#221: Det som är viktigt

Vissa människor får saker gjorda, andra inte. Är jag en person som inte gör det säger att jag vill göra? Vad kan man då göra åt det? Det är viktigt att skrapa bort sådant som saknar betydelse, sådant man egentligen inte vill göra men gör ändå. Allt det där oviktiga tar av tiden som skulle kunna användas till någonting viktigt, det man vill göra men som aldrig blir av.

Det är lite som när man citerar Alfons Åberg, ”Jag ska bara...”. Strunta i det! Pang på bara!

#220: Sista viloveckan

Jag har bestämt mig för att den lugna perioden efter maran får vara över nästa vecka. Då är det åter till arbetet och åter till ett högre antal kilometer per vecka. Det kan få gälla rent bokstavligt också, då jag faktiskt börjar jobba igen efter ett längre uppehåll och gärna springer till och/eller hem från jobbet.

#219: Kayano eller GT-2000?

För ett par månader sedan kasserade jag mina Asics GT-2000, som var de skor jag då sprungit mest med och som faktiskt var det enda paret löparskor jag – synbart – slitit ut. Sedan dess springer jag oftast med ett par Asics Kayano som inhandlades vid samma tillfälle men som i första hand har varit mina ”maratonskor”.

Nu känner jag att det är hög tid att köpa ett nytt par, och jag lutar åt att hålla fast vid det jag är van vid. Frågan är bara om det blir Kayano eller GT-2000. Webhandeln Löparshop.se har påpassligt nog idag skickat ut en länk till en artikel där man skurit upp skorna och gjort en jämförelse. Jag ska dock fundera lite till innan jag tar ett beslut.

#218: Högen med löpartröjor i garderoben

Jag gjorde en djupdykning i garderoben idag. Jag har en ordentlig hög med tröjor från olika lopp. Stockholm Marathon dominerar med alla ”Jag tränar inför”- och ”Finisher”-tröjor. Jag är inte ens säker på att jag använt alla. Jag funderar på att låta dem bli material för en följetong här på bloggen.

#217: Om Marató de Barcelona 2017

Jag har dragit ut på det i mer än två veckor, men det här är min redogörelse för mitt deltagande i Marató de Barcelona 2017. Det lilla jag minns.

Det mesta av min nervositet inför ett lopp handlar om att komma i lagom tid till start. Nu bodde jag bara två-tre kilometer därifrån och hoppades på att allt skulle gå smidigt. Start 08:30, men jag klev upp först 06:30. Frukost klar vid sju, gick 07:10. Åt en banan och drack en Gatorade på vägen. Hur logistiken skulle fungera var otydligt på kartorna över start- och målområdet, men efter att ha lämnat överdragskläder och gjort ett kort toabesök var jag på plats i startfållan redan 07:52.

Det skulle vara svalt på morgonen, men jag frös aldrig. Det kändes helt ok att stå där, lite förväntansfullt. När startskottet gick släpptes konfetti över portalen, från högtalarna hördes ”Barcelona” med Freddie Mercury och Montserrat Caballé och mina ögon tårades. Det började bra.

Om jag hade satt upp guld- silver- och bronsmål innan loppet så hade guld varit under 3:13:21 (mitt PB), silver under 3:15 (tio minuter tillgodo på min kvalificeringstid till Boston) och brons under 3:20 (fem minuter tillgodo på min kvalificeringstid till Boston). Alltså höll jag drygt 4:30-tempo. Det funkade bra första milen, runt Camp Nou och tillbaka mot de centrala delarna av stan.

Vid 14 kilometer stod mina supporters, det vill säga min familj och vår värdinna i stan. Jag vinkade glatt, men kände redan att jag började bli trött. Jag var fortfarande tillräckligt närvarande för att slänga några blickar mot La Sagrada Familia lite senare, men snart såg jag bara vägen framför mig och kilometermarkeringarna.

Efter ungefär 18 kilometer springer man först upp och sedan ner samma gata. Att möta löpare och veta att man själv ska vara där först om fem kilometer är lite knäckande. Jag höll fortfarande hyfsat tempo här, även om jag i tanken redan börjat ge vika. När jag tittar på min statistik på Garmin Connect ser jag att något hände vid 23 kilometer. Pulsen steg, stegfrekvensen sjönk.

Tempot sjönk också, och det sjönk riktigt ordentligt vid 32 kilometer. Då hade jag en mil kvar som jag nästan inte minns något av utom att det var en plåga. Jag visste var jag var och vad som återstod, men fullt fokus låg på kroppskontroll istället för att hålla farten eller njuta av omgivningarna. Det kändes som att jag var nära att få kramp i baksidan av vänster lår varje gång jag gjorde något som avvek från lunken.

