Sömnbrist och smittorisk (317 dagar)

Mitt främsta mål inför senaste helgen var att sova ut. Det var inte bara så att jag misslyckades, det blev istället mindre sömn än tidigare. Nu har jag gjort så pass många nätter med mellan fem och sex timmars sömn att det börjar straffa sig.

Mest rädd är jag att bli sjuk, vilket brukar vara det första som händer när jag sovit för lite. Både morgon och kväll möter jag människor som hostar rakt på sina medresenärer i rusningstrafiken. Jag byter plats och går omvägar, men man kan inte skydda sig helt.

Ytterligare platser till jubileumsmaran (318 dagar)

Från början fick jag intrycket att Jubileumsmarathon skulle bli ett unikt evenemang för en exklusiv skara löpare. Nu liknar det nästan vilket lopp som helst med besked om banändringar som görs för att minska trängseln bland en enorm skara löpare. Bansträckningen är kanske inte så rolig heller...

Låter jag negativ? Jag är faktiskt anmäld och ser fram emot loppet!

Imorgon (tisdag) kl 13:48 släpps ytterligare några hundra platser. Så vill du göra mig och 10 000 andra löpare sällskap när vi springer till och från Sollentuna 14 juli så gäller det att passa på!

Distanspass med utdragen spurt (319 dagar)

På förmiddagen var det oväntat kyligt. På eftermiddagen, när solens strålar värmde upp luften som bäst, låg jag först med slutna ögon i vardagsrumssoffan. Sedan drack jag en kopp kaffe och gav mig ut i femminuterstempo.

Det är fortfarande isgata i motionsspåren. Jag sprang på vanliga gångvägar och trottoarer, bortåt Enskede och tillbaka. När jag nästan var hemma igen ökade jag tempot och la på en extra liten sväng för att nå upp i nio kilometer.

Uppför backen vid K22 hade klockan ännu inte pipit hel kilometer. Inte när jag nått gatans vändplats heller. Istället för att vända fortsatte jag, ut i naturen över stock och sten tills klockan pep.

Sista kilometern av dagens nio sprang jag på 4:12. Det är svårt att förstå att jag sprungit en halvmara i högre tempo.

Prognos (320 dagar)

Det är likadant varenda gång. Jag bunkrar upp massa saker jag har att göra, och sen när det kommer en ledig dag så händer ingenting. Idag har jag knappast varit sysslolös, men jag har ett oförändrat antal saker på att-göra-listan.

Det säkra knepet är förstås att börja dagen med ett lagom långt distanspass. Sedan brukar det rulla på av bara farten. Där har ni prognosen för söndagen.

Innehållslöst (321 dagar)

Jag är fullt medveten om att det jag skriver här mest liknar statusuppdateringar på Facebook och har ungefär samma läsvärde. Men jag ber er att härda ut! Det kommer att bli bättre och förhoppningsvis vara värt besväret.

På första och andra plats (322 dagar)

Dagarna bara rinner iväg. Som tur är innebär det att det är helg snart igen. Två saker står på schemat: sömn och löpning. Sömn står överst.

Duschsäsongen är här (323 dagar)

De gånger jag sprungit med hunden de senaste veckorna så är det bara jag som har duschat efteråt. Nu är det det hon som måste duscha varenda gång vi varit ute och gått. Minusgrader har sina fördelar.

Bara mellan de två senaste två promenaderna har mycket av isen utanför regnat bort. Det skulle vara skönt om den inte kom tillbaka. Det bästa skulle vara om det hinner torka upp innan det fryser igen.

Jag har inte sällat mig till den kör som redan börjat sjunga att våren är på väg, men jag gläds åt att jag nästa vecka kommer att kunna gå från jobbet när det fortfarande är ljust ute.

Dagens två små åkommor (324 dagar)

1. Den där känslan i magen jag tolkade som jobbångest visade sig vara något annat. Än så länge har det inte gått från obehagligt till otrevligt, men det går fortfarande åt fel håll.

2. Jag har ett blåmärke ovanför höger knä som gör ont när jag går. Teorier om dess ursprung saknas.

Ekorrhjulet (325 dagar)

Just nu inbillar jag mig att det enda som står i vägen för mitt välmående och fullständig harmoni i tillvaron skrivs 40 timmar/vecka.

