söndag 2 november 2014

1: New York dan före dan

Det har varit en grå och regnig dag i New York. Syrran och jag har avverkat sportmässan och lite shopping. Väderprognoserna inför morgondagen är osäkra. Kanske blir det riktigt kallt, och då kan det bli jobbigt — speciellt att hålla värmen innan start. Jag lyckades åtminstone ändra min avgångstid med färjan från 05:45 till 06:15. Jag startar i första vågen kl 09:40.

Det är ännu inte på riktigt. Men vid kl 13 (kl 19 svensk tid)...

Som bilden visar är mitt startnummer 6640, vilket är användbart om man vill få mina mellantider via nätet eller den officiella appen. Håll tummarna för mig!

torsdag 30 oktober 2014

3: First we take Manhattan...

Nu när jag packat väskan inför avfärd finns det inte mycket kvar av förberedelser. Incheckning online fungerade dessvärre inte, och i mailkontakten med Flygstolens kundtjänst blev det goddag yxskaft. Det blir till att vara på flygplatsen extra tidigt istället. Om sju timmar sitter syrran och jag förmodligen på flygbussen på väg mot El Prat och sedan JFK.

På söndag är det inte bara New York City Marathon utan även sista dag att anmäla sig till Berlin Marathon 2015. Jag tänker av förklarliga skäl inte vänta till sista stund utan knappade in mina uppgifter idag.

Tack för ingenting?

Det blir en plats i lotteriet, så vi får se om jag får springa igen. 42:a Berlin Marathon, 42 kilometer, 42 år gammal. Det hade ju varit fint.

onsdag 29 oktober 2014

4: Hoppsan! På söndag springer jag NYC Marathon igen!

Det är inte klokt. Det är maratonvecka i New York och jag lallar runt i Barcelona som om ingenting är på gång. Jag har inte sprungit som jag tänkt, inte packat min väska och inte satt mig in i vad som gäller för arrangemanget. Jag har inte ens laddat ner appen eftersom jag inte frigjort tillräckligt med plats på min telefon för att uppdatera operativsystemet.

Skärmdump från syrrans mobil.

Fredag morgon åker jag iallafall från Barcelona till New York. Då kommer jag att kunna släppa allt annat och fokusera på uppgiften. Jag längtar efter att få återuppleva New York City Marathon och efter att få återse staden!

söndag 19 oktober 2014

14: Läget inför New York City Marathon

Som så många andra förväntningsfulla löpare har jag i veckan fått veta när och hur jag startar i NYC Marathon om knappt två veckor. Mitt startnummer är 6640 och jag startar i första vågen (av fyra) kl 09:40, i den gröna gruppen och i startfålla B. Det innebär förhoppningsvis att jag är i mål innan kl 13.

Den här veckan har jag inte sprungit alls eftersom jag varit sjuk. Det började med halsont, fortsatte med ordentlig snuva som gick över till sömnstörande hosta. Efter sju dygn känns det som att jag eventuellt är frisk eller åtminstone tydligt på bättringsvägen. Det är skönt att ha genomgått det nu istället för om två veckor.

Resa och boende är också bokat sedan några veckor tillbaka. Fyra nätter på fyrstjärnigt hotell. Det blir en kort men intensiv upplevelse. Jag längtar!

fredag 10 oktober 2014

23: Las montañas de Barcelona

I ledningen för den skola där jag pluggar spanska finns det en man med stort löparintresse. På torsdagskvällarna deltar jag i hans klasser i löptekniken Pose, vilket jag har för avsikt att skriva mer om vid ett senare tillfälle. Nu tänkte jag istället bjuda på lite bilder från i onsdags, när han tog med mig på en löprunda i bergen ovanför Barcelona.

En fin sensommardag, perfekt för löpning!

För att inte slösa bort några kilometer och en massa tid på enformig stadslöpning åkte vi bil upp till startpunkten. Vanligtvis tvingas jag förstås samsas med både trafik och folksamlingar när jag springer hemifrån eftersom vi bor ”mitt i smeten”.

Ja, det kommer att gå lite upp och lite ner...

Jag hade att välja mellan en lite längre, flack runda på 18 kilometer — bort mot Tibidabo och tillbaka — och en något kortare runda på 15 kilometer med väldigt många backar. Beslutet behövde dock tas först efter ett par kilometer.

...men omgivningarna är värda ansträngningen.

Jag hade haft lite ont i mitt högra knä under den närmast föregående veckan, kanske som en följd av Lidingöloppet. Det har framförallt känts när jag gått i trappor, så jag var lite osäker på om den backiga rundan var ett bra alternativ.

En liten försmak på utsikten.

Ett annat tungt vägande skäl att välja den flacka rundan var att jag har velat springa mot Tibidabo sedan vi var på väg upp dit för ett par år sedan men var tvungna att återvända på grund av ett plötsligt oväder.

Barcelona. Berget Montjuïc till höger i bild, Camp Nou strax nedanför.

Redan nu fick jag dock njuta av några fantastiska utsiktsvyer över Barcelona. Löpningen kändes så oförskämt lätt och trevlig att jag trots allt valde den backiga rundan för att få en större utmaning.

När man sprungit över bron vid dammens slut så kommer det en brant backe.

Och backigt blev det! Det fanns alla sorter; lång och brant backe med både tekniskt underlag och slät asfalt, kort men brant och inte så farligt brant men kilometerlång. Tur att de värsta kom tidigt!

Min guide – genom terrängen och till ett bättre löpsteg.

Sedan sprang vi givetvis nerför också, ibland på vindlande, dikeslika stigar med grönskan som en tunnel runt oss där grenarna ofta kammade mitt hår. Vi var försiktiga med hastigheten för att inte halka eller snubbla på stenar och rötter, men det var nära ögat vid ett par tillfällen.

Bara någon kilometer kvar. Tänk på hållningen för fan!

Det blev lite drygt 15 kilometer på en timme och 36 minuter. Efteråt jämförde jag rundan med Lidingöloppet och upptäckte att medan Lidingöloppet har en höjdskillnad på drygt 50 meter så hade den här rundan en höjdskillnad på nära 200 meter. Nu går det ju lite upp och ner också, men den totala stigningen på Lidingöloppet är runt 320 meter, medan vår bergsrunda hade en höjdstigning på mer än 540 meter — på en hälften så lång sträcka!

Snart blir det förhoppningsvis ännu en runda i bergen, kanske på ett lite snällare underlag och i betydligt högre hastighet.

måndag 6 oktober 2014

26: Om bloggtorkan

Apropå att det ibland är långt mellan inläggen...

Rubrik från träffsäkra The Onion

27: Nacka-touren avslutad

I våras tog jag beslutet att springa de fyra lopp som ingår i Nacka-touren. Jag gick ut friskt med både deltagande och hyfsade resultat i Nacka halvmarathon och Duvnäsloppet. Men de två återstående loppen, Solsidan runt och Hellasloppet, hamnade utom räckhåll i och med att jag drog till Barcelona.

Två av fyra möjliga och därmed inget diplom.
Själva anledningen att springa loppen var att det var på hemmaplan, vilket alltså inte förblev fallet. Jag hade tänkt bli en av förväntat få som genomförde alla fyra loppen, men nu var det bara nio andra personer som lyckades med bedriften. Kanske blir det ett nytt försök nästa år.

fredag 26 september 2014

37: Dagen före Lidingöloppet

Förväntningarna ligger på topp.

Jämna år = Lidingöloppet. Medaljer från 2006, 2008, 2010 och 2012.

onsdag 17 september 2014

46: Vivo en Barcelona

Jag börjar finna mig till rätta i min nya miljö. Nya vanor tvingar eller leder fram till andra nya vanor. För min löpträning har detta mest varit positivt. Till det negativa hör den intensiva trafiken och den höga värmen, men det har också inneburit att jag fått improvisera min väg genom staden och lärt känna nya delar och att jag byggt upp en större värmetålighet.

De senaste två veckorna har jag summerat uppåt tre mil per vecka. Det är inte speciellt mycket, men mer än vad jag ofta kommit upp till hemma, och lagom med tanke på att jag haft ett litet uppehåll.

