Jag var på plats i New York i mer än en vecka innan loppet och gjorde till god vana att gå upp tidigt så att det skulle kännas mindre jobbigt att jag blivit tilldelad en bussplats klockan 05:30. Jag hade tänkt vara väl förberedd, gå upp klockan 5 och bara äta en tallrik gröt innan avfärd. Nu vaknade jag redan vid 4, men klockan hann ändå bli fem i halv sex innan jag joggade iväg mot New York Public Library.
Först klev jag på en buss för löpare som skulle guida handikappade, men när jag bytt till rätt buss fanns det inget kvar att oroa sig över. Jag småpratade lite med tjejen bredvid om New Yorks olika halvmaror (Brooklyn är bäst, Queens är tråkigast) medan vi åkte via Brooklyn till Staten Island. Debbie var själv från Brooklyn och hade åkt till Manhattan för att ta bussen som ironiskt nog passerade hennes bostad.
Gå på toa nu! Det är både otrevligt och förbjudet att göra det på bron.
När jag hade kommit fram till startområdet började dagen gry. Nu har man några kyliga timmar framför sig i väntan på start. Detta är den andra riktigt jobbiga omständigheten med NYC Marathon. Man bör vara ordentligt påklädd för att inte frysa. Det finns stora tält på området, men de var redan välfyllda när jag anlände. Jag såg folk som hade tagit med vilstolar, sovsäckar och enkla småtält. Festivalkänsla?
Sovmorgon i sopsäck. Ett enkelt och billigt alternativ till eget tält.
För varje startgrupp finns det en UPS-bil som tar emot påsar med överdragskläder och kör dem till Central Park. Jag gick tidigt till bil nummer 9 i den blå startbyn och pratade med chauffören. Hon bekräftade att jag hör till dem som får gå längst efter målgång för att hämta sin påse. Vi pratade också om mina målsättningar, och hon tyckte att jag skulle springa på tre timmar. 3:01 is ok, försäkrade hon.
Just like Baywatch! Only colder and less to look at.
Under den tid man väntar finns det inte mycket att göra. Sponsorerna bjuder på enkel frukost. Jag åt en bagel, drack två koppar kaffe och toppade lite senare med en seg powerbar. Ytterligare några bars hamnade i den genomskinliga påsen avsedd för överdragskläder. Förutom kaffet delade Dunkin' Donuts ut fleecemössor i grälla färger, och jag lyckades efter en stunds letande lägga beslag på en orange.
När jag hade tröttnat på att ströva runt ställde jag mig på en solig plats och iakttog strömmen av nyanlända. Några kom från Springtime, men det var ingen jag kände igen. När tiden för startfållornas öppnande närmade sig började det bli trångt. Jag lämnade min påse till UPS och ställde mig i toakön. Det var fortfarande mycket kallt, och nu tog det betydligt längre tid att komma fram än tidigare på morgonen.
Hela tiden matas vi med förinspelade budskap på olika språk om när startfållorna öppnar och stänger, var vi ska lämna våra kläder och att man inte får kissa på bron. Hade jag vetat säkert att det skulle vara lättare att nå fram till toaletterna i startfållan så hade jag gått direkt dit och sluppit oroa mig över att tvingas starta i en senare våg.
Startfållan är ett så begränsat utrymme att man verkligen känner sig som boskap. Det är fortfarande lång tid kvar till start, så det gäller att ha på sig kläder som man är beredd att slänga. Vi uppmanas att lämna kläderna innan vi lämnar startfållorna och går upp på bron så att de kan tas till vara för välgörenhet. Jag bar ett par uttjänta jeans och en grå munktröja jag haft sedan högstadiet som jag tog av mig när vi började röra oss framåt. Grönsakshandlarvantarna var på ett tag till.
