249: Strandlöpning i Tulum

Min flickvän springer normalt inte. Två gånger har hon ändå sprungit tillsammans med mig, båda gångerna längs stranden i Tulum, Mexico. Det är en bra plats att välja om man inte springer oftare.

Just den här strandsträckan är 1700 meter lång. Både sist och idag pausade vi i den norra änden innan vi sprang samma väg tillbaka. Lugnt och fint med saltvattnet stänkande runt fötterna och den mest fantastiska vy man kan tänka sig.

Rumsutsikten strax före klockan sju på morgonen

250: Playa del Carmen

Utandningsluften är så varm att det bränner i halsen. Jag har sprungit femte avenyn från 27:e gatan bort till 88:e gatan och sedan ut till till stranden och därefter barfota 2 kilometer tillbaka. Det är alltså inte New York vi pratar om, utan en helt annan aveny och helt andra gator.

50 meter innan jag slutade springa snubblade jag över ett rep. Det gick bra, men det salta vattnet sved i ett litet skärsår på ovansidan av foten efteråt. Saltvattnet gjorde nytta också, eftersom jag behövde svalkan efter löpningen.

Strandkonst på byggplank.

253: Skohistorik

Jag bär med mig så mycket saker genom livet. Ofta är det dumt nog först efter att jag har bytt bostad som jag har lyckats göra mig av med en del av alla dessa saker. Vid bostadsbyte händer det också ofta att saker hamnar någonstans där de glöms bort och sedan blir stående i flera år.

Igår letade jag igenom sådant som blivit stående och lokaliserade två lådor med skor. Bland de jag rensade bort fanns ett par Nike Air Icarus, troligen från mitten av 1990-talet, samt ett par Adidas Supernova Någonting (Cushion?), troligen de skor jag sprang mina första lopp med 2003-2004. Jag borde tagit en bild för att illustrera, men nu är det för sent.

254: Ja, se det snöar

Jag hade börjat betrakta det som vår och trodde jag skulle slippa mer snö. Nuvarande väderlek duger enligt min mening bättre för hundpromenader än för löpning, så jag har tillfälligt avbrutit varannan dag-rutinen.

Mitt lilla projekt att hitta områdets bästa sträckning för en femtonkilometers terrängrunda fortsatte jag därför gåendes igår. På upptäcktsfärd längs Dammtorpssjön såg jag att det finns andra som tänker likadant.

258: Det våras på Björkhagsspåret

I morse rapporterades det på tv att årets första tussilago hade hittats på Ingarö dagen innan, alltså på söndagen. Jag är inte imponerad. Björkhagsspåret är rikt på tussilago och jag såg den första redan i torsdags. Dagen efter tog jag en suddig bild av en snödroppe utanför vårt port.

Torsdagens och fredagens iakttagelser.

M meddelade att han sprang hem från jobbet idag. Jag hade redan lite dåligt samvete för att jag inte sprang medan solen visade sig, men meddelandet från M sporrade mig att direkt ta ännu en runda på Björkhagsspåret som nu är nästan helt isfritt. Det gick lite snabbare än debuten i torsdags, så det fanns ingen tid att fotografera blommor.

259: En vän med två goda egenskaper

Få personer har hjälpt mig med min löpträning som M, bara genom att erbjuda sitt sällskap. M har ett litet försprång eftersom han springer oftare än jag när det inte finns möjlighet att åka skidor. Den här lördagen hade han den goda smaken att bjuda in till både löpning och efterföljande finmiddag hemma hos honom.

Hård vind och snöblandat regn var plötsligt lätt att uthärda. Men det kanske var bra att vi avstod milrundan runt Årstaviken och nöjde oss med en söderrunda på drygt åtta kilometer. Det här var bara mitt andra pass i år, så det gäller att skynda långsamt. Lite öm här och var i benen idag, men sugen på att ge mig ut igen imorgon.

262: Debut i snöblandat regn

De få människor som såg mig springa idag tänkte säkert att där är en kille som inte bryr sig om vad det är för väder när han ger sig ut. Men sanningen är att jag använt alla tänkbara ursäkter för att inte springa sedan i höstas.

Idag var det på dagen fyra månader sedan jag sprang senast, så jag lät varken det trista vädret eller någon av de andra ursäkterna hindra mig. När jag väl kommit ut så tyckte jag att jag lika gärna kunde springa en ordentlig runda medan jag ändå höll på, men jag vill trots allt öppna lite försiktigt. Det är bättre att det blir ofta och håller i sig.

265: Ett steg på vägen

Ännu en dag, ännu en vecka, ännu en månad passerad. Det har gått nästan fyra månader sedan jag sprang Chicago Marathon. Sedan jag sprang. Det är nog det längsta uppehållet jag gjort sedan jag började ägna mig åt löpning som motionsform.

Varje måndag uppdateras uppgiften om antalet anmälda på Stockholm Marathons hemsida. Efter förra måndagen vågade jag inte vänta längre med min egen anmälan. Idag uppdaterades siffran igen, och nu är det bara 53 platser kvar till maxantalet 21 500. Vem gör mig sällskap lördag 31 maj?