söndag 30 september 2012

Lidingöloppet 2012 (102 dagar)

Jag kände mig inte sämre när jag vaknade lördag morgon än att jag tyckte det var värt besväret att starta i Lidingöloppet. Skulle det inte kännas bra under loppet så kunde jag ju alltid kliva av vid lämpligt tillfälle. Att vila tre veckor och sedan springa tre mil är inte något man gör med självförtroende. Vila och vila förresten — jag har ju varit sjuk sedan två dagar efter Sicklaloppet och hostar fortfarande.

Växlande molnighet med spridda skurar.

Efter att ha lämnat hunden och åkt till Lidingövallen och hämtat startlappen konstaterade jag att jag hade valt helt rätt klädsel. När inte solen tittade fram var det inte kallare än att shorts och kortärmat kändes lagom. Jag fäste startlappen med mina danska magneter, lämnade min väska och gick mot startområdet.

Premiär för magneter istället för säkerhetsnålar.

Jag höll till höger vid start för att det såg torrare ut. Snart var det dock inte mycket att välja på än att plaska lite. Det var inte värre än att fötterna snart kändes hyfsat torra igen. Jag flöt med i trängseln, strax under femminuterstempo. Vissa partier av första halvmilen påminde mig om sista halvmilen. Just då önskade jag att jag hade haft en blackout och redan hade det mesta av loppet bakom mig.

Det tog inte ens fem kilometer innan jag kände antydan till håll. Jag råkade trampa snett vid första vätskekontrollen, men inte värre än att jag kunde springa vidare. Sedan fick jag en liten fluga i ögat efter sju kilometer. Fast när jag såg förra årets vinnare Charlotte från Runday stå vid sidan av banan och se ledsen ut kändes mina problem ganska triviala.

Några minuter innan startskottet upptäckte jag att alla inställningar i min Garmin var fel. Jag hann korrigera en del av det, men jag fick inte klockan att ge mig mellantider varje kilometer. Jag såg tid, sträcka och medeltempo. Det räckte gott. Efter en mil på 49 minuter bör man inte känna sig så trött som jag gjorde. Den lätta milen! Hur skulle jag klara två mil till? Varje kilometer tog nu prick fem minuter.

Vid skylten som visade 14 kilometer tänkte jag först fel vid. Sedan upptäckte jag att skosnörets dubbelknut gått upp. Jag sprang en bit till innan jag stannade och knöt. Sedan gick jag i nästa backe. Nu var det kört. Jag gick i backarna, längtade efter dem för att få gå. Jag var trött och tänkte på att bryta. Vid 20 kilometer tvingade jag mig att springa vidare. Målgång och medalj hägrade.

Knepet var att bita ihop så länge att det enklaste sättet att komma hem skulle vara att gå i mål först. När jag nådde Abborbacken så kändes det som att saken var klar. Men nu fick jag krampkänning i framsidorna av låren, strax ovanför knäna mot insidorna. Jag fortsatte att gå mycket, inte bara i uppförsbackarna. Jag åt bullar och banan där det bjöds, samlade krafter och kände mig starkare, men krampkänningarna återvände i Karins backe.

Sedan är det förstås inte långt kvar. Jag var vid gott mod när jag sprang in i mål på 2:47:34. Jag mådde helt okej och skyndade mig till överdragskläder och väska för att snabbt komma därifrån.

I en hiss i Solna såg jag flugresterna utanför ögonvrån.

Dagen efter är träningsvärken inte särskilt farlig, men jag har ganska ont i högerfoten. Jag vet inte om det beror på att foten vek sig efter drygt fem kilometer eller om det är något annat. Jag är i vilket fall glad att jag tvingade mig själv att göra hela sträckan på Lidingö. Om två år är jag där igen.

lördag 29 september 2012

Våga vägra DNF (103 dagar)

Det skulle vara fel att skriva att det gick bra för mig i Lidingöloppet, men jag vill ändå påstå att jag är mycket nöjd. Första halvan av loppet var acceptabel, och jag sprang en hel del även under andra halvan. Sluttiden blev 2:47:34. En längre redogörelse kommer söndag kväll.

fredag 28 september 2012

Varning för DNS (104 dagar)

När man står och väntar på tunnelbanan i Skärholmen strax före klockan åtta känns det inte som läge att åka till Lidingö för att hämta sin startlapp, trots att tåget går till Ropsten. Som gräsänkling känns det mer angeläget att åka hem till hunden och fixa sig själv kvällsmat efter att inte ha ätit på över åtta timmar.

