#171: Solsidan runt i söndags

Det skadade inte att komma ut till Saltsjöbaden i hyfsat god tid. Skyltningen fungerade bara om man redan hade förkunskaper om vart man skulle. Efter att jag hade lämnat ifrån mig min väska och besökt toaletten fick jag leda flera personer rätt för att komma till klädinlämning och till start. Då hade jag själv redan tagit mig tid att kolla hur den sista sträckan fram till mål såg ut.

När jag stod och småsnackade med en av av löparna i Överklassen (10 kilometer) höll jag på att missa min egen start i Medelklassen (5 kilometer). Jag klev in i startfållan med 45 sekunder till startskottet. Jag ställde mig ganska långt fram, men några löpare försvann ganska snabbt vid starten. Mitt eget utgångstempo var okej – 3:45 på första kilometern.

Under första kilometern hade jag fortfarande en del löpare omkring mig. Sedan kom första backen och det blev glesare. Det gällde även åskådarna. Även om jag hade räknat ofrivilliga åskådare så hade det nog inte blivit tvåsiffrigt. Det var inte många funktionärer heller, men tillräckligt bra markeringar för att vi inte skulle springa fel.

Jag kom ikapp två löpare som jag bestämde mig för att springa om. Jag var rädd att de skulle springa om mig igen, men istället blev det tomt bakom mig. Det var tomt framför mig också, inget att jaga eller som kunde hjälpa mig framåt. Andra, tredje och fjärde kilometern tog alla drygt 4 minuter.

Det smalnade av inför målgång på Restaurangholmen.

Mot slutet sprang jag alltså ensam mot mål med målsättningen att få så många sekunder som möjligt tillgodo på 20 minuter, lite rädd att någon gångtrafikant eller bil skulle hindra mig. Någon ropade att jag låg femma. Att jag hade kollat den sista sträckan hjälpte mig att känna trygghet i spurten. Att det inte blev bättre än 19:43 bekymrar mig inte.

Det var riktigt frikostig målservice – nästan som efter Stockholm Marathon. Jag drack sportdryck och mumsade i mig varmkorv, bulle och banan medan jag pratade med löpare som gått i mål före och efter mig. Eftersom jag dessutom hade en macka i väskan behövde jag inte åka hem hungrig.

När jag ändå var ute i Saltsjöbaden bestämde jag mig för att leta upp några av Friska Nackas kontrollstolpar i området. En timmes orientering gav åtta stolpar innan jag hoppade på Saltsjöbanan igen vid Fisksätra. På tåget träffade jag vinnaren i Överklassen som var trevlig att prata med, och när jag klev av i Sickla fick jag sällskap av femman i damklassen. Alla var glada och nöjda.

Jag var inte tröttare än att jag sprang sista vägen hem. Ett femkilometerslopp lämnar inte lika mycket spår i kroppen som längre lopp. Visserligen kändes det lite extra i benen när jag gav mig ut på långpass dagen efter, men idag har jag inte känt någonting. Nu ser jag bara fram emot de två lopp som enligt plan återstår i år.

#165: Närheten till Nacka-touren

En av de främsta anledningarna till att jag anmält mig till Nacka-touren är att jag vill se de fyra loppen som att de ligger på hemmaplan. I verkligheten är det lite sisådär med det. De flesta lopp jag springer i Stockholm är det lättare att ta sig till än dessa lopp i Nacka.

På söndag är det Solsidan runt, det lopp som ligger längst bort från mig av de fyra loppen i Nacka-touren. Det är ironiskt att jag har en timmes resväg till ett lopp på bara fem kilometer – ungefär som när jag sprang Skärholmsloppet 2012, mitt enda tidigare lopp på distansen.

Trots att Saltsjöbaden ligger så långt bort överväger jag att åka ut dit en extra gång för att hämta min startlapp så att jag slipper göra det på söndag innan loppet. Jag kan ju passa på att utforska omgivningarna också.

#91: Duvnäsloppet 2015

Det finns inte så mycket att säga om dagens lopp. Jag räknade inte med rekord, vilket man normalt inte gör när man hostar och snyter sig kort före start. Men varken DNS eller DNF duger om jag ska fullfölja Nacka-touren.

De två första kilometrarna gick lagom snabbt, men sedan var hastigheten inte särskilt imponerande. Jag led mer av värmen än någonting annat. På vissa sträckor stod luften helt stilla, så jag njöt de gånger det fläktade lite.

