Strax under 5 minuter per kilometer är det tempo jag bör hålla i Stockholm Marathon på lördag för att komma under 3 timmar och 30 minuter. Mer exakt 4:58, men det är bara ett genomsnitt. Vilket tempo det faktiskt kommer att bli har jag ingen aning om, men jag vet att det förmodligen kommer att variera en del under loppet.
Jag lallade runt Hälsans stig i Hökarängen för ett par timmar sedan för att se om jag kunde hitta mitt maratempo. Trots att jag tog det lugnt gick det lite för snabbt vid flera tillfällen, och snittfarten på åtta kilometer blev 4:40. Det får väl gå – jag hittar säkert ett lägre tempo på naturlig väg när jag sprungit tre mil eller så.
Annars försökte jag i viss mån simulera hur det kommer att se ut på lördag vad gäller klädsel, tidpunkt och väder. Jag kanske borde stått och trampat i solen i en halvtimme också innan jag började springa.
måndag 31 maj 2010
söndag 30 maj 2010
161
Min plan var att springa ett längre distanspass idag, delta i Xtreme på tisdag kväll och bara lufsa lite på torsdag för att hålla mig till varannandagsmönstret ända fram till Stockholm Marathon. Men eftersom jag inte tackade nej till ett två glas rosé och ett (och ett halvt) glas vitt på Mors dag så blir det ingen löpning alls idag. Det får bli ett kortare distanspass tidigt imorgon istället. Och ingen mer alkohol innan jag når fram till folkölen på Östermalms IP strax innan klockan 18 på lördag.
lördag 29 maj 2010
162
Mitt allra första besök på Gotland var så sent som 2008. Min flickvän överraskade med en resa och boende i Visby när jag just kommit hem från en tremånadersresa som tog mig från Göteborg till New York och via Oslo hem till Stockholm igen. Förra sommaren blev det en ny resa med tältövernattningar och barfota strandlöpning på Fårö. Jag har ingenting emot att göra detta till en årlig tradition, så i min spaning efter olika lopp har jag sneglat lite extra åt Gotlandshållet.
Ett lopp jag råkade uppmärksamma är Viruddenloppet. Det är ett tiokilometerslopp som ligger helt lämpligt en sommarkväll mitt i kalendertomma juli. Dessutom visade det sig att mina vänner i Oslo brukar bo i en stuga i När (orten där loppet arrangeras) just då. Det verkade vara en lycklig slump, men nu har Oslofolket ställt in årets Gotlandsresa och trots att anmälan öppnades häromdagen så har jag inte anmält mig.
Sista (lör)dagen i juli finns det möjlighet att delta i Visby halvmarathon. Man springer tre varv i centrala Visby för att komma upp i distansen, och deltagarantalet är begränsat till max 500 löpare. Jag är sugen på att springa lite fler halvmaror (efter att jag helt oväntat klarade att gå under 90 minuter redan på Kungsholmen runt), och att få springa i Visby känns lite exklusivt.
Om det skulle bli så att jag är på Gotland för att springa Visby halvmarathon så kan jag lika gärna stanna några dagar till för att ta mig till Fårö för Raukloppet 3 augusti. I valet mellan 5 km och 11,5 km så väljer jag självklart det senare. Jag vet inte vad det är för slags lopp (löpa och gå med hela familjen?) men miljön är säkert helt fantastisk.
Ett lopp jag råkade uppmärksamma är Viruddenloppet. Det är ett tiokilometerslopp som ligger helt lämpligt en sommarkväll mitt i kalendertomma juli. Dessutom visade det sig att mina vänner i Oslo brukar bo i en stuga i När (orten där loppet arrangeras) just då. Det verkade vara en lycklig slump, men nu har Oslofolket ställt in årets Gotlandsresa och trots att anmälan öppnades häromdagen så har jag inte anmält mig.
Sista (lör)dagen i juli finns det möjlighet att delta i Visby halvmarathon. Man springer tre varv i centrala Visby för att komma upp i distansen, och deltagarantalet är begränsat till max 500 löpare. Jag är sugen på att springa lite fler halvmaror (efter att jag helt oväntat klarade att gå under 90 minuter redan på Kungsholmen runt), och att få springa i Visby känns lite exklusivt.