Hälsan känns inte heller på topp efter att ha jobbat över en stressig fredag. Hur det känns när jag vaknar imorgon får avgöra om jag ändå bestämmer mig för att springa mitt fjärde Lidingölopp. För första året i min löparkarriär har jag tecknat försäkringen Startklar, men för att få tillbaka startavgiften måste jag förstås uppsöka en läkare för intyg.

Just nu vill jag inte fundera mer över mitt eventuella deltagande. Jag önskar alla andra lycka till imorgon! Kanske ses vi trots allt innan start eller efter målgång...

torsdag 27 september 2012

Inför Lidingö (105 dagar)

Jag önskar verkligen att jag hade varit ledig imorgon. Att först jobba, sedan åka ut till Lidingö för att hämta startlapp och först därefter komma hem och förbereda sig inför loppet dagen efter... det är inte det ultimata upplägget. Jag kan inte heller vänta med startlappsuthämtningen till lördagen eftersom jag behöver använda den morgonen till att lämna hunden för passning medan jag springer.

Mina förväntningar på Lidingöloppet är låga — sett till resultatet. Men jag ser fortfarande fram emot en vacker löpupplevelse med fint väder och spektakulära höstfärger. Ett välbehövligt långpass.

onsdag 26 september 2012

Något extra (106 dagar)

Kommer jag att trängas med massa folk imorgon med hopp om att göra ett klipp eller två? Jag jobbar ju helt nära en XXL-butik.


Det är inte saker jag behöver, men de kan ju vara bra att ha.

tisdag 25 september 2012

Hässelby som tröst (107 dagar)

Det var inte riktigt i sista stund och inte heller den sista startplatsen jag tog i Hässelbyloppet. Men idag var det bara 127 platser kvar, så imorgon kommer de att vara helt slut.

Jag ser nog mest fram emot Hässelbyloppet för att jag inte ser fram emot Lidingöloppet. Jag har inte sprungit något sedan Sicklaloppet för mer än två veckor sedan, så Lidingöloppet riskerar att bli en smärtsam upplevelse. Men Hässelbyloppet två veckor senare är bara en mil. Då kommer jag att ha hunnit bli helt frisk och vara beredd att ösa på med allt jag har. Det är ju ändå säsongsavslutning.

---

Uppdatering: Nu på morgonen rapporteras 68 platser vara kvar. Vilka är med?

Ett beslut i sista stund (108 dagar)

Man vet att man är sent ute och dåligt förberedd när man erbjuds att betala för ett tioveckors träningsprogram i samband med att man anmäler sig till ett lopp mindre än tre veckor bort.


Nu är det i vilket fall klart. Jag har köpt en av de sista startplatserna i Hässelbyloppet. Det ska bli kul oavsett hur det går!

måndag 24 september 2012

Velamsund, andra akten (109 dagar)

Jag har fortfarande för mycket skit i luftrören för att ge mig ut och springa. Men ut vill jag, så sambon och jag tog med oss hunden och körde till Velamsund där jag har en del orienteringskontroller kvar sedan besöket för ett par månader sedan.

Nu lyckades jag tyvärr inte pricka av de återstående tio kontrollerna i området, men mellan de sex kontroller det blev tog vi oss tid att samla på oss ett par kilo svamp. Det hade ju inte hänt om jag hade sprungit.

Herr Kantarell och Svart trumpetsvamp.

Fyra kontroller återstår i Velamund. Sedan har jag 14 kvar i Orminge. Nästa gång tar jag med en större hink.

lördag 22 september 2012

Favoritskorna (110 dagar)

Jag köpte nya skor våren 2010 och valde mellan Asics GT-2150 och Asics DS Trainer. Då köpte jag 2150, den stabila och lite tyngre modellen. Jag var nöjd med valet, även om känslan från första löpturen att de var stora och varma höll i sig de följande två åren.