Junk miles (326 dagar)

Jag trampade slask i en timme med vattentäta kängor på förmiddagen och var inte sugen på att använda  löparskorna i samma underlag. Samtidigt ville jag inte låta helgen passera utan att jag sträckt på benen åtminstone under några kilometer — även om lusten att springa långt hade försvunnit.

När jag väl kom ut trodde jag dessutom att jag hade begränsat med tid, så det fanns mer än en anledning att hålla rundan kort. Det blev trottoarer i de fall de syntes samt i de fall jag tvingades till det på grund av trafiken. Efter fyra kilometer var jag tillbaka vid utgångspunkten.

Det har varken blivit kvalitet eller kvantitet den senaste tiden. För tillfället och under rådande omständigheter bryr jag mig inte så mycket om det, det viktigaste är att jag kommer ut istället för att bli sittande i soffan. Jag har å andra sidan alltid haft en tendens att fastna i samma distans och samma tempo.

Just att variera sig brukar vara det första man rekommenderas i olika artiklar som ska introducera folk till löpning, men idag läste jag en krönika på jogg.se om att bara springa junk miles. När jag själv började springa för ungefär tio år sedan så ville jag inget mer med det än att springa en mil eller så ett par-tre gånger i veckan.

Nej! (327 dagar)

Det är för långt kvar till våren för att det ska vara okej att det slaskar nu.

Vardagskväll (328 dagar)

Jag försöker gå lite tidigare från jobbet, medan det fortfarande finns krafter kvar. Sedan lider jag av den långa restiden.

Idag skulle jag handla på vägen hem. Jag valde att göra det i samband med första bytet. Det är dock idiotiskt att handla precis när alla andra gör det, så jag avbröt och bestämde mig för att handla där hemma för att inte slösa bort mer tid. Egentligen borde jag köpt med mig färdig mat, för det är tid jag har ont om, inte pengar.

Väl hemma har det gått två timmar sedan jag lämnade jobbet. Alla krafter är slut. Det enda som känns värt något är att säcka ihop i soffan. Sedan, när timmen är sen, skriver jag ett surt inlägg på bloggen.

Men nu är det helg och helt nya möjligheter öppnar sig! Lite mer dagsljus, förmodligen lite mer sömn, betydligt mer kraft över till fria aktiviteter. Antingen lördag eller söndag ska jag försöka springa lite längre. Det är synd att det bara är helg en gång per vecka.

Springa utan stress (329 dagar)

Efter gårdagens olyckshändelse lovade vi varandra där hemma att inte springa efter tunnelbanetåg och bussar. Det är ett löfte som är svårt att hålla när jag känner mig mer stressad än på länge.

När man försöker hinna med allt är det risk för att ingenting blir bra. Nu känns det lite så. Tur då att arbetsveckan snart är slut. Kanske kommer det att finnas tid att springa utan att det är för att hinna med något annat.

Avbrott i vardagen (330 dagar)

Jag hade sällskap av en före detta arbetskollega på tunnelbanan i morse. Vid Skärmarbrink såg vi folk samlas runt någon på den andra perrongen. Vi konstaterade att personen redan hade fått hjälp och att någon förmodligen redan ringt efter ambulans. Vi åkte vidare utan att veta att en av personerna som stod där och ringde gjorde det från min flickväns mobiltelefon och att det var mig han försökte få tag på.

Min flickvän var den person som folk hade samlats runt. Hon skyndade sig vid ett tågbyte, halkade och ramlade i trappan och for in i en järnbalk med huvudet före. Ett spräckt ögonbryn, mycket blod, men vid medvetande. Jag åkte tillbaka till Skärmarbrink och höll henne sällskap till akuten för undersökning och omplåstring. Som tur var klarade hon sig utan andra skador.

Det är halt nu, så spring försiktigt!

Skillnad på ont och ont, del 2 (331 dagar)

Inte bara knäna ömmar. Hunden och jag hann springa en lite runda innan det la sig ett extra snötäcke över spåren. Efteråt kände jag benhinnorna. Få saker skrämmer mig så mycket som ömmande benhinnor.

