Ett nytt år (10 dagar)

Jag har inget behov av att sammanfatta året mer än vad jag redan gjort. Att säga något om enbart december är också helt meningslöst eftersom jag inte har sprungit något den här månaden.

Vi firar nyår med det par som vi ska träffa i Barcelona om en och en halv månad. Det är alltså inte mer tid än så jag har på mig att förbereda mig inför mitt nästa lopp, den halvmara jag har tänkt på i snart två år.

Mina förväntningar på loppet kom av att det blir den första halvmaran jag springer som 40-åring. För två år sedan var kvalificeringsgränsen till New York City Marathon 1:30 på en halvmara för män fyllda 40. Den nya gränsen är 1:23, så mina förväntningar har ändrats en hel del.

Nu är jag mest förväntansfull över att få resa och springa utomlands. Det är väl det jag hoppas mest på inför nästa år. Gott nytt år, kära läsare!

Ett nytt decennium (11 dagar)

Det har burit mig emot att anmäla mig till Midnattsloppet ännu en gång eftersom det kostar så mycket som 380 kronor. Efter tio års deltagande till rabatterat pris tänkte jag att det kan få räcka. Men det är klart, kan jag betala över fyrahundra för att springa Sentrumsløpet igen så... Och så lyckades jag ju inte kapa fyra sekunder på Midnattsloppet senast, så jag har fortfarande inte sprungit Midnattsloppet på under 40 minuter. Nu är jag anmäld. Mitt elfte deltagande, på väg mot tjugo?

Ombyte förnöjer (12 dagar)

Om några dagar tar jag ledigt. Det betyder flera saker. Jag slipper ett litet tag det väder som jag tycker är förfärligt. Jag kommer att återuppta löpningen i ett varmare klimat. Jag kommer att sluta blogga bortsett från ett återstående fåtal planerade inlägg.

Mellandagsrea (13 dagar)

Det är inte många dagar kvar på året. Jag passar som vanligt på att anmäla mig till lopp innan avgiften höjs. När det gäller Sentrumsløpet är det dyrt nog ändå – NOK 370,37.

Halkan och skinkan (14 dagar)

Efter en arbetsdag på 13 timmar och kvällsmat vid halv tolv gläds jag mest över att jag inte slog mig särskilt illa när jag halkade och ramlade på väg till jobbet i morse.

Jag vägde mig igår för första gången på väldigt länge. Vågen visade det vanliga, vilket jag ser som positivt med tanke på att jag inte precis frossat på julbord i år och hade fruktat en viktminskning.

Filmrea (15 dagar)

Klickar runt och klickar hem film i Ginzas rea. Här är tre tips på temat löpning:

Maratonmannen för 29 kronor – och då får man Chinatown på köpet.

Forrest Gump för 49 kronor. Inte lika prisvärt, men mer löpning för pengarna.

Beck-box med filmen Stockholm Marathon, vilket är den sämsta av de sex filmer där Gösta Ekman spelade Beck.

Fallande furor (16 dagar)

Bara några tiotal meter längre fram från där jag knäppte gårdagens bild har två väldiga tallgrenar ramlat över spåret.

Många träd bågnar just nu under snötyngden. Det är både vackert och otäckt. Rör man sig i skogen så gör man klokt i att hålla ett öga på de närmaste träden och vara uppmärksam på knakande ljud.

Bra dag (17 dagar)

Någon timme senare ligger de och sover på var sin sida om mig i vardagsrumssoffan.

Dan före dan (19/18 dagar)

Gränsen mellan jobb och ledighet är inte alls så tydlig som jag skulle önska. Det är mitt eget fel. Jag hinner inte med, skjuter upp och blandar. Det första som får stryka på foten är träningen, tyvärr, men det är så jag prioriterar. Ett intervallpass med Lennart och Ingmarie på lördag förmiddag kunde inte konkurrera med en halvdag på jobbet (som lätt hade kunnat bli mer om jag inte skulle gått på 65-årskalas på eftermiddagen och kvällen).

Nu har det precis blivit julafton. Erik har bjudit in mig till ett långpass, men jag har stora delar av julbestyren kvar. För min del blir det ett avkortat pass (eller troligen inget alls).

Under söndagen har jag trots allt känt ett visst mått av harmoni och en gryende julstämning. Jag har mycket att se fram emot, det mesta av det efter både jul och nyår. ¡Feliz Navidad!

Åldern tar ut sin rätt (20 dagar)

Det har varit en krävande vecka, och den är inte över än. Lite ledigt ska det nog ändå kunna bli, och förutom att sova ut så ska jag se vad min kropp fortfarande förmår. Först därefter känns det meningsfullt att fundera över vad de åtta närmaste veckorna kan användas till.

Jag är trött – väldigt trött – och vet inte om det beror på säsongen, åldern eller brist på motion. Jag vill ju gärna kunna utesluta åldern eftersom det är det enda jag inte kan göra något åt.

Nästa lopp: halvmaraton i Barcelona (21 dagar)

Inom loppet av en halvtimme bokades flyg, boende och startplats i Mitja Marató de Barcelona. Det ska bli roligt! Det bästa är nog att när vi åker har vi bara varit tillbaka i Sverige i fyra veckor. Det blir en bra vinter.

Bekräftelsemailet, det mesta av den konstiga engelskan bortklippt.

På norsk nyhetsplats (22 dagar)

Det har gått lite mer än fem månader sedan jag sprang Jubileumsmarathon. För några veckor sedan hittade jag med hjälp av en googling en bild på mig själv från loppet som jag inte hade sett tidigare. Det var en stor bild som ingick i ett bildreportage om Jubileumsmarathon på en norsk sajt.

Inte nog med att jag fick vara med och illustrera målgången på Stockholms Stadion, de kommenterade min insats också. Följande står att läsa som bildtext.

V-tegnet: Svenske Morgan Sturesson svinger Inn maratonporten for siste gang tilsynelatende så frisk og opplagt som om han nettopp har startet. Men mellomtidene viser noe helt annet. Full sprekk etter 30 km. Men hva gjør det når det bare er 300 m til mål og Jubileumsmarathon har vært en opplevelse fra begynnelse til slutt.

Och det stämmer ju, även om jag ännu inte kollat upp exakt vad ”full sprekk” betyder.

Två saker på önskelistan (23 dagar)

Jag har somnat i soffan varenda kväll sedan i lördags. Skönt att några lediga dagar inte är långt borta. Då finns det också goda möjligheter att springa efter ett månadslångt uppehåll. Sömn och löpning. Dessa båda julklappar borde jag kunna få, för jag har varit mycket snäll.

Långpass på julafton? (24 dagar)

Jag har fått en inbjudan att springa långpass på julafton. Det skulle bli tillsammans med trevliga och hängivna människor. Det skulle vara helt nära, faktiskt i min bostads närmaste omgivning. Det skulle ske tidigt på dagen, innan de planerade kollektivtrafiksresorna och familjeaktiviteterna. Jag för in det i kalendern som ett ”kanske”.

Advent (27/26/25 dagar)

Jag gör inte så mycket just nu. Allt känns uppskjutet till ett obestämt ”senare”. Med det menar jag inte att jag sitter sysslolös — schemat är fullt med arbete på vardagarna och diverse aktiviteter på kvällar och  helger — men den mentala ”att-göra-listan” växer sig allt längre nertill utan att saker stryks på den övre delen.

Som tur är känner jag mig för tillfället väldigt nöjd med att bara ta mig fram dag för dag. Så länge jag känner omväxling både i arbetet och på ledigheten har jag också lättare att klara mig på mindre sömn och mindre löpning. Tankarna går då till annat än trötthet och frustration.

Att jag från början hade avsatt tid i december för allt det där andra som aldrig tycks bli gjort spelar kanske inte så stor roll. Det jag har planerat kan vänta till senare.

Från det ena till det andra (28 dagar)

Ikväll har jag varit på filmquiz, men det gick inte alls bra. Det är väl som med löpningen — det blir inte bättre om man inte tränar. Jag ser inte så mycket film som jag brukade göra, jag tar inte del av filmnyheter med samma intresse som förr.

