130

Nu är jag så trött på det här! Efter tre dygn känns det inte det minsta bättre i halsen – snarare tvärtom. Jag antar att det kunde kommit vid ett sämre tillfälle, men det känns inte kul att sitta inne och sura när det är fint väder och semesterläge.

Det blir ju inte fråga om någon alternativ träning heller. Inte ens viktökningen går något vidare eftersom halssmärtan begränsar aptiten.

Jag planerar att springa igen på söndag, för mycket längre än så här kan det väl inte hålla på innan immunförsvaret går vinnande ur striden.

131

Nästa år ligger Göteborgsvarvet bara en vecka innan Stockholm Marathon, och jag har ännu inte bestämt om jag kommer att delta i jippot. Jag har sprungit de senaste fem åren och jag gillar att ha en anledning att besöka Göteborg varje vår, men kanske får det räcka nu.

Jag beställde Göteborgsvarvets femårsdiplom för fem veckor sedan, och det kom med posten igår. Lite lätt vikt, vilket man tydligen får vänja sig vid med vår brevlåda/brevbärare. Diplomet var ändå inget jag spontant känner att jag vill ha upp på väggen.

Bevis på uppskattning efter 105,5 kilometer.

Ett lite roligare dokument hade jag nog kunnat tänka mig. Mina resultat från de fem loppen fanns med i form av ett registerutdrag, printat 2010-06-15 kl 10:50:40 på ett separat papper tillsammans med mina adressuppgifter. Vilka som har signerat diplomet har jag ingen aning om – och vad är det för sommarjobbare som skrivit mitt namn med en trubbig tuschpenna?

132

Igår kväll fick jag ont i halsen, och innan jag gick till sängs började det göra ont i hela kroppen. När jag vaknade hade jag feber och ont i både kropp och knopp. Känslan i kroppen var inte helt olik den jag hade när jag satt under Barilla-bågen på Östermalms IP efter Stockholm Marathon för drygt tre veckor sedan. Då var jag förstås ganska nöjd.

Nu kommer det att dröja några dagar innan jag springer igen, och det är högst osannolikt att det blir något stadslopp i Trosa på fredag.

133

Nu känns det på allvar som att sommaren är här! Midsommarfirande på landet, sambon har inlett sin semester, fint väder och bad i Sandasjön idag.

Lata dagar, men också en möjlighet att ta itu med alla de där projekten man hela tiden skjuter på framtiden.

En av alla de saker jag tänkt göra i sommar är att ta god hand om mina fötter. Inte särskilt exalterande, men en viktig punkt för att inte riskera problem som förhindrar träning eller tävling. Fötterna har fått lite omtanke idag, och för detta belönar jag mig själv (och fötterna) med nya löparskor. Ett par Asics DS Trainer beställdes nyss från Start Fitness. Leverans om 7-14 dagar, men jag har förstått att det kan gå snabbare.

Har ni fötter?

£74.79 – inklusive frakt och ett par strumpor.

134

Om jag ska springa Trosa stadslopp fredag kväll så måste jag fundera på hur jag lämpligast kombinerar det med ett kalas i Rönninge på lördag kl 12. Hyra bil, tälta någonstans eller åka loppets gratisbuss hem till Stockholm på natten och sedan åka söderut på lördagen igen? Loppet kostar 320 kronor, så jag vill gärna minimera övriga kostnader eller känna att jag på något sätt gör en samordningsvinst.

135

Mer och mer börjar jag betrakta Lidingöloppet som ett viktigt delmål inför New York City Marathon (såväl som inför mer avlägsna framtida mål). Goda förberedelser för att klara mitt mål i Lidingöloppet kommer också att vara en bra grund för att jag ska kunna vara nöjd med loppet i New York.

Med tanke på detta känns det lämpligt att återuppta bekantskapen med elljusspåret söder om Hökarängen. Slingan är relativt kuperad och enligt skyltningen 3,2 kilometer lång – ungefär två engelska mil. Sedan Stockholm Marathon är det inte längre The eight minute mile som gäller för att nå nytt maraton-PB i höst, men med den nya marafarten 7:30/mile klarar jag också mitt mål på Lidingöloppet.