Jag tappade ett par placeringar utan att kunna göra mycket åt det. Efter ungefär 8 kilometer blev jag omsprungen av bästa kvinna, men henne sprang jag om på upploppet. Sluttiden blev 42:49, nästan två minuter sämre än förra året. Då var det förstås 5 grader svalare och jag var inte förkyld.

Nu är det ungefär två månader till nästa planerade lopp som är Midnattsloppet. Då ska det helst gå tre minuter snabbare.

#90: Uppladdning inför Duvnäsloppet

Dagen utvecklades på ett sätt jag inte hade kunnat förutse. Först blev jag erbjuden att jobba några timmar extra, sedan var jag utelåst och fick göra en extra utflykt för att få tag på hemnyckel. En riktig lunch blev det därför först 17:00, nästan 10 timmar efter frukost. Eftersom den efterlängtade lunchen intogs på bryggeriet kom den givetvis i sällskap med ett par öl. Jag tror ju ändå inte på underverk imorgon.

Den andra ölen. Inte svag, men god.

Imorgon, ja. Det kommer att bli varmt. Med tanke på att jag fortfarande känner mig förkyld hade jag nog avstått att springa om det inte vore för att Duvnäsloppet är en del av Nacka-touren. 12:30 går starten för 10-kilometersklassen. Jag har nummer 18 på bröstet – och på ryggen om arrangören har samma rutiner som förra året.

#53: Lopp på fem kilometer

Jag trodde först att Nacka-touren innebar en halvmara och tre tiokilometerslopp, men som anmäld i tävlingsklassen förväntas jag springa fem kilometer när jag deltar i Solsidan runt.

Jag springer sällan lopp kortare än en mil. Fem kilometer har jag bara sprungit en gång (om man räknar bort några deltaganden i Bellmanstafetten), vilket var Skärholmsloppet 2012. Min tid då blev 19:48, vilket alltså är att betrakta som mitt personbästa på distansen. Samtidigt blir det lite konstigt, för jag har ju flera gånger sprungit fem kilometer snabbare när jag sprungit mina bästa millopp.

Nu får jag en ny möjlighet att göra en bra tid på fem kilometer. Kan under 19 minuter vara ett lämpligt mål?

#50: Rapport från Nacka Halvmaraton 2015

Väderprognosen justerades i omgångar under veckan, och det faktiska utfallet överträffade både farhågor och förväntningar. Mina personliga förutsättningar kändes något bättre än vid loppet veckan innan. Det enda som fick mig lite orolig var att magen strulade både dagen innan och på morgonen. På väg ut till start med Saltjöbanan undrade jag faktiskt om jag skulle må illa också. Jag var dock i god tid och kände ingen stress.

Jag ställde mig långt fram vid start. Under första kilometern var det flera som sprang om mig, men klockan visade att jag höll önskvärd fart på drygt 4 minuter per kilometer. Jag fortsatte i samma tempo och memorerade backarna. Loppets första sex kilometer är samma som de sex sista. Efter fem kilometer tog jag en plastmugg med sportdryck men fick knappt i mig någonting.

Första sjuan tog mig 29 minuter. En tredjedel av loppet och gott hopp om att springa hela under 1:30. Jag hade en kille framför mig som vindbrytare ett tag, men sprang om honom. Nu blev det ensamt ett litet tag. Strax innan 10 km stod min syster med sina barn och vinkade, vilket piggade upp. Milen på 42 minuter, fortfarande godkänt.

En orienterare utan klocka kom ikapp och frågade om tiden. Vi bytte några ord till innan han la sig framför. Vid vätskekontrollen tryckte jag ihop plastmuggen som om det vore en pappmugg, fick all klistrig sportdryck på mig och ingenting i mig.  Tröttheten började märkas, men jag försökte bita mig fast. Kilometertiderna höll sig strax över fyra minuter, men nu smärtade det lite.

På fjortonde kilometern blev jag upphunnen och omsprungen av en tjej, i början av femtonde av ytterligare två. Jag välkomnade först några fler ryggar att gå på, men ganska snart avlägsnade ryggarna sig. Nu började jag bli oroad över att jag inte skulle orka hålla tempot uppe och klara en sluttid under 1:30. Det började bli obekvämt i skorna.

Vid vätskekontrollen efter ca 16 km försökte jag av någon anledning flytta plastmuggen från vänster till höger hand och tappade den. Jag svor. Ingen extra energitillförsel under hela loppet. Två tuffa kilometer återstod upp till 18 km, först därefter hyfsat mycket nerför till mål. Jag räknade på minuter och sekunder och visste att det skulle bli tajt. Flera personer passerade mig.

