#81: Loppens utvärderingar

Igår fyllde jag i utvärderingar för både Nacka Halvmarathon och för Stockholm Marathon. Det var intressant hur de skilde sig åt. Skillnaderna handlar till stora delar om ekonomiska förutsättningar, och det är lätt att se vad som blir viktigt och mindre viktigt när ett lopp växer och blir större.

Den första och uppenbara skillnaden är hur undersökningen görs. Nacka Halvmarathon har själva gjort sitt frågeformulär i Google Forms, medan Stockholm Marathon har anlitat ett analysföretag.

Frågorna som ställs av Nacka Halvmarathon handlar till största del om löparens upplevelse av arrangemangets olika delar, samt om vad som är en lämplig tid på året för framtida lopp. Målet är att locka fler deltagare.

Frågorna som ställs om Stockholm Marathon handlar till stor del om vilka varumärken och samarbetspartners man lagt märke till i samband med loppet. Kanske har Stockholm Marathon gett upp kampen om att samla fler deltagare för att istället samla fler sponsorer.

#50: Rapport från Nacka Halvmaraton 2015

Väderprognosen justerades i omgångar under veckan, och det faktiska utfallet överträffade både farhågor och förväntningar. Mina personliga förutsättningar kändes något bättre än vid loppet veckan innan. Det enda som fick mig lite orolig var att magen strulade både dagen innan och på morgonen. På väg ut till start med Saltjöbanan undrade jag faktiskt om jag skulle må illa också. Jag var dock i god tid och kände ingen stress.

Jag ställde mig långt fram vid start. Under första kilometern var det flera som sprang om mig, men klockan visade att jag höll önskvärd fart på drygt 4 minuter per kilometer. Jag fortsatte i samma tempo och memorerade backarna. Loppets första sex kilometer är samma som de sex sista. Efter fem kilometer tog jag en plastmugg med sportdryck men fick knappt i mig någonting.

Första sjuan tog mig 29 minuter. En tredjedel av loppet och gott hopp om att springa hela under 1:30. Jag hade en kille framför mig som vindbrytare ett tag, men sprang om honom. Nu blev det ensamt ett litet tag. Strax innan 10 km stod min syster med sina barn och vinkade, vilket piggade upp. Milen på 42 minuter, fortfarande godkänt.

En orienterare utan klocka kom ikapp och frågade om tiden. Vi bytte några ord till innan han la sig framför. Vid vätskekontrollen tryckte jag ihop plastmuggen som om det vore en pappmugg, fick all klistrig sportdryck på mig och ingenting i mig.  Tröttheten började märkas, men jag försökte bita mig fast. Kilometertiderna höll sig strax över fyra minuter, men nu smärtade det lite.

På fjortonde kilometern blev jag upphunnen och omsprungen av en tjej, i början av femtonde av ytterligare två. Jag välkomnade först några fler ryggar att gå på, men ganska snart avlägsnade ryggarna sig. Nu började jag bli oroad över att jag inte skulle orka hålla tempot uppe och klara en sluttid under 1:30. Det började bli obekvämt i skorna.

Vid vätskekontrollen efter ca 16 km försökte jag av någon anledning flytta plastmuggen från vänster till höger hand och tappade den. Jag svor. Ingen extra energitillförsel under hela loppet. Två tuffa kilometer återstod upp till 18 km, först därefter hyfsat mycket nerför till mål. Jag räknade på minuter och sekunder och visste att det skulle bli tajt. Flera personer passerade mig.

Det var först när jag sprang in på idrottsplatsen som jag vågade känna mig säker på att jag skulle klara en tid under 1:30. En funktionär ropade att jag var nummer 27, vilket bara fick mig att tänka att jag inte var bättre än förra året. Jag hade ingen framför mig som jag kunde ta hjälp av för en spurt, men det gick ändå tillräckligt snabbt för att ge en sluttid på 1:29:42 enligt resultatlistan.

Jag var trött vid målgång, men inte så trött som jag ett tag fruktade. Magen höll. Jag kände mig faktisk riktigt nöjd och glad. Det är ju ett fint lopp – även om det är backigt... Efter att ha samlat mig tog jag en snabbdusch, skyndade till tåget och pratade glatt med ett par löpare som sprungit några minuter snabbare. En av dem spekulerade lite kring vad jag kan göra för tid på Stockholm Marathon. Vi får se vad det blir om tre veckor.

När jag hade kommit hem var smärtan under fötterna det värsta. Ett par blåsor var konsekvensen av dåligt skoval. Idag, dagen efter, känns det dock mer i benen. Det får nog bli ett par vilodagar innan jag ger mig ut och springer igen.