Vid gårdagens lunchlöpning (som skulle varit förmiddagslöpning) såg tiderna ut så här:

	1600 m	3200 m	Varvtid
Varv 1	7:41,5	7:18,0	14:59,5
Varv 2	7:37,8	7:14,3	14:52,1
Varv 3	7:44,7	7:15,2	14:59,9

Skylten för 1,6 kilometer sitter på ett backkrön efter en ganska lång stigning. Om jag lägger på fler varv så är det förmodligen främst på den första halvan som tidsökningen kommer att ligga. Igår knäppte jag samtliga mellantider utan att titta på klockan däremellan, men jag kände vartåt det lutade...

Med 2,1 kilometer dit och samma väg hem (10:17+10:08) blev totaltiden 1:05:16 på 13,8 kilometer. Jag är inte speciellt intresserad av att göra det snabbare, men jag vill kunna behålla hastigheten när jag springer fler varv. Och sedan springer jag uppför hela Abborrbacken sista lördagen i september.

136

De meriter jag angav när jag anmälde mig till Lidingöloppet gav mig en plats i startgrupp 2. Jag antar att det är rättvist, och det finns nog ingenting jag kan göra i sommar som skulle ändra deras bedömning. För det har väl ingen betydelse om jag kapar ytterligare några sekunder på Xtreme i augusti och därmed går under 70 minuter? Jag vet inte var de drar gränsen för 1C i det fallet.

Men sommarens löpträning kommer i vilket fall handla om att klara långa och kuperade sträckor bättre, och första steget på den vägen är tänkt att tas om några minuter. Sedan får det bli några dagars uppehåll, för jag tror inte att jag tänker ta med löparutstyrseln till midsommarfirandet på landet. Eller?

137

Egentligen hade jag tänkt springa idag, men jag låter kroppen vila en dag till och nöjde mig med en längre hundpromenad på förmiddagen. Vi gick mest i skogen öster om Bagarmossen och Skarpnäck och passerade en orienteringsklubben Skogsluffarnas stuga Brotorp. Jag är inte jättehemma i de trakterna, men ganska snart föll vi in i ett spår med orange markering. Stigens karaktär skiftade hela tiden, och snart såg jag inte de bortnötta trianglarna. Jag visste dock i vilken riktning vi skulle gå, och till slut hittade vi in på rätt led.

Följ Sörmlandsleden till vänster för närmaste sjö.

Snart var vi nere vid Söderbysjön, och den av oss som saknar förmåga att svettas tog ett svalkande dopp innan det var dags att beskåda misären.

För knappt tre veckor sedan brände någon ner klubbhuset för Björkhagens Golfklubb. Jag är inte golfare, men jag har varit i klubbhuset flera gånger eftersom man passerar det på Sörmlandsledens första etapp. Det är först där jag tycker att Sörmlandsleden börjar på allvar, och det var en alldeles utmärkt plats att stanna och äta på - inte minst om man just avverkat etappen (eller kanske etapperna) från andra hållet, i riktning mot Björkhagen.

Det är sorgligt att den gamla klubbstugan, ursprungligen byggd på 1700-talet, nu är borta. Inte ens de förkolnade resterna är kvar, bara en öppen grusyta.

Inte många spår av timmerstugan där jag brukade köpa glass.

138

Jag skrev nyss in mitt mål för Lidingöloppet i sidospalten. Fast jag kommer aldrig att klara det om jag inte anmäler mig till loppet också. Så nu är det gjort!

På tre månader ska jag väl kunna få ihop tillräckligt med backiga långpass för att inte knäckas en tredje gång?

139

Det ska erkännas att mitt främsta skäl att ta mig till Ursvik inte var för att springa någon av de fina slingorna med de branta backarna utan något så enkelt som att jag hade lämnat kvar min keps på motionsgården när jag sprang Xtreme senast. Jag ville ha min keps mer än vad jag ville springa, men om jag nu ändå skulle dit...

Om jag förutom att hämta kepsen skulle springa Ursviks 15 kilometer skulle jag med resa fram och tillbaka vara hemifrån i minst tre timmar. Jag bestämde mig därför för att åka hemifrån senast klockan 10, men eftersom en massa småsaker kom emellan blev det inte så. Lösningen var lika enkel som självklar: åka dit, hämta kepsen, springa hem.

Jag kollade inte på någon karta i förväg utan tänkte att jag springer åt det håll som ser bäst ut och låter det bli ett långpass. Det höll så långt som in till stan, men därefter blev det i stort sett närmaste vägen. Det var lite mer harmoniskt att springa i Hagaparken än att springa över Skanstullsbron.

