Det var en stressig morgon. Men man ska inte underskatta betydelsen av att hamna på rätt sida av att vara sent ute. Nu klaffade allt – tunnelbana, ombyte, startfålla – utan att någon väntan kändes lång. Jag valde shorts och kortärmat, keps men inga vantar. De flesta omkring mig tycktes ha dubbla lager på överkroppen, så det är klart att jag funderade över temperaturen, men efter fyra kilometer var jag varm.
Starten blev försenad eftersom mc-polisen inte blev framsläppt. Första kilometern var riktigt trång, men trots det gick den på 4:17. Det var några sekunder snabbare än jag hade trott, men jag tackade och tog emot. Kilometertiderna fortsatte sedan att vara några sekunder lägre, samtidigt som jag inte kände det som att jag tryckte på. Det kändes lätt och ledigt, och trängseln var också borta.
Jag hade sett Staffan en bit bakom mig i startfållan, men nu var han plötsligt snett framför mig. Vi bytte några ord om tempot (ungefär 20 sekunder snabbare än hans vanliga fart genom tillvaron) och hur det kändes, sedan önskade vi varandra lycka till. Eftersom Staffan med all säkerhet skulle klara sub90 ville jag gärna ha honom inom synhåll, och jag såg honom länge även om avståndet hela tiden ökade.
Jag tyckte aldrig att löpningen blev särskilt ansträngande. Efter halva loppet drack jag en mugg med sportdryck eftersom jag var rädd att krafterna snart skulle tryta, men ett litet magknip gjorde att jag valde bort det resten av loppet. Efter 14 kilometer började jag på allvar räkna på sluttiden, för varje kilometer med allt större optimism eftersom tempot aldrig sjönk. Mot slutet trodde jag på 1:27 – så mycket som fem minuter under mitt personbästa – men det var innan jag visste hur långt det var från 20 kilometer in till mål...
Arrangerande Studenterna kan få ett par punkter att tänka på till kommande arrangemang. Om kilometermarkeringarna säkert ska synas bör de sitta högre upp än två meter. Om det alls ska vara någon poäng med att ha kilometermarkeringar så bör de sitta på rätt ställe. Om banan verkligen är kontrollmätt så ska väl inte det vara så svårt? Jag tycker inte att arrangörens förklaring duger. Det är inte kul att precis inför målgång upptäcka att man har några hundra meter extra att springa.
Jag själv bör förstås fundera över vad det innebär att jag springer för att hinna med tunnelbanan hem en halvtimme efter målgång. Kunde jag inte ha gett lite mer i slutspurten av loppet? Jag är i vilket fall mycket nöjd med mitt resultat. 1:29:11 – halvmaran under 90 minuter! Kan jag fortfarande göra det om tre år så kan jag springa NYC Marathon när jag vill. Vad ska bli mitt nästa mål på distansen? 1:23? Är det möjligt?
En riktigt bra tid. Stort grattis. Själv snubblade jag mig runt Lidingö 26K på 2:17 i lördags. Känner mig långt, långt från Sthlm Marathon-form. / Tobias
SvaraRaderaTack. Men du kanske har lite större vana av längre pass än vad jag har. Och Lidingö är väl en väldigt tuff runda? Det låter som ett strålande långpass!
SvaraRaderaGrattis till en finfin tid och trevligt att träffas!! Håller med dig om sista kilometern den var riktigt riktigt lång, jag lade in en spurt vid 20-skylten men en bra bit senare piper klockan för 20km, trodde länge på 1:27:45 men det rann ifrån mig där.
SvaraRaderaEfteråt änker jag ibland att jag borde fixat sub 1:28 men jag var riktigt trött i slutet och fokuserade inte på klockan eftersom jag visste att det blev pers i alla fall!
Nu firar vi och så fixar vi sub 1:28 resp 1:29 nästa gång!
Grattis själv! Och tack för draghjälpen... Det är inte omöjligt att jag siktar på 1:28 nästa gång!
SvaraRadera