Läs/skriv kommentarer på avsnittet (Staten Island)
Verrazano-Narrows Bridge
Det är inte helt sant att man i NYC Marathon springer genom New Yorks samtliga fem borroughs. Startområdet ligger på Staten Island, men direkt efter startskottet lämnar löparna omgående denna ö via den 1,6 kilometer långa Verrazano-Narrows Bridge. Det fria spannet på 1298 meter kan jämföras med till exempel Högakustenbrons 1210 eller Storabältsbrons 1624 och är inte längre längst i världen som det var vid invigningen 1964.Nu är bron istället mest känd för omvärlden för just New York City Marathon, som flyttade starten hit 1976. Bilder av bron fylld med löpare får ofta illustrera loppet – precis som Lidingövägen sedd från en mindre glamorös gångbro när det gäller Stockholm Marathon.
Bilden gör inte rättvisa åt den fantastiska utsikten man har från bron.
När löpare diskuterar Verrazano-Narrows Bridge så handlar det ofta om nackdelen med att springa på brons undre plan. Ryktet säger att man ska undvika blåsten från sidorna eftersom det händer att löparna ovanför lättar på trycket efter att ha laddat med för mycket vätska under morgonen. Jag märkte aldrig av problemet 2006, och i år skulle jag springa där uppe.
Själv är jag alltid väldigt försiktig med vätskeintaget inför lopp och har som regel att aldrig dicka något under sista timmen. Nu hade jag dock fått en liten påse Gatorade att dricka 15 minuter före start. Jag kollade på klockan om och om igen i brist på annat att göra, drack på utsatt tid och småpratade sedan lite med en man från Schweiz. Av någon anledning fick jag för mig att det var enklast att kasta vantarna innan startskottet. Då visste jag inte hur kallt det blåste uppe på bron.
Jag kunde inte låta bli att sjunga med i Theme from New York, New York med Frank Sinatra medan jag rörde mig mot startlinjen med ett stort leende på läpparna. Framme vid tidtagningsmattan startade jag min egen klocka med drygt två minuter till godo på den officiella tiden.
Leta inte. När den här bilden togs hade jag nog hunnit passera.
Jag sprang till höger om mittsargen, och det var ganska trångt i början. Min klocka var inställd på kilometer och visade 5:15 på första. Det bekymrade mig inte det minsta, men jag ångrade att jag inte sparade vantarna ett tag till. När jag nått brokrönet började det lossna, men jag tänkte mer på att se mig omkring och njuta av ögonblicket än att utnyttja luckorna för att ta mig fram. Det gick dock snabbare på andra och tredje kilometern – 4:35 och 4:10 – och med ens var jag i Brooklyn.
Läs/skriv kommentarer på avsnittet (Verrazano-Narrows Bridge)
Brooklyn
Många föreställer sig säkert New York City Marathon som ett lopp mellan skyskraporna på Manhattan. De som sprungit loppet vet att man ser helt andra delar av staden. Nästan hälften av sträckan springs norrut genom Brooklyn, och The Manhattan Skyline skymtas oftast bara när man vid enstaka tillfällen vänder västerut.Det är ganska mycket raka spåret genom Brooklyn. Strax efter det att man lämnat Verrazano-Narrows Bridge springer man längs Brooklyns 4th Avenue i hela 9 kilometer. Jag tyckte ändå aldrig att det blev tråkigt eftersom publiken är helt fantastisk. Jag kostade på mig att ha roligt, göra high five med åskådare och byta några ord med en och annan svensk löpare.
Jag fortsatte att inte lägga så mycket vikt vid kilometertiderna, men om man ska tro min egen klocka så höll jag ett väldigt jämnt tempo på raksträckan: 4:18, 4:24, 4:25, 4:25, 4:26, 4:24, 4:30, 4:28 och 4:32. Jag bestämde mig för att dricka var femte mile, var åttonde kilometer, då det blev två klunkar Gatorade ur de stora pappmuggarna.
Vi som startat i de blå grupperna sprang till höger om avenyernas mittlinje, medan de som startat med orange nummerlapp sprang till vänster efter att ha gjort några extra svängar mellan Verrazano-Narrows Bridge och 4th Avenue.
När den gröna tredjedelen av startfältet sedan anslöt från höger efter att ha sprungit en runda längre österut blev det lite trångt igen. För ett ögonblick tyckte jag att det kändes lite som att springa Göteborgsvarvet, men det gick snabbt över.