Min egen godtyckliga gräns för vad som är ett långpass är minst två timmar och/eller minst två mil. Det blev det inte riktigt idag. Klockan stannade på 1:31:29 och sträckan blev bara blygsamma 18,3 km (även om jag flera gånger i min otålighet drog lite väl raka streck på Google-kartan).

Nästa gång det blir enkelbiljettslöpning ska jag välja en startpunkt som inte ligger på andra sidan stan.

140

I över en timme har jag suttit och funderat – totalt utan inspiration – på var jag ska springa imorgon. Om jag ska springa imorgon. Inspiration och motivation tryter mer än lovligt.

Just nu lutar det åt Ursvik. Inte för att det är närmare än till exempel Sörmlandsleden, men för att jag ändå behöver åka i den riktningen. Risken finns förstås att jag inte tar mig iväg alls, utan nöjer mig med att springa Hälsans stig i Hökarängen. The horror.

141

Sköndal är ett sånt där område man sällan besöker – trots att det ligger så nära där jag nu bor – eftersom det ligger en bit från tunnelbanans sträckning. Vår närmaste Vi-butik ligger dock i Sköndals centrum, och jag gjorde en 20 minuters paus där efter en kvarts löpning. När sambon sedan åkte hem med hund och inhandlade varor sprang jag vidare åt Farsta-hållet och hemåt längs väg 73.

Det blev ingen lång runda idag heller eftersom jag som vanligt gav mig ut för sent och ville hem till en sen lunch. Men jag blev förvånad när jag senare mätte upp rundan till 9 kilometer. Tiden blev nämligen 41:29 och jag tyckte att jag höll ett riktigt lågt tempo. Hur påverkas den här formtoppen av det stora mat- och alkoholintaget?

142

Jag skulle gärna gå upp fem kilo de närmaste fem veckorna. Det är inte så mycket, det skulle bara innebära att jag återgår till vad jag anser vara min normala vikt. Det senaste dygnet kan möjligen ha varit ett (eller tre) steg i rätt riktning - jag har levt det goda livet med mat och dryck i gott sällskap. Nu ska jag bara se till att kilona hamnar på rätt ställen också.

143

Okej, så jag gick inte under 70 minuter på gårdagens Xtreme. Då har jag ett skäl att springa någon av de återstående deltävlingarna i augusti. Frågan är bara om det ska klicka tre dagar före Midnattsloppet eller fyra dagar efter Vasastafetten.

Jag vann inte någon startplats till Lidingöloppet heller. Sannolikheten var väl inte jättestor (8 platser lottades ut på ungefär 640 starter), men det hade varit skönt med ett litet ekonomiskt bidrag. Nu blir det till att betala 545 kronor nästa vecka, för jag har bestämt mig för att jag vill springa i år igen efter misslyckade insatser 2006 och 2008. Jag har åtminstone hyfsade seedningstider att ange vid anmälan.

144

Eftersom jag pratat med två andra personer om att springa Xtreme tillsammans idag så såg jag till att komma iväg i rätt tid. Tyvärr insåg jag på vägen att jag glömt ta med klocka. Det är ju för att undvika sådant som jag har mina checklistor, men jag glömde förstås bort att kolla checklistan också...

Väl framme väntade jag en halvtimme på löpsällskap med klocka. Väl investerad tid, skulle det visa sig. Tomas, som är en tidigare kollega/arbetsgivare, hjälpte mig att hålla god och kontrollerad fart. Vid varje kilometermarkering gissade jag tiden och jag var sällan mer än några sekunder ifrån. Jag känner mig själv ganska väl.

Med tre kilometer kvar visste jag att det skulle bli nytt personbästa. På sista kilometern spurtade vi mot 70 minuter, men det är osäkert om jag klarade det. Resultatlistan brukar komma först efter midnatt, och så länge tänker jag inte vara vaken. Det blir nog 70 minuter och några sekunder, men jag känner mig ändå nöjd eftersom jag för två veckor sedan inte kunde förstå hur jag skulle kunna nå 70.

145

Jag har medaljer från nästan vartenda lopp jag har sprungit. De ligger samlade i en blåvit skokartong från Adidas med en totalvikt på tre och ett halvt kilo. I en annan skokartong har jag en liten mapp med diplom och en påse med startlappar. Jo, det är sant – jag har sparat alla mina startlappar också. Jag är en hamster.