Jag passerade mina supporters igen vid 41 kilometer, vår tänkta mötesplats efter loppet, och lyckades en evighet senare ta mig någon meter förbi mållinjen. Av rädsla att inte kunna hålla mig på fötter meddelade jag funktionärerna att jag var yr och blev ledsagad in sjukvårdstältet. Jag fick sitta ner och dricka något.

Efter några minuter stapplade jag bort till platsen där man skulle få medaljen graverad och hamnade i kö för massage. Väl på bordet krampade högervaden flera gånger, sedan också vänstervaden. Jag skrek och bad om ursäkt. De hjälpte mig så gott de kunde att bryta kramperna men sa också att de skulle komma tillbaka om jag inte drack och åt banan.

Långsamt, mycket långsamt, rörde jag mig via medaljgraveringen och klädinlämningen bort till mötesplatsen. Krafterna återvände så smått efter lunch och fortsatta kramper uteblev. Besvikelsen över min tid var ganska liten i jämförelse med hur belåten jag var över att ha fullföljt utan att ha kollapsat.

Jag kände ingen omedelbar önskan att springa loppet igen i framtiden. Samtidigt känner jag mig lite snuvad på upplevelsen. Kanske 2020.

#216: Alternativa fakta om deltagarantal

Saxat ur dagens nyhetsbrev från Marathon.se, läst med tilltagande osäkerhet kring antalet deltagare i Tunnelloppet.

#215: Tunnelloppet

Jag sprang också Tunnelloppet – 2004. Då var det i Södra Länken. Min tid blev 48:03, men när jag sprang i mål i Globen var det utan att veta hur långt jag hade sprungit. Det är det nog fortfarande ingen som vet. Min frustration den gången har fått mig att avstå vidare deltagande i diverse tunnellopp.

#214: Mil eller halvmara i vår?

Jag funderar på om jag ska boka in ytterligare något lopp under våren. Inte kan jag väl låta hela april och maj passera utan att delta i någon tävling? Frågan är bara om jag ska välja en mil eller en halvmara.

Det har hunnit gå två år sedan förra halvmaran, så det kanske är dags igen. Det skulle i så fall vara Kungsholmen runt, för jag orkar inte ta mig till Göteborg igen och Nacka Halvmarathon ser inte ut att arrangeras det här året heller.

Jag tror att en halvmara skulle kunna vara bra för självförtroendet. Just nu känns det som att det behövs.

Bonusläsning: Lite av min halvmaratonstatistik

#213: Omhändertagandet efter målgång

En kort video av min målgång i Marató de Barcelona publicerades automatiskt på min Facebooksida. Idag upptäckte jag att det att det finns ett flertal andra filmsekvenser som visar min sorgliga framfart från 25-kilometersmarkeringen till målgång. Målgången skildras från flera vinklar och man kan se upptakten till hur jag får hjälp att hålla mig upprätt innan jag leds in i sjukvårdstältet. Jobbigt.

Skärmdump av omhändertagandet.

#212: På det igen

Tio dagar efter Marató de Barcelona känner jag inte mycket i kroppen. Träningsvärken har försvunnit, de små krämporna är överkomliga. Visst kändes det i vaderna när jag sprang en kortis häromdagen, men efteråt var det okej.

Nu kommer det fina vårvädret och jag har börjat snegla på omgivningarna. Jag funderar på hur jag bäst laddar inför Stockholm Marathon så att det inte blir lika jobbigt som i Barcelona. Fortsatt regelbundenhet med långpass, ja, men kanske lite mer fartträning och långa intervaller på någon av de närliggande idrottsplatserna.

#211: Diplomet från Marató de Barcelona

Idag fick jag ett mail med bifogat diplom från Barcelona. Resultatet i svart på vitt. Mitt plågade ansikte i fyrfärg.

#210: Sportmässan innan Marató de Barcelona

Enligt arrangören skulle sportmässan vid startlappsutdelningen till Marató de Barcelona vara väldigt stor, ha många utställare och många besökare. Jag ville gå dit redan på fredagen för att ha det avklarat utan att behöva köa och trängas.

Nu var det inte så mycket att hetsa upp sig över. Startlappsutdelningen var direkt efter entrén (som vid Stockholm Marathon), vilket alltid är bättre än att behöva ta sig igenom hela mässan först (som vid Berlin Marathon). Ingen kö.

Själva sportmässan var därefter snabbt avklarad. Inga fantastiska erbjudanden, inget speciellt att titta på. Det enda som uppehöll mig var att jag registrerade mig för utlottning av startplatser i två andra spanska maror. Gissa vilka!

Vid utgången fick man en tröja också. Ganska ful.