Drygt en månad senare köpte jag ändå ett par DS Trainer på postorder från England, men jag vågade inte använda dem på Stockholm Marathon det året. På den tiden var jag rädd att de hade för lite dämpning. Eftersom det då var mina lättaste skor var det självklart dessa jag hade när jag sprang mitt livs snabbaste mil på Hässelbyloppet 2010.

När jag åkte till New York ett par veckor senare packade jag bara ner mina DS Trainer, och NYC Marathon 2010 blev maratonpremiär för dessa skor. Drygt två månader efter den succén hamnade samma skor i handbagaget för en resa till Barcelona, där jag sprang mitt livs snabbaste halvmara.


NYC Marathon gick ju så bra att det vid nästa Stockholm Maraton inte var något snack om vilka skor jag skulle ha. Sedan sprang jag också Berlin Marathon 2011 samt iskalla Stockholm Marathon och Jubileumsmarathon 2012 i dessa skor. De är också alltid förstavalet på långpass och resor.

Nu funderar jag på om mina Asics DS Trainer närmar sig pension. De är fortfarande hela och snygga — bilden ovan är tagen i Belgien i juli i år — samtidigt som de är sköna att springa i, men jag skulle tro att jag kommer att behöva ersätta dem innan Stockholm Marathon nästa år.

Oavsett hur lång livslängden blir så kommer jag springa med dessa skor på Lidingöloppet om en vecka. Det är ju faktiskt en distans de ännu inte gett mig något personbästa på...

Lågpresteraren (111 dagar)

Det är tur att det finns så många duktiga bloggare som tränar ordentligt och imponerar på tävlingar, för jag har inte förmågan att inspirera någon. Åtminstone inte för tillfället. Just nu går all energi till de andra delarna av livet. Jag hoppas förstås att jag någon gång ska kunna ge lite mer.

torsdag 20 september 2012

Hälsodeklaration (112 dagar)

Jag hostar fortfarande och känner mig allmänt svag och ur form. Trots det fick jag godkänt i Lidingöloppets hälsodeklaration som mejlats ut till alla anmälda löpare.


Det var bara sju frågor, och de var bara ställda som grund för eftertanke om man har svagt hjärta eller någon allvarlig sjukdom. Plötsligt känner jag mig riktigt frisk!

onsdag 19 september 2012

Ett par lopp till våren (113 dagar)

När jag igår kväll kollade datum för nästa års lopp så saknade jag bara information om Sentrumsløpet. Det datumet gick norrmännen ut och berättade om idag. Sista lördagen i april kommer jag att springa en mil i Oslo.

Som jag skrev igår så vill jag gärna också springa några halvmaror nästa år, så jag kollade direkt hur Kungsholmen runt låg i förhållande till Sentrumsløpet. Att det ligger en vecka senare, första lördagen i maj, gör att jag förmodligen kommer att springa. Bara minuter efter att jag varit inne på hemsidan fick jag ett mejl med en inbjudan. Ett tecken!

tisdag 18 september 2012

Loppen 2013 (114 dagar)

När årets olika lopp passerat dyker datumen för nästa års lopp upp. Eftersom jag inte har något bättre för mig kollar jag runt och noterar i min egen kalender.

Nästa år krockar inte Midnattsloppet i Stockholm med Vasastafetten i Dalarna. Jag kan alltså fortsätta mina försök att springa sub 40 på Södermalm, samtidigt som det är möjligt att återuppta traditionen att springa i fäders spår för framtids segrar.

Sicklaloppet byter helg igen och hamnar lite för nära Berlin Marathon. Jag vill väldigt gärna springa i Berlin igen, så Sicklaloppet får nog stå åt sidan.