Om jag fortfarande hade haft ett eget kontor så skulle jag hängt upp allt på väggen till allmän beskådan, och om jag i framtiden skulle bo så stort att jag har ett eget arbetsrum (eller ett bibliotek!) så kommer allt gammalt lullull att plockas fram ur gömmorna. Men just nu har jag ingen bättre plats för min nostalgi än en banankartong i den lilla tvåans klädkammare.

När jag gick i mål på Sentrumsløpet i våras fick jag en liten lapp som meddelade att medaljerna var ”askefast” på grund av vulkanutbrottet på Island. De som ville ha medaljen skulle kunna hämta den senare eller – om man nu skulle bo utanför østlandsområdet – få den skickad till sig.

När inte medaljen kommit med posten efter en månad gick jag in på Sentrumsløpets hemsida och såg att de ändrat det till att man var tvungen att skriva om man ville ha medaljen hemskickad. Jag tycker det är bra att de inte skickar ut saker i onödan, men jag skrev direkt och beställde. Nu har den kommit, och samlingen är komplett.

Sju års deltagande i Sentrumsløpet. Extra medalj efter fem år.

De två första åren jag deltog i Sentrumsløpet fick de fullföljande inte en medalj, utan en liten brosch att nåla fast på rockslaget eller baskern. Enklare, billigare och mer användbart. Det har faktiskt hänt att jag plockat fram och burit dem (även om det kanske bara har varit när jag åkt till Oslo för att delta i ytterligare ett lopp). Jag tycker i vilket fall att det är en mycket bättre idé än en medalj som i det här fallet inte heller är speciellt tjusig. Att jämföra broschen med medaljen är nog lite som att jämföra Simborgarmärket med Baddaren.

Det var bättre förr.

146

Morgonpass schmorgonpass. Med lite god vilja kan man kalla det förmiddagspass eftersom jag kom ut innan klockan 12.

Jag skyller på inspirationsbrist. Eftersom jag inte kunde komma på något trevligt ställe i närheten att springa på så blev jag sittande i funderingar. Jag ser fram emot ett nytt boende och nya omgivningar – eller löpsällskap med trevliga initiativ. Till slut blev det lite hattande i riktning mot Skarpnäck innan jag föll in i invanda spår vid Skogskyrkogården och sedan tog Maratonvägen genom Tallkrogen hem.

Det lugna tempot gav inga smärtor i låren, men jag känner fortfarande av maratonslitaget vid stretch efteråt. Det dröjer nog några dagar till innan jag är redo för fullt ös.

147

Det brukar heta att löpning är en billig träningsform. Medan ett träningskort kostar flera hundra kronor i månaden så behöver du bara ett par skor för en tusenlapp för att kunna ge dig ut och springa när du vill. Fast sedan kanske det går några kronor till att springa lopp också...

Utgifter i juni:

Xtreme: 50 kronor

Stockholm Halvmarathon: 395 kronor

Lidingöloppet: 545 kronor

Jag kanske ska vänta med skoinköpet till juli.

148

Det där med att springa på morgonen är en vana jag måste träna upp för att kunna springa regelbundet i sommar. För några år sedan när jag ofta jobbade sena kvällar var det morgonlöpning som gällde om det alls skulle bli något, men nu har jag blivit bortskämd med att kunna springa när andan faller på.

Idag kändes det lagom att springa först ett par timmar efter frukost. För att kunna bedöma formen valde jag välfrekventerade Hälsans stig istället för att bara springa på måfå. Till en början fanns det inget som tydde på att jag sprang Stockholm Marathon för en vecka sedan (förutom finisher-tröjan), men efter fem kilometer kändes det lite i benen.

Den stora skillnaden mot normalt var annars att jag kände mig bekväm med en hög stegfrekvens och (därför?) högre fart. Jag hade ingen stegräknare, men jag uppskattade att jag tog ungefär 170-180 steg per minut. Med en genomsnittlig kilometertid på 4:10 funderade jag nästan på att logga dagens löpning som snabbdistans, men eftersom jag kände att jag hade betydligt mer att ge så blev det inte så.

Efter avslutat pass kändes det lite mer i benen, mest i högra lårets framsida. På måndag (morgon!) kommer jag att ta det betydligt lugnare. Xtreme på onsdag kväll blir det stora testet på hur långt återhämtningen kommit på tio dagar.

149

Ändrade planer: fredagspass och söndagspass går nu under beteckningarna lördagspass respektive måndagspass. Det kommer att fungera lika bra.

150

Hur snabb är jag? Ja, det beror ju helt på vilken sträcka det gäller.