#49: Nacka Halvmaraton på 1:29:42

Jag kan inte säga något annat än att jag är mycket nöjd med att ha sprungit Nacka Halvmaraton på 1:29:42. Det är inte min bästa tid på distansen 21,1 km (men min tredje bästa!), och det är egentligen inte heller något man kan vänta sig med en så pass kuperad bana. En längre beskrivning av loppet kommer imorgon.

Efter knappt 40 minuter, på väg mot 10 km.

#48: Målsättningar på Nacka Halvmaraton

Det är kvällen innan Nacka Halvmaraton och jag funderar över vad jag har för målsättningar. När jag sprang samma lopp förra året blev jag överraskad över hur bra det gick. I år har jag förstås högre förväntningar, inte minst för att jag gjorde en snabb mil i lördags.

Det självklara målet, bronsmålet, är att slå min tid från förra året, det vill säga att springa under 1:30:53. Men om jag lyckas med det så hoppas jag också göra det med så pass stor marginal att jag samtidigt springer på en tid under 1:30. Vi kan kalla det för silvermålet.

Det har hunnit gå drygt fyra år sedan sprang jag min (hittills!) snabbaste halvmara i Barcelona. Ett betydligt tuffare mål imorgon skulle vara att slå mitt personliga rekord på 1:27:48. Att sätta nytt personbästa räknar jag alltid som guld.

#38: Litet intresse för Nacka-touren?

Jag har anmält mig till Nacka-tourens tävlingsklass. Jag tänkte springa de fyra loppen som ingår och försöka få en god sammanlagd placering.

Nu ser jag att anmälningsläget redovisats och att det hittills är för få som har anmält sig till tävlingsklassen för att det ens ska bli någon tävling. Det skulle vara tråkigt om det inte blir ett tillräckligt antal deltagare, men förmodligen springer jag samtliga fyra lopp i vilket fall.

27: Nacka-touren avslutad

I våras tog jag beslutet att springa de fyra lopp som ingår i Nacka-touren. Jag gick ut friskt med både deltagande och hyfsade resultat i Nacka halvmarathon och Duvnäsloppet. Men de två återstående loppen, Solsidan runt och Hellasloppet, hamnade utom räckhåll i och med att jag drog till Barcelona.

Två av fyra möjliga och därmed inget diplom.

Själva anledningen att springa loppen var att det var på hemmaplan, vilket alltså inte förblev fallet. Jag hade tänkt bli en av förväntat få som genomförde alla fyra loppen, men nu var det bara nio andra personer som lyckades med bedriften. Kanske blir det ett nytt försök nästa år.

156: En sen rapport från Nacka Halvmarathon 2014

Här har det varit tyst i tre veckor, trots att det funnits gott om anledningar till att skriva. Jag har bland annat tränat löpning i grupp med både SATS och Runday, anmält mig till ännu flera lopp och förberett mig inför Stockholm Marathon. Men innan jag skriver någonting om detta ska jag ge min redogörelse för mitt deltagande av första loppet i Nacka-touren: Nacka Halvmarathon.

Nacka Halvmaraton hade en betydligt tuffare bana än vad jag hade väntat mig, men det gick också betydligt bättre än vad jag hade väntat mig. Riktigt bra, faktiskt.

Jag siktade på att nå Neglinge med Saltsjöbanan redan strax efter 11, nästan en timme innan start, eftersom jag var osäker på startplatsens läge och hur allt var ordnat. Mittemot på tåget sitter en kille som uppenbart också ska springa. Vi pratar lite, både på tåget och i omklädningsrummet. Köandet till toaletten tar så lång tid att det räcker med ett varv med hopplasteg på idrottsplatsen innan det är läge att gå till start.

Trots att det är gemensam start för 5-, 10- och 21-kilometerslöparna så är det inte särskilt trångt i fållan bakom eliten. Jag pratar lite om förutsättningarna med en kille i grön tröja som i sin tur pratar om en sluttid på 1:38. Jag avslöjar att det inte är olikt mig, men mina bästa förhoppningar betyder en sluttid under 1:30. Jag lägger den gröna tröjan på minnet.

Starten går och det är ganska lätt att bestämma takten själv. De enda problemen jag upplever är passagen där man ska sicksacka några gånger uppför en gångväg där trapporna hade varit raka vägen och en av de unga funktionärerna strax därefter, totalt ointresserad av utföra uppgiften. Sedan springer vi i vägkanten, uppför och nerför rätt tilltagna backar. Startfältet är nu ordentligt uttunnat. Jag räknar passeringar och blir själv passerad av killen jag träffade på Saltsjöbanan.