Om det skulle bli så att jag är på Gotland för att springa Visby halvmarathon så kan jag lika gärna stanna några dagar till för att ta mig till Fårö för Raukloppet 3 augusti. I valet mellan 5 km och 11,5 km så väljer jag självklart det senare. Jag vet inte vad det är för slags lopp (löpa och gå med hela familjen?) men miljön är säkert helt fantastisk.
fredag 28 maj 2010
163
Jag har funderat lite på att hitta på en ny runda i närheten. Gärna lite längre, men framförallt där det känns kul att springa. Först satte jag mig vid datorn och började plotta på olika kartor, men jag tröttnade ganska snart och gav mig ut först.
Min startpunkt var Gubbängens norra tunnelbaneuppgång. Sedan sprang jag så att kom till där Maratonvägen slutar. Maratonvägen är ganska precis en kilometer. Det är ju lite roligt, men inte särskilt användbart eftersom man korsar två hyfsat trafikerade vägar.
Efter att ha korsat 73:an sprang jag genom Skogskyrkogården, förbi Greta Garbos grav. På Gamla Tyresövägen sprang jag söderut, och sedan blev det lite godtycklig löpning i en inte alltför inspirerande miljö. Ganska snart var jag dock i Stora Sköndal och sedan sprang jag längs vattnet där jag promenerade med hunden tidigare i veckan.
Efter Hökarängsbadet var det bara att leta sig hemåt på gångvägarna. Fredagskväll betyder tydligen att det luktar pizza i halva Hökarängen. Jag blev givetvis hungrig, så det var skönt att komma hem lagom till färdig kvällsmat.
Jag avslutade rundan efter 54 minuter på samma punkt där jag startade. Enligt efterföljande mätning avverkades 11 kilometer. Nästa gång blir det en annan runda, även om vissa delar kommer att återanvändas.
Min startpunkt var Gubbängens norra tunnelbaneuppgång. Sedan sprang jag så att kom till där Maratonvägen slutar. Maratonvägen är ganska precis en kilometer. Det är ju lite roligt, men inte särskilt användbart eftersom man korsar två hyfsat trafikerade vägar.
Min första kilometermarkering.
Efter att ha korsat 73:an sprang jag genom Skogskyrkogården, förbi Greta Garbos grav. På Gamla Tyresövägen sprang jag söderut, och sedan blev det lite godtycklig löpning i en inte alltför inspirerande miljö. Ganska snart var jag dock i Stora Sköndal och sedan sprang jag längs vattnet där jag promenerade med hunden tidigare i veckan.
Efter Hökarängsbadet var det bara att leta sig hemåt på gångvägarna. Fredagskväll betyder tydligen att det luktar pizza i halva Hökarängen. Jag blev givetvis hungrig, så det var skönt att komma hem lagom till färdig kvällsmat.
Dagens rutt i de södra förorterna.
Jag avslutade rundan efter 54 minuter på samma punkt där jag startade. Enligt efterföljande mätning avverkades 11 kilometer. Nästa gång blir det en annan runda, även om vissa delar kommer att återanvändas.
torsdag 27 maj 2010
164
En vecka kvar av lugn träning och vila. Sedan en dags vånda. Själva maratondagen kommer dock att gå bra – plötsligt kommer allt att vara över (även om det inte känns tillräckligt snart den sista milen). Sedan händer nästan ingenting under två månader.
Sommarstiltje.
Det är väl inte helt sant, men mönstret med ett lopp varannan vecka upphör. Förhoppningsvis fortsätter jag att träna som vanligt och ladda upp inför augusti månads mål och löpartilldragelser: sub40 på Midnattsloppet i Stockholm samt deltagande i Vasastafetten någonstans mellan Sälen och Mora.
Kanske, kanske springer jag något lopp i juli trots allt. Det skulle vara kul att prova något mindre lopp i någon annan del av landet, och det finns några jag sneglat lite extra på.
Sommarstiltje.
Det är väl inte helt sant, men mönstret med ett lopp varannan vecka upphör. Förhoppningsvis fortsätter jag att träna som vanligt och ladda upp inför augusti månads mål och löpartilldragelser: sub40 på Midnattsloppet i Stockholm samt deltagande i Vasastafetten någonstans mellan Sälen och Mora.