När jag hade duschat gjorde det riktigt ont på framsidan av högra underbenet när jag torkade med handduken. Men så kom jag ihåg att jag gick in i diskmaskinens nedfällda dörr igår.

Skillnad på ont och ont (332 dagar)

Träningsvärken efter gårdagens sjölöpning ser jag nog mest som något positivt. Att ha ont i knäna kan däremot aldrig vara bra. Det handlar dock inte om stora smärtor i något av fallen.

Jag vet att jag brukar få ont i knäna när jag kommer igång med löpningen efter en tids uppehåll, särskilt under kalla vintrar. Hoppas bara att det inte blir tvärstopp som för ett par år sedan.

Över sjöarna (333 dagar)

En så här vacker dag kan man inte räkna med varje helg, så det gäller att passa på. En timmes promenad med hunden i skogen kan vara hur fint som helst, men det räcker inte. Jag ville springa långt innan solen gick ner.

Jag hade inte tänkt ut i förväg hur jag skulle springa, men när jag nådde Sicklasjön sprang jag ut på den.   Skidåkare och söndagsflanörer i solskenet. Underlaget var ofta ganska ojämnt, så farten sjönk. Bra träning för vristerna. Jag fortsatte över Järlasjön innan jag för säkerhets skull vände och sprang tillbaka förbi Nackamasterna och genom Hästhagen. Tröttheten gjorde sig påmind i uppförsbackarna.

Tråkigaste partiet på dagens runda var längs Ältavägen, men sedan sprang jag ut på Dammtorpssjön och vidare på Söderbysjön. Jag valde inte den allra närmaste vägen hem, men jag tog heller inga omvägar för att klockan skulle visa mer än 14 kilometer eller 80 minuter. Det kanske blir ett riktigt långpass redan nästa helg.

En runda som inte låter sig upprepas i sommar.

Det goda livets fällor (334 dagar)

Jag var så duktig som åkte hem istället för att ta en öl till. Men nu har jag ändå bara suttit vid datorn i en timme. Jag lyckades inte ens anmäla mig till NYC Marathon som jag hade tänkt. Jag har heller inte sprungit idag, bara varit på teater och ätit på restaurang. Imorgon ska benen få sitt!

Två gånger är en vana (335 dagar)

Eftersom jag mått lite risigt idag avstod jag att inleda helgen med en löptur. Det gick inte att ta miste på hundens besvikelse.

Kortaste loppet (336 dagar)

När det gäller lopp drar jag helst min nedre gräns vid 10 kilometer. Undantag görs i år för Skärholmsloppet som bara är 5 kilometer. Idag tipsade min sambo mig om ett ännu kortare lopp — bara 209 meter! Ångestloppet arrangeras för fjärde året i rad av Fountain House och är ett jippo som ska uppmärksamma sambandet mellan psykisk och fysisk ohälsa.

Oläst om löpning (337 dagar)

Det är inte bara löpningen som hamnat på undantag den senaste tiden. Jag håller mig inte längre lika uppdaterad på vad som diskuteras på forumen på jogg.se och Funbeat eller i kommentarerna på de bloggar jag brukar läsa. Eller brukade läsa, för jag har märkt hur mycket förblir oläst. Liksom Born to run som ligger och samlar damm intill den outnyttjade läslampan sedan snart ett år tillbaka. Både min löpning och min läsning går i vågor.

Min plats i världen (338 dagar)

Igår skrev Lennart om en världsrankinglista för maratonlopp. Jag blev nyfiken och bestämde mig för att leta upp mig själv i listan. Först gjorde jag en tankevurpa och kollade efter min tid i NYC Marathon, men det var ju 2010. Förra året var min bästa maratontid den jag gjorde i Berlin, vilket inte ens räckte till en plats bland de 100 000 bästa.

Result		Pos.	Athlete	Nat.	Venue	Date

3:23:53

117045.

Morgan Sturesson

SWE

Berlin (GER)

25.09

Med tusen noteringar per sida återfanns jag alltså på sida 118. Jag hoppas att jag kan få ett par mer framskjutna placeringar i årets lista.