Kilometertiderna ligger i ett 20-sekundersintervall mellan fyra och fyra och en halv minut. Ganska jämnt, med tanke på backarna. Innan milmarkeringen är man som längst västerut, nära Nacka Forum, och det är här den gröna tröjan från startfållan passerar mig. Knappast på väg mot en sluttid runt 1:38, men det gör mig bara glad.

Efter halva loppet har jag alltså båda ryggarna framför mig på de två personer jag pratat med innan loppet. Det känns som en hjälp, samtidigt som avståndet till dem ökar sakta men säkert. Med 15 kilometer avklarade är vi tillbaka på banans första fem kilometer. Jag känner inte längre att jag har kontakt med de framför. Nu kommer de tuffa backarna och steg bakifrån. Vid 17 blir jag omsprungen igen. Killen peppar mig och säger att vi nu måste hjälpa varandra. Jag tänker mig att han pratar om att springa sub 90. Jag tar tacksamt emot hjälp, men har inte själv tillräckligt att erbjuda. Även han försvinner ur mitt synfält när vi når Fisksätra.

Nu vet jag precis vad som återstår. Enda skillnaden mot starten är att vi ska springa in på idrottsplatsen och göra ett knappt varv på bana. Mitt mål är nu att gå under 1:31. Ytterligare en person har hunnit passera mig, men ingen är längre så när att jag kan komma ikapp. Jag klarar ändå att göra min snabbaste kilometer som avslutning och får sluttiden 1:30:53.

Med tanke på hur backigt det var värderar jag resultatet högre än vad siffrorna i sig normalt antyder. Det räckte också till 27:e plats – visst är det kul med små lopp! Efter målgången pratade jag förstås med killen i den gröna tröjan. Vi hade båda bråttom till tillställningar på eftermiddagen. Han erbjöd bilskjuts en bit på vägen, vilket var en stor hjälp. Man kan säga att han sparade mig tid två gånger.

Loppet gav mig lite större självförtroende inför Stockholm Marathon. Imorgon är det upp till bevis!

178: Hämtat startlapp och testat skor

Igår började utdelningen av startlappar till Nacka Halvmaraton. Att hämta första dagen var egentligen det enda alternativet för mig, eftersom utdelningen då var så nära som Puls & Träning vid Nacka Forum. Det är ungefär fyra kilometer att springa enkel väg. Det är betydligt längre till Saltsjöbadens IP.

De skor jag har tänkt använda på årets båda maratonlopp i Stockholm och i New York, ett par Asics Gel Kayano 20 som jag köpte i Chicago, måste då ha (men har ännu inte) testats ordentligt. Jag sprang dem därför till startlappsutdelningen och vidare hem till min syster och sedan hem. Drygt en mil i ett tempo strax under fem minuter per kilometer och det kändes riktigt bra. Jag kör med de skorna på lördag också så att jag vet säkert att de kommer att funka på årets första mara tre veckor senare.

Årets långloppsskor. För tillfället de vitaste skor jag har.

185: Fyra dagar om fyra lopp

I måndags anmälde jag mig till Nacka Halvmarathon. Loppet arrangeras lördag 10/5, alltså samma dag som Kungsholmen Runt. Varför väljer jag bort ett mer etablerat lopp på en snabb bana som inte kostar nämnvärt mer och fortfarande har platser kvar? Helt enkelt för att jag vill springa det lokala alternativet, är nyfiken på lite mindre lopp och vill se om jag kan delta fullt ut i Nacka-touren.

I tisdags anmälde jag mig till Midnattsloppet i Stockholm. Enligt uppgifter är det över 30 000 anmälda och flera startgrupper är fulltecknade. Det blir mitt tolfte år i följd. Varför har jag väntat med att anmäla mig? Först kunde jag vid anmälan bara välja startgrupp 1C eller längre bak. Nu såg jag att man kunde seeda sig med resultat på andra lopp, vilket placerade mig i 1B.

Igår fick jag mitt startbevis till Stockholm Marathon. De skickar det med vanlig post, kanske mest för att kunna skicka med en hel bunt med pappersreklam. Jag har fått ett väldigt högt startnummer som placerar mig i grupp D. Det är inte så mycket jag kan göra åt det med bara fyra veckor till start.

Idag fick jag ett mail från London Marathon avsett för de stackare som inte fick ett bekräftelse-mail vid anmälan till lotteriet, vilket ju inkluderar mig. Nu känner jag mig lite lugnare, även om jag fortfarande saknar ett referensnummer. Nu är det bara att hoppas på att de ber mig om £80 i början av oktober.