För att hålla mig igång sätter jag upp små mål; att upptäcka en specifik del av stan eller en specifik sträcka, samt söka upp likasinnade för att träna tillsammans.

Om knappt ett halvår är det Barcelona Maraton som jag gärna skulle springa. Jag har börjat kika på delar av banan. Imorgon kväll ska jag delta i en introduktion till pose-metoden som leds av en person från skolan där jag läser spanska.

¡Corro en Barcelona!


måndag 1 september 2014

61: Två månader till NYC Marathon

Idag är det två månader kvar till New York City Marathon. Jag kollade lite på olika alternativ för resa och boende igår och idag, men jag bestämde mig inte för något.

Det lutar åt att jag åker direkt från Barcelona utan att passera Stockholm. Dels ser det ut att bli billigare, men det innebär också att jag kan vara borta färre dagar. Jag återvände till skolbänken igår för att lära mig spanska, och eventuellt fyller jag på med fortsättningskurser då jag inte kan vara borta så många dagar.

Jag har kommit igång med löpningen också efter ett nödvändigt uppehåll. Först var det förkylningen före och efter Midnattsloppet, sedan bilfärden genom Europa som inte lämnade mycket utrymme att röra på benen. Första veckan blev det bara fyra korta rundor, men framöver hoppas jag kunna rapportera om hur jag – springandes – lär känna Barcelona.

62: Midnattsloppet 2014

Det har hunnit gå mer än två veckor sedan jag sprang Midnattsloppet i Stockholm, mitt tolfte Midnattslopp i rak följd. Jag fortsätter att springa loppet tills jag når en sluttid under 40 minuter, vilket jag hittills bara varit retligt nära.

Mina förväntningar på resultatet ökade inte direkt när jag nästan fick håll då jag joggade mot tunnelbanan. Ögoninflammationen var väl inget egentligt hinder, men förkylningen som lättat i princip samma dag kanske fortfarande spökade i kroppen.

Det var först på tåget jag insåg att starten var 21:20 och inte tio minuter senare. Men jag pressade mig på första bästa tåg vid bytet på Slussen, köade bara fem minuter till klädinlämningen i ishallen och behövde endast ytterligare fem minuter för ett toabesök, så jag var i startfållan fem i nio. Där hände förstås inte så mycket, men jag uppskattar både löpareden och Just idag är jag stark. I år fick speakern dessutom celebert besök av Abeba Aregawi, nyss hemkommen från friidrotts-em i Zürich. Roligt!

Efter startskottet var jag ganska snart över startlinjen och kände hur det hettade i nacken av de pyrotekniska effekterna. Trots att jag startade framme i 1B var det ganska tätt med löpare. De flesta sprang nog snabbare än jag, så det var inte svårt att komma fram. Första kilometern fick jag en officiell mellantid på 3:44. Går det så går det.

Andra kilometern är förstås ännu mer lättsprungen med en nerförsbacke mot Hammarbykajen. Enligt min egen klocka var jag nu så snabb som 3:41 på kilometern. Det var också här jag kom ikapp Tove Langseth, ett tydligt tecken på att jag öppnat för hårt. Jag hoppades bara på det bästa och sprang vidare.

Egentligen hände det inte så mycket mer innan Vitabergsbacken. Tredje kilometern gick på ungefär fyra minuter, men precis där backen börjar var Tove framför mig igen. Jag hann se lite av de problem hon har med sitt löpsteg innan avståndet till henne ökade. Jag tog det försiktigt uppför backen. Under fjärde och femte kilometern snittade jag 4:22 enligt officiella mellantider. Här avgjordes loppet.

På sjunde kilometern kändes benen tunga och på åttonde kilometern kom tröttheten. Men med sista stigningen mot Mosebacke avklarad var det bara att tömma reserverna. Dessvärre visade min egen klocka prick 37 minuter efter 9 kilometer, så jag visste att jag behövde göra en riktigt snabb kilometer för att kunna avsluta under 41 minuter.

Jag kunde se målportalen med klockan på ganska långt håll på Hornsgatan. Lite nervöst blev det på slutet när klockan tickade mot 41, men jag gav det jag kunde ge och hade åtskilliga sekunder i marginal på min egen klocka. Jag kände mig nöjd och glad — rentav mycket nöjd med tanke på omständigheterna. Killen framför mig tog inte emot medaljen, men jag skulle aldrig avstå ytterligare bidrag till femkiloslådan där hemma. Och tyngre kommer den att bli.

Till minne av dagen...

Direkt efter målgång gick jag och hämtade min väska för att styra direkt hem utan att fira. Resultatlistan på nätet visade 40:50, och så såg jag att jag fått ett meddelande från Daniel. För 11 år sedan startade vi i Midnattsloppet tillsammans, men nu startade Daniel först efter att jag gått i mål. Om ett par månader springer vi dock samtidigt igen, när vi båda springer NYC Marathon.

Dagen efter Midnattsloppet vaknade jag med även det andra ögat drabbat av ögoninflammation. Förkylningen som jag trodde hade lättat kom också krypande tillbaka och förvärrades de följande dagarna. Jag hade väl tur som fick en dag då jag kunde springa utan några större besvär.

Som avslutning kan jag konstatera att jag fortfarande inte nått mitt mål att göra sub 40 på Midnattsloppet. Jag får helt enkelt komma tillbaka ännu ett år — trettonde gången gillt? Jag har fyllt i de båda deltagarenkäterna också, den om loppet och den om resan med kollektivtrafiken. Gör det, ni som fått dem! Kanske påverkas arrangören (och SL!) i rätt riktning inför kommande lopp.


lördag 16 augusti 2014

78: Ett öga rött

Jag har inte sprungit mycket sedan Viruddenloppet. Bland de tiotalet tillfällen jag ändå har sprungit så är det egentligen bara ett långpass på 25 kilometer som varit något värt att nämna. Den senaste veckan har frånvaroorsaken varit en mild förkylning och en fortsatt oro att smittas av den ögoninflammation som härjat hushållets andra halva i mer än två veckor. Igår blev det min tur, tyvärr.

Pupillens storlek tillåter inte bilkörning idag.
Ett besök på ögonakuten blev mycket lärorikt. Nu vet jag vilka symptom som kan vara något betydligt allvarligare än ett varfyllt öga. Glaskroppsavlossning är tydligen något man får ta med åldern, men näthinneavlossning är betydligt värre. Efter att ha fått näthinnan undersökt känner jag mig därför mycket lugnare. Jag siktar trots allt på start i Midnattsloppet om några timmar. Målbilden har bara blivit lite otydlig.

lördag 19 juli 2014

106: Mitt resultat på Viruddenloppet

Tredje milloppet i år, några sekunder bättre för varje lopp. På Viruddenloppet innebar det 40:28 och nittonde plats. Mer utförlig rapport när vi nått fastlandet.

Bild lånad med tillstånd från Viruddenloppet.

torsdag 17 juli 2014

108: Löpturné på Gotland

Det skulle vara kul att åka till Gotland och på kort tid springa tre lopp eller så. En liten turné runt Gotland. Loppens arrangörer skulle kunna slå sig ihop och erbjuda ”Gotlands-touren” eller något liknande, precis som de fyra loppen i Nacka-touren.

Jag har åkt till Gotland för att springa Viruddenloppet, för tredje gången på fyra år. Vi var på ön i tid för Jungfruloppet också, men jag motstod frestelsen.

Det har varit ganska dåligt med löpning den här veckan, bara knappt 8 kilometer igår längs kusten där vi slagit upp tältet. Det kändes nästan improviserat; iklädd enbart badshorts och mina gamla, slitna Asics DS Trainers (som jag sprungit 8 maratonlopp med och egentligen inte använder för löpning längre). Med det fina vädret är det fint att kunna avsluta löpningen i havet.

Nu har vi tagit oss till När och väntar på en sen lunch på golfklubben. Ikväll kl 19:30 är det start i Viruddenloppet, och då får vi se om årets fina form står sig.

söndag 13 juli 2014

111: Till och från badet

För att få ihop lite kilometer så har jag valt att springa till och från badplatserna i närområdet istället för att cykla eller gå. Det går att göra om man först på morgonen låter hunden bada och sedan lämnar henne hemma när man själv ger sig iväg runt lunch.