Det var först när jag sprang in på idrottsplatsen som jag vågade känna mig säker på att jag skulle klara en tid under 1:30. En funktionär ropade att jag var nummer 27, vilket bara fick mig att tänka att jag inte var bättre än förra året. Jag hade ingen framför mig som jag kunde ta hjälp av för en spurt, men det gick ändå tillräckligt snabbt för att ge en sluttid på 1:29:42 enligt resultatlistan.

Jag var trött vid målgång, men inte så trött som jag ett tag fruktade. Magen höll. Jag kände mig faktisk riktigt nöjd och glad. Det är ju ett fint lopp – även om det är backigt... Efter att ha samlat mig tog jag en snabbdusch, skyndade till tåget och pratade glatt med ett par löpare som sprungit några minuter snabbare. En av dem spekulerade lite kring vad jag kan göra för tid på Stockholm Marathon. Vi får se vad det blir om tre veckor.

När jag hade kommit hem var smärtan under fötterna det värsta. Ett par blåsor var konsekvensen av dåligt skoval. Idag, dagen efter, känns det dock mer i benen. Det får nog bli ett par vilodagar innan jag ger mig ut och springer igen.

#49: Nacka Halvmaraton på 1:29:42

Jag kan inte säga något annat än att jag är mycket nöjd med att ha sprungit Nacka Halvmaraton på 1:29:42. Det är inte min bästa tid på distansen 21,1 km (men min tredje bästa!), och det är egentligen inte heller något man kan vänta sig med en så pass kuperad bana. En längre beskrivning av loppet kommer imorgon.

Efter knappt 40 minuter, på väg mot 10 km.

#48: Målsättningar på Nacka Halvmaraton

Det är kvällen innan Nacka Halvmaraton och jag funderar över vad jag har för målsättningar. När jag sprang samma lopp förra året blev jag överraskad över hur bra det gick. I år har jag förstås högre förväntningar, inte minst för att jag gjorde en snabb mil i lördags.

Det självklara målet, bronsmålet, är att slå min tid från förra året, det vill säga att springa under 1:30:53. Men om jag lyckas med det så hoppas jag också göra det med så pass stor marginal att jag samtidigt springer på en tid under 1:30. Vi kan kalla det för silvermålet.

Det har hunnit gå drygt fyra år sedan sprang jag min (hittills!) snabbaste halvmara i Barcelona. Ett betydligt tuffare mål imorgon skulle vara att slå mitt personliga rekord på 1:27:48. Att sätta nytt personbästa räknar jag alltid som guld.

#38: Litet intresse för Nacka-touren?

Jag har anmält mig till Nacka-tourens tävlingsklass. Jag tänkte springa de fyra loppen som ingår och försöka få en god sammanlagd placering.

Nu ser jag att anmälningsläget redovisats och att det hittills är för få som har anmält sig till tävlingsklassen för att det ens ska bli någon tävling. Det skulle vara tråkigt om det inte blir ett tillräckligt antal deltagare, men förmodligen springer jag samtliga fyra lopp i vilket fall.

27: Nacka-touren avslutad

I våras tog jag beslutet att springa de fyra lopp som ingår i Nacka-touren. Jag gick ut friskt med både deltagande och hyfsade resultat i Nacka halvmarathon och Duvnäsloppet. Men de två återstående loppen, Solsidan runt och Hellasloppet, hamnade utom räckhåll i och med att jag drog till Barcelona.

Två av fyra möjliga och därmed inget diplom.

Själva anledningen att springa loppen var att det var på hemmaplan, vilket alltså inte förblev fallet. Jag hade tänkt bli en av förväntat få som genomförde alla fyra loppen, men nu var det bara nio andra personer som lyckades med bedriften. Kanske blir det ett nytt försök nästa år.

108: Löpturné på Gotland

Det skulle vara kul att åka till Gotland och på kort tid springa tre lopp eller så. En liten turné runt Gotland. Loppens arrangörer skulle kunna slå sig ihop och erbjuda ”Gotlands-touren” eller något liknande, precis som de fyra loppen i Nacka-touren.

Jag har åkt till Gotland för att springa Viruddenloppet, för tredje gången på fyra år. Vi var på ön i tid för Jungfruloppet också, men jag motstod frestelsen.