Det mått på snabbhet jag själv är mest intresserad av är hur snabbt jag kan springa en mil. När jag började springa tyckte jag att en mil var långt – och ganska tufft – och jag var nöjd med att kunna göra det på under 50 minuter när jag sprang mitt första lopp (Midnattsloppet 2003, 47:58). För varje år har det sedan gått lite snabbare. Jag har samtidigt vant mig vid att springa längre och tycker plötsligt att en mil är ganska kort. Nu vill jag kunna springa 10 kilometer på under 40 minuter.

Min bästa tid på 10 kilometer är 41:06, men i år har jag som bäst sprungit på 41:10. Det betyder att jag springer varje kilometer på i genomsnitt 4:07. När jag satte nytt personligt på halvmaran Kungsholmen runt för en månad sedan blev sluttiden 1:29:11, vilket ger en kilometertid på 4:13. På Stockholm Marathon i lördags blev den genomsnittliga kilometertiden 4:51 – vilket är nästan lika snabbt som på Midnattsloppet 2003.

Snabbast var jag när jag bodde i New York 2008. Två söndagar i april sprang jag lopp i Central Park som bara var 4 engelska mil. Min bästa tid blev 26:11, och med en miniräknares hjälp får jag min kilometertid den gången till 4 minuter och 4 sekunder. Det är bra, men inte bra nog. Springer jag 4 engelska mil där igen så vill jag göra det på mindre än 25 minuter.

151

Träningsvärken jag känt i låren sedan Stockholm Marathon klingade av igår men kändes fortfarande på lunchjoggen idag. Jag tog det försiktigt, men benen måste få veta att allt inte är över nu.

Kanske lite för tidigt, men fyra kilometer var nog ändå ganska lagom. De två mittersta var kilometerlånga Maratonvägen i Tallkrogen åt båda hållen, och jag hade på mig min nya finisher-tröja. Nördigt.

Just nu gör det ont i benen igen, men om det känns bättre snart så kommer jag att öka distansen och tempot på fredag och söndag. Sedan får vi se hur mycket jag kan ge i Xtreme-deltävlingen på onsdag. Jag vill inte att något går sönder.

152

Jag vet inte om publik och löpare gick hem efter Stockholm Marathon och anmälde sig till Midnattsloppet, men i lördags tog platserna slut. Som vanligt är det väl långt ifrån alla av de 21 000 anmälda som släpar sig till start, så det går säkert att ta över någons startplats om man vill. Eller så kan man tävla om en startplats senast 13 juni. Jag själv anmälde mig för två månader sedan och är bara sur över att jag startar långt bak.

153

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det där med målen. Det är klart att jag vet inom mig vilka mina mål är och hur de förändras efterhand, men det är klurigare att uttrycka det i siffror och ord när andra vill veta. Och efter Kungsholmen runt och Stockholm Marathon kommer framtida mål upp till diskussion hela tiden.

När jag började skriva här var det ganska enkelt. Jag hade 400 dagar kvar av förberedelser inför New York City Marathon och jag visste ungefär vilka andra lopp jag skulle springa under dessa dagar. I sidospalten gjorde jag en liten lista med de vanliga distanserna (maraton, halvmaraton och milen) samt de rätt vanliga tidsmålen för just dessa distanser (3:30, 1:30, 0:40). Inget konstigt med det.

Samtidigt hade jag givetvis en del andra, mer luddiga mål. Till dessa räknar jag mina målsättningar att springa minst tre mil per vecka och ett långpass varannan vecka, samt att försöka lära mig mer om löpning genom att sätta mig in i den för mig nästan totalt främmande löparvärlden. Det här biten är inte lika enkel att få ordning på som ett visst antal minuter på en bestämd sträcka, så jag lämnar det åt sidan.

Det är nog inte mer än 8 år sedan jag sprang en mil första gången. Mitt första lopp var Midnattsloppet 2003. Jag sprang min första halvmara några veckor senare och Stockholm Marathon första gången 2004. För varje år blev tiderna bättre (med undantag för vissa års maror), och målet var alltid just att sätta ett nytt personligt rekord. Men sedan kommer den här fixeringen vid speciella siffror och tal.