Kanske, kanske springer jag något lopp i juli trots allt. Det skulle vara kul att prova något mindre lopp i någon annan del av landet, och det finns några jag sneglat lite extra på.
onsdag 26 maj 2010
165
Det blev ingen tidig runda idag, bara en provrunda på Maratonvägen nu ikväll. Maratonvägen i Tallkrogen. Jag provade de nyinköpta tightsen och bambustrumporna, och bara i 11 minuter. Tights-premiär för mig. Det kändes bra. Nästa runda blir garanterat längre.
tisdag 25 maj 2010
166
Nära tre timmars stillasittande på en teater ikväll drog fram den gamla värken i mitt onda vänsterknä (som jag skadade 2008). I övrigt känner jag inga efterverkningar av Göteborgsvarvet – till och med den svaga träningsvärken jag anade på söndagskvällen kom av sig. Jag är mer nöjd med det än själva resultatet i loppet.
Precis som efter Kungsholmen runt har jag nu vilat i tre dagar, men det blir nog en tidig runda imorgon. Jag har bara inte bestämt plats, längd och tempo än.
Precis som efter Kungsholmen runt har jag nu vilat i tre dagar, men det blir nog en tidig runda imorgon. Jag har bara inte bestämt plats, längd och tempo än.
måndag 24 maj 2010
167
Imorgon finns det möjlighet att springa ett lopp igen. I Stockholm. Och jag är ju tillbaka från Göteborg sedan några timmar. Men det är för sent för en efteranmälan på Runner's store. Å andra sidan kan man anmäla sig ute på Sjöhistoriska imorgon kväll när loppet går. Men det är dyrt. Är det värt pengarna för en chans att sätta nytt PB på milen?
Jag tror inte det.
söndag 23 maj 2010
168
Självklart ville jag försöka slå min tid på Kungsholmen runt vid Göteborgsvarvet, men med väderprognoser som pekade på värme och sol kändes det osäkert. Jag hade ingen lust att följa instruktionerna och ställa mig i startfållan senast 30 minuter före start en dag när solen steker, så jag tog det lugnt och ställde mig längst bak när det bara var 10 minuter kvar. Jag valde trängseln framför värmen.
Det sägs att man ska ta det lugnt i början och istället spara krafterna till slutet. Jag har aldrig lagt upp mina lopp på det viset, men nu följde jag med i de andras tempo utan att sicksacka och lägga kraft på en massa accelerationer och inbromsningar. Första kilometertiderna blev därför 4:24, 4:23 och 4:27, vilket jag lite oroligt undrade hur jag skulle lyckas ta igen senare för att klara 4:13 i snitt och en sluttid på 1:29.
Trängseln var mycket påtaglig fram till Älvsborgsbron, sedan sporadisk fram till halvvägs men förekom även senare vid olika tillfällen. Ingenstans såg jag att långsammare löpare höll till höger, men det förekom en hel del exempel på märkliga beteenden jag aldrig upplevt vid något av alla de andra lopp jag sprungit. Kilometertiderna hamnade endast i undantagsfall i linje med måltiden: 4:13, 4:46, 4:31, 4:10, 4:21, 4:37, 4:27.
Med första milen på 44:19 började jag ställa in mig på en sluttid på 1:35. Kilometertiderna fortsatte i samma stil: 4:30, 4:36, 4:33. Efter 12 kilometer tänkte jag att nu skiter jag i det här och tar det lugnt resten av vägen. Vid 13 kilometer prickade jag 58 minuter, vilket i princip är en kilometer för lite för att det ska kännas intressant.
Men att ge upp var inget som föll mig in, och snart kom orken tillbaka. Nu gick kilometertiderna åt rätt håll: 4:43, 4:28 och 4:13. Med fem kilometer kvar började jag räkna på om jag trots allt åtminstone skulle kunna pressa fram min bästa tid på Göteborgsvarvet – under 1:31:53. Om bara solen kunde skymmas av lite moln så skulle jag nog kunna få upp farten igen...
Jag gillar verkligen inte Östra Hamngatan och Avenyn. Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt gjorde jag en kilometer på 5:23. Jag vet att vägen upp till Linnéplatsen och in i skogen kan kännas tung, men det gick ändå ganska bra: 4:42, 4:33, 4:43. Här såg jag de flesta av de tiotalet kollapsade löpare jag passerade under loppet. Min sambo och hennes väninna ropade uppmuntrande åt mig och jag gjorde mitt bästa från 20 kilometer för att spurta in under 1:35, men med 4:32 på de sista 1100 slutade jag på 1:35:15.