I tisdags ville jag visa Ulvsjön för min sambo. Hon cyklade och jag sprang. Vi tog vägen förbi Hellasgården och kunde konstatera att det var dubbelt så långt till Ulvsjön, drygt sex kilometer. Varmt var det också, men jag höll tempot uppe. Jag hällde i mig nästan en liter vatten innan vi åt och badade. Vi simmade över sjön och tillbaka, vilket är långt för en så dålig simmare som jag.

Lika varmt på vägen tillbaka och ganska matt kropp i värmen. Hemma grävde jag fram en provpåse med pulver jag fick på en stafett jag sprang med Ingmarie förra året. Det var inte lätt att blanda ut i vattnet, men det smakade ganska gott.

En tom provpåse efter att röken lagt sig.

På onsdagen och torsdagen gjorde vi nya badutflykter, fast nu till Hellasgården och Källtorpssjön. Simningen hade satt sina spår i min kropp, så när jag sprang dessa sträckor var det i skonsamt sexminuterstempo. På hemvägarna unnade jag mig en fartökning på sista kilometern.

Sex korta sträckor på totalt 26 kilometer och två vilodagar därefter. På söndagen avslutade jag veckan med sedvanliga femman. Jag kände mig stark trots gott tempo, inte som för ett par veckor sedan. Inte så mycket kvalitet i träningen och det var länge sedan jag sprang långt. Efter Viruddenloppet på torsdag ska jag hitta tid för ett längre pass.

måndag 7 juli 2014

118: Varmt i Barcelona och progressivt i Björkhagen

Den uttalade avsikten var att Barcelona skulle få minst två snabbfotade besiktningar. Dagarna fylldes förstås snabbt med annat, så det bidde bara en enda löptur. Som mitt ständiga resesällskap konstaterade så blev det som vanligt under dagens varmaste timmar. Den lilla vattenflaskan tömdes redan under de första fyra kilometerna, men trots värmen klarade jag mig tillbaka på hotellet efter totalt 9,5 kilometer. Jag var orolig över de senaste dagarnas huvudvärk efter explosionen på Kärrtorps IP, men det kändes bara lite i början och ingenting efteråt.

Tjurfäktningsarenan vid Plaça Espanya har omvandlats till galleria och biograf med 12 salonger, toppat av en utsiktsterrass med serveringar som går hela varvet runt — precis som löparbanorna på våningen under!

Vi kom tillbaka till Stockholm samtidigt med värmen, så det var fint att springa först framåt kvällen. Jag bestämde mig under första kilometern att bara springa Björkhagsspåret, men att springa snabbare under den andra kilometern och som snabbast den tredje. Skillnaden i tempo blev större än förväntat, från drygt fem minuter via fyra och en halv till prick fyra minuter. Isstället för att avsluta lugnt sprang jag ytterligare 0,6 i fyraminuterstempo. Ett upplyftande pass efter den senaste veckans tvivel.

måndag 30 juni 2014

125: Tävlingsfritt och huvudvärk

Det här var den andra av fyra tävlingsfria helger i följd i min kalender. De flesta år har jag haft ett längre semesteruppehåll än så, om jag inte haft något inbokat mellan Stockholm Marathon och Midnattsloppet.

Förra helgen var det midsommar. Jag var kvar i stan och sprang både på midsommarafton och på söndagen. Efter urladdningarna helgerna innan var jag fylld av självförtroende och längtade efter att testa min snabbhet igen. På fredagen sprang jag till Kärrtorps IP, nyfiken på hur det kändes att springa 800 meter på 3 minuter. Jag tryckte igång klockan och tittade inte på tid eller tempo innan jag gjort två varv, och visst klarade jag tre minuter med några sekunders marginal. Ett varv joggvila och sedan 800 meter igen, även den här gången med några sekunders marginal till tre minuter. Jag hade kunnat springa dem snabbare, men inte många fler i samma tempo. Det fick räcka för den här gången. Jag joggade hem för att förbereda midsommarfirandet innan gästernas ankomst.

Söndagen efter midsommardagen nöjde jag mig med den vanliga femman i motionsspåren, fast med relativt hög ansträngning. Dessvärre innebar det ungefär femminuterstempo, vilket inte imponerar. Nu är det ganska backigt, men det var oväntat tungt mot slutet att ligga i ett tempo under fem minuter.

I måndags kväll satte jag mig i en bil med destination Kiruna. Hemfärd blev det redan under torsdagen, så det fanns inte någon tid för löpning under dessa dagar. Fredag vilade jag och på lördagen kände jag mig allmänt håglös och oföretagsam.

Mot kvällen på lördagen sprang jag bort till Kärrtorps IP igen, den här gången nyfiken på hur en snabb fyrahundring känns. Jag sprang varvet så att jag fick motvinden på avslutande långsidan. Klockan visade 1:16. Jag var så matt i kroppen att jag tog en längre vila än jag hade tänkt mig. Andra fyrahundringen började snabbt, men mot slutet hade jag svårt att hålla tempot. Klockan stannade igen på 1:16, men den här gången fick jag kraftig huvudvärk. Det kom som en explosion. Jag stod stilla med båda händerna tryckta mot huvudet en stund innan jag började gå hemåt. Huvudvärken lättade lite, så när jag nådde entrén till idrottsplatsen började jag jogga långsamt. Det gjorde mindre ont i huvudet när jag andades in, mer ont när jag andades ut.

Huvudvärken höll i sig under resten av kvällen, trots en tablett, och även hela söndagen, trots fler tabletter. När det var som värst på lördagen påminde det mig om min ungdoms migränattacker. På söndagen var det mer en molande och pulserande huvudvärk, nästan helt utan känslor av yrsel och illamående.

Jag är lite orolig över att huvudvärken skulle vara något annat än en tillfällighet. Men nu när jag vaknat på måndagen känns det som att huvudvärken kan vara borta. I så fall har jag en fantastisk vecka framför mig!

måndag 16 juni 2014

139: För långt på Jättelångt-stafetten

För några år sedan var jag inhoppare i ett lag som sprang Vasastafetten. Det gick tillräckligt bra för att jag skulle få en fast plats i laget och springa ytterligare tre år. Vid mitt senaste år i Vasastafetten samsades stafettlöparna med ett litet antal löpare som sprang hela sträckan på nio mil själva. Vi kallade dem ”ensamlöpare”. Det var ett test inför Ultravasan som nu blivit verklighet.

Med Jättelångt är det tvärtom. Det är ett ultralopp som nu också är en stafett. När min snabbe löparvän Erik nämnde deltagande i stafetten så anmälde jag intresse av att ingå i ett lag. Med uppdelningen av 68 kilometer i fem delsträckor blev det totalt två lag — ett rent Runday-lag och ett andra lag med blandade medlemmar — och i lördags sprang jag sista sträckan för det andra laget.

Jag var lite nervös inför löpningen på 15 kilometer eftersom jag fortfarande kände träningsvärken från Runday på måndagen. Förutsättningarna var dock de allra bästa; ett glatt gäng löpare, fantastisk vacker natur och soligt väder med en kraftig medvind.

Meterhöga vågor vid första växling i natursköna Skottviken. 

Det gick bra för de andra i laget, och våra vänner i Runday-laget hade en betryggande ledning som bara blev större för varje växling. När det var min tur så var jag taggad och ångade iväg i bra fart. Jag passerade några ultralöpare och hälsade glatt ”hej hej” till var och en. Jag sprang i fyraminuterstempo eller strax över. Efter 6,7 kilometer var jag ikapp en stafettlöpare, lätt igenkänd på avsaknaden av ryggsäck. Han kom med uppmuntrande ord och sa att nästa inte var långt borta.

