Avslut och omstart

Efter 30 dagar utan löpning är det väldigt svårt att börja springa igen. Igår (måndag) hade jag bestämt mig för att springa, men det hade jag å andra sidan gjort även tidigare dagar utan att leva upp till det. Jag skulle ge mig ut efter en tidig frukost, men sedan sköt jag upp det om och om igen. Den verkliga starttiden blev 13 timmar senare än vad jag först planerat.

Jag valde att ta farväl av Hälsans stig Hökarängen. Det har blivit rätt många varv på den de senaste åren, så det känns fint att springa rundan medveten om att det är sista gången. Det har nyligen satts upp nya skyltar och kilometermarkeringar, så jag stängde av autolap-funktionen och tryckte manuellt för att göra en utvärdering.

Bing visar hur långt 0,7 km är på en karta över Hökarängen.

I början blev jag överraskad över att min puls var så låg, men det berodde nog bara på att min kropp ännu inte hade fattat vad jag höll på med. Snart stod det klart att jag inte bara sprang till bussen eller tunnelbanan. Efter ett par kilometer pumpade hjärtat betydligt snabbare. I slutet av rundan fanns det inget att glädjas åt.

Jag startade från gående. Snart hann hjärtat ikapp fötterna.

Jag försökte tänka lite på löptekniken. Vid ett tillfälle räknade jag steg och bedömde att jag tog uppåt 170 steg i minuten. Det är ju bra! Tempot verkade vara jämnt och fint, ungefär 4:40 vid varje kilometermarkering. Efteråt visade klockan att det kanske inte riktigt är en kilometer mellan markeringarna, vilket innebär lite sämre kilometertider. Deprimerande med tanke på ansträngningsgraden.

Inte riktigt de utlovade 8 kilometerna.

Med drygt en kilometer kvar av måndagens runda fick jag nästan panik när min Garmin varnade för lågt batteri. Den har legat och laddat ur utan att användas. Skulle jag misslyckas med mätningen sista gången jag sprang rundan? Ögonblicket efter gick vänster skosnöre upp. Nu var det inget som kändes bra. Jag sprang vidare utan att stanna för att knyta. Det gick bra, och även klockan höll ihop hela vägen.

Det är nu mindre än tre månader kvar till Berlin Marathon. Jag har inte en chans att nå tillbaka till en form som tillåter mig att springa i 4:30-fart genom Berlin. Frågan är om det ens är lönt att åka dit. Jag har inte köpt flygbiljetter än, och jag har ingen aning om var jag ska bo. Jag får ta en allvarlig funderare på det här. Det är alltid som mörkast innan det ljusnar.

Den nya utgångspunkten

Klassiska ”Du är här”. Snart så.

Jag menar det. Precis utanför dörren! Vi skrev på kontraktet nyss och byter adress redan i månadsskiftet.

Att inte springa

Det har gått tre veckor sedan Stockholm Marathon. Jag har inte sprungit på tre veckor. Först för att jag blev sjuk. Halsont och feber försvann efter ett par dagar, men hostan och snuvan dröjde kvar. Förra helgen trodde jag mig vara redo för ett distanspass, men jag bangade ur i sista stund.

Jag får ont av att inte springa. Det är som att kroppen slits ner av att inte användas på rätt sätt. Jag har haft ont i högerfoten, vänstra höften och högra knät. Jag har varit trött, haft ont i magen och vaknat med huvudvärk många gånger. Hostan blev dessutom värre igen den här veckan.

Men jag är inte dyster. Jag har snart semester, och i fredags fick jag dessutom ett glädjande besked som kommer att innebära underverk för min framtida löpning. Jag kommer att skriva mer om det snart.

7 år som maratonlöpare idag

För precis 7 år sedan sprang jag mitt första maratonlopp. Fast sprang och sprang — jag blev trött och gick en del av sträckan, så jag bestämde mig för att göra om det året efter och springa hela vägen. Sedan var det plötsligt en årlig tradition. Nu har jag fullföljt Stockholm Marathon åtta år i rad.