Efter 14 kilometer – en tredjedel av loppet – korsar man Washington Avenue. Det här är min kompis Gabriels hemtrakter. Efteråt fick jag veta var han stod, men avenyerna är breda och publiken var fortsatt stor. Ingen av oss såg den andre den här gången heller.
Publiken är avsevärt lugnare när man når de chassidiska kvarteren i Williamsburg. Mörka rockar, höga hattar, långa lockar och liten entusiasm. Nu fanns det möjlighet att koncentrera sig på löpningen, och jag var mer och mer intresserad av tiderna. Tempot var fortfarande jämnt: 4:37, 4:45, 4:28, 4:36, 4:46, 4:38, 4:31, 4:41 och 4:41.
Precis innan man kommer till Queens, på väg upp mot Pulaski Bridge, står skylten som markerar halva distansen. Jag konstaterade att jag sprungit första halvan på drygt 1:36 och firade med ett par klunkar Gatorade trots att det bara gått fem kilometer sedan jag drack sist.
Läs/skriv kommentarer på avsnittet (Brooklyn)
Queens & Queensboro Bridge
I Queens började jag oroa mig över att jag var för snabb. Jag var inte rädd att jag hade öppnat för hårt för att orka hela vägen, men jag hade sagt till min flickvän att jag förmodligen skulle nå Manhattan efter 2-2,5 timmar. När jag tittade på klockan fick jag för mig att jag kanske skulle anlända före utsatt tid.Massa saker fick mig att le. Skyskrapor vi sett tidigare under loppet dök upp igen, fast betydligt närmare så att man förstod hur långt vi hade sprungit. Framme vid Queensboro Bridge kunde man till vänster se baksidan av de enorma neonbokstäver som stavar Silvercup, och till höger de fyra rödvitrandiga skorstenarna som också syns i min profilbild här på bloggen.
Queens sett från Roosevelt Island våren 2008.
Jag tittar på alla som springer framför mig. De är fortfarande ganska många. Är alla dessa människor bättre än mig? Jag vet att det är nu det brukar bli tungt för många, men jag är fortfarande stark. Jag kollar på klockan igen och upptäcker att den inte längre har koll på avstånd och hastighet. Men tiden stämmer och jag förstår att jag kommer att lämna bron och nå Manhattan efter exakt två timmar.
Skulle man tycka att Queensboro Bridge från 1909 är en tråkig och oansenlig bro jämfört med till exempel Brooklyn Bridge, så vill jag framhålla två av dess styrkor: 59th Street Bridge Song (Feelin' Groovy) med Simon & Garfunkel (Slow down, you're moving too fast!), samt att den leder till Manhattan och ett överväldigande mottagande.
Läs/skriv kommentarer på avsnittet (Queens & Queensboro Bridge)
1st Avenue & Bronx
Att komma till Manhattan och möta publikens jubel är mitt bästa minne från New York City Marathon 2006. Jag var inte alls beredd på vad jag fick se – och framförallt höra – så ansiktet sprack upp i ett leende från öra till öra och varenda hår på kroppen reste sig.Det är svårt att bli lika tagen igen, men det är också möjligt att det inte var en lika stor publik i år och att det är därför jag inte upplevde samma sak igen. Men det är ändå en höjdpunkt att svänga vänster nerför bron och sedan vänster igen för att komma ut på 1st Avenue.
Här kommer löparna ner mot publiken (mot kameran från höger)…
… och får för ett ögonblick se tillbaka på Queensboro Bridge…
… innan man springer under bron och sedan vidare längs 1st Avenue.
Jag var här och rekade sista fredagen i oktober, dagen efter jag kom till New York. Jag konstaterade då att det gick lätt utför i fyra kvarter, sedan uppför. Men när jag sedan sprang loppet märkte jag att det inte är uppför hela vägen. Det hade också tillkommit horder av människor på båda sidor om den breda avenyn. Jag höll till vänster och såg en hel del svenska åskådare redan innan jag nådde den svenska klacken vid 69th Street.
Någon skrek Heja Sverige. Själv var jag helt klädd i svart, men så kom något blågult in i mitt synfält från höger. Är du svensk? frågade jag. Ja. Syns det? replikerade han. Jag kollade på hans blågula peruk och dito klädsel och funderade kort på om han antydde att jag var dum i huvudet. Jag chansade svarade jag innan han försvann.