Det har varit ganska dåligt med löpning den här veckan, bara knappt 8 kilometer igår längs kusten där vi slagit upp tältet. Det kändes nästan improviserat; iklädd enbart badshorts och mina gamla, slitna Asics DS Trainers (som jag sprungit 8 maratonlopp med och egentligen inte använder för löpning längre). Med det fina vädret är det fint att kunna avsluta löpningen i havet.

Nu har vi tagit oss till När och väntar på en sen lunch på golfklubben. Ikväll kl 19:30 är det start i Viruddenloppet, och då får vi se om årets fina form står sig.

147: Högt placerad i Duvnäsloppet

Det var med ganska låga förväntningar jag på lördagsförmiddagen åkte Saltsjöbanan till Saltsjö-Duvnäs för att springa Duvnäsloppet på 10 kilometer. Jag hade fortfarande ont i höger ljumske, samt dagen till ära en lätt nackspärr som hindrade mig från att vrida huvudet särskilt långt till höger. Dessa saker oroade mig inför start. Inget av detta störde mig dock det minsta under loppet, och inte heller efteråt. Löpning som botemedel.

På plats med mer än en timme till start satte hämtade jag ut och satte fast tidtagningschip på skon och startlappar på både fram- och baksida av tröjan. Jag funderade lite över nyttan med lapp på ryggen, men under loppet var det faktiskt bra att kunna skilja löpare med rygglapp som skulle springa ett andra varv från löpare som gick i mål efter 5 kilometer.

Mitt lägsta startnummer någonsin.

Vid den gemensamma starten stod jag ungefär i mitten av sammanlagt hundratalet löpare på distanserna 5 och 10 kilometer. Helt kort efter start kom den första kraftiga backen, sedan ett par backar till, och plötsligt var positionerna i loppet lite tydligare. Jag märkte att det trots allt gick väldigt fort, under 4 minuter per kilometer under de första två.

Efter varvning var det ganska glest. Det gick betydligt trögare i backarna (4:21 på både sjätte och sjunde kilometern) och värmen började bli jobbig. Jag blev omsprungen av nummer 13, men han släppte förbi mig efter ett par kilometer. Jag tänkte att om han ville att jag skulle dra ett tag så fick han tji, för jag gick redan på max. Men jag gick om och han tog inte tillbaka platsen framför mig.

Jag hade en bra bit fram till nummer 56. Efter en backe såg jag honom inte förrän flera kurvor senare och då betydligt längre fram. Nu var det nästan som att springa själv på träning, fast med funktionärer i orange som visade vägen. Slutet av banan var lite flackare med bara en relativt blygsam stigning upp till Ringparken. Kilometertiderna blev därför lite bättre, neråt fyra minuter och några sekunder. Jag insåg i sista backen att jag kunde ta mig under 41 minuter och spurtade ensam in i mål.

Resultatet blev 40:52 och en sjundeplats enligt resultatlistan. Fyra sekunder snabbare än i Oslo, men min egen klocka visade bara 9,85 kilometer och jag tror knappast att banan var kontrollmätt. I vilket fall som helst gick det mycket snabbare än jag hade väntat mig på en så kuperad bana.

De tre främsta i Duvnäsloppet 10 km.

Jag dröjde kvar i Ringparken för prisutdelning och utlottningar, men kammade själv noll. Med gott om krafter kvar tog jag mig hem för att avsluta dagen med mexikansk afton och två filmer på teven. Ännu en givande dag.

156: En sen rapport från Nacka Halvmarathon 2014

Här har det varit tyst i tre veckor, trots att det funnits gott om anledningar till att skriva. Jag har bland annat tränat löpning i grupp med både SATS och Runday, anmält mig till ännu flera lopp och förberett mig inför Stockholm Marathon. Men innan jag skriver någonting om detta ska jag ge min redogörelse för mitt deltagande av första loppet i Nacka-touren: Nacka Halvmarathon.

Nacka Halvmaraton hade en betydligt tuffare bana än vad jag hade väntat mig, men det gick också betydligt bättre än vad jag hade väntat mig. Riktigt bra, faktiskt.

Jag siktade på att nå Neglinge med Saltsjöbanan redan strax efter 11, nästan en timme innan start, eftersom jag var osäker på startplatsens läge och hur allt var ordnat. Mittemot på tåget sitter en kille som uppenbart också ska springa. Vi pratar lite, både på tåget och i omklädningsrummet. Köandet till toaletten tar så lång tid att det räcker med ett varv med hopplasteg på idrottsplatsen innan det är läge att gå till start.