Jag ersatte nog mitt filmintresse med löpning för några år sedan. Nu varken springer jag särskilt ofta eller läser om löpning på samma sätt som jag brukade göra. Att löpningen i sin tur skulle ha ersatts av något annat kan jag väl inte riktigt påstå. Det skulle väl vara jobb i så fall.

Det outtömliga samtalsämnet (29 dagar)

En ung kille på min nya arbetsplats såg min jacka och berättade att han också sprungit New York City Marathon. Vi konstaterade att jag sprang 2006 och 2010, medan han sprang 2008. Sedan avverkade vi i rask takt bland annat resultat, väder, Springtimes höga priser och svårigheten att få en plats i loppet.

Jag minns att jag träffade en kille på en fest för tio år sedan som hade sprungit NYC Marathon. Då tyckte jag att det var något oerhört speciellt, men nu träffar jag hela tiden människor som har sprungit loppet. För tio år sedan visste jag nog inte vad jag skulle säga, men nu kan jag inte sluta prata.

Målbild (30 dagar)

Just nu känns det mesta ganska tungt, men om en månad kommer allt att kännas bättre. Nu vet jag att jag då kommer att vara precis där jag vill vara. Allt som känns tungt nu kommer att vara väldigt avlägset. Och sedan går jag en ljusare framtid till mötes.

Promenadavstånd (31 dagar)

Idag var förmodligen min sista riktiga arbetsdag i Kungens kurva. Jag har inte rensat skrivbordet eller tömt personalskåpet än, så visst räknar jag med att åka ut dit igen, men jag har inga planer på att göra det den närmaste månaden.

Till och från min nya arbetsplats i Sickla går jag på drygt en kvart. Om jag går hem för att gå ut med hunden blir det fyra sådana promenader på en dag. Dessa raska promenader är för tillfället min huvudsakliga källa till motion.

Närmaste vägen är via motionsspåren genom skogen. Sedan i fredags är det också skidspår här, så det gäller att se upp i backarna.

Tillbaka till Mora nästa år? (32 dagar)

Våra hundvakter under vår dygnslånga resa till Eskilstuna är också två av medlemmarna i det lag som jag har sprungit Vasastafetten med vid sammanlagt fyra tillfällen. Förra året deltog vi inte, men idag fick jag veta att ett nytt deltagande planeras till nästa år. Jag har sagt att jag är intresserad av att ingå i laget igen om det finns en plats till mig.

Så passerar jag 4:30-Staffan (33 dagar)

Med tåg.

Förortsdubbeln (34 dagar)

Min kollega på min förra arbetsplats som liksom jag sprang Skärholmsloppet i våras sprang också Kistaloppet. Tillsammans utgör dessa båda lopp Förortsdubbeln, och idag frågade samma kollega om jag liksom han var intresserad av att springa Förortsdubbeln nästa år.

Egentligen är jag inte så sugen på att åka till en förort där jag inte jobbar längre och sedan till en annan förort där jag varken bor eller jobbar längre, men jag slängde ändå en blick i kalendern och, jo, loppen krockar inte med något annat lopp eller någon annan planerad aktivitet, så jag håller det öppet.

Två lopp från Löparakademin.

Friska Nackas avslutningsmöte (35 dagar)

Jag åkte direkt från jobbet till Järlagården. Arrangören till Friska Nacka hade bjudit in sina deltagare till ett avslutningsmöte. Eftersom jag tillhör den relativt lilla skara som har registrerat alla årets 100 kontroller hoppades jag ha en hyfsat stor chans att vinna något av de priser som skulle lottas ut.

Över saffranslängd, pepparkakor och kaffe fick vi hör att 33 av årets 163 deltagare hade registrerat samtliga kontroller. Högst hälften av dessa personer närvarade vid mötet. Vi fick säga vad vi tyckte var bra och mindre bra med årets orientering, samtidigt som vi småpratade lite om våra upplevelser.

Det som är klart inför nästa år är att det kommer att placeras kontroller i Saltsjöbaden och Älta. Nya områden att lära känna närmare alltså, för jag kommer givetvis att vara med nästa år igen. I år vann jag inte något i lotteriet.

Efter mötet — som varade nästan en och en halv timme — gick jag hem genom den mörka skogen med en skyffel. Kvällens träning blev sedan att skotta fram bilen som stod begravd under tre decimeter snö.

Före.

Under.

Efter.

Nya datorn och Garmin (36 dagar)

Jag har skaffat en ny dator (Mac, såklart) och har sakta börjat fylla den med innehåll och mening. En av de saker som känns självklara är att fixa kopplingen till Garmin. Detta har visat sig vara onödigt komplicerat. Vid förra försöket gav jag upp, nu verkar jag ha kommit en bit på vägen, men jag orkar inte säkerställa funktionen den här gången heller.

Upp till bevis först efter nästa löptur.

Till värmen (37 dagar)

Klockan är mycket med tanke på att det är en krävande arbetsdag imorgon, men nattsömnen fick ge vika åt två flygbokningar och en hotellbokning. Jag kommer att packa lätta skor och kortbyxor. Med tanke på rådande väderlek så hade jag gärna åkt redan nu, men Stockholm lär vara kallt i januari också.

Resor och lopp (38 dagar)

Vi står i begrepp att köpa en utlandsresa. Det är den första av ganska många under nästa år. Jag funderade lite på hur många av dessa resor som är löpningsrelaterade (minst tre) och blev plötsligt osäker på vilka lopp jag egentligen har anmält mig till.

Berlin Marathon är fixat. Jag var tillräckligt snabb för att få en plats innan platserna tog slut, även om jag inte var tillräckligt snabb för att få en av de billigaste platserna.

Halvmaran i Barcelona återstår att fixa. Anmälningtakten i detta lopp är betydligt lugnare, så det är nog ingen fara.

Senrumsløpet i Oslo ser jag inte ut att vara anmäld till, och jag förstår inte varför. Det här loppet ska jag helt säkert springa, men ändå har jag missat den första avgiftshöjningen.

Till Berlin och Barcelona ska det bestämmas resdatum och boende också. En sak i taget, men så snart jag har en ledig timme eller två så ska jag gå till botten med det här.

Sub 40 (39 dagar)

Nu när året börjar närma sig sitt slut är det lätt att man börjar sammanfatta saker. Om jag ska välja ut något enskilt löparögonblick som jag är speciellt nöjd med så är det nog att jag klarade sub 40 på milen igen när jag sprang Hässelbyloppet i oktober.

Nästa år kommer det betyda lite mer för mig att springa sub 40. För två år sedan sprang jag visserligen Hässelbyloppet på strax under 39 minuter, men då var jag bara 38 år gammal. Även om jag inte alltid kommer att kunna springa en mil på mindre än 40 minuter så skulle det vara fint att tappa mindre än en minut per år.

Favoritjackan (40 dagar)

Det har gått lite mer än två år sedan jag sprang New York City Marathon för andra gången. Dagen efter loppet köpte jag en finisher-jacka. Den var tyvärr slut i den storlek jag borde haft, men jag bestämde mig för att jag ville ha den ändå. Sedan har jackan i stort sett hängt i garderoben i två år, men den här veckan har jag använt den varje dag. Jag tycker mycket om den.

Dunkin' Donuts-mössan är också från NYC Marathon 2010.

Det som gömts i snö (41 dagar)

November är slut. Jag rörde inte så mycket på mig som jag hade tänkt — mest på grund av en förkylning de senaste tio dagarna — men jag är oerhört nöjd över att jag i måndags åkte till Orminge och letade upp mina sista 14 orienteringskontroller. Det visade sig vara i sista stund.

Jag visste att det skulle bli regn och rusk från och med tisdagen, men jag anade inte att allt också skulle täckas av ett tjockt lager snö. Det känns lite extra skönt att ha slutfört projektet innan vädret satte stopp. Nu kan jag njuta av det vackra vinterlandskapet utan att behöva tänka att det döljer något.

Kontrollen på bilden har inget med texten att göra.

