Dåligt slut och ett gott nytt år (376 dagar)

Ett bedrövligt slut på ett mediokert år — sett till min löpning. Någon årskrönika har jag tyvärr inte förberett. Detta är inte rätt tillfälle att gå in på detaljer, så jag låter årssammanfattningen på min träningsdagbok på jogg.se tala för sig själv:

Det är inte många månader som får godkänt där...

Det har däremot varit ett bra år på många andra sätt. Kanske tar jag mig tid att skriva något om det den kommande veckan. Gott slut, kära läsare!

Årets sista besparingar (377 dagar)

Det känns som att det här mönstret upprepar sig varje vinter. Jag springer inte och försöker kompensera för detta genom att anmäla mig till framtida lopp. Idag anmälde jag mig till 10 kilometer långa Sentrumsløpet i Oslo den 28 april. Anmälningsavgiften höjs ju vid årsskiftet.

De är roliga, norrmännen. Utöver den redan höga anmälningsavgiften på 300 norska kronor tillkommer det en administrativ avgift på 15 norska kronor. Och som om inte det vore nog så åker man på en kortavgift på minst 1,45 procent på betalningssidan.

Totalsumman på 319,63 blir cirka 50 spänn mer på svenska, men då ingår en tröja (att lägga till i den ständigt växande samlingen) för att jag varit duktig och anmält mig innan årsskiftet. Det kanske blir något lopp till innan tolvslaget imorgon.

Nu förändras allt. Igen. (378 dagar)

För 17 månader sedan trodde jag att jag hade köpt en ny telefon. Den här gången vet jag. Efter ständigt återkommande besvikelser har jag lämnat Tele2 (efter 12 år!) och skriver dessa rader på min nya iPhone. En perfekt leksak nu när jag sitter inne med feber och annat elände.

Halsont och smällare (379 dagar)

De små känningar jag haft i halsen ett tag nådde ikväll den punkt där jag inte tyckte det kändes okej att ge mig ut och springa. När jag gick kvällspromenad med hunden önskade jag ändå att jag hade svidat om till löparkläder. Hunden är nämligen oerhört skotträdd, upplever just nu årets jävligaste vecka och ville helst inte gå alls. Men att springa föll sig för henne mer naturligt.

Det dåliga samvetet (380 dagar)

För en månad sedan skaffade jag ett träningskort för första gången i mitt liv. Närmaste träningsanläggning ligger i Hammarbyhöjden, bara minuter hemifrån, men jag har fortfarande inte varit där.

Ikväll upptäckte jag att det ska öppna ett gym i Björkhagen också. Med den här utvecklingen kommer gymmet hinna hem till mig innan jag hinner iväg till gymmet.

Puls & Träning har valt ett taktiskt datum.

Turist i eget spår (381 dagar)

På annandagens förmiddag sprang jag samma runda med hunden som på julaftons morgon. En hel del träd hade fallit under natten, några rakt över spåret. Jag gjorde mentala anteckningar och har för avsikt att göra en felanmälan enligt instruktionen på spårkartan.

Den nya spårkartan, ja. Det som tidigare hette Björkhagsslingan är nu Björkhagsspåret. Markeringarna är gulvita istället för röda, samtidigt som det tidigare gulmarkerade Kärrtorpsspåret tycks ha tagit över de röda markeringarna. Björkhagsslingan finns fortfarande, men är något annat. Det kommer att ta ett tag innan man vänjer sig.

Nytt i hushållet (382 dagar)

Efter drygt ett dygn står den fortfarande ouppackad. Men jag ser faktiskt fram emot att bli användare nummer två, när det nu blir.

Nya saker (383 dagar)

På julaftons morgon bestämde jag mig för att springa en kort runda med hunden. Först upptäckte jag att det var nya markeringar längs spåret. Sedan upptäckte jag att det satts upp en helt ny spårkarta med massa nya spår. Det var en fin julklapp som kommer till glädje hela nästa år!

