarstrand strax efter 31 kilometer har varit en bra plats – mina nära och kära har precis fått mellantiden vid 30 kilometer, jag har ofta varit på väg in i väggen och tacksamt tagit emot lite extra uppmuntran. Jag vet ännu inte vad för plats som kommer att bli nytt peppmecka på årets bana.

#268: Den nedåtgående spiralen

Regelbundenhet och rutin har varit mina bästa vänner när det gäller löpträning. Om jag, som för ett år sedan, gjort till en vana att springa till och från jobbet några gånger i veckan och en längre runda under helgen så krävs ingen större ansträngning för varje enskilt tillfälle. Men så snart en vana upphör går det snabbt utför. Jag märker nu hur svårt det känns att planera för att springa till jobbet imorgon. Precis som att jag inte gjorde rehabövningarna idag, varken på lunchen eller hemma på kvällen. Den första veckan var det inget problem att göra dem varannan dag, men efter uppehållet har jag inte lyckats återskapa vanan.

#267: Ny vecka, tillbaka till en plan

Jag skulle ha träffat sjukgymnasten idag, men det blev inställt på grund av dennes sjukdom. Det gjorde att jag tillät mig själv en liten löprunda i solskenet. Inget komplicerat, bara lätt jogg i de närmaste motionsspåren.

På torsdag eller fredag kan jag tänka mig att springa till jobbet, sedan får vi se om jag kan göra en något längre runda i helgen. De andra dagarna ska jag göra mina rehabövningar, troligtvis på lunchrasterna varannan dag.

#266: Postapokalyptisk dystopi

Allt oftare kommer tankarna på hur det skulle vara att sluta springa. Fortfarande är det en föreställning som utspelar sig några år framåt i tiden, men man vet ju aldrig.

#265: Trött på alla sätt

Det är inte bara det att jag behöver sova. Jag är också fysiskt trött och psykiskt utmattad efter den här helgen. Instruktionerna för rehabövningarna ligger i sin plastficka på bordet framför mig, men det kommer inte att hända.

#264: Benböjningar och träningsvärk

Jag försöker få regelbundenhet i rehabprogrammet igen. Jag körde igenom övningarna på lunchen igår fredag, utan uppvärmning för att slippa stressa med maten efteråt. Idag har jag haft hemsk träningsvärk, vilket känts som mest när jag klivit ur bilen efter ett par timmars körning. Jag vet inte om jag gör något fel eller om det bara beror på att jag är så svag.

När jag kommer hem igen kommer det att vara söndag kväll och hög tid för en ny genomkörning av programmet. Jag bävar.

#263: Startnummer 1572 i Stockholm Marathon

Startbeviset till Stockholm Marathon kom igår. Jag brukar tycka att det är roligt med ett snyggt, lågt startnummer. Årets är inte mitt lägsta, men det spelar inte så stor roll nu när det inte längre är samma som förra årets placering (vilket jag verkligen uppskattade de åren som det var fallet).

Med 1022 på bröstet vid målgång 2016.

#262: Långa dagar och låga ambitioner

Nu är snart den här ansträngande arbetsveckan slut. Jag har haft två stycken åtta till arton-dagar och en 6 till 16-dag, samt flera andra aktiviteter i direkt anslutning till jobbet. Jag är trött, så trött att jag faktiskt somnade sittande framför datorn alldeles nyss.

Nästa vecka blir förhoppningsvis mer som vanligt och jag hoppas att jag ska klara att springa till eller från jobbet ett par gånger. Det är inte mycket, men åtminstone något.

#261: Varken gå, springa, köra bil eller resa

Jag har ont i mitt knä igen, osäker på om det är den senaste löprundan som är boven eller något annat. Dagen efter jag sprang märkte jag inte mycket, men idag känns det nästan konstant när jag går. Det är synd att det kommer precis innan en helg då jag eventuellt ska köra bil i åtskilliga timmar, alternativt sitta still på en buss eller ett tåg. Det känns nämligen som värst när jag suttit stilla ett tag.

#260: Steg och sömn enligt Garmin

Garmin försåg mig med lite statistik när det gäller antalet steg jag tar varje dag och hur många timmar jag sover om nätterna – båda i jämförelse med Garmins andra användare. Elvatusen steg om dagen placerar mig över 79 procent av de andra (i en period då jag knappt springer), medan sju timmar och en kvart är mindre sömn än de flesta andra som ingår i statistiken.

I verkligheten är det mindre sömn än så, eftersom jag märkt att Garmin ofta räknar tiden när jag bara är stilla fast inte sover, till exempel den sista stunden i soffan på kvällen och om jag ligger vaken i sängen. Den senaste tiden har jag i verkligheten snittat ungefär fem timmar per natt. God natt.

#259: Nära och fjärran

Jag älskar verkligen ”mina” spår på andra sidan gatan från där jag bor. Det är otroligt bekvämt att direkt kunna vara i skogen utan att först behöva ta sig dit på något tråkigt sätt. Med det sagt kan jag ändå inte låta bli att längta bort en aning för att springa på något helt nytt ställe, att ge mig ut på upptäcktsfärd.