Nu sprang vi från öppna landskap in i tät skog, men snart såg jag en rygg utan ryggsäck igen som jag kom ikapp och passerade. Jag hälsade, men såg då att han saknade nummerlapp och helt enkelt bara var ute och sprang. När spåret delade sig såg jag inga markeringar och valde att följa eljjusspåret. Efter en stund blev jag alltmer osäker och stannade upp, vände tillbaka och mötte nöjeslöparen med frågan om han visste hur Roslagsleden gick. Han var inte säker, men trodde att det var tillbaka en bit. Jag fortsatte tillbaka, men vände ännu en gång när jag såg en orange snitsel. Med en dåres envishet fortsatte jag springa till att det kändes helt orimligt. Jag tog fram kartan ur stafettpinnen, men blev inte klokare. Jag joggade håglöst med kartan utvecklad tills jag bestämde mig för att vända igen. Vägen tillbaka var mer än 1,1 kilometer. Sedan sprang jag också några meter i fel riktning innan jag var tillbaka på rätt spår.

Det goda humöret försvann givetvis på vägen, precis som lite av tempot. En lång stund sprang jag utan att se någon annan — fortfarande lite osäker på om jag verkligen sprang rätt — och när jag sedan började passera ultralöpare igen var det utan att hälsa lika glatt som när jag passerade samma löpare första gången. I de snåriga partierna gick det ännu lite långsammare, och vid ett tillfälle trampade jag snett.

När jag nådde Norrtäljes bebyggelse hade jag redan sprungit 15 kilometer och visste inte säkert hur långt det var kvar. Inne i stan var det dock inget att fundera över, bara att gasa på efter bästa förmåga. På upploppet möttes jag av glada rop från båda lagets deltagare, men jag mötte dem med en bister min och fokus på att snarast möjligt nå chipläsaren med stafettpinnen.

Deltagandet i stafetten var tänkt att i första hand vara en rolig grej, men min tävlingsinstinkt gjorde det svårt att vara nöjd med en femteplats. Jag sprang 2,5 kilometer för långt och kom i mål efter killen jag hade passerat. Resultatlistan visar dessutom att vi bara var 12 minuter efter andra- och tredjepristagarna, vilka jag tror att vi hade kunnat mäta oss med på slutet om jag inte hade sprungit fel.

Efter en trevlig avslutning på kvällen med gemensam middag och hemfärd kunde jag inte skaka av mig känslan av misslyckande och besvikelse. Jag hade nionde tid på en sträcka där jag kunde varit näst bäst. Ingen annan i laget visade tillstymmelse till besvikelse, men jag själv känner mig ändå utanför och besviken över känslan att jag inte platsade i laget och att jag inte kunde avsluta snyggt efter vad de andra hade genomfört.

Det positiva är att besvikelse följs av revanschlust. Jag känner stort självförtroende inför kommande lopp i sommar och i höst. Då är också risken mindre att jag skulle springa fel.

fredag 13 juni 2014

142: Runday och träningsvärken

Tidigare har jag aldrig kunnat träna med Runday, eftersom måndagar varit tunga arbetsdagar då jag sällan eller aldrig skulle kunnat ta mig till Karlberg så tidigt som 18:00. Nu är situationen annorlunda.

Måndagen innan Stockholm Marathon blev första gången jag registrerade mig som en av Rundays vänner och deltog i träningen. Upplägget för just den dagen inkluderade något som kallades maratonförberedelse. Efter uppvärmning och löpskolning innebar det blandade intervaller, där de längre skulle gå i marafart och de kortare i överfart. Jag landade i ett tempo på 4:30-4:40 på femminutersintervallerna, vilket då kändes lite optimistiskt. Med facit i hand var det dock helt riktigt.


Två veckor senare, alltså i måndags, blev det Runday monday igen. Annat upplägg förstås, och – skulle det visa sig – betydligt mer krävande. Eftersom jag haft ont i höger ljumske ett tag så hade jag lite problem med delar av löpskolningen, men det blev ändå några Borzovhopp. Sedan var jag i gruppen som sprang ”In and outs”, intervaller av överraskande längd under totalt 20 minuter. Jag sprang hyfsat snabbt, men hade inte klockan igång för att kunna se hur snabbt det verkligen var.

Det var nog ändå löpskolningen med Borzovhoppen som satte djupast spår i mig. Det kändes i benen redan samma kväll och träningsvärken var bland det värsta jag upplevt under tisdag, onsdag och torsdag (då den avtog något). Idag känns det fortfarande, men förhoppningsvis är det inget som stör när jag springer en av sträckorna i Jättelångt-stafetten imorgon.

måndag 9 juni 2014

146: Dagens goda gärning

Känner ni till motionsspåren vid Björkhagen, Hammarbyhöjden och Kärrtorp? Även om jag bara springer där ett par gånger i veckan så besöker jag dessa spår varje dag, oftast i sällskap med hunden.

Idag var vi på väg hem på Björkhagsspåret efter en förmiddagspromenad i skogen när jag ett hundratal meter från Björkhagens utegym kände lukten av brandrök. Jag följde lukten in i skogen och ganska snabbt hittade jag en övergiven eldstad omgiven av lite kvarlämnat skräp och matrester. Det kom rök från små hål i marken i den kvadratmeter stora askfläcken. Jag gissade att det brann i rötterna och ringde 112. Det låter kanske lite överdrivet. Hade det inte räckt att trampa lite på det som pyrde eller själv hämta en hink med vatten? Jag tog det säkra före det osäkra.

Jag blev ombedd att gå ut mot vägen och möta brandförsvaret för att visa dem rätt. De kom med stor bil och påslagna sirener. På plats grävde de lite i den övergivna eldstaden. Det kom mer rök och efter en stund slog det upp lågor. Någon meter bort låg en förkolnad vedbit, och även där hade det brunnit ner som en grop i marken.


Det visade sig att det hade legat och pyrt sedan nästan ett dygn tillbaka. Efter ytterligare en stunds grävande och några hinkar vatten ansågs släckningsarbetet vara färdigt.


Det kan vara så att jag avstyrde en skogsbrand. En av brandmännen sa dock att det här händer hela tiden och att det kommer att bli ännu värre den kommande veckan i samband med att skolorna slutar. Brandförsvaret lämnade sedan platsen för att släcka andra bränder. Jag tog med mig skräpet från gårdagens grilläventyr, ett par solglasögon och en liten kanna med dressing. Återfås mot beskrivning...

söndag 8 juni 2014

147: Högt placerad i Duvnäsloppet

Det var med ganska låga förväntningar jag på lördagsförmiddagen åkte Saltsjöbanan till Saltsjö-Duvnäs för att springa Duvnäsloppet på 10 kilometer. Jag hade fortfarande ont i höger ljumske, samt dagen till ära en lätt nackspärr som hindrade mig från att vrida huvudet särskilt långt till höger. Dessa saker oroade mig inför start. Inget av detta störde mig dock det minsta under loppet, och inte heller efteråt. Löpning som botemedel.

På plats med mer än en timme till start satte hämtade jag ut och satte fast tidtagningschip på skon och startlappar på både fram- och baksida av tröjan. Jag funderade lite över nyttan med lapp på ryggen, men under loppet var det faktiskt bra att kunna skilja löpare med rygglapp som skulle springa ett andra varv från löpare som gick i mål efter 5 kilometer.

Mitt lägsta startnummer någonsin.

Vid den gemensamma starten stod jag ungefär i mitten av sammanlagt hundratalet löpare på distanserna 5 och 10 kilometer. Helt kort efter start kom den första kraftiga backen, sedan ett par backar till, och plötsligt var positionerna i loppet lite tydligare. Jag märkte att det trots allt gick väldigt fort, under 4 minuter per kilometer under de första två.

Efter varvning var det ganska glest. Det gick betydligt trögare i backarna (4:21 på både sjätte och sjunde kilometern) och värmen började bli jobbig. Jag blev omsprungen av nummer 13, men han släppte förbi mig efter ett par kilometer. Jag tänkte att om han ville att jag skulle dra ett tag så fick han tji, för jag gick redan på max. Men jag gick om och han tog inte tillbaka platsen framför mig.

Jag hade en bra bit fram till nummer 56. Efter en backe såg jag honom inte förrän flera kurvor senare och då betydligt längre fram. Nu var det nästan som att springa själv på träning, fast med funktionärer i orange som visade vägen. Slutet av banan var lite flackare med bara en relativt blygsam stigning upp till Ringparken. Kilometertiderna blev därför lite bättre, neråt fyra minuter och några sekunder. Jag insåg i sista backen att jag kunde ta mig under 41 minuter och spurtade ensam in i mål.

