50

Det var kul att se ett par bekanta ansikten i Kista Science Tower i väntan på start i Kistaloppet. Jag tycker att det minskar eventuell nervositet samtidigt som det får tiden att gå. Dessutom var det lite för kallt för att stå still utomhus i shorts och kortärmat.

Precis före start började regna lite. Det enda som störde mig med det var att min billiga Runner's World-klocka inte fungerade som den skulle. Jag var nära att få panik innan tidtagningsfunktionen uppenbarade sig. Sedan öste det ner i en minut innan vi fick ge oss iväg.

Den första gatan var det lite trångt, men eftersom jag startade ganska långt fram öpnnade det snart upp och jag tyckte istället att det gick lite för snabbt. Vid den första kilometerskylten (i fothöjd) hade jag 3:46 och lite ont i högervaden efter förra lördagens halvmara.

In i Kista Galleria sprang jag redan efter sex och en halv minut. Det var skönt att slippa regnet en liten stund, känna lite värme och se min flickvän bland åskådarna. Fortfarande gick det snabbt. Ut ur gallerian utan missöden, runt kyrkan mot Ärvinge och vid skylten för andra kilometern (den sista riktiga markeringen) visade klockan 3:49. Nu var jag rädd att jag öppnat alldeles för snabbt.

Det är synd att arrangören missar något så grundläggande som kilometermarkeringarna. Lite koll på läget vill man ju gärna ha även om man inte springer med GPS. Nästa skylt jag såg markerade 8 kilometer, men min klocka visade då bara 19:50. Som tur var hade jag kollat en karta med kilometermarkeringar kvällen innan och är dessutom ”hemma” i området, men jag kan förstå om några blev förbannade.

Under andra halvan blev det glesare framför mig och jag passerade många ryggar jag sett under lång tid. Jag var orolig att jag skulle bli trött eller få ont, men det fortsatte att gå snabbt och bra. Med bara en halv kilometer kvar passerade jag ytterligare ett par killar och slängde ur mig ”Kom igen nu, sub 40!”, samtidigt som jag upptäckte att vänster skosnöre hade gått upp.

Tydligen räcker det inte med dubbelknut när det regnar. Nu hade jag inte marginal att stanna för att knyta – inte om jag ville vara säker på att gå under 40 minuter – så jag hoppades bara att jag inte skulle tappa skon som satt märkbart löst.

Det ökande antalet åskådare var första tecknet på att målet var nära, men den officiella klockan längre fram visade nu 39:5x. Min flickväns hejarop gav mig en sista skjuts in i mål, precis vad som behövdes. Målklockan hann över 40, men jag stannade min egen på 39:58. Förhoppningsvis hade jag ett par sekunders marginal mellan det ohörbara startskottet och passering av startlinje.

Av funktionärer i rosa tröjor fick jag en banan och en bulle i papperspåse. Det var lite rörigt i målområdet, men strax hittade jag också fram till en tygväska som visade sig innehålla mer än bara genomblöta tidningar.

Jag fick en röd ros också. Det är ju val imorgon.

Gladast var jag givetvis över tiden. Men helt säker ville jag inte känna mig förrän jag sett resultaten på nätet. Klockan fyra var var jag hemma vid datorn och fick det svart på vitt:

DITT RESULTAT
Kistaloppet 2010
Morgan Sturesson
Startnummer	3446
Klass	10 km Motion Herrar
	Bruttoresultat	Nettoresultat
Mål	40:02	39:59

Jag kan inte sluta skratta åt sluttiden, samtidigt som jag inte kan låta bli att oroa mig för att det ska uppdagas att banan varit för kort eller något annat dumt. Att springa en mil på under 40 minuter var ett mål som jag inte längre vågade tro att jag skulle klara i år. Jag är väldigt glad över att ha klarat ännu en av mina drömtider och därmed satt nytt personbästa på tre distanser i år – maraton, halvmaraton och milen!