Svar på kommentar (42 dagar)

Istället för att skriva ett nytt inlägg valde jag ikväll att bara svara på en lång kommentar på gårdagens korta inlägg.

Löpträningens tre fiender (43 dagar)

Långa arbetsdagar, hämtmat, vardagsrumssoffan.

Min brist som spårvärd (44 dagar)

Trots att jag vetat sedan i fredags att elljusspåret inte lyser som det ska, så var det först nu som jag fortsatte min mejlkonversation med friluft.idrott@stockholm.se. Den största anledningen till mitt engagemang är inte att jag springer där, utan för att jag går den vägen hem från min nya arbetsplats. Imorgon ska jag gå där igen, för första gången sedan i fredags.

100 av 100 (45 dagar)

Tiden höll på att rinna ifrån mig när det kom till de sista 14 kontrollerna i orienteringsprojektet Friska Nacka. Ingen helg återstår i november, och det finns inget dagsljus efter halv fyra så att den här veckans vardagskvällar kan användas.

Måndagar disponerar jag dock lite som jag vill efter lunch, så jag klädde mig varmt och vattenavstötande och tog med mig hunden i bilen till Orminge. Två timmar till att mörkret föll, och det var helt utan marginal som de 14 sista kontrollerna prickades av.

Uppdraget slutfört.

Vanors slut (49/48/47/46 dagar)

Att saker inte alltid blir som man tänkt sig borde inte komma som någon överraskning. Saknas dessutom planering så kan det sluta nästan hur som helst.

Jag har tagit allting lite som det kommer, utan vidare eftertanke. Så går det som det går. Istället för en lugnare period med tydligt fokus har jag kastats mellan olika jobb och aktiviteter. Jag har slarvat och begått misstag, överlåtit åt andra och haft dåligt samvete.

Jag har varit trött och blivit sjuk. Jag har inte sprungit, inte skrivit. En tvångsmässig vana att göra något varje dag behöver bara en dags uppehåll för att upphöra som vana. Den där envisheten blir först svagare för varje gång man misslyckas och försvinner så småningom helt.

Kanske ersätts tidigare vanor av något nytt, eller så lyckas man kanske återuppta den tidigare vanan. Missbrukarbeteende.

Nytt liv, nya vanor (52/51/50 dagar)

Eller kanske snarare nytt arbetsliv och nya ovanor.

Veckan började bra. Bara det att jag kan gå till jobbet på en kvart är en enorm vinst. I måndags jobbade jag dessutom hemifrån på eftermiddagen, vilket innebar en hundpromenad i dagsljus innan lunch. Jag har sällan varit så effektiv en måndagseftermiddag.

Löpning har jag dock inte lyckats få in i schemat. På måndagen blev det festligheter direkt efter avslutat arbete, så tisdagen började med en förlamande baksmälla. Sedan var jag förstås tvungen att åka till min gamla arbetsplats, vilket kostar mig halvannan timme mer i resväg. Givetvis blev det pizza när jag kom hem.

Idag vaknade jag med en lätt förkylning. Det var väl ganska väntat, men jag hoppas på ett snabbt förlopp. Trots att jag har saker inbokade varje kväll och varje dag i helgen hoppas jag nämligen kunna springa något också.

Limbo (55/54/53 dagar)

Vad hände? Jag skulle avsluta heltidsjobbet, njuta av ledigheten och få tid till annat. Nu verkar det som att jag bara går från en plats till en annan, kvar i samma ekorrhjul. Verkar, eftersom jag inte ens säkert vet hur det blir. Därför har det varit en helg av ovisshet och oföretagsamhet. Istället för att känna mig vederkvickt har jag känt mig sänkt.

Men det var det här jag ville, även om jag inte visste hur det skulle se ut. Fortfarande inte vet hur det blir, även om det ju alltid blir bra till slut. Det är bara det där precis innan, när man inte vet, som stör.

En liten runda har jag sprungit i helgen. Det blev tre varv på Hammarbyrundan. Jag höll nog hyfsat tempo även i backarna, för det känns i låren även på kvällen dagen efter.

Ledigheten som försvann? (56 dagar)

Det är konstigt. Jag såg fram emot att ha stora mängder tid över till annat när jag slutar jobba heltid, men plötsligt ser kalendern ut att vara sprängfull nästa vecka och kanske hela vintern. Det var oväntat. Och kanske inte så önskat.

Nu gäller det att prioritera det som är viktigt innan det är för sent. De planerade resorna (och tillhörande lopp!) måste bokas. Och om 56 dagar vill jag fortfarande vara långt, långt borta. Inget ska få komma i vägen för det.

Löpning som problemlösare (57 dagar)

Jag har gjort mig skyldig till så många misstag idag. Jag försökte reparera ett par av dem genom att springa en runda på kvällen, men det slutade bara med illamående och att jag åkte tunnelbana hem. Jag har åtminstone sprungit nästan fyra kilometer på knappt 17 minuter. Inget ont som inte för något gott med sig.

Veckovila (58 dagar)

Jag inledde november med att springa varje dag. Det var ett experiment där jag försökte övervinna motståndet att springa, där jag skulle ge mig ut oavsett vad. Det fungerade några dagar, sedan kom det en dag där jag lät mig falla för motståndet. Givetvis kändes inte kravet att springa lika stort dagen efter, och inte heller dagen efter det, så nu har jag inte sprungit på en vecka.

400 arbetsdagar bakom mig (59 dagar)

Jag har faktiskt kontrollräknat två gånger och kan konstatera att jag idag har hunnit avverka 400 arbetsdagar sedan jag började jobba på min nuvarande arbetsplats för knappt två år sedan. Nu är det inte helt slut än — det återstår några dagar då jag kommer att göra mer än bara städa skrivbordet — men nästa vecka börjar inte med att jag åker till Kungens kurva.

Min uppsägningstid är snart till ända, och även om det inte innebär att jag kommer att sluta att jobba helt så kommer jag att kunna disponera min tid betydligt mer enligt eget tycke och smak. Tid att skaffa mig nya vardagsvanor!

Figure running (60 dagar)

Redan innan jag skaffade min GPS-klocka för två år sedan fick jag idén att springa figurer. Jag brukade rita upp min väg på kartan för att mäta hur långt jag hade sprungit, och tanken slog mig att jag kunde springa på ett sätt så att jag samtidigt ritade en enklare figur — ett hjärta, ett äpple eller en bokstav. Jag tänkte att det kunde vara kul att göra det för bloggen.

Nu såg jag i ett inslag på svt att det faktiskt finns folk som ägnar sig åt det här. Det kallas figure running och det finns till och med en app som underlättar utförandet. Det är inte ett jättegammalt fenomen, så hade jag gjort slag i saken när jag först tänkte tanken så hade jag kanske varit ett slags föregångare. Man skulle kunna säga att det hade varit ett sätt att sätta sitt namn på kartan.

€104 fattigare (61 dagar)

Ett tag var jag rädd att jag hade missuppfattat deadline och inte hunnit registrera mig i tid för att säkra min plats i Berlin Marathon 2013. Det står ju också senast 9 november på något ställe om man klickar runt lite. Men nu har jag i vilket fall registrerat mina personuppgifter och betalningssätt samt fått en bekräftelse.

Jag tvekade lite på de olika tillvalen. I anmälningsavgiften (i mitt fall €90) ingår inte tidtagningschip om man inte ”råkar” ha ett eget, så där åker man på €6 extra. Sedan finns det en hel del annat lullull som inte är obligatoriskt, bland annat deltagar- och finishertröja. Eftersom jag inte har någon aning om hur nästa års tröjor kommer att se ut så avstod jag och sparar därmed €30 plus €20 till annat. För den händelse att jag går i mål på en hyfsad tid beställde jag dock medaljengravering för €8.

Det var den enkla biten. Nu återstår resa, boende och drygt tio månaders träning.

Val av träningsdagbok (62 dagar)

För nästan precis två år sedan registrerade jag mig på ShapeLink via Runner's World. Då använde jag redan både Funbeat och jogg.se som träningsdagböcker, så ganska snart tröttnade jag och slutade registrera min löpning på Runner's World. Under 2012 har jag nästan helt slutat att föra träningsdagbok, bortsett från lopp och enstaka perioder.