Resultatet blev 40:52 och en sjundeplats enligt resultatlistan. Fyra sekunder snabbare än i Oslo, men min egen klocka visade bara 9,85 kilometer och jag tror knappast att banan var kontrollmätt. I vilket fall som helst gick det mycket snabbare än jag hade väntat mig på en så kuperad bana.

De tre främsta i Duvnäsloppet 10 km.

Jag dröjde kvar i Ringparken för prisutdelning och utlottningar, men kammade själv noll. Med gott om krafter kvar tog jag mig hem för att avsluta dagen med mexikansk afton och två filmer på teven. Ännu en givande dag.

fredag 6 juni 2014

149: Tillbaka till När

Plötsligt fick jag en plats i årets upplaga av Viruddenloppet, ett lopp i När på Gotland. Jag har tidigare sprungit Viruddenloppet 2011 och 2013, båda gångerna på 41 minuter och nånting.

Våra hittills diffusa planer för julisemestern konkretiserades därmed. Båtresor bokades igår, nu återstår bara att fixa en bil som motsvarar vad vi bokat biljetter för.

Det ser ut att bli rekordmånga lopp på distansen 10 kilometer för mig i år. Man lär ju bli bra på det man gör mycket, så det ska bli kul att se vad som händer med mitt årsbästa som ju är under 41 minuter sedan premiären i Oslo i slutet av april.

torsdag 5 juni 2014

150: Snabb återhämtning, men skadad?

Efter tre vilodagar – nästan fyra eftersom det var onsdag kväll – gav jag mig ut på en första löptur sedan Stockholm Marathon i lördags.

Jag bestämde mig för att inte kolla på klockan, bara springa i en takt som kändes bra. Snart nog öste jag på ganska ordentligt, vilket mest märktes på andningen. I kroppen kändes det inte särskilt mycket alls, förutom lite i höger ljumske.

En kilometer, två kilometer, nästan tre hann jag springa innan det plötsligt gjorde mycket ont i höger ljumske. Jag var beredd att stanna tvärt, men det var inte värre än att jag fortsatte jogga väldigt lugnt. Jag fullföljde rundan, ett par kilometer till, i lugnt tempo. Smärtan växlade mellan liten och måttlig, jag tenderade att halta lite.

Idag har jag fortfarande och konstant lite ont. Vid ett tillfälle när jag reste mig från sittande gjorde det mycket ont. Det blir till att ta det lugnt ett litet tag och hoppas att det går över.

söndag 1 juni 2014

154: Mitt elfte Stockholm Marathon

Jag tänkte att jag skulle ha allting förberett senast dagen innan, men så blev det givetvis inte. Nu har jag så pass mycket rutin att det går bra ändå. Det här blev mitt elfte Stockholm Marathon och det har varit i stort sett samma rutiner vid starten varje år.

Att ha en sopsäck runt sig är något jag har tänkt på flera gånger, men det här var första gången jag verkligen hade det. Den fyllde sin funktion i trekvart mellan klädinlämning och start. Jag är inte mycket för uppvärmning, men det är skönt att kunna hålla sig varm.

På startlappsuthämtningen dagen innan bytte jag upp mig från startgrupp D till startgrupp C, något jag är glad för såhär efteråt. Det var ändå trångt i början av loppet. Jag följde med strömmen och var nästan stillastående i svängen från Lidingövägen till Valhallavägen. Det fanns fler nålsögon, bland annat i slutet av Skeppsbron precis innan unkna gamla Slussen.

Jag tog det lugnt, ryckte aldrig förbi utan snarare växlade ner om tempot var runt 4:30/km. Det kändes som att vara ute och jogga på ett långpass, även om det nu gick betydligt snabbare. Det blev inget flåsande heller – andningen var inget jag behövde tänka på innan kanske 18 km.

Det var flera saker jag gjorde annorlunda under det här loppet. Förutom att ta det lugnt så försökte jag att kolla mer sällan på klockan och räkna mindre. Istället laddade jag med positiva tankar och diverse mantran, kortade steget och sänkte armarna, höll blicken högt och långt fram. Jag valde också att dricka sportdryck oftare, samt äta banan och annat när det bjöds. Jag klarade att samla energi till den senare delen av loppet utan att få ont i magen eller må illa.

Under andra halvan av loppet blev det som vanligt lite mer ansträngande, men då valde jag de positiva tankarna igen. Nu bestämde jag mig för att det skulle bli personbästa, det var ju bara att hålla farten hela vägen. På Djurgården började jag se löpare som ”väggade”, och de blev allt fler för varje kilometer. Men jag själv gick aldrig. Efter loppet har jag kunnat se hur jag plockade hundratals placeringar de sista två milen.

Jag har mina trogna supporters under Stockholm Marathon, ofta på samma bestämda platser som mina tidigare år. Den här gången fick jag lite extra hjälp av min sambo som strax innan 41 kilometer skrek att jag hade en bra tid och inte fick tappa det under den sista lilla biten som var kvar. Det hade jag inte tänkt, men hennes ord fick mig kanske att anstränga mig lite extra. Nu ville jag gå under 3:18. Någon form av spurt blev det, även om jag inte var jättesnabb. 3:17:50. Nytt personbästa med 99 sekunder.

Stockholm Marathon har aldrig varit bättre. Bra att att arrangören äntligen tagit fram värmande folieponchos till löparna. Vandringen till Östermalms IP blev ingen plåga. Jag kunde njuta av allt som bjöds utan att besväras av regnet eller smärtor och illamående. Det var nästan så att jag ville stanna ett tag.

Men så blev det hemfärd och riktig hemmakväll med segerpizza, folköl och streamad film som fick mig att sitta och böla i soffan. En bra lördag.


lördag 31 maj 2014

155: Stockholm Marathon 3:17:50 (PB)

Bara ett par kilometer kvar...
Tänk att det skulle ta tre och ett halvt år att slå min tid från New York!

fredag 30 maj 2014

156: En sen rapport från Nacka Halvmarathon 2014

Här har det varit tyst i tre veckor, trots att det funnits gott om anledningar till att skriva. Jag har bland annat tränat löpning i grupp med både SATS och Runday, anmält mig till ännu flera lopp och förberett mig inför Stockholm Marathon. Men innan jag skriver någonting om detta ska jag ge min redogörelse för mitt deltagande av första loppet i Nacka-touren: Nacka Halvmarathon.

Nacka Halvmaraton hade en betydligt tuffare bana än vad jag hade väntat mig, men det gick också betydligt bättre än vad jag hade väntat mig. Riktigt bra, faktiskt.

Jag siktade på att nå Neglinge med Saltsjöbanan redan strax efter 11, nästan en timme innan start, eftersom jag var osäker på startplatsens läge och hur allt var ordnat. Mittemot på tåget sitter en kille som uppenbart också ska springa. Vi pratar lite, både på tåget och i omklädningsrummet. Köandet till toaletten tar så lång tid att det räcker med ett varv med hopplasteg på idrottsplatsen innan det är läge att gå till start.

Trots att det är gemensam start för 5-, 10- och 21-kilometerslöparna så är det inte särskilt trångt i fållan bakom eliten. Jag pratar lite om förutsättningarna med en kille i grön tröja som i sin tur pratar om en sluttid på 1:38. Jag avslöjar att det inte är olikt mig, men mina bästa förhoppningar betyder en sluttid under 1:30. Jag lägger den gröna tröjan på minnet.

Starten går och det är ganska lätt att bestämma takten själv. De enda problemen jag upplever är passagen där man ska sicksacka några gånger uppför en gångväg där trapporna hade varit raka vägen och en av de unga funktionärerna strax därefter, totalt ointresserad av utföra uppgiften. Sedan springer vi i vägkanten, uppför och nerför rätt tilltagna backar. Startfältet är nu ordentligt uttunnat. Jag räknar passeringar och blir själv passerad av killen jag träffade på Saltsjöbanan.

Kilometertiderna ligger i ett 20-sekundersintervall mellan fyra och fyra och en halv minut. Ganska jämnt, med tanke på backarna. Innan milmarkeringen är man som längst västerut, nära Nacka Forum, och det är här den gröna tröjan från startfållan passerar mig. Knappast på väg mot en sluttid runt 1:38, men det gör mig bara glad.