Jag kan inte påstå att jag är speciellt missnöjd. Jag mådde bra efteråt, och med resultatet från Kungsholmen runt i ryggen behöver jag inte fundera över hur formen ser ut. Det var ett fint genrep inför Stockholm Marathon.
Kvällen avslutades med ett besök på Heaven 23. Sällskapet bredvid oss hade också sprungit (det kändes det som att alla hade gjort) och en av dem jobbade på Asics, vilket gav upphov till en diskussion om skor och vad Asics har för planer för det kommande året. Trevliga människor och trevlig stämning. Det kanske är det bästa – stämningen på stan efter loppet med glada löpare överallt.
Idag har vi flyttat från Majorna till Bagargården (nära Kålltorp – treans spårvagn hela vägen). Efter kvällsmaten gick vi en guidad promenad till Skatås. 80 minuter senare var vi tillbaka, och den första träningsvärken började kännas i låren.
Det sägs att man ska ta det lugnt i början och istället spara krafterna till slutet. Jag har aldrig lagt upp mina lopp på det viset, men nu följde jag med i de andras tempo utan att sicksacka och lägga kraft på en massa accelerationer och inbromsningar. Första kilometertiderna blev därför 4:24, 4:23 och 4:27, vilket jag lite oroligt undrade hur jag skulle lyckas ta igen senare för att klara 4:13 i snitt och en sluttid på 1:29.
Trängseln var mycket påtaglig fram till Älvsborgsbron, sedan sporadisk fram till halvvägs men förekom även senare vid olika tillfällen. Ingenstans såg jag att långsammare löpare höll till höger, men det förekom en hel del exempel på märkliga beteenden jag aldrig upplevt vid något av alla de andra lopp jag sprungit. Kilometertiderna hamnade endast i undantagsfall i linje med måltiden: 4:13, 4:46, 4:31, 4:10, 4:21, 4:37, 4:27.
Med första milen på 44:19 började jag ställa in mig på en sluttid på 1:35. Kilometertiderna fortsatte i samma stil: 4:30, 4:36, 4:33. Efter 12 kilometer tänkte jag att nu skiter jag i det här och tar det lugnt resten av vägen. Vid 13 kilometer prickade jag 58 minuter, vilket i princip är en kilometer för lite för att det ska kännas intressant.
Men att ge upp var inget som föll mig in, och snart kom orken tillbaka. Nu gick kilometertiderna åt rätt håll: 4:43, 4:28 och 4:13. Med fem kilometer kvar började jag räkna på om jag trots allt åtminstone skulle kunna pressa fram min bästa tid på Göteborgsvarvet – under 1:31:53. Om bara solen kunde skymmas av lite moln så skulle jag nog kunna få upp farten igen...
Jag gillar verkligen inte Östra Hamngatan och Avenyn. Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt gjorde jag en kilometer på 5:23. Jag vet att vägen upp till Linnéplatsen och in i skogen kan kännas tung, men det gick ändå ganska bra: 4:42, 4:33, 4:43. Här såg jag de flesta av de tiotalet kollapsade löpare jag passerade under loppet. Min sambo och hennes väninna ropade uppmuntrande åt mig och jag gjorde mitt bästa från 20 kilometer för att spurta in under 1:35, men med 4:32 på de sista 1100 slutade jag på 1:35:15.
Jag kan inte påstå att jag är speciellt missnöjd. Jag mådde bra efteråt, och med resultatet från Kungsholmen runt i ryggen behöver jag inte fundera över hur formen ser ut. Det var ett fint genrep inför Stockholm Marathon.
Kvällen avslutades med ett besök på Heaven 23. Sällskapet bredvid oss hade också sprungit (det kändes det som att alla hade gjort) och en av dem jobbade på Asics, vilket gav upphov till en diskussion om skor och vad Asics har för planer för det kommande året. Trevliga människor och trevlig stämning. Det kanske är det bästa – stämningen på stan efter loppet med glada löpare överallt.
Olika sätt att återställa vätskebalansen.