Övriga lopp jag som vanligt kommer att springa är förstås Sentrumsløpet och Stockholm Marathon. Sedan ska jag försöka klämma in så många halvmaror som möjligt och kanske en och annan överraskning.

måndag 17 september 2012

Oinspirerat (115 dagar)

Just nu händer ingenting. Jag är tillräckligt frisk för att åka till jobbet, men inte för att ge mig ut och springa. Med andra ord är jag för trött och likgiltig för att skriva någonting.

söndag 16 september 2012

Biverkningar (116 dagar)

Fyra personer åker bort över helgen. Två av dem passar på att springa en runda i den besökta staden. Jag är inte en av de två.

Hostan omöjliggör inte bara löpning, den stör nattsömnen också. Innan skiten har försvunnit kommer jag att ha hostat fram lite nya magmuskler. Man får ta det goda med det onda.

lördag 15 september 2012

Alternativa aktiviteter (117 dagar)

Jag är glad över att det gick så bra för mina vänner och bekanta i Stockholm Halvmarathon. För min egen del är jag glad att jag inte är sjukare än att jag kunnat ägna mig åt andra aktiviteter.

Den som inte springer... dricker.

fredag 14 september 2012

Milen (118 dagar)

För mer än två år sedan brukade jag säga att jag tyckte att milen var för kort. Jag hade tröttnat lite på distansen eftersom jag var tvungen att springa på max under hela loppet för att kunna fortsätta att springa på nytt personbästa.

Jag fortsatte förstås att springa de millopp jag alltid springer, Sentrumsløpet på våren och Midnattsloppet i slutet av sommaren. Sedan anmälde jag mig för skojs skull till det nystartade Kistaloppet och sprang sub 40 med minsta möjliga marginal. Jag kunde nästan inte tro på det själv, så jag anmälde mig till Hässelbyloppet och kapade ytterligare en minut och en sekund.
Milen 2010
Sentrumsløpet 41:10
Midnattsloppet 42:48
Kistaloppet 39:59
Hässelbyloppet 38:58
Året efter började på samma sätt som året innan. Nu var jag lite mer intresserad av distansen, men utöver en överraskande bra tid på Midnattsloppet så var det 41-minutersresultat överlag. På Kistaloppet var jag inte ens i närheten av sub 40.
Milen 2011
Sentrumsløpet 41:09
Viruddenloppet 41:43
Midnattsloppet 40:03
Kistaloppet 41:10
Sicklaloppet 40:47
Hellasloppet 42:36
Jag kan inte påstå att jag gjort något speciellt för att prestera bättre i år, men mina milresultat har varit stabila och visar en intressant trend.
Milen 2012
Sentrumsløpet 40:55
Midnattsloppet 40:41
Sicklaloppet 40:21
Frågan är nu om jag ska hoppa över Hellasloppet och istället springa Hässelbyloppet. Ja, det är faktiskt lite lockande.

torsdag 13 september 2012

Feberyra dag fyra (119 dagar)

Fjärde dagen med feber har passerat. Jag hoppas att det inte blir fler, men samtidigt har hosta både tillkommit och tilltagit. Om jag har otur så kommer hostan att dröja kvar ända till Lidingöloppet.

Just nu längtar jag bara ut i spåret. Det här är ju den fina delen av hösten, när temperaturen fortfarande är behaglig och underlaget ännu inte kan beskrivas som lövhalka.

onsdag 12 september 2012

Vad blir årets sista lopp? (120 dagar)

Med drygt en månad kvar kollade jag anmälningsläget till Hässelbyloppet. I måndags hade 5000 av de 7000 startplatserna gått. Jag är kluven inför valet om jag ska anmäla mig eller inte. Skulle jag springa Hässelbyloppet så skulle det vara enbart för att få en bra tid. En tid under 40 minuter.

En vecka tidigare hade jag egentligen tänkt springa Hellasloppet. Jag är inte anmäld dit heller, men jag hade tänkt att det skulle bli årets sista lopp — åtminstone i Sverige. Hellasloppet skulle jag springa bara för att det är roligt. Hemmaplan. Visst skulle jag ösa på, men det skulle inte innebära en fin tid på milen.