Efter halva loppet har jag alltså båda ryggarna framför mig på de två personer jag pratat med innan loppet. Det känns som en hjälp, samtidigt som avståndet till dem ökar sakta men säkert. Med 15 kilometer avklarade är vi tillbaka på banans första fem kilometer. Jag känner inte längre att jag har kontakt med de framför. Nu kommer de tuffa backarna och steg bakifrån. Vid 17 blir jag omsprungen igen. Killen peppar mig och säger att vi nu måste hjälpa varandra. Jag tänker mig att han pratar om att springa sub 90. Jag tar tacksamt emot hjälp, men har inte själv tillräckligt att erbjuda. Även han försvinner ur mitt synfält när vi når Fisksätra.

Nu vet jag precis vad som återstår. Enda skillnaden mot starten är att vi ska springa in på idrottsplatsen och göra ett knappt varv på bana. Mitt mål är nu att gå under 1:31. Ytterligare en person har hunnit passera mig, men ingen är längre så när att jag kan komma ikapp. Jag klarar ändå att göra min snabbaste kilometer som avslutning och får sluttiden 1:30:53.

Med tanke på hur backigt det var värderar jag resultatet högre än vad siffrorna i sig normalt antyder. Det räckte också till 27:e plats – visst är det kul med små lopp! Efter målgången pratade jag förstås med killen i den gröna tröjan. Vi hade båda bråttom till tillställningar på eftermiddagen. Han erbjöd bilskjuts en bit på vägen, vilket var en stor hjälp. Man kan säga att han sparade mig tid två gånger.

Loppet gav mig lite större självförtroende inför Stockholm Marathon. Imorgon är det upp till bevis!

torsdag 8 maj 2014

178: Hämtat startlapp och testat skor

Igår började utdelningen av startlappar till Nacka Halvmaraton. Att hämta första dagen var egentligen det enda alternativet för mig, eftersom utdelningen då var så nära som Puls & Träning vid Nacka Forum. Det är ungefär fyra kilometer att springa enkel väg. Det är betydligt längre till Saltsjöbadens IP.

De skor jag har tänkt använda på årets båda maratonlopp i Stockholm och i New York, ett par Asics Gel Kayano 20 som jag köpte i Chicago, måste då ha (men har ännu inte) testats ordentligt. Jag sprang dem därför till startlappsutdelningen och vidare hem till min syster och sedan hem. Drygt en mil i ett tempo strax under fem minuter per kilometer och det kändes riktigt bra. Jag kör med de skorna på lördag också så att jag vet säkert att de kommer att funka på årets första mara tre veckor senare.

Årets långloppsskor. För tillfället de vitaste skor jag har.

söndag 4 maj 2014

182: Upptrappning

Dagen efter Sentrumsløpet blev det en liten strandutflykt, då jag fick cykla några väl tilltagna backar på en treväxlad damcykel. Sedan blev det några vilodagar innan jag på fredagen brände av en mil i hyfsat tempo.

Idag blev det både lugnare och längre; 17, 5 kilometer på en timme och 41 minuter. Jag siktade på Nyckelviken och improviserade vägvalet så väl att jag nådde prick 17,5 precis vid spårkartan på andra sidan gatan, tavlan som nästan alltid utgör start- och slutpunkt när jag springer.

En eller två kortare rundor ska jag nog få till innan Nacka Halvmarathon på lördag. Sedan hoppas jag på ett något längre långpass helgen efter det, då det bara återstår två veckor till Stockholm Marathon.

torsdag 1 maj 2014

185: Fyra dagar om fyra lopp

I måndags anmälde jag mig till Nacka Halvmarathon. Loppet arrangeras lördag 10/5, alltså samma dag som Kungsholmen Runt. Varför väljer jag bort ett mer etablerat lopp på en snabb bana som inte kostar nämnvärt mer och fortfarande har platser kvar? Helt enkelt för att jag vill springa det lokala alternativet, är nyfiken på lite mindre lopp och vill se om jag kan delta fullt ut i Nacka-touren.

I tisdags anmälde jag mig till Midnattsloppet i Stockholm. Enligt uppgifter är det över 30 000 anmälda och flera startgrupper är fulltecknade. Det blir mitt tolfte år i följd. Varför har jag väntat med att anmäla mig? Först kunde jag vid anmälan bara välja startgrupp 1C eller längre bak. Nu såg jag att man kunde seeda sig med resultat på andra lopp, vilket placerade mig i 1B.

Igår fick jag mitt startbevis till Stockholm Marathon. De skickar det med vanlig post, kanske mest för att kunna skicka med en hel bunt med pappersreklam. Jag har fått ett väldigt högt startnummer som placerar mig i grupp D. Det är inte så mycket jag kan göra åt det med bara fyra veckor till start.

Idag fick jag ett mail från London Marathon avsett för de stackare som inte fick ett bekräftelse-mail vid anmälan till lotteriet, vilket ju inkluderar mig. Nu känner jag mig lite lugnare, även om jag fortfarande saknar ett referensnummer. Nu är det bara att hoppas på att de ber mig om £80 i början av oktober.

tisdag 29 april 2014

187: Ingen koll på London-lotteriet

Jag loggar inte längre all min löpning på alla upptänkliga ställen. Eftersom jag använder min Garmin-klocka så hamnar det mesta på Garmin Connect, men på jogg och på Funbeat loggar jag numera bara genomförda tävlingar. Knappt ens det på Funbeat de senaste åren.

När jag skulle ladda över mitt resultat från Sentrumsløpet till Funbeat igår så var jag först tvungen att göra en del installationer och programuppdateringar. Plötsligt kraschade webläsaren. Där försvann bekräftelsesidan från min anmälan till London Marathon-lotteriet. Jag hade inte antecknat mitt referensnummer och jag har inte fått det utlovade bekräftelse-mailet. Knut i magen.

lördag 26 april 2014

190: SubAge på milen vid Sentrumsløpet

Jag har sprungit sub 40 flera gånger, till och med varit under 39 minuter en gång. Men då var jag yngre. Yngre än 40 och yngre än 39. Nu har jag passerat både 40 och 41. Att springa så snabbt nu skulle innebära att jag var snabbare än min ålder på milen.

Idag klarade jag just det. 41 år gammal sprang jag Sentrumsløpet i Oslo på 40:56. Inte något nytt personligt rekord på varken sträckan eller det loppet, men för första gången under min ålder på milen. Jag är mycket nöjd.


fredag 25 april 2014

191: Snabbast i stolpjakten

Idag är jag på nyhetsplats på Friska Nackas hemsida, ”friskvårdsorienteringen” som hade säsongspremiär igår. Jag var först att registrera samtliga 25 kontrollstolpar på första kartan. Hur jag bar mig åt ska jag berätta i ett senare inlägg. Nu ska jag sova gott innan morgondagens lopp.

torsdag 24 april 2014

192: En lott i London-lotteriet

Det har varit dåligt med uppdateringar här. För första gången i bloggens historia springer jag oftare än vad jag skriver. Betydligt oftare. Man kan säga att säsongen är igång.

I tisdags morse anmälde jag mig till London Marathon 2015. Oddsen att få en plats är väl inget att bli särskilt entusiastisk över, men det finns åtminstone en chans. Inte så långt tid efter min anmälan stängde lotteriet. Jag väntar fortfarande på bekräftelse-mailet, men jag har ett referensnummer att lugna mig med.

Två dagar till Sentrumsløpet, ytterligare fem veckor till Stockholm Marathon.

måndag 31 mars 2014

216: Sommartid i Nacka

Jag tog en extra vilodag på lördagen och fick därmed möjlighet till sällskap på ett längre pass på söndagen. Planen var att springa minst 15 kilometer, men sträckningen tog vi beslut om längs vägen. En del vägval gjorde att vi ibland fick skutta över stock och sten, samt vid enstaka tillfällen snarare klättra än springa. Vi tillät oss ett och annat stopp också, vid rödljus och vackra vyer.