Idag har vi flyttat från Majorna till Bagargården (nära Kålltorp – treans spårvagn hela vägen). Efter kvällsmaten gick vi en guidad promenad till Skatås. 80 minuter senare var vi tillbaka, och den första träningsvärken började kännas i låren.
Något att upptäcka vid framtida Göteborgsbesök. Spännande!
---
Uppdatering: Anledningen till den långsammare sjuttonde kilometern skulle kunna vara att 16 km-skylten placerats 100 meter för tidigt. Det betyder också att jag inte alls inlett en tempoökning precis innan utan snarare fortsatte att ligga ungefär på snittet.
lördag 22 maj 2010
169
Mitt resultat i Göteborgsvarvet syns i sidospalten. En redogörelse för loppet kommer tidigast imorgon, för nu ska jag och min kära flickvän ut och göra stan. Det är ju så fint väder...
fredag 21 maj 2010
170
Jag åkte i första klass med X2000 till Göteborg, men det räckte inte för att jag skulle känna mig bekväm. Jag irriterar mig alldeles för mycket på andra människors telefonvanor och märkliga val av ringsignaler (ofta inställd på alldeles för hög volym).
Det värsta var ändå illamåendet. Jag brukar klara X2000 bra bara genom att inte titta ut genom fönstret, men jag antar att jag satt vid ett alldeles för stort fönster. När ankomsttiden passerades (tåget blev 19 minuter försenat) mådde jag så illa att jag hela tiden svalde och då och då drabbades av svettningsattacker.
Efter startlappsutdelningen hoppades jag hitta något på sportmässan. Jag upplevde det som att jag handlade hej vilt, men insåg senare att jag i slutändan bara köpte ett par långa Adidas-tights för 300 och tre par bambustrumpor för 100 (finns för samma pris både hos Newline och hos Runner's store på mässan). Inga solglasögon.
I stort sett fri från illamåendet gick jag via startområdet till min vän Martin på drygt tio minuter. Jag är oerhört tacksam över att ha så nära till start och målgång imorgon! Jag lagade mig en mycket enkel lunch bestående av skruvpasta och köttbullar med ett av barnen som åskådare, men på kvällen visade Martin prov på fin matlagningskonst.
Nu ska jag vila lite. Sedan är det snart läggdags. Som avslutning bjuder jag på en helt missvisande men ändå sanningsenlig graf gjord i Excel på två minuter.
Suddig frukost i första klass. Mer förpackning än innehåll.
Det värsta var ändå illamåendet. Jag brukar klara X2000 bra bara genom att inte titta ut genom fönstret, men jag antar att jag satt vid ett alldeles för stort fönster. När ankomsttiden passerades (tåget blev 19 minuter försenat) mådde jag så illa att jag hela tiden svalde och då och då drabbades av svettningsattacker.
Efter startlappsutdelningen hoppades jag hitta något på sportmässan. Jag upplevde det som att jag handlade hej vilt, men insåg senare att jag i slutändan bara köpte ett par långa Adidas-tights för 300 och tre par bambustrumpor för 100 (finns för samma pris både hos Newline och hos Runner's store på mässan). Inga solglasögon.
I stort sett fri från illamåendet gick jag via startområdet till min vän Martin på drygt tio minuter. Jag är oerhört tacksam över att ha så nära till start och målgång imorgon! Jag lagade mig en mycket enkel lunch bestående av skruvpasta och köttbullar med ett av barnen som åskådare, men på kvällen visade Martin prov på fin matlagningskonst.
Eat this!
Nu ska jag vila lite. Sedan är det snart läggdags. Som avslutning bjuder jag på en helt missvisande men ändå sanningsenlig graf gjord i Excel på två minuter.
torsdag 20 maj 2010
171
Efter att ha använt en del av morgonen och förmiddagen till att springa till och från toaletten bestämde jag mig för en kortare mitt-på-dagen-runda likt torsdagen innan Kungsholmen runt, vilket innebär tre varv med fartökning (lunchpass skulle antyda att jag hade en normal anställning som normala människor). Passet blev också kostymrep för den vita '08-kepsen som följer med västerut i händelse av solsken.
Istället för att som sist inleda lugnt och spurta mot slutet gick jag ut i normaltempo, ökade försiktigt och försökte fördela sista varvets fartökning jämnt över varvet för att undvika en ansträngande spurt. Varvtiderna blev 6:56 - 6:36 - 6:12, men jag vet fortfarande inte hur lång den rödmarkerade rundan på gränsen mellan Gubbängen och Tallkrogen egentligen är. Jag fortsätter att räkna den som 1400 meter.
