Säsongsavslutning: Hellasloppet

Jag anmälde mig till Hellasloppet mest för att jag vill springa de lopp som är på hemmaplan, precis som Sicklaloppet helgen innan. Hellasloppets åttakilometersmarkering förra söndagen stod bara en kilometers gångväg hemifrån, något jag kunde konstatera när jag på förmiddagen tillsammans med sambo och hund gick till Hellas för att hämta min startlapp.

Efter den promenaden var det inte mycket tid över innan det var dags att ge sig av igen. Som kompromiss mellan lunch och en andra frukost åt jag ett stekt ägg på en rostad brödskiva. Med mindre än 40 minuter kvar till start blev det en rask promenad med inslag av jogg till klädinlämningen. Där träffade jag Ingmarie som hade loppet som inslag i dagens långpass.

Jag valde en ganska blygsam uppvärmning innan jag ställde mig så långt fram i startfållan jag vågade utan att skämmas. När starten gått insåg jag som vanligt att jag ändå stod för långt bak och fick stå ut med trängseln i några hundra meter. Efter en kilometer var det lite mindre trångt. Jag sprang om Ingmarie och vinkade lite, men jag tror inte att hon såg.

Nu blev det ganska stabil löpning där positionerna bara förändrades lite då och då. Efter fyra kilometer sprang jag om två tjejer som jag haft framför mig ett tag. Vid varvningen halvvägs (då man sprang under startbågarna igen) hörde jag att de låg fyra och femma.

Loppets andra halva gick via Björkhagens golfklubb i riktning hemåt för min egen del innan man leddes in på Björkhagsslingan. Efter sju kilometer började jag kanske tappa i tempo, för de två tjejerna jag haft bakom mig i tre kilometer passerade. Kort därefter kom ett riktigt bakslag när jag upptäckte att högra skosnöret var löst. Med nästan tre kilometer kvar fanns det inget annat att göra än att stanna för att knyta, en manöver som kostade mig nästan en halv minut.

Jag kände mig fortfarande stark, men jag hade långt till andra löpare att mäta mig med. Efter förmiddagens båda promenader visste jag hur det lutade på den sista kilometern – först uppför, sedan bara utför. Jag gjorde mitt bästa för att komma ikapp den enda löparen inom synhåll, men trots min smygande spurt var han i mål ögonblicket före mig.

Min tid i resultatlistan blev 42:36, vilket jag med tanke på den kuperade banan är nöjd med. Direkt efter målgång fick jag sällskap av Ingmarie igen som sprang in på en sjätteplats. Hade jag sprungit i herrarnas tävlingsklass så hade min tid räckt till en tiondeplats, men å andra sidan var det bara 17 som fullföljde i den klassen. Bland de 205 manliga motionärerna var jag nummer 16. Plats 25 bland 222 herrar totalt alltså. Det skulle vara kul om jag kunde förbättra både tid och placering nästa år.

För mig blev Hellasloppet årets sista tävling. Idag, en vecka senare, sprang några av mina träningsbekanta Hässelbyloppet. Jag är inte avundsjuk, men jag hade gärna varit där. Dels hade det varit roligt att själv göra en fin tid, men det roligaste hade förstås varit att få se Erik springa på 37:44, Staffan på 37:54 och Lennart på 40 blankt! Grattis killar!

Terrängskor från Snabba Fötter

För två veckor sedan lottade Kenth ut ett par terrängskor från Adidas på bloggen Snabba Fötter. Jag var inte snabbast att svara, men jag kom tvåa och blev erbjuden Kenths egna nästan obegagnade skor av samma modell (fast i andra färger) som han själv tyckte var för breda.

Igår efter jobbet tog jag emot skorna, ett par Adidas Response Trail 18, och tidigt i morse snörade jag på dem för första gången för en testrunda i Nackareservatet.

I väntan på satellitkontakt kring en kvart i sju.

Med tanke på att de väger ungefär lika mycket som mina tyngsta skor kändes de oväntat stumma. Men när underlaget efter ett par kilometer blev ojämnt av stenar och rötter kom aha-upplevelsen. Det var inte greppet — jag halkade faktiskt lite ett par gånger — utan mer att jag fick en så tydlig känsla av markkontakt.

Jag hoppade runt ett tag bland tuvor och lerpölar i jakt på ett par orienteringskontroller, men var snart tvungen att söka mig hemåt för att hinna till jobbet i hyfsad tid. Tillbaka på plan mark kände inte skorna särskilt roliga, så jag genade några hörn genom skogen.

Det här är inte skorna för Hellasloppet på söndag, men det kommer definitivt att vara de skor jag använder på kommande orienteringsrundor. Tack Kenth! Tyvärr har jag haft ont i höger knä hela dagen (ett snedsteg någonstans?), men om det släpper så blir det mer orientering torsdag kväll eller fredag morgon tillsammans med mina blågula vänner från Adidas.

202 dagar till London Marathon

Jag räknar inte ned på bloggen längre. Första nedräkningen slutade med New York City Marathon 2010, och efter det blev det konstgjord andning ett tag i väntan på något nytt.

De nya 400 dagarna var först vad som återstod till Boston Marathon 2012, men när jag inte klarade att tidskvalificera mig så anmälde jag mig till London Marathons lotteri och justerade den numera tysta nedräkningen med sex dagar.

De senaste dagarna har varit en nervös väntan på besked. Idag hamnade det i inkorgen:

Det blir alltså inget London Marathon för mig i vår. Eftersom jag inte heller får springa i Boston nästa år så finns det ingenting att räkna ned till. Jag känner mig oväntat besviken.

---

Uppdatering: Jag insåg först efter publicering att det är exakt två år sedan jag skrev det första inlägget på den här bloggen med rubriken 400. Cirkeln är sluten.

Nästa lopp redan nästa vecka

Jag har ingen startplats i fulltecknade Hässelbyloppet, men min tävlingssäsong är inte slut. Med en timme kvar av ordinarie anmälningstid betalade jag nyss 175 kronor för 10 kilometer långa Hellasloppet nästa söndag. Det är ju på hemmaplan.

Istället för återhämtning: Sicklaloppet

Jag skulle egentligen ha skrivit färdigt en längre rapport från Berlin Marathon, men det har inte blivit så mycket som en hel mening sedan jag satt på flygplatsen i Berlin.

Jag skulle egentligen ha sprungit en eller två återhämtningsjoggar under veckan, men istället blev det rakt på snabbdistans idag.

Jag skulle egentligen ha tagit det lugnt på Sicklaloppet, men jag lyckades hålla god fart i stort sett hela vägen och sprang milen på 40:47.

Under loppet och efter målgång med min vän och kollega Johnny.
Bilder: Sara M