Hundrunda i månsken (339 dagar)

För att inte störa skidåkarna mer än nödvändigt höll vi oss till en början på de andra gångvägarna, hunden och jag. Det innebar att vi ett litet tag sprang med bara månen som belysning. Sedan sprang vi ändå lite på Björkhagsspåret för att komma tillbaka till K22 utan att springa alltför långt. Mot slutet av rundan drog jag upp tempot, men jag kom ändå inte ikapp hunden. Hon är en snabb rackare.

Lat helg (340 dagar)

Så passerade ännu en hel helg utan att jag sprang någonting. Jag kom inte iväg till gymmet idag heller eftersom vi valde att gå på teater istället. Hjärnan ska ha sitt.

Övertalning (341 dagar)

Min gode vän tittade in på en kopp kaffe och en macka efter att ha gjort fyra varv på Björkhagsspåret — på skidor. Både han och min sambo försöker nu värva mig till den vita sporten. Jag har även blivit erbjuden att låna skidor och stavar i rätt längd, bara jag skaffar mig ett par pjäxor med rätt bindning.

Men sedan kommer snacket om grön valla, fäste och före, fan och hans moster. Jag känner mig genast osäker och avskräckt, tänker även på arbetskamraten som förfrusit en tå under träning inför Vasaloppet. Så jag låter mig inte övertalas. Sannolikheten är större att jag går till gymmet imorgon.

Tävlingskalendern (342 dagar)

Jag skrev redan i december vilka lopp jag planerade springa under 2012. Nu har jag äntligen uppdaterat sidospalten här på bloggen också. Nytillkomna Skärholmsloppets logga tar oproportionerligt stor plats.

När jag ändå höll på så la jag till loppen som planerade lopp i mina kalendrar på Funbeat och jogg.se. Det ser faktiskt inte så farligt ut när man bara tittar på en månad i taget.

Anmälan öppen till Chicago Marathon (343 dagar)

Sedan igår är det möjligt att anmäla sig till Chicago Marathon. Platserna meddelas gå åt i hög fart.

Jag har inte anmält mig. Jag kommer inte heller att anmäla mig i år. Det fanns flera saker att överväga innan jag tog det beslutet.

Till skillnad från New York, Boston och London så tar Chicago likt Berlin emot anmälningar enligt principen först till kvarn. Vem vet hur länge den principen kommer att gälla? Jag vill springa Chicago Marathon någon gång, så det vore tråkigt om möjligheten skulle försvinna.

Anledningen till att jag ändå inte anmäler mig i år är att jag är rädd att det ska bli för mycket. Jag är redan anmäld till sommarens båda maratonlopp i Stockholm, och jag kommer att anmäla mig till NYC Marathon med en liten möjlighet att få en plats via lotteriet. Jag kan inte åka till USA två gånger i höst.

Sedan har jag ju traditionen att springa Lidingöloppet vartannat år. Jag är förvisso inte anmäld än, men jag har tänkt springa loppet den sista lördagen i september — bara en vecka innan Chicago Marathon som i år är 7 oktober. Ännu en svår kombination.

Chicago får vara en sak att fortsätta att se fram emot, tillsammans med de andra stora.

Two down, three to go.

Hundrunda (344 dagar)

Även om jag skjuter upp springandet alltför ofta så går det aldrig att komma undan hundpromenaderna. Det bästa vore givetvis om jag kunde kombinera de båda, så att jag tvunget sprang med viss regelbundenhet.

Tyvärr är inte vår hund fostrad så att den snällt springer bredvid mig. De gånger vi varit ute på gemensamma löpturer så drar hon mig först fram i tre kilometer, därefter går det hyfsat en stund innan hon prompt ska stanna och dricka ur någon lerpöl, och innan jag nått fem kilometer är det i princip tvärstopp.

När jag kom hem efter jobbet igår var det som vanligt så att hundpromenaden hade första prioritet, men jag valde att först byta om för att kunna springa. Hunden fick nosa runt lite medan jag väntade på satellitkontakt, sedan blev det ett par varv på Hammarbyrundan (med en och annan nödvändig paus).

Totalt blev det precis över tre kilometer, så vi stannade alltså precis när det började gå bra. Det blev aldrig någon vacker löpning, alldeles för många svordomar och ingen kvalitet över huvud taget. Men passet tjänade ändå dubbla syften – hunden fick komma ut och jag fick springa.

Jag sprang utan kamera, så jag lånade en av mattes nytagna.