Kort paus i nivå med Järlasjön.
Vi pratade på som vanligt under rundan. Som ett extra roligt inslag råkade vi möta våra gemensamma vänner som nyss fått barn, bara minuter efter att vi pratat om dem och konstaterat att ingen av oss ännu avlagt visit. Löpturen fick ett par kilometer senare ett abrupt slut när min löpkamrat höll på att kollapsa av en alltför låg sockernivå. Då hade vi dock hunnit passera 15 kilometer och var nästan tillbaka vid utgångspunkten, så snart var allt i sin ordning.

Idag är det två månader kvar till Stockholm Marathon, drygt sju månader (216 dagar) till New York City Marathon.

söndag 30 mars 2014

217: Vintage

Jag bedriver lite olika projekt hemma där jag går igenom gamla saker. Lustigt nog dök en tröja upp nästan samtidigt på två olika sätt; dels bland en mängd undanstuvade kläder, men också på en bild som jag återvunnit ur en gammal mobiltelefon den här helgen.

Tröjan jag fick i samband med ett lopp i New York 2010.
Tröjan och bilden är från New York, en vecka innan NYC Marathon 2010 då jag sprang ett kortare lopp i Central Park. Förutom att bilden hamnar på bloggen, så återgick tröjan till aktiv användning idag.

fredag 28 mars 2014

219: Mentorskap

Ikväll träffade jag en kille som ska springa sin första mara om två månader. Jag tänkte att det kanske finns saker jag kan berätta för honom. Det visade sig att han tränar med Team Stockholm Marathon och hade en hel del att säga om träning och teknik. Förhoppningsvis kan vi ses och springa någon gång tillsammans. Jag tänkte att det kanske finns saker jag kan lära mig av honom.

torsdag 27 mars 2014

220: Favorit i repris

Det slumpade sig så att jag hade både lunch- och middagsmöten inbokade idag, men eftersom vädret var så fint klämde jag in lite löpning däremellan. Lite fantasilöst valde jag att igen springa ut på Björkhagsspåret och lägga till Hellasgårdens elljusspår som en extra slinga. Till skillnad från i tisdags krävdes dock inte mössa och vantar, vilket kanske bidrog till att det gick nästan två minuter snabbare att komma hem. Jag kände mig helt fantastiskt pigg och stark efter avslutad runda och började fantisera om ett långpass till helgen.

onsdag 26 mars 2014

221: Startlistan till NYC Marathon

Idag är det dragning i lotteriet till New York City Marathon 2014. De som hittills varit osäkra på om de får springa i höst får svar idag. Håll koll på http://www.tcsnycmarathon.org/.


Själv har jag vetat i ett år, ända sedan dragningen till förra årets lopp, att jag ska få springa igen till hösten. Förra året var det tredje året i rad som jag drog nitlott och därmed garanterades en startplats 2014. Det är samma regel som gjorde att jag fick springa 2010, men det är också en regel som nu gäller för sista gången och sedan försvinner.

Ses vi på startlinjen om 221 dagar?

tisdag 25 mars 2014

222: Två förlorade veckor

Trots att vädret talat olika årstiders språk så har det många gånger funnits goda förutsättningar att springa de här veckorna. Tid har inte heller varit en bristvara. Tyvärr har jag dock gått omkring och hostat, vilket varit en fullgod ursäkt för att inte springa, vilket i sin tur blivit en ursäkt för att inte skriva något. Nu har jag förhoppningsvis hostat för sista gången.

Jag börjar om igen. Första steget blev att springa Björkhagsspåret med Hellasgårdens elljusspår som en liten avstickare. Det är fortfarande mössa, vantar och långärmat som gäller, men det är inte helt utan vårkänslor. 6,5 kilometer på 36 minuter och med en tung känsla i kroppen. Förhoppningsvis återvänder konditionen snabbare än vårvärmen och de längre dagarna.

tisdag 11 mars 2014

236: Blogger-appen

I söndags förberedde jag ett inlägg om min klocka som jag tänkte färdigställa för publicering på måndagen. När jag sedan skulle ta fram inlägget för slutredigering så fanns det inte längre. Jag hade gjort misstaget att skriva det på telefonens blogger-app och sedan inte tryckt på spara med jag fortfarande hade wifi-uppkoppling. Nästa gång jag öppnade appen var den i menyläge och inlägget fanns inte kvar som utkast.


Det här misstaget har jag gjort tidigare och sedan förbannat mig själv. Nu blir det till att skriva om texten igen utifrån mitt eget minne. Man lär så länge man lever.

söndag 9 mars 2014

238: Avslutning i Holbox

Nästan frisk kände jag mig först på lördagen. Tisdagen var ju helt förlorad, på onsdagen var jag fortfarande helt utslagen, på torsdagen började krafterna återvända och på fredagen försökte jag äta normalt igen. Magbesvären försvann och ersattes med feber och senare hosta och snuva som nu är det enda som besvärar mig.

På fredagen bytte vi hotell och vi har trots allt kunnat njuta av den enkla tillvaron på ön. Förutom en dags oväder – ett ordentligt åskväder som döpte oss på stranden mellan byn och det förra hotellet – så har vi haft sol och värme. Vi har dessutom träffat trevliga människor och igen så smått börjat njuta av kulinariska upplevelser.

På lördagen bestämde jag mig för att försöka upprepa den mest fantastiska barfotarunda jag upplevt, den jag sprang ute på sandbankarna vid lågvatten för drygt ett år sedan, ut mot Punta Mosquito och tillbaka. Jag var beredd på att det inte skulle bli riktigt samma sak, och det blev det förstås inte heller. Vattnet stod inte lika lågt, och när jag var tvungen att ta mig förbi partier med knähögt vatten blev det förstås gång istället för löpning.

Efter drygt tre kilometer gav jag upp och vadade in till land. Jag passerade så en meterhög häger på bara ett tiotal meters avstånd. Jag sprang ”bilvägen” tillbaka eftersom sanden faktiskt var finare där än på stranden. Nackdelen med att springa barfota är att hela tiden försöka se var man sätter fötterna. Om man samtidigt vill se lite av djurlivet och omgivningarna så riskerar man att trampa på något, vilket jag hade oturen att göra några hundra meter innan jag kommit tillbaka till stranden vid vårt hotell. Något hårt tryckte upp i mitten av högerfoten. Det värkte en del under resten av dagen.

Idag är det hemfärd, men vi har fått veta att flyget är sju timmar försenat. Det betyder ytterligare några timmars sol och värme i väntan på att få uppleva den svenska våren.


tisdag 4 mars 2014

243: Nere för räkning

När det egentligen borde vara som bäst har det blivit som sämst. Magsjuka har hållit mig vaken nästan hela natten. Jag blev helt uttorkad, andfådd av att gå på toaletten och låg och flämtade i sängen mellan varven. Efter åtta timmars elände lyckades jag fortfarande inte behålla den vätska jag försökte få i mig.

Igår framförde jag önskemål om att byta hotellrum från ett rum som det inte hade varit roligt att vara bunden till idag. Det nya rummet är mycket bättre, liksom jag jämfört med i morse. Det kommer att ta tid att ta sig tillbaka, men jag är förhoppningsvis på väg.

måndag 3 mars 2014

244: Talet som återkommer

Igår var vi i Coba. Mayaruinen man får klättra upp i är Yucatanhalvöns högsta och mäter 42 meter.

Idag har vi åkt till Holbox. Denna ö (som egentligen kanske är yttersta delen av en halvö) är enligt en beskrivning 42 kilometer lång.

söndag 2 mars 2014

245: Nio kilometer på stranden i Tulum

Vi är tillbaka i Tulum, men längre söderut än vi varit tidigare. Här finns det betydligt fler ställen att bo på än på stranden närmast mayaruinerna, och vi tog en taxitur för att hitta ett ställe i vår smak.

På eftermiddagen gick jag ut till stranden med endast badshorts, solglasögon och löparklocka och började springa söderut i strandkanten. Det är fint när saltvattnet stänker runt anklarna, samtidigt som det är enklare att springa där sanden ligger lite hårdare packad.

Det var inte så mycket folk, kanske för att solen var på väg ner och skuggorna började lägga sig över stranden. Jag kollade på vilka ställen som fanns och passerade två bröllop på vägen. Efter att ha sprungit några hundra meter längs en bevakad ödetomt och nått 4,5 kilometer vände jag tillbaka.