I sommar blir det semesterresa och då får jag tillfälle att stilla denna längtan. Det blir ingen löparresa med lopp planerat, men det lär bli tillfälle att springa på nya platser. Tills dess får jag nöja mig med lyxen att ha nära till skogen och alldeles lagom långt till jobbet.

#258: Inte långt, men lugnt

Det fanns ingen plan utom att jag ville springa så långt som möjligt utan smärta. Efter ett tag ersatte jag tid med puls på klockans display och försökte hålla mig så lågt som möjligt. Som vanligt blev det allt svårare. Först efter elva kilometer började det kännas i knät, men då hade jag mindre än två kilometer hem. Det blev en fin söndagsrunda med både solsken och vitsippor.

#257: Tvåhundratjugotre dagar senare

Dels är Facebook obegripligt, sedan har jag förstås själv gjort en del inställningar som får vissa konsekvenser. I vilket fall upptäckte jag först idag att jag fått två bilder skickade till mig i Facebooks Messenger dagen efter Lidingöloppet i höstas. Tack till fotografen Johan Segerström!

#256: Under två på maran?

Om bara några timmar kommer det att göras ett seriöst försök att springa ett maratonlopp på under två timmar. Jag vet inte varför det här intresserar mig när det egentligen går emot allt jag tror på när det gäller löpning.

Tre utvalda löpare har valts ut av Nike för att i en ny, mycket speciell sko, springa 42 195 meter på en slinga på Monza-banan. Det låter fruktansvärt tråkigt, men det är förstås roligt om de klarar det.

#255: En lott i London-lotteriet

Jo, jag jag slog till och registrerade mig i lotteriet till London Marathon 2018. Sannolikheten att jag ska få en startplats i loppet är nog inte större än chansen att jag ska klara att kvalificera mig till Boston. Att jag skulle få startplats i bägge loppen – som går samma vecka – är mycket osannolikt.

Det är ungefär en kvarts miljon som anmäler sig till lotteriet, men bara runt 40000 som får springa. Hur många av dem som springer som får plats genom lotteriet vet jag inte. Lotteriet stänger fredag 5 maj klockan 18 svensk tid. Besked får man först i början av oktober, kort efter beskedet om Boston.

#254: Anmälningsdatum till Boston Marathon

Boston Marathon arrangeras alltid den måndag då kalendern i Massachusetts säger Patriots' Day. Sedan finns det förstås några andra viktiga datum för de som har kvalificerat sig och vill ansöka om en startplats. Nu är dessa datum klara för de som vill springa Boston Marathon 16 april 2018.

• 11 september. De som klarat sin kvalificeringsgräns med minst 20 minuter kan anmäla sig.
• 13 september. De som klarat sin kvalificeringsgräns med minst 10 minuter kan anmäla sig.
• 15 september. De som klarat sin kvalificeringsgräns med minst 5 minuter kan anmäla sig.
• 18 september. Alla som klarat sin kvalificeringsgräns kan anmäla sig.
• 20 september. Anmälan stänger och öppnar förmodligen inte igen.

Vill man veta exakt vad som gäller så finns allt om antagningen på Boston Marathons officiella hemsida.

Värt att notera är att även i år kan man använda sig av Oslo Marathon för att kvalificera sig, då det loppet arrangeras 16 september. För min del får det nog räcka med Stockholm Marathon som kvalificeringsförsök, och om det misslyckas får det bli Berlin Marathon 24 september och därmed Boston tidigast 2019.

#253: Alltid redo

Ena dagen gläds man åt att våren är här (trots snö och hagel veckan innan), dagen efter är det i princip sommar.

För den händelse att jag vill vara spontan och helt oplanerat springa på lunchrasten eller hem från jobbet så har jag tänkt ha minst en uppsättning löparkläder i mitt personalskåp. Jag har ju så det räcker och blir över hemma i garderoben.

Imorgon kommer jag dock att nöja mig med att köra igång med mina rehabövningar igen.

#252: Obi-wan

Jag fick tillfälle att prata löpning idag utifrån min mångåriga erfarenhet, och det var ingen brist på entusiasm från min sida. Det blir lite löjligt när man tänker på att den jag pratade med springer långa distanspass varje vecka utan större ansträngning. Man får se upp så att jag i framtiden inte pratar om min tid som sub 40-löpare när det hunnit gå decennier sedan jag presterade något på den nivån.

#251: En månad hit och en månad dit

Så gick en hel kalendervecka utan att jag har sprungit. Det har inte hänt sedan december. Jag hade inga planer för dagen utom att just springa, men dagen fylldes med annat på bästa sätt utan att jag tänkte på att springandet gick om intet.

Den här månaden har jag sprungit mindre än vad jag borde göra på en vecka, och nu är det bara en månad kvar till Stockholm Marathon. Det är klart att jag är orolig.