Nu ska jag ge Runner's World och ShapeLink en ny chans. Jag har laddat ner appen, kopplar konton och tänker lägga upp en widget på bloggen (så snart den verkligen funkar). Kanske blir det lite struktur framöver.

De billigaste platserna i Berlin Marathon (63 dagar)

Den här veckan måste man färdigställa sin anmälan till Berlin Marathon för att inte förlora den plats man reserverat med sin föranmälan. Jag missade en av de billigaste platserna och fick en plats som jag kommer att få betala €90 för om jag registrerar mig nu.

Men om någon som var snabb nog att få en plats för €60 och inte tänker utnyttja den — kan någon annan registrera sig på den platsen?

De som inte fullföljer registreringen förlorar sin plats. Dessa outnyttjade platser kommer att släppas på nytt, och då finns det en ny chans att få en plats för €60. Men jag tänker inte riskera att bli helt utan plats bara för att spara ett par hundra kronor.

Bruten följd (64 dagar)

Ännu en strulig avslutning på arbetsdagen gjorde att jag blev sen hem. När kvällsmaten var avklarad först vid halvtiotiden bestämde jag mig för att ikväll blir det ingen löpning. Jag klarade inte ens en vecka, för på den sjunde dagen vilade jag.

Spårvärd (65 dagar)

Om jag är ute och går med hunden och ser någon stå vid en spårkarta — eller någon som stannat i en av motionsspårens korsningar — frågar jag gärna om de vill ha hjälp eller undrar över något. Ofta är det så, och då besvarar jag dessa frågor eller tipsar om olika spår, troligen med något slags stolthet i rösten.

Jag har adopterat motionsspåren här utanför. När jag pratade om dem med en kollega tidigare idag så kallade han mig spårvärd. Jag gillar det.

Eftersom spåren fortfarande släcks i förtid sprang jag på trottoarer och gångvägar även ikväll. Det har var det svåraste movember-passet hittills, men det blev ännu ett sent pass på drygt 3 kilometer. Jag har börjat springa på samma sätt som jag bloggar.

Frustration (66 dagar)

Idag var det inte bara svårt att komma loss från jobbet, jag fick med mig en bit av jobbet hem. Sedan spelar det ingen roll att man inte ätit på sju timmar, först måste hunden ut. När klockan passerat åtta blev det matlagning, vid nio arbete frustration. Så blev det paus för löpning.

Jag vet att klockan var 21:27 när jag klev ut, för då slocknade elljusspåret precis som i torsdags, drygt en halvtimme för tidigt. Mejlväxlingen med friluft.idrott@stockholm.se fortsätter... Nu fick det bli trottoarlöpning tills jag hittade in på Kärrtorpsspåret vid Kärrtorps IP. Tillbaka efter fyra kilometer på 20 minuter.

Nu sitter jag här med arbetet igen. Det blir inte bra. Men jag har sprungit för femte dagen i rad!

Ett fall framåt (67 dagar)

På väg hem igår kväll gjorde jag bort mig. Eftersom det låg glas på gångvägen bar jag hunden i famnen några meter. I stentrappan trampade jag fel och ramlade framåt. Det gick bra med hunden, men jag själv gjorde illa höger fot och slog i vänster knä och smalben.

Det kunde gått betydligt värre. Idag syns bara ett par skrubbsår. Det ömmar, men det känns inte värre när jag springer. För jo, jag sprang en kort runda även ikväll. Bara lite mer än tre kilometer, men det var fjärde dagen i rad. Movember.

Diffar (68 dagar)

Jag sprang ett kort kvällspass i torsdags, ett kort morgonpass på fredagen och bokade in ett långpass lördag eftermiddag med en vän. Sedan strulade jag på flera olika punkter så att jag blev sen och att vi bara fick tid att springa min väns åttakilometersrunda runt Riddarfjärden.

Istället för långpass i lugnt tempo blev det nu snabbdistans för att få tiden att räcka till. Andra kilometern gick på fyra minuter blankt, och att det inte gick lika snabbt på övriga berodde mest på att vår rutt inte hade de bästa förutsättningarna — folkfyllda trottoarer, Västerbrons stigning, trappan ner mot Rålis, Riddarholmens kullersten, Brännkyrkagatans branta backe och övergångsstället till Mariatorget. Sedan stannade jag förstås en gång och knöt skorna en bra stund utan att stanna klockan.

Enligt Garmin blev det 7,77 kilometer på 36:05. Garmin har dock en ganska skev bild av verkligheten, särskilt under den första kilometern där såväl startpunkt som vår väg till Söder Mälarstrand diffar. Diffen blev dock inte lika stor som mellan planerat och genomfört pass.

Dagens outfit: två plagg i pumpafärg.

Tokyo #6 i World Marathon Majors (69 dagar)

Just när jag trodde att jag hade en överskådlig utmaning framför mig... så kommer Tokyo.

World Marathon Majors fem lopp har blivit sex - nu med Tokyo!

Nästa år ligger loppet 24 februari, så det krockar ju inte direkt med något av de andra (som London och Boston i april). Även Tokyo Marathon är ett lopp där mångdubbelt fler anmäler sig än vad det finns plats till. Ska man behöva förlita sig på lotteriet eller kommer det att finnas genvägar? Detta tål att undersökas...

Movember (70 dagar)

En god vän har rakat av sig ett flera år gammalt skägg och kommer att odla mustasch under november. Han är en av många deltagare i ett årligt evenemang som kallas movember och som syftar till att uppmärksamma prostatacancer och samtidigt uppmana folk att donera pengar.

Själv klär jag inte i mustasch, men jag tänkte låna arrangemangets namn för att motivera mig själv att röra på mig lite oftare den här månaden. Det viktigaste är då inte att springa snabbt eller långt, utan att verkligen komma ut. Minst 2,5 kilometer åt gången, men ingen gräns uppåt.

Ikväll var jag hemma vid 21-tiden, bytte om lunkade iväg på Björkhagsspåret. Efter bara två kilometer slocknade ljuset trots att det ska vara tänt till 22, så jag fick springa en annan runda än den jag hade planerat. Jag har också mejlat till friluft.idrott@stockholm.se.

Jag stannade tre gånger för att knyta skorna...

En enkel, långt ifrån ansträngande runda på 3,5 kilometer och knappt 20 minuter (inklusive tre onödiga stopp). Hur många dagar i november tror ni att jag kommer att springa?

Ännu en svag månad (71 dagar)

Fyra löppass under oktober är förvisso bättre än september månads tre, men det blev å andra sidan bara 30 kilometer den här månaden mot förra månadens 50.

Skärmklipp från Garmin Connect.

Av dessa totalt 8 mil (mindre än en mil per vecka) stod tre lopp för hela 5 mil. Jag tränar inte för att springa lopp, jag springer lopp för att få träning.

Umgänge före träning (72 dagar)

En dag helt utan måsten efter jobbet. Jag vet inte när det hände sist. Naturligtvis hade det varit bra att utnyttja möjligheten till träning, men jag åkte raka vägen till en vän och drack några glas vin. Var sak har sin tid. Snart finns det tid för både umgänge och träning.

Låst (73 dagar)

Jag vet inte om det beror på allt sittande — på kontoret, i bilen och hemma i soffan — eller om jag sovit i en dålig vinkel, men jag är fruktansvärt stel i nacken och axlarna sedan eftermiddagen. Under kvällen har det både förvärrat och spridit sig till att inkludera bröstsmärtor. Fortsätter det i den här takten så kommer jag att vakna helt orörlig imorgon.

Vissa åker till New York (74 dagar)

Jag skulle själv gärna åkt till New York för att springa NYC Marathon, men jag avundas inte de personer som just fått veta att deras flyg har blivit inställt på grund av stormen Sandy. Resebyrån Springtime har under kvällen meddelat de av sina resenärer som skulle rest imorgon att de får vänta.