#209: Medaljen och dess baksida

Jag betalade för lasergravering av medaljen redan när jag anmälde mig till Marató de Barcelona. Då hoppades jag förstås på en tid att vara stolt över, men det är i vilket fall trevligt med något som visar att det är just min medalj.

#208: Mina genomsnittstider på maraton

Marató de Barcelona var min 23:e mara. Sluttiden på 3:37:05 är bara min elfte bästa. Det är, trots allt, en tid strax under min genomsnittliga tid på 3:39 – en tid som nu sänkts med 5 sekunder till 3:38:55.

Skulle man bortse från mina 13 deltaganden i Stockholm Marathon (och därmed bara titta på utländska maror och Jubileumsmarathon 2012) så höjde jag istället detta genomsnitt med 33 sekunder, från 3:31:38 till 3:32:11.

Vi får se vad som händer med dessa genomsnittstider under året när jag springer Stockholm Marathon och Berlin Marathon.

#207: Barcelona for runners

Jag är uppenbarligen inte rätt person att vända sig till för råd om hur man springer en snabb mara, men är man nyfiken på att springa i Barcelona så har jag en del att säga om saker som boende, resor och annat. Det kan gälla Barcelona Marathon som jag sprang i söndags (och arrangeras 11 mars 2018) eller Barcelonas halvmaraton som jag sprang 2011 och 2013 (som ligger fyra veckor tidigare, 11 februari 2018) eller bara tips om var det är fint att springa på egen hand.

På löptur i Barcelona i början av april för två år sedan.

#206: Humöret på topp trots nederlaget

När någon frågar om det gick bra att springa eller hur det gick i Barcelona Marathon, så svarar jag ”nej” och ”dåligt”. Men jag är inte på dåligt humör. För även om loppet inte blev som jag hoppades så överträffade hela veckan mina förväntningar. Det kändes tråkigt att åka hem, men jag återvände med ett leende på mina läppar.

#205: Avslutning i Barcelona

Vi är tillbaka i Barcelona, sista natten innan hemresa. Hotellet är ännu en lyckoträff – lyxigt, centralt läge, uppvärmd takpool med utsikt över katedralen. Ska jag på bo hotell i Barcelona igen så kan jag inte tänka mig något annat.

Mot slutet av loppet i söndags sprang jag precis här förbi, men det minns jag inte. Jag kollar på loppets karta, höjer på ögonbrynen och säger ”jaha”. Jag hade problem med att ens hålla reda på hur många kilometer jag hade sprungit, helt inställd på att nå avslut så snart som möjligt. Synd.

Nu har jag ju sett allt häromkring åtskilliga gånger tidigare, men det är tråkigt att så mycket av loppet är borta, samtidigt som det tog så onödigt lång tid. Så egentligen finns det dubbel anledning att springa loppet igen. Om några år eller så.

Katedralen by night (fast för 2 år och 4 månader sedan).

#204: Återhämtning i Calella

Egentligen borde man alltid boka ett par nätter på ett spa-hotell efter ett lopp utomlands. Den här gången har vi gjort det, och det visade sig bli mycket lyckat.

På förmiddagen ”sprang” jag en kort runda längs stranden innan jag lätt en massör hamra min ömma kropp. Sedan ett kort dopp i hotellets pool. Nu känns det bättre.

Fotfoto.

#203: Lidandet och den dåliga hållningen

Jag har sällan avslutat ett maratonlopp så plågsamt och med så lite kontroll över min kropp. Krafterna sinade, huvudet föll bakåt och jag oroade mig för kramp. Under flera kilometer sprang jag så långsamt att jag måste ha vinglat fram. Jag ska vara glad att jag inte blev avplockad från banan.

Bedrövligt.

#202: Mitt resultat i Barcelona Marathon

Inte en av mina bättre prestationer, men kanske den jobbigaste.

Mellantiderna är ok, men inte sluttiden.

#201: Uppladdning i Barcelona

Igår hämtade jag ut min startlapp till Barcelona Marathon och imorgon klockan 08:30 går starten. Tanken är att jag ska springa tillräckligt snabbt för att kvalificera mig till Boston 2018. Det skulle vara skönt att klara av det nu och slippa känna pressen på Stockholm Marathon i början av sommaren.

Platsen för start, mål och sportmässa.

En annan anledning att springa loppet är att Barcelona har blivit min andra hemstad, precis som New York var för nio år sedan. Jag bestämde mig för att springa Barcelona Marathon när jag bodde här hösten 2014, men jag dröjde två år med att anmäla mig.

Man springer förbi alla större landmärken i Barcelona.

Igår blev det en hel del tapas och öl varvat med långa promenader för kära återseenden av personer och platser, men idag blir det nog lite mer stillsamt. Imorgon har jag nummer 1689 på min nya löpartröja från Icebreaker och hoppas på ultimata förutsättningar.