Jag vet inte om det är en god idé att springa både Hellasloppet och Hässelbyloppet. Det skulle dessutom innebära lopp tre helger i rad eftersom jag innan det springer även Lidingöloppet. Hur viktigt är det att springa ett roligt lopp på hemmaplan? Hur viktigt är det att göra ännu ett försök på sub 40 i år?

tisdag 11 september 2012

Tur i oturen (121 dagar)

Det är aldrig roligt att vara sjuk, men det finns dåliga och sämre tillfällen. I mitt fall kunde det varit betydligt värre. Om jag inte skulle hinna bli helt återställd till helgen så ska jag ändå inte springa halvmaran, bara åka på en hotellweekend med whiskyprovning. Det ska nog gå. Det är också någorlunda lång tid kvar till Lidingöloppet. Någon toppform lär jag inte hinna nå, men om två veckor borde all form av krasslighet ha lämnat kroppen.

måndag 10 september 2012

Nästan 39 (122 dagar)

Bedrövligt att det handlar om min kroppstemperatur, inte tiden på milen.

söndag 9 september 2012

Trollsjön (123 dagar)

Lördagen var en bra dag på alla sätt. Söndagen var på nästan alla sätt sämre. För att få vara ensam med mina tankar men ändå få någonting gjort tog jag med mig hunden till Orminge och vandrade ut i skogen för att söka upp några av de senast släppta kontrollerna från Friska Nacka.

Det blev sex orienteringskontroller, en lite större handfull kantareller än den blygsamma skörden från morgonpromenaden, samt ett par vackra vyer. Ja, och så har jag blivit av med både snuva och näsblod, så det finns några saker att glädjas över trots allt.


Trollsjön.

lördag 8 september 2012

Sicklaloppet 2012 (124 dagar)

Jag försökte tänka positivt och kämpa på. Att jag åt en stor frukost så sent som en och en halv timme innan start eller att jag haft näsblod till och från under det senaste dygnet spelade faktiskt ingen roll. Jag stod tillräckligt långt fram vid start, stördes inte av trängsel och höll jämnt 3:55-tempo de första 4 kilometrarna.

Sedan gick det lite för långsamt lite för länge. Jag gjorde ändå mitt bästa för att inte ge upp hoppet mot slutet, men efter 8 kilometer visste jag att det skulle bli svårt. Jag visste dock inte att det var kört förrän jag nådde sista kurvan. Den officiella sluttiden blev 40:21. Jag antar att det som krävs för att ta mig under 40 igen är lite mer seriös träning och något större självförtroende. Som det är nu är jag nöjd.

Vid målgång fick man toapapper i stället för medalj.

Inför Sicklaloppet (125 dagar)

Jag kunde inte sova i morse, så jag gick en långpromenad med hunden. Det blev en sväng till Sickla och på tillbakavägen en liten bit av sträckan jag ska springa i Sicklaloppet imorgon. Det är ett parti som är bra att ha förkunskaper om, precis innan 7-kilometersmarkeringen. Man har sprungit längs nästan hela Sicklasjön när det först kommer en kort men brant nerförsbacke, full av ojämnheter som mejslats ut av regnvatten. Därefter korsar man också en kraftig rännil där det är ganska kladdigt runtomkring.


Direkt efter jobbet idag åkte jag till Sickla för att hämta min nummerlapp. Jag passade på att gå lite mer än den sista kilometern, från Sickla Udde till platsen för målgång. I år skiljer sig sträckningen något från loppet förra året, och det är lättare för mig att spurta om jag vet vad som väntar. I början av sista kilometern hittar man nog den minst charmiga delen av banan.


Förra året blev jag obehagligt överraskad av ojämnheterna på upploppet. Förhoppningsvis kommer jag ha tillräckligt med sinnesnärvaro för att inte snubbla i mål i år heller. Ännu trevligare skulle det vara ifall jag hinner i mål innan klockan blir 11:40. Om ni är i krokarna och vill ge lite stöd på vägen så har jag startnummer 468, illgrön tröja och illgröna skor. Om ni själva ska springa Sicklaloppet, Kistaloppet eller något annat så önskar jag er lycka till!

torsdag 6 september 2012

Time out (126 dagar)

Vissa saker skriver jag inte om här på bloggen, men idag har en av dessa saker överskuggat allt annat och dränerat mig helt på energi. Det är förklaringen till att det inte blir mer än så här.