Nu är det några dagar kvar till loppet, men förutom ovälkommen osäkerhet under uppladdningen missar  de ju värdefull tid i en fantastisk stad. Jag skulle gärna varit där — trots storm och det faktum att jag inte ska springa NYC Marathon i år.

Poängen (75 dagar)

Visst är det bra att göra till god vana att springa ett långt pass under helgen. Om man vänjer kroppen vid allt längre distanser blir det givetvis lättare att uthärda ett maratonlopp.

Men strunta i nyttan med det. Idag var jag ute i fint väder och sprang i prattempo med en god vän. Det behöver inte finnas något långsiktigt mål med det, det är bra i sig.

Vi sa att vi skulle springa i max 70 minuter, och så blev det. Prick 13 kilometer.

Ett, två och tre maratonlopp (76 dagar)

Jag sprang mitt första maratonlopp 2004. Året efter sprang jag Stockholm Marathon igen, vilket jag nu gör varje år. 2006 sprang jag både Stockholm Marathon och New York City Marathon. I tre år efter det blev det bara Stockholm, men 2010 sprang jag både Stockholm och NYC Marathon igen.

Sedan dess har jag sprungit två maratonlopp om året — Stockholm Marathon och Berlin Marathon 2011, Stockholm Marathon och Jubileumsmarathon 2012.

Jag är anmäld till både Stockholm Marathon och Berlin Marathon nästa år. Det finns dessutom en teoretisk möjlighet att det blir ett tredje maratonlopp under 2013 eftersom jag kan få en plats i NYC Marathons lotteri. Framöver får jag nog räkna med tre maratonlopp om året för att förverkliga mina maratondrömmar.

€30 i sjön (77 dagar)

När jag är på jobbet är tankarna på annat än jobbet ofta långt borta. Dagens absolut viktigaste händelse sumpades därmed — inte helt, men tillräckligt för att det ska irritera mig. En liten påminnelse på Facebook fick mig att springa tillbaka från lunchen.

Nu kommer jag att få betala €90 istället för €60 för att få springa Berlin Marathon. Helt i onödan. Jag får försöka vara glad över det faktum att jag inte helt missade att registrera mig innan det blev för sent.

Så här långt har jag bara fått ett mail med bekräftelse på min förregistrering. Där förklaras den fortsatta registreringsproceduren så här:

During week 45 (the week of Nov. 5th-9th) you will receive another Email with a personal code to complete the full online registration.

In this Email we also inform you until when you have to submit the registration in order not to become invalid.

Jag får inte riktigt ordning på den sista meningen, men jag kan gissa vad de menar.

Föranmälan till Berlin Marathon (78 dagar)

Med start imorgon kan man anmäla sig till Berlin Marathon 2013. I år kommer man den första veckan att ha något slags förenklad föranmälan som sedan måste kompletteras i början av november. Man räknar med hårt tryck och att platserna kommer att gå åt snabbt.

Jag tänker anmäla mig så snart det går. Dels för att de 10 000 först sålda startplatserna är billigare, men först och främst för att inte riskera att bli utan startplats. Om 11 månader åker jag till Berlin!

Milen 2012 (79 dagar)

Tio dagar efter Hässelbyloppet vill jag ännu en gång glädjas lite över mina resultat på milen i år.

Sentrumsløpet 40:55
Midnattsloppet 40:41
Sicklaloppet 40:21
Hässelbyloppet 39:57

Hoppas att det håller i sig. Nästa år betyder sub 40 lite mer än vad det gjorde i år.

2010 vs 2012 (80 dagar)

För två år sedan föll den första snön det här datumet. Vissa saker är alltså bättre i år, trots att jag inte åker till New York på söndag. Förhoppningsvis håller sig snön borta ett tag till, men i år är jag bättre rustad (utrustningsmässigt) än vad jag någonsin varit tidigare.

För två år sedan höll jag också på att sälja min gamla lägenhet och var missnöjd med det ”tillfälliga” boendet, medan jag numera dagligen tänker på hur bra jag bor. När jag letade efter nytt boende tittade jag efter bra springrundor i närheten, men jag kunde aldrig drömma om att jag skulle få det så här bra.

För två år sedan hade jag varit jobbfri väldigt länge, vilket förmodligen var en bidragande faktor till nya personbästa på alla distanser. Just nu hoppas jag kunna jobba lite mindre framöver, vilket skulle kunna peka mot ett spännande 2013.

En helg i väntan på ledighet (81 dagar)

Den här helgen har inte bara lett till att jag känner mig utvilad, jag har — efter att ha fått en hel del gjort — faktiskt känslan av att var fylld av energi. Det är inte så illa med tanke på årstiden.

Jag har ännu några tunga veckor framför mig, men förhoppningsvis hittar jag ett flyt i tillvaron som gör att jag hinner med och har tid över till både träning och vila.

Det enda som återstår nu är en resa till något varmare ställe.

Naturkompaniets skattjakt (82 dagar)

För ett halvår sedan gav jag mig ut på skattjakt när Naturkompaniet gömde sin nya katalog tillsammans med presentkort och utrustning på ett antal mer eller mindre otillgängliga platser i landet. Idag var det dags igen.

Den här gången var mina skor bättre lämpade för utmaningen. Nyttan med Gore-Tex blev uppenbar när jag efter fem kilometers löpning började traska över bäckar och klafsa genom kärr för att nå den närmaste skattgömman.

Jag följde ett terrängspår en bit, men tyckte snart att jag rörde mig åt fel håll. Sedan irrade jag bort mig fullständigt och blev mycket besviken när jag insåg att jag hamnat på Hellasgårdens välbekanta gröna spår. Slutligen, efter att envetet ha tagit raka vägen genom obanad terräng, nådde jag kärret som var mitt mål. Jag hoppade från tuva till tuva, råkade trampade ner och valde sedan att korsa kärret helt innan jag närmade mig från andra hållet.

Kärret sett från platsen för skattgömma #22.

Att skattgömman redan var hittad visste jag när jag gav mig av. Jag tog mig dit enbart för QR-koden som skulle finnas kvar och ge alla besökare ett erbjudande. Koden låg väl synlig på en tuva i träskets kant, lite svårscannad men till slut fungerande.

Tillbakavägen blev en blöt historia. Det regnade, och den genare vägen bestod snarare av olika slags vattendrag än stigar. Garmin strulade och fick ersättas med Runkeeper. Trots detta kom jag hem med gott humör (och ganska skitiga skor och tights).

Allt detta för att få köpa ett par handskar för 129 kronor?

Utcheckning (83 dagar)

Fredag, igen. Kan man inte vara hemma från jobbet innan 19:30 när man hade för avsikt att sluta 17:00 så ska man inte behålla det jobbet. Så jag har sagt upp mig. Snart är fredagarna under kontroll igen.

Det är så mycket lättare att göra något som är jobbigt om man vet att det är tidsbegränsat. Vi kan kalla det för intervallträning.

Go west (84 dagar)

I slutet av året brukar jag åka till New York. I år har jag (ännu) inte någon sådan resa planerad. Det svider lite eftersom jag inte varit där sedan förra våren. Jag har varit i New York varje år sedan 2004 och saknar ”mitt andra hem” en hel del.

Jag har inte heller någon speciell anledning att åka dit. Inte för att jag behöver ha någon, för jag har varit i New York många gånger utan att springa NYC Marathon. Men det är ju lättare att motivera en resa om man har en speciell aktivitet planerad.

Omvänt brukar jag försöka passa in något lopp de gånger jag är i New York. Jag är ju medlem i New York Road Runners som nästan varje vecka arrangerar något lopp i staden, ofta i Central Park. I år är jag sugen på att springa Emerald Nuts Midnight Run på nyårsafton och sedan fira tolvslaget på Time Square. Man kan väl få drömma lite?

Tid till annat (85 dagar)

Energin är återfunnen efter de senaste dagarnas utmattning. Nu återstår bara att hitta tiden också. Jag är inte där än, men det känns som att jag kanske är på väg.

Ja, det låter säkert väldigt diffust, men det är en stor livsförändring det handlar om. En sådan som jag har för vana att göra minst vartannat år.

