#372: Tar det med ro

Det är en dag kvar på månaden och jag har chansen att gå över tre mil den här månaden, vilket inkluderar Midnattsloppet förra lördagen. Det är alltså en månadsmängd som borde vara en dålig vecka. Jag kallar mig inte löpare längre, bara någon som gillar löpning och sprungit en del i mina dagar. Det är okej, jag mår inte dåligt över det. Det kan mycket väl vända igen i framtiden.

#371: Drömmen om en halva

Min önskan om att springa en halvmara i år kvarstår. Jag har inte anmält mig till Stockholm Halvmarathon, vågar knappt vara med i en tävling där man kan vinna en startplats eftersom jag är schemalagd den lördagen och vi är kraftigt underbemannade den närmaste tiden.

Sedan vet jag inte om det är någon poäng att springa utöver att räkna det som ett långpass. För att få använda en halvmara som kvalifikation vid anmälan till NYC Marathon måste jag springa snabbare än 1:28, och det känns inte riktigt som att jag är i mitt livs bästa form just nu.

#370: Tydlig avsändare

Det har kommit upp nya skyltar längs den nya sträckningen för Hammarbyrundan. Jag uppskattar tydligheten, vilket förstås blir på bekostnad av charm.

För att förklara bakgrunden så finns det sedan tidigare skyltar av trä som visar att hundar ska vara kopplade och att man inte får cykla i motionsspåren. Detta har hundägare och cyklister i ganska stor utsträckning struntat i, inte sällan med uttalad misstro mot skyltarnas giltighet. Med de nya skyltarna borde det inte finnas anledning till tvivel.

#369: Stegen och armpendlingarna

Även om jag inte sprungit något den här helgen så har jag gått en hel del. Jag blev därför besviken när jag såg att jag bara fått ihop hälften av de ca tiotusen steg jag förväntas ta per dag. Men det var vad Garmin hävdade. Klockan på armen rör sig inte fram och tillbaka när jag rullar barnvagnen framför mig. Telefonen som ligger i fickan redovisar elvatusen steg. Det känns rimligare.

#368: Tom Cruise springer

#367: Tredje maran gillt?

För fyra år sedan, 2013, sprang jag tre maror – Stockholm, Berlin och Chicago. De loppen gick inget vidare. I år springer jag årets tredje mara i Berlin om fyra veckor. Trots de dåliga resultaten i Barcelona och Stockholm tidigare i år ser jag fram emot Berlinresan som nu också är bokad med direktflyg och hotell på gångavstånd från start- och målområde. Det ska nog gå bra.

#366: Berlin Marathons app siar om mitt lopp

I den senaste versionen av Berlin Marathons app kan man få en uppskattad sluttid baserad på de uppgifter man knappar in om sin träning. Jag fruktade resultatet, men det här kan jag leva med:

#365: Tider och snitt efter 15 år i Midnattsloppet

Min tid i Midnattsloppet i lördags var inte sämre än att jag fortfarande förbättrar min snittid efter 15 års deltagande. Här är en tabell som visar utvecklingen:

År	Tid	Snitt
2003	0.47.48	0.47.48
2004	0.46.07	0.46.58
2005	0.47.30	0.47.08
2006	0.44.12	0.46.24
2007	0.43.00	0.45.43
2008	0.42.50	0.45.15
2009	0.41.57	0.44.46
2010	0.42.48	0.44.32
2011	0.40.03	0.44.02
2012	0.40.41	0.43.42
2013	0.40.54	0.43.26
2014	0.40.50	0.43.13
2015	0.40.01	0.42.59
2016	0.40.27	0.42.48
2017	0.41.57	0.42.44

Det borde gå att förbättra snittet ytterligare något år innan det vänder. Om jag springer igen.

#364: Elskrot

Allt fler av loppen jag springer har gått över till engångschip för tidtagningen. I lördags kom jag hem med ännu ett från Midnattsloppet. Det riktiga nu borde vara att hantera det som elskrot, även om elektroniken är innesluten i ett rejält stycke plast. Jag har några stycken sparade sedan tidigare som får följa med vid nästa besök på en återvinningscentral.

Fem engångschip som tjänat sitt syfte och nu enbart utgör en miljöfara.

#363: Nästa mil premiär i Premiärmilen?

Normalt springer jag tiokilometerslopp flera gånger varje år, vilket gjort det till min vanligaste tävlingsdistans. I år ser det ut som att Midnattsloppet i lördags blir enda milen. Det betyder också att 41:57 blir mitt blygsamma årsbästa.

Nu öppnade precis anmälan till Premiärmilen, ett lopp som jag aldrig tidigare sprungit och som intresserat mig föga. I mars ligger det ofta snö och is kvar, vilket jag inte tycker uppmuntrar till att springa så fort jag kan. Men så fungerar Premiärmilen som seedningslopp till Stockholm Marathon, vilket ställer saken i ett annat läge.