De ovan nämnda tiderna är mål som jag delar med en mängd andra löpare. Jag har närmat mig dessa tider de senaste åren, men jag har inte varit säker på om jag skulle klara att springa så snabbt i år eller nästa år. Jag vet inte ens om jag verkligen blivit snabbare de senaste åren eller om allt bara sitter i huvudet. Men i vilket fall så har jag nu klarat två av dessa tre tidsmål - halvmaran under 1:30 (1:29:11) och maran under 3:30 (3:24:33). Bara milen under 40 står kvar på att-göra-listan.

Så vad ska mina nya mål bli? Det finns givetvis en del siffror och tal som är speciella, men riktigt så stort självförtroende har jag inte. Fast om man funderar lite så kan det finnas andra siffror som betyder saker och som kan vara möjliga för mig att uppnå. Det tål att kluras på.

154

Vårsäsongen är avklarad. Min löparkalender innehöll millopp, halvmaror och ett maratonlopp, och en titt på höstsäsongen visar ett liknande upplägg. Trots ett par nya PB har jag stora förväntningar på hösten och hoppas prestera ännu bättre då. Sommaren kommer alltså att innehålla en hel del löpning den också.

Jag ställde mig på badrumsvågen före och efter Stockholm Marathon. Jag tappade två kilo, vilket är ganska mycket när man väger så lite som jag gör. Faktum är att jag nog aldrig vägt så lite i vuxen ålder. Jag kommer att lägga en del fokus på min vikt framöver. Så det kommer även att ätas en hel del i sommar.

155

Upplägget var rakt igenom bra. Förberedelserna på förmiddagen, vädret som fick mig att le, min tajming i kollektivtrafiken och på Östermalms IP. Klädinlämning, toalettbesök och in i startfållan med 25 minuter till start. Jag kände mig bara lugn i väntan på startskottet.

Jag hade inte bestämt hur jag skulle springa på Valhallavägen, men det kändes lättast att välja den vänstra delen. Det kändes som ett sämre val när jag rundat rondellen den långa vägen och hamnade i trängseln på Oxenstiernsgatan som av någon anledning bara användes till hälften.

De sex första kilometerna gick egentligen alldeles för snabbt, men så länge det kändes lätt ville jag inte göra ansträngningen att springa långsamt. På väg upp på Västerbron upptäckte jag att jag sprang precis framför farthållarna för 3:15-gruppen. Plötsligt hade jag ganska tjockt med löpare runt mig. Det är svårt att veta hur det ser ut längre fram eller längre bak när man springer, men jag snappade upp kommentarer från publiken som lät mig förstå att det här var den första riktigt stora klungan. Jag skulle hellre springa där det var lite glesare, men jag tyckte inte det var läge att försöka lägga mig framför igen. Jag tog det lugnare nu, men fortfarande med god marginal till 5 minuter per kilometer.

Jag drack en rejäl mugg sportdryck vid kanske varannan vätskekontroll, men ibland blev det bara någon mun vatten. När jag gick ut på andra varvet kände jag mig ungefär lika trött som jag brukar, vilket givetvis är tråkigt eftersom första varvet i år var fyra kilometer kortare. Men känslan av att ta Gärdet och Djurgården i ett svep och sedan vara inne på slutsträckan blev en tanke som gjorde att det snart kändes bättre.

45 minuter på första milen, 46 minuter på den andra och bara obetydligt långsammare än på Göteborsvarvet för två veckor sedan vid halva maran. Sedan var det inte mycket publik i några kilometer, och det kändes faktiskt ganska skönt. Tillbaka i stan blev det ändring på det.

Why did the spectator cross the road? To get to the other side!

Vid Slussen och Söder Mälarstrand hade jag ett jämnt pärlband med vänner och anhöriga. Det betyder oerhört mycket för mig att se dem och höra deras uppmuntrande ord. Men efter att jag passerat dem började tröttheten bli svår. Jag hade känt stumhet i låren en tid också, värst i högra som smärtade lite. Vid det här laget hade jag en del tid till godo för att klara min måltid, vilket jag tyvärr inte var sen att utnyttja.

Nerför Västerbron efter 34 kilometer fick jag plötsligt håll. Jag gick i 100 sekunder innan det släppte. Det är farligt att gå. När man väl börjat så kommer man med stor sannolikhet att göra det igen. Kroppen ber om en ursäkt, vilken som helst, och det spelar ingen roll att huvudet försöker förklara att det inte kommer att bli lättare. Men så kommer min vanliga likgiltighet smygande, att det inte spelar så stor roll, att det räcker bra att komma i mål, det kommer ändå bli en hyfsad tid. Det är dessa tankar som ofta blir mitt största hinder på maratondistansen.