En av effekterna jag hoppas på är att få mer tid för löpning. Jag vill tillbaka till 2010 års nivå som ledde till nya personbästa på milen, maran och halvmaran — noteringar som står sig som personbästa ännu idag. Jag tycker att det borde vara fullt möjligt att nå dit igen och kanske till och med överträffa det.

Björkhagen i mörker (86 dagar)

Det är inte mycket jag får se av Björkhagen just nu — ingenting i dagsljus annat än på helgerna. I motionsspåren är det ännu mörkare. På den delen av elljusspåren som går från där jag bor i riktning mot Hammarbyhöjden och Sickla är fem av de sex närmaste lamporna trasiga.

Eftersom jag har för avsikt att tillbringa en hel del tid i dessa spår den närmaste tiden så har jag skickat en felanmälan till friluft.idrott@stockholm.se. Ingenting får stå i min väg. Åtminstone inte utan att jag kan se det.

Tävlingssäsongen äntligen slut (87 dagar)

Precis som på alla andra lopp överöstes man vid Hässelbyloppet med flyers med reklam för andra kommande lopp. Men jag har faktiskt längtat efter att sätta punkt, slippa behöva tänka på nästa lopp. Hässelbyloppet avslutade min tävlingssäsong. Nu ser jag fram emot att springa efter eget huvud, för nöjes skull.

Jag har förstås redan börjat föra in nästa års lopp i min kalender. Vilket som blir först är inte helt klart, men jag är ganska säker på att premiären inte blir i Sverige.

Hässelbyloppet 2012 (88 dagar)

De senaste nätterna har jag sovit dåligt. I morse lyckades jag somna om efter att ha legat vaken ett par timmar, men det betydde också frukost bara drygt två timmar innan loppet. Det skulle inte bli lika fint väder idag som det var igår, men prognosen ändrades ändå till det bättre. Eftersom vi var sent ute och tog bilen behövde jag inte stå och frysa. Jag joggade en kilometer från parkeringen till startfållan och var på plats fem minuter före start.

Jag hamnade förstås långt bak utan möjlighet att tränga mig fram. Det blev trångt den första kilometern — trångt efter det också — men utan att behöva kryssa alltför mycket höll jag mig under fyra minuter per kilometer. Att springa bland många andra kan ha sina fördelar också. När jag blev trött var det enklare att hålla tempot. Ofta springer jag ensam, och då är det nog lättare att man sänker tempot vid trötthet.

Nu var det ju inte enkelt bara för att jag hade snabba löpare omkring mig. Jag kämpade med negativa tankar under andra halvan av loppet. Kilometertiderna låg härifrån över fyra minuter, så sub 40 började kännas utom räckhåll. Som vanligt sprang jag vidare med ren vilja som bränsle. Efter åtta kilometer är det inte långt kvar, och efter nio kilometer på 36 minuter inledde jag spurten.

Jag trodde inte att det skulle vara särskilt svårt att göra sista kilometern på under fyra minuter och därmed klara sub 40, fast det blev med ganska liten marginal. Min egen klocka visade 39:55, men i resultatlistan står det 39:57. Strax efter målgång bytte jag några ord med Kenth och hävdade felaktigt att det var andra gången jag sprang sub 40, men vad jag menade var att det var min näst bästa tid på milen.

På Hässelbyloppet för två år sedan var jag nästan minuten snabbare, men då var jag i mitt livs form. På många sätt var dagens lopp en större bedrift, för utöver Sicklaloppet och Lidingöloppet har jag bara sprungit två gånger i september och oktober.

Två saker till gjorde mig glad efter målgång. Hässelbyloppet firar 25 år med en speciell medalj, och så träffade jag Lennart när jag köade för att få kaffe. Lennart är alltid så positiv och trevlig, vilket gör att jag ser fram emot vinterns inomhusträning i form av intervallträning på Bosön eller i Sätrahallen. För även om jag är extremt nöjd med att ha sprungit sub 40 igen så drömmer jag fortfarande om en tid på milen under 38 minuter.

Lennart och jag fotograferade av min sambos mamma.

Åskådare idag, deltagare imorgon (89 dagar)

Förmiddagens promenad med hunden hade ett givet mål — startplatsen för Sörmland Ultra Marathon, SUM. Jag kom dit tio minuter i tio och tyckte att många ultralöpare hade samlats, men några minuter senare var de mer än dubbelt så många.

Information om hur man springer fel ges precis innan start.

Det fem mil långa loppet går till största del längs Sörmlandsledens första etapper, men direkt efter start avverkas först ett varv på Kärrtorpsspåret. Det innebär att man som åskådare kan stå kvar och få se deltagarna ordentligt utspridda eftersom tempot varierar väldigt mycket.

Ledarklungan på sex personer är långt före redan efter tio minuter.

Själv sprang jag två kilometer innan lunch, de första sedan Lidingöloppet, för att ha någonting i benen (och i huvudet) när jag åker till Hässelby imorgon. Jag ville kolla att jag fått ordning på min Garmin också, så jag inte blir utan mellantider som på Lidingöloppet. Hoppas att klockan klarar regnet imorgon.

Fredag, fredag, fredag (90 dagar)

Just nu känns det som att livet består av en ändlös rad fredagar då jag kommer hem och är helt knäckt och inte orkar göra någonting fast jag är ledig. Idag kände jag mig speciellt berövad på livet.

Jag tycker det är svårt att skriva något om löpning när nästan allt jag tänker på är jobbet. Jag springer ju inte heller förutom när jag tvingas göra det för att jag anmält mig till något lopp. Sist jag sprang var Lidingöloppet, innan det Sicklaloppet. På söndag är det Hässelbyloppets tur. De tänkta tre förberedande  passen blev efter helgen omtänkta till två, och nu möjligen bara en lätt jogg dagen före loppet.

Oavsett hur det blir med min egen löpning i helgen så tänker jag kolla på starten i SUM imorgon. Det är ju bara ett par hundra meter hemifrån.

Långt kvar till Boston (91 dagar)

Vårens Boston Marathon, det 117:e i ordningen, blev fulltecknat idag. Jag vet inte hur mycket marginal man behövde till sin kvalificeringstid för att få en plats, men jag har hur som helst ändå inte klarat kvalificeringstiden. Det är inte så många svenskar som springer i Boston — åtminstone inte om man jämför med NYC Marathon — men jag vet ett par svenskar som varit snabba nog att få plats 15 april 2013.

Nästa år behöver jag ta mig under 3:15 på distansen för att ha möjlighet att anmäla mig. Förmodligen behöver jag lite marginal också. Klarar jag det så blir det kanske Boston Marathon 2014. Klarar jag det inte innan Berlin Marathon i september så får jag väl springa i Boston först 2015. Men den som väntar på något gott...

A day in the life (92 dagar)

Jag vaknar, åker till jobbet, blir frustrerad, åker hem, köper pizza, dricker öl, somnar i soffan och går och lägger mig. Det är inte så jag vill att en dag ska se ut, men idag blev det så. Jag saknar åtminstone fysiska likheter med Homer Simpson.

Handlat på Stadium (93 dagar)

I augusti 2009, ett par månader innan den här bloggens första inlägg, gissade jag att min sluttid i Midnattsloppet skulle bli 41:59. Jag slog sedan gissningen med två sekunder, samtidigt som jag var tillräckligt nära för att vinna ett presentkort värt 1000 kronor på Stadium.

Det här presentkortet kunde bara användas för köp på nätet. Jag köpte en luftmadrass till sommaren efter, men sedan blev presentkortet liggande allt längre ner i mejlboxen. Sista giltighetsdag var den sista september i år, så förra söndagen försökte jag sätta sprätt på de återstående 761 kronorna.

Jag har haft svårt att hitta löparprylar att köpa eftersom jag tycker att jag egentligen redan har allt jag behöver. Men nu när jag var tvungen att göra några inköp började jag med att följa ett tips från Daniel och sedan bygga på med lite saker jag tror mig ha användning för. Det enda köpet som kan relateras till löpning var ett par funktionskalsonger av boxermodell.