1st Avenue är en lång raksträcka man inte ser slutet på, men halvvägs får man en PowerGel som jag tryckte i mig direkt. Vid 30-kilometersmarkeringen hade jag en tid lite över 2:19, och jag skänkte Lidingöloppet en tanke. Huvudet kan inte varit helt klart, för jag fick för mig att jag sprang mot en sluttid på 3:10, men sedan rättade jag mig själv till 3:20 och ett litet hopp om 3:15. Det kändes lovande.
När vi sprungit Willis Avenue Bridge över till Bronx tror jag att det var lite glesare med löpare omkring mig. Men publikstödet var oväntat stort, och när jag passerade 20 miles efter prick två och en halv timme kände jag mig väldigt stark. För mig var detta ett av de allra bästa ögonblicken under loppet. Nu var det bara en mil kvar och jag kände mig säker på att det skulle gå bra resten av vägen.
Mantrat att springa varje steg fortsatte att eka i mitt huvud när jag närmade mig Madison Avenue Bridge, loppets femte och sista bro som leder tillbaka till Manhattan.
Läs/skriv kommentarer på avsnittet (1st Avenue & Bronx)
5th Avenue & Central Park
Jag hade nog precis kommit över till Manhattan när jag blev omsprungen av två svenskar. Vi bytte några ord och jag hävde ur mig att jag kände mig jävligt stark. Det dröjde inte så lång stund innan jag undrade om jag skulle ångra de orden. Det hade känts riktigt bra uppe i Bronx, men det skulle ju kunna hända att jag blev trött mot slutet.Första gången jag sprang NYC Marathon 2006 valde jag att gå en bit på femte avenyn längs med Central Park. När jag tänker tillbaka på det loppet så tänker jag nästan alltid också på det partiet, på att jag blev trött och hur jobbigt det var att börja springa igen inne i parken. Men den här gången skulle jag inte gå. Jag skulle springa vartenda steg.
Med solen i ansiktet och 22 miles i ryggen.
Längs femte avenyn kollade jag då och då på gatskyltarna till vänster och räknade ner mot 90 där man svänger in i parken. Det är många gator att passera. Nu sprang vi söderut, och för första gången hade jag solen i ögonen. Jag funderade på om det skulle bli ett problem eftersom jag hade varken solglasögon eller keps, men det gick bra.
Någonstans tog jag emot och åt en bit banan. Jag hade fortfarande inte ont någonstans, och jag tänkte inte ens på andningen. Jag blev aldrig trött heller. Men det märktes ändå att bränslet höll på att ta slut, för när jag räknade ut att jag jag kunde ta mig i mål på 3:18 bara jag återgick till 4:30-tempo så märkte jag att det var svårt att springa särskilt mycket snabbare än i femminuterstempo.
Fast besluten att springa vartenda steg.
Men jag fortsatte att springa, in i parken utan att ha gått. Här dirigerade jag publiken till jubel en sista gång. Nu var jag i välbekanta trakter, visste vartåt det lutade och försökte skära kurvorna så mycket som möjligt. Vid varje mile-markering kollade jag på klockan, liksom vid klockans egna kilometerpip.
Mina sluttidsspekulationer kom av sig vid skylten som visade att det var en halv engelsk mil kvar. Det var först här jag förstod att jag inte skulle klara att gå under 3:19. Så här lång tid efteråt kan jag bara gissa att jag vid allt räknande fram och tillbaka mellan miles och kilometer rationaliserade bort decimalen på den totala längden och bara tänkte 26 miles istället för 26,2. En liten detalj på 322 meter.
Nu hade jag åtminstone inga problem att klara min måltid på 3:20. På väg mot mål passerade jag en funktionär med orange jacka och uppsträckta handflator, och jag kostade på mig att göra en sista high five innan jag seglade in över målmattan med en halv minut till godo.
Leende invid bruttotiden och medaljen. Däremellan nära till tårarna.