Årets maratonprestationer har hittills inte pekat mot att jag ska få stanna i min vanliga startgrupp i Stockholm Marathon nästa år. Återstår förstås Berlin, men det känns nästan rimligare att en hyfsad tid i Premiärmilen skulle kunna fixa saken.

#362: Midnattsloppet relived

Det är sjävklart blandade känslor efter att ha sprungit Midnattsloppet på 41:57. Det är min sämsta tid på Midnattsloppet sedan 2010 och exakt samma tid som 2009. Det är bara att acceptera att antingen åldern eller bristande träning på grund av knäskadan tog ut sin rätt.

Så här såg det ut, med hög puls upp mot Mosebacke och allt:

#361: Mitt resultat i Midnattsloppet

Man kan säga att jag sprang över min förmåga, samtidigt som min förmåga just nu inte är särskilt hög. Att sluttiden blev 41:57 överträffade i vilket fall mina förväntningar. Det är tråkigt att det är mitt sämsta resultat på milen på flera år, men jag är glad att jag kunde springa hela vägen och göra en blygsam spurt på slutet.

#360: Istället för startlappsuthämtning

För första gången har jag låtit någon annan hämta ut det jag behöver till start i ett lopp. I fjorton år har jag vid mer än hundra tillfällen skött detta själv. Så här kvällen innan Midnattsloppet har jag fortfarande inte sett tröjan och tidtagningschippet, men det finns ju tid att fixa detta imorgon eftersom jag startar först 21:20.

#359: La Rambla

För mindre än tre år sedan bodde vi bara två kvarter från den del av Ramblan där en skåpbil tidigare idag körde ihjäl och skadade mängder av människor. Det här var vår del av stan, där vi gick till och från skolan, rastade hunden, joggade tidigt på morgonen, gick ner mot stranden ännu en solig dag eller hem från någon bar en trevlig kväll. Det känns på vissa sätt fortfarande som hemma. Ikväll kan jag inte känna något annat än sorg.

På denna plats korsade vi Ramblan flera gånger varje dag i fyra månader.

#358: Gubbstopp

Jag träffade en tjej på jobbet som berättade att hon hade sprungit Jämtlandstriangeln. När jag själv gick Jämtlandstriangeln för två år sedan såg jag andra som sprang och lekte då själv med tanken. Dock visade det sig att den här tjejen sprang allt på en dag. Det kan jag inte tänka mig. Jag skulle mer än gärna stanna på fjällstationerna längs vägen igen. Japp, jag låter verkligen som en gubbe.

Jämtlandstriangeln 2015. En gubbe som står och någon annan som springer.

#357: Plastflaskorna

Bland de mest meningslösa föremål jag sparat från olika lopp finns plastflaskorna. Nu har jag gjort en liten utrensning bland de som fortfarande fanns kvar i skåp och lådor. Förhoppningsvis ersätter loppen plastflaskor med något bättre framöver.

Lägg till bildtext

#356: Vi ses i Berlin

Det dök upp en man på jobbet med en tröja från Berlin Marathon. Jag frågade vilket år, och det visade sig att det varit flera. Han pratade om ett regnigt år, kanske 2012, vilket fick mig att tänka på vilken tur jag haft när jag sprungit vartannat år sedan 2011. Det har varit fantastiskt väder varje gång. ”Vi ses” sa han när han gick. Innan det hade han sagt att han skulle springa på runt fyra timmar, så det är inte omöjligt.

#355: Söndag = veckans löpning

Det som i juli började likna en upptrappning med avsikt att springa lite längre på söndagarna har i augusti reducerats till att jag enbart sprungit söndagar och inte så speciellt långt då heller.

Det är ett mönster som styrts av omständigheterna och inte blir särskilt långvarigt. Den här veckan ligger ju Midnattsloppet och lurar på lördag kväll. Vi får se om det finns anledning att vila på söndag.

#354: Bolt

Jag har funderat över det där med att sluta när man är på topp. Är det inte konstigt att lägga av med något man fortfarande är bra på och där man kanske kan nå fortsatta framgångar? Jag skulle inte springa om jag inte tyckte om det, och därför har jag heller inga planer på att sluta.

Jag har också funderat över det där med att lägga av för sent. Är det inte bättre att sluta innan det börjar gå dåligt och man inte längre förknippar det med något som är bra? Jag kan inte låta bli att fundera på vad jag skulle göra istället, om jag skulle välja att inte springa mer.

#353: Och så en i det andra benet

Det var så tidigt att det ännu inte var dags att gå upp, samtidigt som det hade hunnit bli ljust i rummet. Jag vet inte om jag var på väg att resa mig, men handlingen stoppades i så fall av krampen i högra vaden som jag inte lyckades få stopp på. Jag vred mig i sådan panik att jag faktiskt ramlade ur sängen. Den molande känslan i vaden efteråt har gjort sig påmind hela dagen. Tre öl kvällen innan räcker som förklaring. Alkohol har varit den gemensamma nämnaren för samtliga dessa anfall.