Dagens låt (384 dagar)

I min gode vän Daniel Åbergs andra (och nyligen pocketutgivna) roman Vi har redan sagt hej då, bestämmer sig bokens berättarjag Filip för att springa från Hammarby Sjöstad till Björkhagens tunnelbanestation. Det är nyårsafton, det är mörkt, och det är framför allt jävligt halt. Inte helt oväntat gör han en vurpa och stukar foten någonstans i närheten av Hammarbybacken. Filip har dock viktigare saker att tänka på, så han ignorerar den fysiska smärtan och springer vidare.

Sedan jag flyttade till Björkhagen för några månader sedan har jag sprungit samma sträcka åtskilliga gånger. Jag är dock inte lika motiverad som Filip, så nu när halkan åter härskar runt Hammarbybacken så håller jag mig därifrån.

På Daniels egna blogg finns en låtkalender där inbjudna personer varje dag presenterar en låt som skulle kunna ingå på ett soundtrack till Vi har redan sagt hej då. Dagens bidrag, det näst sista, har jag fått äran att välja. Mitt val är kopplat till nyårsafton och har inget med löpning att göra, men det är inte omöjligt att det är den här låten som ekar i Filips huvud när han snubblar sig fram mot Björkhagen.

Till önskelistan (385 dagar)

1. Ledigt. Just nu vill jag bara ha ledigt. Jag vill kunna ta det lugnt, fixa med mina egna saker och ge mig ut och springa. För det sistnämnda önskar jag mig dock ytterligare en sak, nämligen

2. Ett trevligare klimat. Kyla kan jag stå ut med, men jag klarar inte av det här underlaget. Det har bara varit så här eländigt i några dagar och jag tycker redan att det är mer än nog. Have to run, will travel.

3. En bättre mobiltelefon. Att sitta och skriva egna inlägg och läsa andra bloggar medan jag är på väg till och från jobbet känns för taffligt med nuvarande lösning.

Mina lopp 2012 (386 dagar)

Det är inte långt kvar till 2012. Flera lopp höjer anmälningsavgiften vid årsskiftet, så det finns anledning att fundera lite med kalendern och betalkortet nära till hands.

Det här är mina planerade lopp 2012:

28 april
Sentrumsløpet i Oslo är traditionsenligt årets första tiokilometerslopp. 2004 var det också mitt första utländska lopp, och det har därför en speciell plats i mitt snabbtickande löparhjärta. T-tröja och billigare innan nyår!

2 juni
Stockholm Marathon är en självklarhet i min kalender. Det är förmodligen mitt bästa praktiska exempel på att en gång är ingen gång, men två gånger en vana. Jag är anmäld för att springa för nionde gången i rad.

14 juli
Jubileumsmarathon blir det nya inslaget nästa år. Startplatsen köptes i paket med Stockholm Marathon. Jag har numera som vana att springa två maratonlopp om året, men fixar jag två maror med bara sex veckor emellan?

18 augusti
Midnattsloppet krockar med Vasastafetten nästa år. Inget ska kunna hindra mig från att springa Midnattsloppet för tionde året i rad! Jag är anmäld till startgrupp 1B (tänkta sub 40-löpare) och har fått startnummer 404.

8 september
10 kilometer — men blir det i form av Kistaloppet eller Sicklaloppet? Kistaloppet brukar alltid ha något kul att locka med, men Sicklaloppet har valt samma datum nästa år och är bara en kort uppvärmingsjogg hemifrån.

29 september
Lidingöloppet springer jag vartannat år sedan 2006, så till hösten är det dags igen. Det här är det lopp där jag hoppas förbättra mig mest nästa år. Ge bort en startplats i julklapp med hjälp av presentkort här!

7 oktober
Hellasloppet sprang jag för första gången i år. Eftersom jag räknar det som hemmaplan så kommer jag troligen att springa igen till hösten. Det är inget lopp för att nå personbästa på milen, men det är en naturskön bana!

Sju lopp på ett år är inte mycket i min värld, men det är inte omöjligt att det blir fler. Det har hänt några gånger att jag spontananmält mig till lopp. Jag sneglar också på en del lopp utomlands, inte minst halvmaran i Barcelona som jag sprang förra året. Det är bra med en ursäkt för att få ta semester!