Ur skokartongen: 1,2 kg medaljer med Stockholmsmotiv. Fina!

Under årets upplaga av Stockholm Marathon kom jag på mig själv med att tänka att jag skulle springa loppet två gånger till. Självklart skulle det vara snyggt med 10 lopp i direkt följd, men jag kan inte komma på någon anledning till varför jag skulle sluta efter det.

Medaljernas baksidor. Jag tycker att bara 2008 och 2010 får godkänt.

Utöver deltagandet i Stockholm Marathon så har jag också sprungit två maratonlopp i New York. Det här är mina samlade maratonresultat i kronologisk ordning:

Stockholm Marathon 2004	04.23.43
Stockholm Marathon 2005	03.57.26
Stockholm Marathon 2006	03.49.02
New York City Marathon 2006	03.48.32
Stockholm Marathon 2007	04.19.18
Stockholm Marathon 2008	03.45.21
Stockholm Marathon 2009	03.54.54
Stockholm Marathon 2010	03.24.33
New York City Marathon 2010	03.19.29
Stockholm Marathon 2011	03.32.19

Tio maratonlopp på 7 år. Om allt går som jag vill så har jag sprungit fem maror till om exakt ett och ett halvt år. Det låter helt galet, men jag är redan anmäld till tre av dem och hoppas på att bli tilldelad startplats i ytterligare två. Det gäller att passa på medan man kan.

Stockholm Marathon 2011

Det har hunnit gå en vecka sedan Stockholm Marathon, men det är väl symboliskt riktigt att jag skriver om min upplevelse så mycket senare än alla andra eftersom jag var så mycket senare över mållinjen. Jag kan ju inte heller uppdatera bloggen så mycket oftare än jag springer.

Om man kollar i min träningsdagbok för 2011 så hittar man 27 noteringar före Stockholm Marathon. Av dessa 27 löptillfällen är tre stycken lopp. Sju av de 27 gångerna jag sprang var sträckan kortare än 5 km och vid endast tre tillfällen sprang jag långpass. Mina förväntningar på ett fantastiskt resultat i Stockholm Marathon hann med andra ord justeras en hel del under vårens gång. Den ursprungliga planen att försöka nå 3:15 (eller ännu hellre 3:10) avskrevs i tanken även om nedräkningen till Boston fick vara kvar i bloggen.

I lördags gjorde jag mig i ordning och gav mig av till starten i Stockholm Marathon som om det vore vilken morgon som helst då jag åker till jobbet. Utan nervositet, utan glädje, bara något jag måste göra. Fokuserad på uppgiften och utan önskan att kommunicera med andra rörde jag mig i min egen bubbla. De enda orden jag yttrade var när jag bad en man om lov att fotografera hans ben.

Trolleribyxor. Bättre än bara en sopsäck.

Jag hade valt bort allt extra bjäfs, men var lite osäker på om jag gjorde rätt när jag i sista stund lämnade solglasögonen i påsen med överdragskläder. Efter startskottet valde jag högra sidan av Valhallavägen, vilket jag nog aldrig gjort förut. Det gav mig tydligen några sekunder i TV4, men främst ville jag undvika omvägen jag fick springa förra året. Trängseln när jag nådde Oxenstiernsgatan var dock densamma. Är inte båda sidorna öppna nästa år så blir jag förbannad!

Det gick snabbt, men jag lät det rulla på eftersom det inte kändes ansträngande. Tempot var som det borde ha varit om jag skulle försökt nå mitt ursprungliga mål, ungefär som jag inledde i New York. Jag visste att det inte skulle hålla, men jag såg fram emot att falla bak genom fältet under den senare delen av loppet. I tunneln vid Slussen fick min GPS-klocka fnatt. På västerbron irriterades jag över för hög volym från de utplacerade högtalarna.