Trots att det är gemensam start för 5-, 10- och 21-kilometerslöparna så är det inte särskilt trångt i fållan bakom eliten. Jag pratar lite om förutsättningarna med en kille i grön tröja som i sin tur pratar om en sluttid på 1:38. Jag avslöjar att det inte är olikt mig, men mina bästa förhoppningar betyder en sluttid under 1:30. Jag lägger den gröna tröjan på minnet.

Starten går och det är ganska lätt att bestämma takten själv. De enda problemen jag upplever är passagen där man ska sicksacka några gånger uppför en gångväg där trapporna hade varit raka vägen och en av de unga funktionärerna strax därefter, totalt ointresserad av utföra uppgiften. Sedan springer vi i vägkanten, uppför och nerför rätt tilltagna backar. Startfältet är nu ordentligt uttunnat. Jag räknar passeringar och blir själv passerad av killen jag träffade på Saltsjöbanan.

Kilometertiderna ligger i ett 20-sekundersintervall mellan fyra och fyra och en halv minut. Ganska jämnt, med tanke på backarna. Innan milmarkeringen är man som längst västerut, nära Nacka Forum, och det är här den gröna tröjan från startfållan passerar mig. Knappast på väg mot en sluttid runt 1:38, men det gör mig bara glad.

Efter halva loppet har jag alltså båda ryggarna framför mig på de två personer jag pratat med innan loppet. Det känns som en hjälp, samtidigt som avståndet till dem ökar sakta men säkert. Med 15 kilometer avklarade är vi tillbaka på banans första fem kilometer. Jag känner inte längre att jag har kontakt med de framför. Nu kommer de tuffa backarna och steg bakifrån. Vid 17 blir jag omsprungen igen. Killen peppar mig och säger att vi nu måste hjälpa varandra. Jag tänker mig att han pratar om att springa sub 90. Jag tar tacksamt emot hjälp, men har inte själv tillräckligt att erbjuda. Även han försvinner ur mitt synfält när vi når Fisksätra.

Nu vet jag precis vad som återstår. Enda skillnaden mot starten är att vi ska springa in på idrottsplatsen och göra ett knappt varv på bana. Mitt mål är nu att gå under 1:31. Ytterligare en person har hunnit passera mig, men ingen är längre så när att jag kan komma ikapp. Jag klarar ändå att göra min snabbaste kilometer som avslutning och får sluttiden 1:30:53.

Med tanke på hur backigt det var värderar jag resultatet högre än vad siffrorna i sig normalt antyder. Det räckte också till 27:e plats – visst är det kul med små lopp! Efter målgången pratade jag förstås med killen i den gröna tröjan. Vi hade båda bråttom till tillställningar på eftermiddagen. Han erbjöd bilskjuts en bit på vägen, vilket var en stor hjälp. Man kan säga att han sparade mig tid två gånger.

Loppet gav mig lite större självförtroende inför Stockholm Marathon. Imorgon är det upp till bevis!

185: Fyra dagar om fyra lopp

I måndags anmälde jag mig till Nacka Halvmarathon. Loppet arrangeras lördag 10/5, alltså samma dag som Kungsholmen Runt. Varför väljer jag bort ett mer etablerat lopp på en snabb bana som inte kostar nämnvärt mer och fortfarande har platser kvar? Helt enkelt för att jag vill springa det lokala alternativet, är nyfiken på lite mindre lopp och vill se om jag kan delta fullt ut i Nacka-touren.

I tisdags anmälde jag mig till Midnattsloppet i Stockholm. Enligt uppgifter är det över 30 000 anmälda och flera startgrupper är fulltecknade. Det blir mitt tolfte år i följd. Varför har jag väntat med att anmäla mig? Först kunde jag vid anmälan bara välja startgrupp 1C eller längre bak. Nu såg jag att man kunde seeda sig med resultat på andra lopp, vilket placerade mig i 1B.

Igår fick jag mitt startbevis till Stockholm Marathon. De skickar det med vanlig post, kanske mest för att kunna skicka med en hel bunt med pappersreklam. Jag har fått ett väldigt högt startnummer som placerar mig i grupp D. Det är inte så mycket jag kan göra åt det med bara fyra veckor till start.

Idag fick jag ett mail från London Marathon avsett för de stackare som inte fick ett bekräftelse-mail vid anmälan till lotteriet, vilket ju inkluderar mig. Nu känner jag mig lite lugnare, även om jag fortfarande saknar ett referensnummer. Nu är det bara att hoppas på att de ber mig om £80 i början av oktober.