Svårt att planera (387 dagar)

Tiden bara rinner iväg. Jag försöker motivera mig själv genom att planera framtiden. Det är svårt att ägna tid åt planering när nuet kräver all uppmärksamhet. Samtidigt kommer framtiden allt närmare tills den helt plötsligt är nuet — och då är all planering meningslös! Jag får väl börja med att planera nuet. I praktiken borde det betyda att sticka ut och springa istället för att sitta och skriva.

Hatkärlek (388 dagar)

Det är vackert. Ändå kan jag inte låta bli att hata det.

Sweet pain (389 dagar)

Det bästa valet vi gjorde under Finlandskryssningen var nog att boka en 55-minuters massage på tillbakaresan från Helsingfors. ”Soft, medium or hard?” frågade massören innan han började, men jag gav inget entydigt svar. Han sa att jag skulle meddela om det gjorde för ont. Jag var lite orolig när han nådde vänsterfotens vrist, men det gick bra utan att jag behövde avbryta honom. Behandlingens fokus låg annars mest på ryggen, och nästan hela tiden på smärtgränsen. ”It's a sweet pain”, som massören sa efteråt.

Helsinki (390 dagar)

Helsingfors visade sig inte från sin bästa sida idag. Bedrövligt väder, värst upplevt av våra ansikten på väg tillbaka till färjeterminalen. Kanske är det, som mitt resesällskap föreslog, bättre att åka hit under sommarhalvåret. Midnight Run Helsinki 1 september 2012? Kanske. Om jag slipper åka ensam.

Tillfällig begränsning (391 dagar)

Vanligtvis brukar jag ta med mig löparutrustningen på resa, men den här gången finns det inte utrymme för löpning.

Bättre tidigt än aldrig (392 dagar)

Vaknade lite innan halv sju. Istället för att ligga kvar en halvtimme smög jag ut ur sovrummet med den lilla bunten träningskläder som legat förberedd (men outnyttjad) i ett par veckor. Klädde på mig på toaletten, åt en liten banan i köket och hämtade Garmin som låg fulladdad och avstängd i vardagsrummet.

Jag sprang från K22 runt Björkhagsslingan och tillbaka. Det är ingen lång runda, men 3,46 km är den längsta sammanhängande sträcka jag sprungit sedan 16 oktober. Snittempot på 5:16 är inte heller något man kan hänga i julgranen, men det gör mig inget. Det är normalt att krypa innan man kan gå.

Paus (393 dagar)

Jag hade missbedömt den här arbetsdagen och förmodligen också den närmaste veckan. Idén att smita tidigare för att hinna med en löptur innan kvällens möte grusades givetvis, liksom de mer storslagna tankarna att knipa en restresa de närmaste dagarna.

Trots ett redan pressat schema fortsätter jag att boka in saker utan att boka av något annat. Varenda timme fram till söndag kväll är nu schemalagd med allt från arbete till avkoppling — dock utan möjlighet till löpning. Men det ska bli en skönt att komma bort ett par dagar.

Vändning (394 dagar)

Med ett positivt synsätt kommer man långt, och vill man få någonting gjort så är det lika bra att göra det själv. Men nu går jag och lägger mig.

Tvivel på den egna förmågan (395 dagar)

Jag läser dagligen om andra löpares träning, framsteg och fantastiska målsättningar. Jag själv står still. Det är inte så att jag blir avundsjuk, men jag börjar fundera över mig själv. Varför kan jag inte bara ta mig i kragen? Vad är det jag saknar? Vad är det för mening att skriva här när inte ens det fungerar som en spark i baken?

Att passa på (396 dagar)

Just idag tycker jag att vintern är helt acceptabel. Nyss hemkommen från en rask hundpromenad runt hela Björkhagsslingan har jag inget att invända vad gäller temperatur och underlag. Det är oförsvarligt att jag inte sprungit något i helgen.