Får jag gå om det står 36 på nästa kilometerskylt? Nej, det duger inte. Men kanske där framme där de serverar (pyttesmå skvättar) cola... Och så hade jag plötsligt Nisse framför mig. En rygg! Nils är en betydligt mer luttrad löpare som jag känner genom mitt gamla jobb. Att hänga med i hans tempo skulle vara mycket bra för mig. Det fungerade faktiskt ett tag. Motivationen och krafterna återvände.

När jag passerade 38 kilometer tänkte jag att det inte finns anledning att gå när det bara är fyra kilometer kvar, men när jag fått två bitar druvsocker i handen började jag ändå gå igen. Jag gick och tuggade fram till att jag tagit en mugg vatten, och sedan stod en annan kille från mitt gamla jobb vid kanten och började hetsa mig. ”Nils är ju där framme! Spring ikapp honom!” Han klev ut bredvid och knuffade igång mig. Det var faktiskt allt som behövdes för att jag skulle springa resten av vägen.

När jag passerade Daniel (med Tage på magen) på Karlavägen sa jag till honom att jag skulle klara min måltid med nöd och näppe. Lite senare fick jag ändå för mig att det skulle vara möjligt att gå under 3:25. Med en liten spurt så... Med en dryg kilometer kvar finns det ju inte lika stor anledning att hushålla med krafterna. Sambon, systern och systerdottern stod på vanliga platsen på Valhallavägen, och nu tryckte jag på lite. Inne på Stadion drog jag fram de krafter jag hade kvar, sprang om en hel del folk (men var tre sekunder bakom Nils) och slutade på 3:24:33!

När jag hämtat ut min klädpåse blev jag sittande. Jag var riktigt trött och hade ont i kroppen. Jag varken kände för eller vågade äta och dricka, istället väntade jag på att mina familjemedlemmar skulle komma och göra mig sällskap. Jag tycker det är tråkigt att vara så slutkörd efter ett lopp, men efter ett tag kände jag mig betydligt bättre. Jag var extremt nöjd med mitt resultat när vi styrde stegen hemåt.

Äntligen på väg till tunnelbanan tillsammans
med min syster och systerdotter (som gav mig
kransen), förevigat med sambons mobilkamera.

Jag ville skriva av mig så mycket som möjligt redan idag. Imorgon kommer jag med stort intresse att läsa vad andra har skrivit om loppet och sina resultat, samt frossa i alla tänkbara detaljer. Om man till exempel kollar på mina mellantider i de preliminära resultaten så ser man att jag tappade placeringar under nästan hela loppet. Jag har inga problem med det eftersom jag är nöjd med min slutplacering och att jag satte nytt personligt rekord med mer än 20 minuter. Inte dåligt med tanke på att det var mitt åttonde maratonlopp.

156

Om mindre än ett dygn springer jag mitt sjunde Stockholm Marathon. Jag är nog lika spänd nu som inför första gången, och det beror främst på att jag aldrig varit så osäker på hur det ska gå. Men jag tror att det kommer att gå bra. Förhoppningsvis riktigt bra.

Mitt startnummer är 3493. Jag har bestämt mig för att som vanligt springa i röd tröja. Övriga detaljer är vita ränder på ärmarna, svarta shorts och vit keps. Inga solglasögon i år, annars ser det ut som det brukar.

Same procedure as every year, James!

Jag gissar att jag kommer att springa ungefär i hastigheten 5 minuter per kilometer, men den som vill ha koll på läget kan beställa mellantider per sms för 35 spänn. Skicka SM 3493 till 72700 för att få mina tider vid 10 km, 21,1 km, 30 km samt målgång. Min syster brukar använda tjänsten för att få några minuters varsel på att jag ska nå stället där hon brukar stå.

Starten går 14:00 och jag hoppas alltså gå springa i mål på Stadion senast 17:30. Om man inte vill eller kan se loppet på plats så går det att följa direktsändningen på TV4 från 13:45 till 17:00. Alltså inte en chans att man kan se min målgång där...

Lämna gärna en kommentar där ni talar om hur ni kommer att vara klädda och var jag kan vänta mig att se er – det gäller både publik och andra löpare!