#352: To Berlin or not to Berlin

När jag träffar folk från Tyskland så händer det att jag berättar att jag åker till Berlin vartannat år och varför jag gör det. Det irriterar mig att jag lägger till att det inte kommer att gå så bra i år. Risken är att det blir en självuppfyllande profetia.

För sisådär fem år sedan var det annorlunda. Då hade det gått bra en gång och jag förväntade mig stordåd vid nästa tillfälle. Då levde jag inte upp till det, men gången efter det gick det riktigt bra – trots diverse aber så sent som kvällen innan.

Jag har ingen aning om hur det kommer att gå i Berlin i år. Jag har bestämt att jag ska dit, och sedan får det gå hur det vill. Det är bättre att ha en positiv inställning oavsett hur det går. Det jag minns från tidigare år är helhetsupplevelsen av Berlinresan snarare än själva loppet.

#351: Stiltje

Det står lite stilla (ha ha) just nu, och det har mest berott på mycket jobb och trötthet. Samtidigt har jag fått känningar som påminner om den överansträngning av en muskel på höger knäs baksida som föranledde att jag gick till sjukgymnast i våras. Inte mycket mer att göra än att skynda långsamt.

#350: Åland

Jag var på Åland över dagen. Jag var ledig och vi har vänner som bor i Mariehamn. Det är lättare och billigare än man tror att ta sig dit. Det kändes som att vi var där för att äta lunch och ta en fika, bara att det tog hela dagen.

Nu blev jag förstås nyfiken på Ålands mara och halvmara. De loppen ligger så där fint på hösten, närmare bestämt lördag 28 oktober. Tyvärr är banan än slinga som man springer nio varv på för maran, fyra och ett halvt varv för halvmaran. Visserligen än extremt flack bana, men ändå.

#349: Loppstopp

Årets genomförda och planerade lopp är fyra till antalet (två genomförda, två planerade), vilket är betydligt färre än tidigare års sex till tio. Plötsligt tänker jag att jag ska trappa ner ytterligare, kanske släppa Midnattsloppet och bara springa tre lopp nästa år. Eller två.

Just nu är jag inte särskilt sugen på att springa lopp. Det måste kännas bättre på träning först. Igår gjorde det ont i båda knäna, plus att vänster höft bråkar. Nedtrappning i kombination med alternativ träning känns lämpligt, vilket förutsätter en minskning av de krävande loppen.

#348: Ingen fara

Klockan nio på kvällen är det ännu inte mörkt, inte ens en regnig dag som denna, men jag valde ändå att springa en runda som inkluderade de tre närmaste elljusspåren. Hellasgårdens elljusspår var dock inte tänt, så det spelade inte så stor roll.

Längs med Källtorpssjön, några hundra meter från Hellasgården, mötte jag en man som var ute och sprang med två okopplade hundar. ”Det är bara att springa, det är ingen fara” ropade han. Jag hade inte hunnit tänka att det skulle vara någon fara. Annat hade det varit för tio år sedan. Då hade jag ingen hundvana och skulle helt säkert ha reagerat annorlunda. Stannat till, blivit upprörd och ropat att han skulle ha hundarna kopplade.

Visst, det verkade inte vara någon fara. Men en person som inte är hundvan eller kanske till och med är hundrädd lugnas inte av att en person ropar att det inte är någon fara.

#347: Skärgårdslängtan

Vad händer här?

#346: Fortune cookie wisdom

Egentligen borde man springa när man känner för det som minst, för det är då man behöver det som mest. Jag känner rastlöshet och irritation som jag har svårt att hantera när jag inte springer. Efter att ha sprungit känner jag nästan alltid hur ett lugn och en lycka kommer smygande. Att man aldrig lär sig.

#345: Fortsatt redo

Nu har jag åkt till och från jobbet ett par dagar med allt jag behöver för att springa utan att jag valt att göra det. Imorgon får inte löpargrejerna följa med.

Det har helt enkelt varit lite för mycket på jobbet, vilket gjort att jag antingen känt mig för trött eller för hungrig eller helt enkelt prioriterat att komma hem så snabbt som möjligt.

Jag kan dock tänka mig att även i fortsättningen ha med mig löpskorna några gånger för mycket hellre än en gång för lite, precis som att jag alltid har med dem på utflykter och resor. Man vet aldrig.

#344: First we take Södermalm...

Jag är så inställd på Berlin som nästa utmaning att jag nästan glömt bort att jag först ska springa Midnattsloppet. Det blir för femtonde året i rad! Överlag så har det gått bättre och bättre för varje år, från knappt 48 minuter till precis över 40. I år har jag inga förhoppningar om att kunna förbättra mig ytterligare, men jag ser fram emot att ösa på allt vad jag kan i en mil. Det var ett tag sedan.

#343: Redo, men ändå inte

I löparshorts, löpartröja, löparskor och med löparryggsäck åkte jag tunnelbana till jobbet i morse. Det var ett sent beslut att inte springa, men troligen ett riktigt beslut. Det gjorde ont i höger knä redan i första trappan ned. Bättre att vila ytterligare en dag.