Jag valde Stadium på Sergelgatan som uthämtningsplats, så idag när jag varit på kurs i stan gick jag dit och fick mitt paket av den trevliga butikspersonalen. Nu blir det provanvändning!

Enkäter (94 dagar)

Idag har både Lidingöloppet och Sicklaloppet skickat ut sina deltagarenkäter. Jag har besvarat båda och vill uppmana alla andra mottagare att göra detsamma. Det tar inte särskilt lång tid. Vill man att det ska gå riktigt snabbt kan man välja ut de punkter som man tycker är viktiga och nöja sig med att besvara resten av frågorna med hjälp av betygskalorna och de angivna alternativen.

När man besvarar Sicklaloppets enkät deltar man samtidigt i en utlottning där man kan vinna en startplats i nästa års lopp.

Velamsund, akt tre (95 dagar)

Det var en perfekt dag för Hellasloppet, så det gjorde lite ont att inte springa. Jag gick inte ens den kilometer hemifrån som krävdes för att se löparna passera. Istället tog vi en tur med bilen.

Vi hade ett ärende åt Gustavsbergs-hållet, och jag ville passa på att ta återstående fyra kontroller i Velamsund på tillbakavägen. NackaOrienteringen Friska Nacka släppte inga nya kontroller i oktober, men jag har ju ändå en del kvar av det tidigare släppta. Nu är Velamsund äntligen avklarat efter mitt tredje besök i området.

Tjejen, hunden och kontrollen mellan två stenrösen.

Totalt ligger jag nu på 86 av 100 kontroller i det här orienteringsprojektet. De 14 jag saknar ligger tätt samlade i Orminge. Jag hoppas kunna ta dem springandes innan månaden är slut.

Det blev ännu ett stopp på hemvägen. Min medalj från Stockholm Marathon hamnade efter loppet i min systers ficka och har legat hemma hos henne sedan dess. Nu har jag hämtat hem den så att den får göra de andra sällskap i skokartongen.

Vilan (96 dagar)

Det är kanske bara vila som behövs. Och då menar jag inte att jag inte springer, utan att jag verkligen vilar. Idag har jag tagit det riktigt lugnt, inte stressat eller försökt hinna med något som blivit uppskjutet sedan tidigare. Jag har bara varit ledig, hängt med hunden, promenerat, ätit ute, köpt hämtmat och sett en film. Det känns faktiskt betydligt bättre ikväll än vad det gjorde i morse, på alla punkter.

Ännu en helg (97 dagar)

Det här var helgen som jag hade längtat efter, när allt skulle vara klart och bara en lång frihet skulle ligga framför mig. Nu blev det inte riktigt så. Jag har fortfarande längtat efter helgen, men bara som ännu en välbehövlig paus efter allt tyngre slut på arbetsveckan.

Jag ser fram emot att testa högerfoten någon gång, kanske redan under lördagen. Sedan gäller det bara att hålla igång till nästa helg, då löparsäsongen är tänkt att få sin uppskjutna final — helst med ett resultat som betyder något.

Hälsan före Hellas (98 dagar)

Jag har väntat med att anmäla mig till Hellasloppet och just nu lutar det åt att jag inte springer på söndag. Sedan jag sprang Lidingöloppet har jag till och från haft mycket ont i högerfoten. Jag vill inte pressa mig för hårt och riskera något innan Hässelbyloppet.

Dessutom har det blivit dags att söka hjälp med hostan som nu gått in på sin fjärde vecka. Den störde mig visserligen inte under Lidingöloppet, men jag vill gärna bli av med den så att jag kan prestera på max.

Favoritstrumporna (99 dagar)

Nästan samtliga strumpor som jag använder löpande (hehe) har jag fått på köpet eller gratis i olika sammanhang. Vissa av dem har blivit riktiga favoriter, sådana jag alltid använder när jag springer lopp. Ett sådant par — som jag väl fick på någon kundträff i någon sportbutik — har jag tyvärr varit tvungen att ta ur rotationen efter att de inte längre klarar att omsluta hela foten. På de senaste loppen har jag istället använt ett annat par som jag fått på någon kundträff eller mässa.

Nooooooo!

Jämna och fina siffror (100 dagar)

Jag är väldigt nöjd och glad över att jag fullföljde Lidingöloppet. Jag har sprungit vartannat år sedan 2006 och jag har för avsikt att springa igen om två år. Jag gillar dessutom att mitt femte deltagande kommer att ske vid det femtionde Lidingöloppet.

Förra året var ett mellanår då jag inte sprang Lidingöloppet, men den helgen sprang jag Berlin Marathon istället. Det var ett lopp jag kände att jag ville springa igen. Jag kommer att anmäla mig så snart anmälningsfunktionen är igång 25 oktober. Nästa Berlin Marathon är till min glädje det fyrtionde.

Värdet av traditioner (101 dagar)

Jag ser framåt. Idag öppnade anmälan till Sentrumsløpet i Oslo 27 april. Om man anmäler sig inom två veckor kostar det ”bara” 335 norska kronor, vilket är ungefär 385 svenska. Det är det dyraste milloppet jag springer, men det är också den finaste traditionen. Jag längtar redan.

Ett par bilder från tidigare målgångar i Oslo.

Lidingöloppet 2012 (102 dagar)

Jag kände mig inte sämre när jag vaknade lördag morgon än att jag tyckte det var värt besväret att starta i Lidingöloppet. Skulle det inte kännas bra under loppet så kunde jag ju alltid kliva av vid lämpligt tillfälle. Att vila tre veckor och sedan springa tre mil är inte något man gör med självförtroende. Vila och vila förresten — jag har ju varit sjuk sedan två dagar efter Sicklaloppet och hostar fortfarande.

Växlande molnighet med spridda skurar.

Efter att ha lämnat hunden och åkt till Lidingövallen och hämtat startlappen konstaterade jag att jag hade valt helt rätt klädsel. När inte solen tittade fram var det inte kallare än att shorts och kortärmat kändes lagom. Jag fäste startlappen med mina danska magneter, lämnade min väska och gick mot startområdet.

Premiär för magneter istället för säkerhetsnålar.

Jag höll till höger vid start för att det såg torrare ut. Snart var det dock inte mycket att välja på än att plaska lite. Det var inte värre än att fötterna snart kändes hyfsat torra igen. Jag flöt med i trängseln, strax under femminuterstempo. Vissa partier av första halvmilen påminde mig om sista halvmilen. Just då önskade jag att jag hade haft en blackout och redan hade det mesta av loppet bakom mig.

Det tog inte ens fem kilometer innan jag kände antydan till håll. Jag råkade trampa snett vid första vätskekontrollen, men inte värre än att jag kunde springa vidare. Sedan fick jag en liten fluga i ögat efter sju kilometer. Fast när jag såg förra årets vinnare Charlotte från Runday stå vid sidan av banan och se ledsen ut kändes mina problem ganska triviala.

Några minuter innan startskottet upptäckte jag att alla inställningar i min Garmin var fel. Jag hann korrigera en del av det, men jag fick inte klockan att ge mig mellantider varje kilometer. Jag såg tid, sträcka och medeltempo. Det räckte gott. Efter en mil på 49 minuter bör man inte känna sig så trött som jag gjorde. Den lätta milen! Hur skulle jag klara två mil till? Varje kilometer tog nu prick fem minuter.

Vid skylten som visade 14 kilometer tänkte jag först fel vid. Sedan upptäckte jag att skosnörets dubbelknut gått upp. Jag sprang en bit till innan jag stannade och knöt. Sedan gick jag i nästa backe. Nu var det kört. Jag gick i backarna, längtade efter dem för att få gå. Jag var trött och tänkte på att bryta. Vid 20 kilometer tvingade jag mig att springa vidare. Målgång och medalj hägrade.

Knepet var att bita ihop så länge att det enklaste sättet att komma hem skulle vara att gå i mål först. När jag nådde Abborbacken så kändes det som att saken var klar. Men nu fick jag krampkänning i framsidorna av låren, strax ovanför knäna mot insidorna. Jag fortsatte att gå mycket, inte bara i uppförsbackarna. Jag åt bullar och banan där det bjöds, samlade krafter och kände mig starkare, men krampkänningarna återvände i Karins backe.