157

Med 50 timmar kvar till start sprang jag min sista runda innan Stockholm Marathon. Med risk att framstå som fånig sprang jag samma tre varv på totalt 4,2 kilometer som jag gjorde inför både Kungsholmen runt och Göteborgsvarvet. Nu försökte jag hitta den tänkta marafarten, lite lugnare i början och lite snabbare mot slutet utan att spurta. Varvtiderna blev 7:06, 6:57 och 6:47, totaltiden 20:50. På lördag gäller tio gånger längre sträcka och tio gånger längre tid (och gärna tio grader svalare). Fast det är osannolikt att jag skulle kunna disponera ett helt maratonlopp lika väl.

Efter lunch åkte jag till Slussen för att möta Anita. Hon flyttade till Kalifornien på 1960-talet och sprang sitt första maratonlopp för snart 30 år sedan, men det här är första gången hon springer Stockholm Marathon. På väg mot Östermalms IP för att hämta våra nummerlappar delade jag med mig av några erfarenheter som jag tyckte kunde vara bra att känna till.

Stockholm Marathons Expo är inte särskilt imponerande. Förutom att hämta nummerlapp och seeda om mig till startgrupp C gjorde jag bara ett inköp – samma som varje år, fast dyrare för varje gång – en startplats till nästa års lopp. Sedan gick jag mest runt och tittade och pratade med några av utställarna. Tips: Man kan köpa Marathon & Löpning för 50 kr av Svenska Marathonsällskapet (ordinarie pris 129 kr).

Efter drygt en timme lämnade jag Danicahallen 845 kronor fattigare. Ute på Östermalms IP började saker hamna på plats, och det är väl bara att glädjas åt att pengarna går till en välfungerande organisation. Samt ännu en tröja i funktionsmaterial.

158

Det blev ingen lotterivinst i Xtreme igår, trots att deltagarantalet var relativt låga 102. Tre presentkort och två Lidingölopp gick till andra löpare. Men jag vann på annat håll:

Gratis startplats i återupplivade Hässleholmsloppet, tack för det! Då är det bara tågbiljetter och boende kvar att fixa... Första lördagen i september innebär att det bara är en vecka innan Stockholm Halvmarathon, men det ska väl gå bra.

Nu gäller det att hitta några goda anledningar att besöka Skåne i början av september, för jag åker inte 50 mil dit (3 timmar och 41 minuter med X2000) och 50 mil tillbaka (3 timmar och 42 minuter - tungt uppför?) enbart för att springa en mil (39 minuter och 59 sekunder eller mindre).

159

Man ska inte beklaga olika omständigheter innan man sett vad de leder fram till. Men min irritation steg likväl när jag upptäckte att jag åkt hemifrån utan min startlapp till Xtreme. Det går säkert att lösa ändå, men jag vände tillbaka eftersom jag inte ville riskera något krångel.

Jag vet att man ska ta det lugnt sista veckan innan Stockholm Marathon, men jag var riktigt sugen på att göra en bra tid i Ursvik idag. Dagsformen kändes fin, jag var utvilad och åt bra frukost och lunch på lämpliga tider. Därför hade jag tänkt mig en tidig start, redan klockan 17, men nu blev det drygt 40 minuter senare för att jag var sent ute och har hål i huvudet.

Jag gick ut hårt och undrade så smått om jag skulle återse några av de deltagare jag sprang om. Det gick någorlunda försiktigt i uppförsbackarna men jag tryckte på utför även där det var lurigt underlag. Jag tänkte till och med på att springa snålt, passade på att ta kortaste vägen idag när lergroparna var ovanligt torra.

Det var varmt idag, och jag stannade till för en hel mugg sportdryck både vid 5 och 10 kilometer. Det var Maxim, samma sportdryck som kommer att serveras i Stockholm Marathon. Den gav inga problem idag, så jag hoppas att det fungerar på lördag också.

Efter 10 kilometer låg jag på 48 blankt, och en kilometer senare på drygt 53 minuter. De sista fyra är relativt snabba kilometer, men inte riktigt så snabba att det kändes möjligt att klara 70 minuter. Är det verkligen ett rimligt mål som jag satt upp för Xtreme? Jag är riktigt nöjd med min insats idag som slutade på 71:22 enligt min egen klocka, men om jag ska gå under 70 så måste sex sekunder bort på varje kilometer.

Jag är ganska trött i kroppen ikväll. Som uppladdning till Stockholm Marathon är det kanske inte så smart att pressa fram ett nytt personbästa på 15 kilometer hård terräng i Ursvik. Men man ska inte beklaga olika omständigheter innan man sett vad de leder fram till.