Jag drömmer om en barmarksvinter. Men hur mycket jag än hoppas kommer det inte att fortsätta vara så här i tre månader. Det gäller att passa på, så jag får väl se om det kan bli en före-frukost-runda imorgon.

Riktig värme hade inte suttit fel som startmotor. Det enda som står i vägen för en sista-minuten-resa är det där retliga heltidsjobbet (och så kanske det faktum att jag just nu saknar ett giltigt pass).

Det här är inte en annons, det är något jag tvingas avstå.

500 inlägg senare (397 dagar)

Efter att ha bloggat här i drygt två år och två månader är det inte mycket som har förändrats. Visst har det hänt en hel del — 23 lopp i fem olika länder och nytt personbästa på alla distanser — men i skrivande stund tycks jag vara tillbaka vid utgångsläget; jag har inte sprungit på länge, jag surar över vädret och gör just ingenting utom att drömma mig bort samtidigt som jag långsamt bara blir äldre, en dag i taget.

Helgen vecka 39 (398 dagar)

Berlin Marathon blev fulltecknat idag. Jag är inte en av de 40 000 anmälda. Det hade jag inte tänkt vara heller, även om jag gärna springer loppet igen.

Jag har mina traditioner att luta mig på. 2012 är vartannat år, vilket betyder ett nytt försök på Lidingöloppet. När jag sprang 2006 och 2008 var jag dåligt förberedd, men 2010 gick det bättre. Nästa år tänker jag dock lägga ribban ännu lite högre.

Målgång i Lidingöloppet 2010. Not good enough.

Traditioner i konflikt (399 dagar)

För drygt tjugo minuter sedan anmälde jag mig till Midnattsloppet i Stockholm. Det är fortfarande gott om platser i samtliga startgrupper, men jag valde att slå till så snart man kunde köpa med HSB-rabatt. 270 kronor är bättre än 360.

Nästa år krockar Midnattsloppet med Vasastafetten. Det är tråkigt, men jag har hela tiden varit fast besluten att springa Midnattsloppet. Det blir mitt tionde i obruten följd, medan deltagandet i Vasastafetten bara är en fyraårig tradition.

Sedan finns det förstås en teoretisk möjlighet att först springa Vasastafetten i Dalarna och sedan springa Midnattsloppet i Stockholm, men riktigt så roligt ska vi kanske inte ha.

Slutet (400 dagar)

Sista fredagsmorgonen i oktober var jag som vanligt sent ute och ansträngde mig lite extra för att hinna med en buss som redan backat ut från sin hållplats på Liljeholmens bussterminal. Chauffören signalerade att jag var välkommen att ta mig ut till bussen genom någon av de andra slussarna, så jag pilade iväg bortåt vänthallen och sedan tillbaka på utsidan.

På väg ut mot bussen missade jag en trottoarkant helt med blicken, men bara till hälften med vänsterfoten som därmed vek sig på ett onaturligt och alltför välbekant sätt.

Intensiv smärta. Några små hopp fram till bussen, sedan frossa och illamående hela vägen till jobbet. Jag hade inget att linda vristen med under bussfärden, så jag tog av skon och kramade hårt med båda händer.

Sorgen och besvikelsen är det givetvis svårt att sätta ord på. Jag blev ledsen eftersom det aldrig är roligt med ofrivilliga avbrott i löpningen, men efter mina två tidigare stukningar av högerfoten vet jag att det går att komma tillbaka. Det var redan färdigtävlat för i år, men det var ju synd på planerad träning och orientering.

Jag har sprungit vid ett tillfälle i november. Tyvärr så ökade både svullnaden och smärtan efter de få kilometer det blev. Kanske skulle jag valt något lugnare, mer skonsamt och mindre riskabelt än att leta upp tio checkpoints i Nyckelviken när det dessutom hann bli helt mörkt innan jag gav upp, men jag kunde inte låta bli.

Nu är orienteringen slut. Det känns tråkigt att stukningen hindrat mig från att leta upp fler än 65 av de 90 checkpoints som Hittaut.se placerat i Nacka. Målet att klara alla får helt enkelt stå kvar till nästa säsong.