Jag stannade min egen klocka och började gå. Jag tänkte på vad jag hade gjort, och tillsammans med lyckoruset kände jag hur tårarna var på väg. Det var en plötslig reaktion som hann gå över innan jag nådde fram till fotografen som bad mig att posera med medaljen.
Insvept i folie och drickandes en Gatorade Recover från min goodiebag började den långa vandringen förbi alla UPS-bilar. Jag gick i rask takt och passerade hundratals trötta löpare. Lyckokänslan var hela tiden närvarande, och när jag tänkte på att jag skulle träffa min flickvän snart, berätta hur det gått och att jag sprungit vartenda steg, så var tårarna på väg igen.
Det här var utan tvekan det bästa lopp jag har sprungit. Jag är nöjd med allt! Mitt resultat, publiken, vädret och den underbara staden.
Läs/skriv kommentarer på avsnittet (5th Avenue & Central Park)
Mina siffror och lite statistik
När jag hade gått i mål i New York City Marathon hade jag till en början bara en ungefärlig bruttotid och min egen klockas uppgifter om kilometertider och sluttid. Senare skickades det ut besked med det officiella resultatet, och i resultatlistan finns det dessutom mellantider för var femte kilometer och halva distansen.För att få lite mer detaljerade uppgifter kan man gå till Athlete Tracker, tjänsten man kunde använda för att följa löparna på nätet medan de sprang. Här finns mellantiderna för varje engelsk mil sparade. Det saknas lite tider, men jag hade turen att kunna se alla mina mile-tider utom de två första.
Jag tycker att jag höll hyfsat jämnt tempo, även om det gick lite snabbare i början och lite långsammare mot slutet. Det var väldigt få mile-tider över 8 minuter eller kilometertider över 5 minuter (vilket syns tydligare på min klockas sparade tider). Snittet för hela loppet blev 7:37/mile eller 4:44/km.
Sträcka (miles) Sträcktid Totaltid Sträcka (km) Sträcktid Totaltid 3 0.22.04 0.22.04 5 0.22.50 0.22.50 4 0.07.10 0.29.14 5 0.07.12 0.36.26 6 0.07.10 0.43.36 10 0.22.18 0.45.08 7 0.07.09 0.50.45 8 0.07.31 0.58.16 9 0.07.19 1.05.35 15 0.22.48 1.07.56 10 0.07.22 1.12.57 11 0.07.40 1.20.37 12 0.07.24 1.28.01 20 0.23.20 1.31.16 13 0.07.34 1.35.35 14 0.07.39 1.43.14 15 0.07.49 1.51.03 25 0.24.09 1.55.25 16 0.07.45 1.58.48 17 0.07.37 2.06.25 18 0.07.44 2.14.09 30 0.23.47 2.19.12 19 0.07.50 2.21.59 20 0.08.00 2.29.59 21 0.08.00 2.37.59 35 0.24.59 2.44.11 22 0.08.04 2.46.03 23 0.07.51 2.53.54 24 0.08.12 3.02.06 40 0.24.38 3.08.49 25 0.07.54 3.10.00 26 0.07.51 3.17.51 26.2 0.01.38 3.19.29 42.2 0.10.40 3.19.29
Enligt statistiken på den officiella resultatsidan var det 44 829 som gick i mål av 45 350 startande. Det är faktiskt inte fler som bryter! Min egen placering i denna skara blev 2896 totalt, plats 2611 bland 28 757 herrar (29 097 startande) och plats 48 av de 576 som är listade som svenskar i resultatlistan.
Om man räknar ihop alla upplagor av New York City Marathon så har loppet sprungits 876 416 gånger. Det betyder att man kommer att nå en miljon målgångar under NYC Marathon 2013.
Fred Lebow kollar klockan på sin vanliga plats i Central Park.
Vid New York City Marathon flyttas statyn till mållinjen.
Vid New York City Marathon flyttas statyn till mållinjen.
Läs/skriv kommentarer på avsnittet (Mina Siffror och lite statistik)
Mitt resultat i New York City Martahon 2010
Den officiella tiden blev 3:19:29. Jag sprang vartenda steg.Läs/skriv kommentarer på avsnittet (Mitt resultat i New York City Marathon 2010)