168

Självklart ville jag försöka slå min tid på Kungsholmen runt vid Göteborgsvarvet, men med väderprognoser som pekade på värme och sol kändes det osäkert. Jag hade ingen lust att följa instruktionerna och ställa mig i startfållan senast 30 minuter före start en dag när solen steker, så jag tog det lugnt och ställde mig längst bak när det bara var 10 minuter kvar. Jag valde trängseln framför värmen.

Det sägs att man ska ta det lugnt i början och istället spara krafterna till slutet. Jag har aldrig lagt upp mina lopp på det viset, men nu följde jag med i de andras tempo utan att sicksacka och lägga kraft på en massa accelerationer och inbromsningar. Första kilometertiderna blev därför 4:24, 4:23 och 4:27, vilket jag lite oroligt undrade hur jag skulle lyckas ta igen senare för att klara 4:13 i snitt och en sluttid på 1:29.

Trängseln var mycket påtaglig fram till Älvsborgsbron, sedan sporadisk fram till halvvägs men förekom även senare vid olika tillfällen. Ingenstans såg jag att långsammare löpare höll till höger, men det förekom en hel del exempel på märkliga beteenden jag aldrig upplevt vid något av alla de andra lopp jag sprungit. Kilometertiderna hamnade endast i undantagsfall i linje med måltiden: 4:13, 4:46, 4:31, 4:10, 4:21, 4:37, 4:27.

Med första milen på 44:19 började jag ställa in mig på en sluttid på 1:35. Kilometertiderna fortsatte i samma stil: 4:30, 4:36, 4:33. Efter 12 kilometer tänkte jag att nu skiter jag i det här och tar det lugnt resten av vägen. Vid 13 kilometer prickade jag 58 minuter, vilket i princip är en kilometer för lite för att det ska kännas intressant.

Men att ge upp var inget som föll mig in, och snart kom orken tillbaka. Nu gick kilometertiderna åt rätt håll: 4:43, 4:28 och 4:13. Med fem kilometer kvar började jag räkna på om jag trots allt åtminstone skulle kunna pressa fram min bästa tid på Göteborgsvarvet – under 1:31:53. Om bara solen kunde skymmas av lite moln så skulle jag nog kunna få upp farten igen...

Jag gillar verkligen inte Östra Hamngatan och Avenyn. Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt gjorde jag en kilometer på 5:23. Jag vet att vägen upp till Linnéplatsen och in i skogen kan kännas tung, men det gick ändå ganska bra: 4:42, 4:33, 4:43. Här såg jag de flesta av de tiotalet kollapsade löpare jag passerade under loppet. Min sambo och hennes väninna ropade uppmuntrande åt mig och jag gjorde mitt bästa från 20 kilometer för att spurta in under 1:35, men med 4:32 på de sista 1100 slutade jag på 1:35:15.

Jag kan inte påstå att jag är speciellt missnöjd. Jag mådde bra efteråt, och med resultatet från Kungsholmen runt i ryggen behöver jag inte fundera över hur formen ser ut. Det var ett fint genrep inför Stockholm Marathon.

Kvällen avslutades med ett besök på Heaven 23. Sällskapet bredvid oss hade också sprungit (det kändes det som att alla hade gjort) och en av dem jobbade på Asics, vilket gav upphov till en diskussion om skor och vad Asics har för planer för det kommande året. Trevliga människor och trevlig stämning. Det kanske är det bästa – stämningen på stan efter loppet med glada löpare överallt.

Olika sätt att återställa vätskebalansen.

Idag har vi flyttat från Majorna till Bagargården (nära Kålltorp – treans spårvagn hela vägen). Efter kvällsmaten gick vi en guidad promenad till Skatås. 80 minuter senare var vi tillbaka, och den första träningsvärken började kännas i låren.

Något att upptäcka vid framtida Göteborgsbesök. Spännande!

---

Uppdatering: Anledningen till den långsammare sjuttonde kilometern skulle kunna vara att 16 km-skylten placerats 100 meter för tidigt. Det betyder också att jag inte alls inlett en tempoökning precis innan utan snarare fortsatte att ligga ungefär på snittet.