71

Jag vill egentligen springa långpass åtminstone varannan vecka, men är det ingen som tvingar mig så brukar det inte bli av. Så när Erik – som också ska springa NYC Marathon om ett par månader – föreslog ett långpass var det bara att hänga på.

Förslaget innebar i detalj att utgå från Eriks bostad och under förmiddagen springa två mil i 4:40-tempo runt Stockholms västra förorter. Efter en uppjogg på fyra minuter inledde vi vårt långpass i den vackra och värmande sensommarsolen.

Eriks Garmin 405 visar hur vi sprang. Skärmdump från Funbeat.

Erik guidade och höll koll på tempot medan vi pratade om allt möjligt, det mesta relaterat till löpning – träning, prylar, lopp och inte minst New York och höstens resa. När jag tänker efter har jag nog inte pratat med någon annan som ska springa i New York i höst. Det känns kul att känna till någon annan som ska vara med i loppet.

Efter ungefär en mil sprang vi uppför en brant backe och det blev snabbt några meters lucka fram till Erik, ett tillräckligt avstånd för att han skulle behöva vänta in mig. Så här fortsatte det i flera av de kommande backarna. Det var svårt för mig att behålla tempot uppför, men jag var imponerad av hur lätt Erik fick det att se ut.

Rundan gick på lugna vägar och i natursköna miljöer. Jag har ofta tänkt att jag vill springa i Västerort, men det är ju lite för långt bort för min bekvämlighet. Det är synd att resonera så, för det här var löpning när den är som bäst. Vi sprang mycket vid vatten och passerade fina hus, flera badplatser och en elefant i Ålsten (som jag missade, men jag såg några kameler).

När jag fick höra att det var 4,5 kilometer kvar tänkte jag att det inte skulle bli de lättaste kilometrarna heller. Nu var det slut på samtalet. Det kändes tungt i benen, vilket inte är så konstigt med tanke på att det här är det längsta jag sprungit sedan Stockholm Marathon i början av juni. Mot slutet hade jag en konstant lucka fram till mitt löpsällskap som jag inte klarade att hämta in.

Efter 20 kilometer avklarade på lite under 94 minuter avslutade vi med en kilometers lugn nedjogg hem till Erik. Mör men nöjd bjöds jag lite återhämtningsdryck med chokladsmak innan dusch och hemfärd. Sammanfattnigsvis tycker jag att långpasset helt klart var värt lika lång tid i kollektivtrafiken. Om man hinner genomföra passet innan lunch så har man nästan hela dagen ledigt för annat (och en behaglig känsla i kroppen).