onsdag 5 september 2012

Oförändrat (127 dagar)

Jag blir inte sämre, men jag blir heller inte bättre. Lite snuva skulle fortfarande innebära start på lördag, men knappast någon topprestation. Jag försöker sköta mig i hopp om att det inte ska bli värre än så. Om jag däremot känner mig helt frisk på lördag så är det ”all in” som gäller. Under 4 minuter per kilometer så länge det går.

tisdag 4 september 2012

Bortkastad dag, efterlängtad natt (128 dagar)

Idag var en till stor del bortkastad dag då inte mycket blev gjort som kunde blivit det. Jag sprang inte heller, men till det fanns det åtminstone ett gott skäl. Jag har en lätt förkylning som jag hoppas inte ska bli värre. Vila är mitt huvudsakliga recept, så nu säger jag god natt.

måndag 3 september 2012

Öron, näsa, hals (129 dagar)

Nu kommer förkylningen. Risigheten har tilltagit under dagen och sista timmen på jobbet var det inget snack om saken. Jag kan bara hoppas på ett snabbt förlopp, för jag vågar inte tro att det kommer att kännas bättre imorgon.

Lite för sent, men jag ska försöka sova ordentligt och inte slarva med maten. Det dröjer nog till fredag kväll eller lördag morgon innan jag vet vad det här betyder för min insats i Sicklaloppet. Det är lite synd, men det kunde varit värre.

Skogens distraktioner (130 dagar)

Det mesta av tiden jag varit ute i skogen idag har gått åt till att leta svamp. Trots att det blev gula kantareller, trattkantareller och svart trumpetsvamp till lunch så plockade jag mer svamp på eftermiddagen.

Innan kvällsmat gav jag mig ut för att springa. Min uppmärksamhet riktade sig dock ut åt sidorna på jakt efter skogens guld, även om det mesta som drog till sig mina blickar var björklöv i den färg som aviserar säsongsskifte.

Jag sprang till Björkhagsspåret och sedan vidare på Kärrtorpsspåret åt fel håll (jo, det är faktiskt pilar på den senaste versionen av spårkartan) och tillbaka på Björkhagsspåret så att jag undvek den sträcka som är gemensam för de båda.

Ett sådant varv med start vid K22 blev prick 5 kilometer, så jag sprang ett varv till i ungefär samma fart. Nästan prick en mil på 47:30, vilket kändes helt okej. Förkylningskänningarna som har tilltagit de senaste dagarna har fortfarande inte konkretiserats. Men det finns ändå tvivel kring sub 40 på Sicklaloppet.

lördag 1 september 2012

Saknade kommentarer (131 dagar)

Sedan en tid tillbaka publiceras den här bloggen parallellt på jogg.se. Innehållet i inläggen där är alltså exakt samma, men allt lullull runt omkring är inte med. Sedan är det förstås så att man som ”jogg-läsare” kan kommentera inläggen där utan att det syns här (och kanske är just du en sådan läsare och får därmed byta ut där och här mot här och där).

I de fall det kommer kommentarer av intresse på blogginläggen på jogg.se så kommer jag i fortsättningen att länka dit från bloggens ordinarie plats.

En annan dold kommentar fick jag av Staffan för en vecka sedan. Den skrevs som svar på ett inlägg om hösten, men blev av någon anledning aldrig synlig på bloggen. Nu har jag kopierat in den själv och svarat.

Playitas, den andra sommaren (132 dagar)

Ja, just det, där tog månaden slut. Kanske även sommaren, men definitivt Playitas-utmaningen på jogg.se. Det gick ju inte så bra för mig förra året, och tyvärr misslyckades jag även i år.


Jag kom några mil längre än sist, men det mer än bara några mil kvar. Det som avgjorde årets skrala resultat var faktiskt min semester. Jag loggade inte många kilometer löpning under de tre veckor vi var på bilsemester.

Det blev ingen provlöpning av Sicklaloppets bana idag heller. Lyckas jag undvika en förkylning så finns det förstås nya möjligheter under helgen.