Vid Centralen stod min flickvän och ropade. Jag blev både glad och överraskad eftersom jag inte visste i förväg var hon skulle dyka upp. När jag lite senare fick syn på Staffan så skämdes jag nästan – jag var rädd att han skulle genomskåda min alltför snabba öppning.

Jag sprang mitt eget lopp. Utan sällskap och i ett konstant sjunkande tempo. I början hamnade jag framför farthållarna för 3:15, men de passerade mig efter några kilometer. Jag drack ett par-tre klunkar sportdryck vid ungefär var sjätte kilometer. Tempot höll hyfsat förbi halvmarapasseringen och ett par kilometer till.

Jag tycker inte att Gärdet och Djurgården på andra (och längre) varvet är mentalt knäckande. Det känns snarare skönt att veta att det snart bara är en tredjedel av loppet kvar. På Strandvägen tog jag emot ett par bitar Energy Bar som jag tuggade på när jag blev påhejad av min flickväns familj som var utspridda längs allén.

Oklart om bilden är från första eller andra varvet.

Kilometertiderna var nu över 5 minuter. Jag började räkna på vad jag skulle kunna hålla för tempo för att klara 3:30. På Söder Mälarstrand drack jag av den varma buljongen. Det enda jag inte tog emot under loppet var bananerna. Tröttheten började komma, men jag höll mig från att gå. Jag började bli orolig för att höra trampet från 3:30-gruppen som jag ville ha bakom mig så länge som möjligt. Jag trodde att jag hade ett försprång, men så småningom var de både ikapp och förbi.

Jag längtade lite till colan vid stadshuset. Det som inte var så roligt var att jag därefter kände mig som en skidåkare med klistervalla i något hundratal meter. Nu började jag också få svårt att hålla det tänkta 5:30-tempot. Det skulle fortfarande ha räckt för att nå 3:30 vid målgång, men istället såg jag hur avståndet till farthållarna ökade. Det hade gärna fått räcka med 40 km, för nu var det riktigt svårt att inte börja gå.

Nu hade jag accepterat att sluttiden skulle bli runt 3:32. Det var för sent att göra något åt det, jag bara bet ihop för att springa in i mål. Min syster stod på sitt vanliga ställe på Valhallavägen och med några gester bestämde vi att vi skulle ses på Östermalms IP. Min flickväns föräldrar hejade på mig en andra gång, men jag hade ingen ork att spurta in på Stadion. Det blev samma trötta tempo hela vägen fram till målgång.

Det fanns ingen besvikelse vid målgång. Jag var trött, men nöjd över att inte ha ont någonstans och över att ha sprungit loppet på en hyfsad tid. Nu ville jag bara ha den där ölen som jag längtat efter de sista kilometrarna. Jag var till och med på tillräckligt gott humör för att posera med medalj och finisher-tröja för en av fotograferna.

Min syster höll mig sällskap medan jag jämrade mig över min utmattning. Just då var jag inte så intresserad av att leta upp bloggjoggarna som redan gått i mål, men jag hade turen att möta Tomas som sken som en sol. Jag gladdes åt hans resultat — och min fruktansvärt goda alkoholfria öl (medan varmkorven och bullen var svårare att få ner). Jag satt på konsgräset i nästan en timme innan jag orkade åka hem. Då var jag så nyfiken på andras resultat att jag ringde till både Hempa och Lennart. Jag blev glad för deras skull också.

Veckan efter loppet har jag hunnit önska att jag hade orkat pressa mig lite till för att klara 3:30. Samtidigt vet jag att jag nådde ett bättre resultat än vad jag förtjänade. Immunförsvaret gick ner för räkning så att jag under veckan haft halsont, hosta, feber och snuva. Det var dock inte värre än att jag orkade springa ikapp bussen som skulle ta mig hem från jobbet igår. Det kändes riktigt skönt att springa snabbt igen, så nu längtar jag efter snabbdistans och intervaller.