Det är konstigt vilket jämnt tempo jag håller när jag springer barfota på stranden. Men det är klart, förutsättningarna är ju konstanta. Jag övervägde att springa 500 meter förbi startpunkten och tillbaka för att nå en mil, men avslutade där vi bor eftersom jag såg K och kunde låta henne ta en bild.

Efter barfotalöpning och svalkande bad.

lördag 1 mars 2014

246: Strandboulevarden i Chetumal med José

Självklart skulle jag springa med José i Chetumal när han springer sin morgonrunda. Kul sätt att se stan på samtidigt som jag får lite press på mig, tänkte jag.

Nu visade det sig att José egentligen inte springer regelbundet längre, åtminstone inga längre sträckor. Som god värd tog han sig ändå an att hämta mig klockan sju på fredagsmorgonen och köra till strandboulevarden som vi joggade en bit på och tillbaka, totalt 5 kilometer.

Vi hade tur med vädret, lite mulet och bara 23grader. Sexminuterstempo visade sig vara lagom för José, som hade en tendens att hamna några meter bakom. Själv blev jag inte ens andfådd, men det kändes ändå som att hjärtat fick jobba lite på tillbakavägen.

onsdag 26 februari 2014

249: Strandlöpning i Tulum

Min flickvän springer normalt inte. Två gånger har hon ändå sprungit tillsammans med mig, båda gångerna längs stranden i Tulum, Mexico. Det är en bra plats att välja om man inte springer oftare.

Just den här strandsträckan är 1700 meter lång. Både sist och idag pausade vi i den norra änden innan vi sprang samma väg tillbaka. Lugnt och fint med saltvattnet stänkande runt fötterna och den mest fantastiska vy man kan tänka sig.

Rumsutsikten strax före klockan sju på morgonen

tisdag 25 februari 2014

250: Playa del Carmen

Utandningsluften är så varm att det bränner i halsen. Jag har sprungit femte avenyn från 27:e gatan bort till 88:e gatan och sedan ut till till stranden och därefter barfota 2 kilometer tillbaka. Det är alltså inte New York vi pratar om, utan en helt annan aveny och helt andra gator.

50 meter innan jag slutade springa snubblade jag över ett rep. Det gick bra, men det salta vattnet sved i ett litet skärsår på ovansidan av foten efteråt. Saltvattnet gjorde nytta också, eftersom jag behövde svalkan efter löpningen.

Strandkonst på byggplank.

lördag 22 februari 2014

253: Skohistorik

Jag bär med mig så mycket saker genom livet. Ofta är det dumt nog först efter att jag har bytt bostad som jag har lyckats göra mig av med en del av alla dessa saker. Vid bostadsbyte händer det också ofta att saker hamnar någonstans där de glöms bort och sedan blir stående i flera år.

Igår letade jag igenom sådant som blivit stående och lokaliserade två lådor med skor. Bland de jag rensade bort fanns ett par Nike Air Icarus, troligen från mitten av 1990-talet, samt ett par Adidas Supernova Någonting (Cushion?), troligen de skor jag sprang mina första lopp med 2003-2004. Jag borde tagit en bild för att illustrera, men nu är det för sent.

fredag 21 februari 2014

254: Ja, se det snöar

Jag hade börjat betrakta det som vår och trodde jag skulle slippa mer snö. Nuvarande väderlek duger enligt min mening bättre för hundpromenader än för löpning, så jag har tillfälligt avbrutit varannan dag-rutinen.

Mitt lilla projekt att hitta områdets bästa sträckning för en femtonkilometers terrängrunda fortsatte jag därför gåendes igår. På upptäcktsfärd längs Dammtorpssjön såg jag att det finns andra som tänker likadant.


måndag 17 februari 2014

258: Det våras på Björkhagsspåret

I morse rapporterades det på tv att årets första tussilago hade hittats på Ingarö dagen innan, alltså på söndagen. Jag är inte imponerad. Björkhagsspåret är rikt på tussilago och jag såg den första redan i torsdags. Dagen efter tog jag en suddig bild av en snödroppe utanför vårt port.

Torsdagens och fredagens iakttagelser.

M meddelade att han sprang hem från jobbet idag. Jag hade redan lite dåligt samvete för att jag inte sprang medan solen visade sig, men meddelandet från M sporrade mig att direkt ta ännu en runda på Björkhagsspåret som nu är nästan helt isfritt. Det gick lite snabbare än debuten i torsdags, så det fanns ingen tid att fotografera blommor.


söndag 16 februari 2014

259: En vän med två goda egenskaper

Få personer har hjälpt mig med min löpträning som M, bara genom att erbjuda sitt sällskap. M har ett litet försprång eftersom han springer oftare än jag när det inte finns möjlighet att åka skidor. Den här lördagen hade han den goda smaken att bjuda in till både löpning och efterföljande finmiddag hemma hos honom.

Hård vind och snöblandat regn var plötsligt lätt att uthärda. Men det kanske var bra att vi avstod milrundan runt Årstaviken och nöjde oss med en söderrunda på drygt åtta kilometer. Det här var bara mitt andra pass i år, så det gäller att skynda långsamt. Lite öm här och var i benen idag, men sugen på att ge mig ut igen imorgon.

torsdag 13 februari 2014

262: Debut i snöblandat regn

De få människor som såg mig springa idag tänkte säkert att där är en kille som inte bryr sig om vad det är för väder när han ger sig ut. Men sanningen är att jag använt alla tänkbara ursäkter för att inte springa sedan i höstas.

Idag var det på dagen fyra månader sedan jag sprang senast, så jag lät varken det trista vädret eller någon av de andra ursäkterna hindra mig. När jag väl kommit ut så tyckte jag att jag lika gärna kunde springa en ordentlig runda medan jag ändå höll på, men jag vill trots allt öppna lite försiktigt. Det är bättre att det blir ofta och håller i sig.

måndag 10 februari 2014

265: Ett steg på vägen

Ännu en dag, ännu en vecka, ännu en månad passerad. Det har gått nästan fyra månader sedan jag sprang Chicago Marathon. Sedan jag sprang. Det är nog det längsta uppehållet jag gjort sedan jag började ägna mig åt löpning som motionsform.

Varje måndag uppdateras uppgiften om antalet anmälda på Stockholm Marathons hemsida. Efter förra måndagen vågade jag inte vänta längre med min egen anmälan. Idag uppdaterades siffran igen, och nu är det bara 53 platser kvar till maxantalet 21 500. Vem gör mig sällskap lördag 31 maj?

onsdag 8 januari 2014

298: Min vän och vårt gemensamma mål

Gårdagens bästa nyhet för min del var min vän Daniels löfte att springa New York City Marathon 2014. Det betyder att vi båda kommer att stå på startlinjen om 298 dagar, jag för tredje gången i NYC Marathon och Daniel för första gången på maratondistansen. Det är oerhört glädjande och inspirerande, men bara till viss del för att ha någon att diskutera träning och förberedelser med. För det viktigaste är att vi får ses och springa tillsammans i New York igen när det vanligtvis är mer än 100 mil mellan oss.

tisdag 7 januari 2014

299: Möt mig i spåren

Jag har varit ledig tre dagar i rad för första gången sedan Chicagoresan i oktober. Visserligen har jag smygjobbat lite hemifrån, vilket jag egentligen är emot (kan inte kontorsjobb utföras på normal arbetstid så är det fel på jobbet), men jag har haft god möjlighet till återhämtning och gradvis tillfrisknande.

Den fysiska stimulansen har bestått av hundpromenader i närområdet, oftast i motionsspåren runt Björkhagen, Kärrtorp och Bagarmossen. Nästan dagligen har jag hälsat på vänner och bekanta som är ute och springer. Grannar i både trappen och grannporten, före detta studie- och arbetskamrater – ibland vid flera olika tillfällen. Samtliga är personer som jag tror skulle definiera mig som löpare i högre grad än sig själva, samtliga är personer som alltså springer mer än vad jag gör.

Snart ska det bli ändring på allt detta. Mer tid utan jobb och mer tid i löparspåren. Det ska vara en självklarhet att se mig springa när man besöker löparspåren häromkring.