Sedan är det förstås inte långt kvar. Jag var vid gott mod när jag sprang in i mål på 2:47:34. Jag mådde helt okej och skyndade mig till överdragskläder och väska för att snabbt komma därifrån.

I en hiss i Solna såg jag flugresterna utanför ögonvrån.

Dagen efter är träningsvärken inte särskilt farlig, men jag har ganska ont i högerfoten. Jag vet inte om det beror på att foten vek sig efter drygt fem kilometer eller om det är något annat. Jag är i vilket fall glad att jag tvingade mig själv att göra hela sträckan på Lidingö. Om två år är jag där igen.

Våga vägra DNF (103 dagar)

Det skulle vara fel att skriva att det gick bra för mig i Lidingöloppet, men jag vill ändå påstå att jag är mycket nöjd. Första halvan av loppet var acceptabel, och jag sprang en hel del även under andra halvan. Sluttiden blev 2:47:34. En längre redogörelse kommer söndag kväll.

Varning för DNS (104 dagar)

När man står och väntar på tunnelbanan i Skärholmen strax före klockan åtta känns det inte som läge att åka till Lidingö för att hämta sin startlapp, trots att tåget går till Ropsten. Som gräsänkling känns det mer angeläget att åka hem till hunden och fixa sig själv kvällsmat efter att inte ha ätit på över åtta timmar.

Hälsan känns inte heller på topp efter att ha jobbat över en stressig fredag. Hur det känns när jag vaknar imorgon får avgöra om jag ändå bestämmer mig för att springa mitt fjärde Lidingölopp. För första året i min löparkarriär har jag tecknat försäkringen Startklar, men för att få tillbaka startavgiften måste jag förstås uppsöka en läkare för intyg.

Just nu vill jag inte fundera mer över mitt eventuella deltagande. Jag önskar alla andra lycka till imorgon! Kanske ses vi trots allt innan start eller efter målgång...

Inför Lidingö (105 dagar)

Jag önskar verkligen att jag hade varit ledig imorgon. Att först jobba, sedan åka ut till Lidingö för att hämta startlapp och först därefter komma hem och förbereda sig inför loppet dagen efter... det är inte det ultimata upplägget. Jag kan inte heller vänta med startlappsuthämtningen till lördagen eftersom jag behöver använda den morgonen till att lämna hunden för passning medan jag springer.

Mina förväntningar på Lidingöloppet är låga — sett till resultatet. Men jag ser fortfarande fram emot en vacker löpupplevelse med fint väder och spektakulära höstfärger. Ett välbehövligt långpass.

Något extra (106 dagar)

Kommer jag att trängas med massa folk imorgon med hopp om att göra ett klipp eller två? Jag jobbar ju helt nära en XXL-butik.

Det är inte saker jag behöver, men de kan ju vara bra att ha.

Hässelby som tröst (107 dagar)

Det var inte riktigt i sista stund och inte heller den sista startplatsen jag tog i Hässelbyloppet. Men idag var det bara 127 platser kvar, så imorgon kommer de att vara helt slut.

Jag ser nog mest fram emot Hässelbyloppet för att jag inte ser fram emot Lidingöloppet. Jag har inte sprungit något sedan Sicklaloppet för mer än två veckor sedan, så Lidingöloppet riskerar att bli en smärtsam upplevelse. Men Hässelbyloppet två veckor senare är bara en mil. Då kommer jag att ha hunnit bli helt frisk och vara beredd att ösa på med allt jag har. Det är ju ändå säsongsavslutning.

---

Uppdatering: Nu på morgonen rapporteras 68 platser vara kvar. Vilka är med?

Ett beslut i sista stund (108 dagar)

Man vet att man är sent ute och dåligt förberedd när man erbjuds att betala för ett tioveckors träningsprogram i samband med att man anmäler sig till ett lopp mindre än tre veckor bort.

Nu är det i vilket fall klart. Jag har köpt en av de sista startplatserna i Hässelbyloppet. Det ska bli kul oavsett hur det går!

Velamsund, andra akten (109 dagar)

Jag har fortfarande för mycket skit i luftrören för att ge mig ut och springa. Men ut vill jag, så sambon och jag tog med oss hunden och körde till Velamsund där jag har en del orienteringskontroller kvar sedan besöket för ett par månader sedan.

Nu lyckades jag tyvärr inte pricka av de återstående tio kontrollerna i området, men mellan de sex kontroller det blev tog vi oss tid att samla på oss ett par kilo svamp. Det hade ju inte hänt om jag hade sprungit.

Herr Kantarell och Svart trumpetsvamp.

Fyra kontroller återstår i Velamund. Sedan har jag 14 kvar i Orminge. Nästa gång tar jag med en större hink.

Favoritskorna (110 dagar)

Jag köpte nya skor våren 2010 och valde mellan Asics GT-2150 och Asics DS Trainer. Då köpte jag 2150, den stabila och lite tyngre modellen. Jag var nöjd med valet, även om känslan från första löpturen att de var stora och varma höll i sig de följande två åren.

Drygt en månad senare köpte jag ändå ett par DS Trainer på postorder från England, men jag vågade inte använda dem på Stockholm Marathon det året. På den tiden var jag rädd att de hade för lite dämpning. Eftersom det då var mina lättaste skor var det självklart dessa jag hade när jag sprang mitt livs snabbaste mil på Hässelbyloppet 2010.

När jag åkte till New York ett par veckor senare packade jag bara ner mina DS Trainer, och NYC Marathon 2010 blev maratonpremiär för dessa skor. Drygt två månader efter den succén hamnade samma skor i handbagaget för en resa till Barcelona, där jag sprang mitt livs snabbaste halvmara.

NYC Marathon gick ju så bra att det vid nästa Stockholm Maraton inte var något snack om vilka skor jag skulle ha. Sedan sprang jag också Berlin Marathon 2011 samt iskalla Stockholm Marathon och Jubileumsmarathon 2012 i dessa skor. De är också alltid förstavalet på långpass och resor.

Nu funderar jag på om mina Asics DS Trainer närmar sig pension. De är fortfarande hela och snygga — bilden ovan är tagen i Belgien i juli i år — samtidigt som de är sköna att springa i, men jag skulle tro att jag kommer att behöva ersätta dem innan Stockholm Marathon nästa år.

Oavsett hur lång livslängden blir så kommer jag springa med dessa skor på Lidingöloppet om en vecka. Det är ju faktiskt en distans de ännu inte gett mig något personbästa på...

Lågpresteraren (111 dagar)

Det är tur att det finns så många duktiga bloggare som tränar ordentligt och imponerar på tävlingar, för jag har inte förmågan att inspirera någon. Åtminstone inte för tillfället. Just nu går all energi till de andra delarna av livet. Jag hoppas förstås att jag någon gång ska kunna ge lite mer.

Hälsodeklaration (112 dagar)

Jag hostar fortfarande och känner mig allmänt svag och ur form. Trots det fick jag godkänt i Lidingöloppets hälsodeklaration som mejlats ut till alla anmälda löpare.

Det var bara sju frågor, och de var bara ställda som grund för eftertanke om man har svagt hjärta eller någon allvarlig sjukdom. Plötsligt känner jag mig riktigt frisk!

Ett par lopp till våren (113 dagar)

När jag igår kväll kollade datum för nästa års lopp så saknade jag bara information om Sentrumsløpet. Det datumet gick norrmännen ut och berättade om idag. Sista lördagen i april kommer jag att springa en mil i Oslo.

Som jag skrev igår så vill jag gärna också springa några halvmaror nästa år, så jag kollade direkt hur Kungsholmen runt låg i förhållande till Sentrumsløpet. Att det ligger en vecka senare, första lördagen i maj, gör att jag förmodligen kommer att springa. Bara minuter efter att jag varit inne på hemsidan fick jag ett mejl med en inbjudan. Ett tecken!