Istället för att som sist inleda lugnt och spurta mot slutet gick jag ut i normaltempo, ökade försiktigt och försökte fördela sista varvets fartökning jämnt över varvet för att undvika en ansträngande spurt. Varvtiderna blev 6:56 - 6:36 - 6:12, men jag vet fortfarande inte hur lång den rödmarkerade rundan på gränsen mellan Gubbängen och Tallkrogen egentligen är. Jag fortsätter att räkna den som 1400 meter.
onsdag 19 maj 2010
172
Jag skulle inte säga att jag är i mitt livs form, men jag är snabb och skadefri och har alla förutsättningar att prestera bra vid kommande lopp.
På lördag ska jag springa Göteborgsvarvet. Jag har köpt tågbiljetter, fixat boende hos vänner och till och med köpt nya skor.
Så, vad kan gå fel?
Nu kryper de hypokondriska dragen fram. Möjligen har jag ätit något olämpligt, kanske har jag trots allt lite ont på några olika ställen, och är det inte en annalkande förkylning som börjat göra sig påmind under dagen?
Alltihop är väl bara trams, som vanligt. Nervositet på sin höjd. Det kommer att gå bra det här.
På lördag ska jag springa Göteborgsvarvet. Jag har köpt tågbiljetter, fixat boende hos vänner och till och med köpt nya skor.
Så, vad kan gå fel?
Nu kryper de hypokondriska dragen fram. Möjligen har jag ätit något olämpligt, kanske har jag trots allt lite ont på några olika ställen, och är det inte en annalkande förkylning som börjat göra sig påmind under dagen?
Alltihop är väl bara trams, som vanligt. Nervositet på sin höjd. Det kommer att gå bra det här.
tisdag 18 maj 2010
173
Att jag åkte till Ursvik en timme senare än jag först hade tänkt mig gjorde inte så mycket med tanke på temperaturen. Jag hade gärna startat ytterligare ett par timmar senare med solen på väg ned, men sista start i Xtremes deltävlingar är 18:30 (jag startade 18:15).
Det kändes segt redan från start, och därför blev jag överraskad när jag nu ikväll upptäckte att jag faktiskt inledde snabbare än sist. Det var först efter halva sträckan – från åttonde kilometern och framåt – som det gick märkbart långsammare. Efter 9 kilometer tänkte jag att det får ta 75 minuter idag, men lite senare återvände krafterna och jag började ladda för att spurta in under 73.
Tyvärr höll jag blicken lite för lågt på slutet och råkade följa det nyutlagda barkfliset på den röda slingan. Jag hann springa alldeles för långt nerför en backe innan jag insåg mitt misstag och vände tillbaka. Eftersom jag inte längre kände för att spurta fick jag en sluttid några sekunder över 75 minuter. Jag får se det som ett straff jag förtjänade.
Det kändes segt redan från start, och därför blev jag överraskad när jag nu ikväll upptäckte att jag faktiskt inledde snabbare än sist. Det var först efter halva sträckan – från åttonde kilometern och framåt – som det gick märkbart långsammare. Efter 9 kilometer tänkte jag att det får ta 75 minuter idag, men lite senare återvände krafterna och jag började ladda för att spurta in under 73.
Tyvärr höll jag blicken lite för lågt på slutet och råkade följa det nyutlagda barkfliset på den röda slingan. Jag hann springa alldeles för långt nerför en backe innan jag insåg mitt misstag och vände tillbaka. Eftersom jag inte längre kände för att spurta fick jag en sluttid några sekunder över 75 minuter. Jag får se det som ett straff jag förtjänade.
måndag 17 maj 2010
174
Man blir en bättre löpare med åren sägs det. Men minnet blir bara sämre. Om jag ska komma ihåg fler än tre saker – till exempel när jag går och handlar – är det bäst att jag skriver upp dem. Jag har mer än en gång sprungit lopp utan klocka av den enkla anledningen att jag glömt att ta med den till start.
På fredag åker jag till Göteborg. Jag åker tidigt och har planer för torsdagskvällen, så den här gången kommer jag för ovanlighets skull att packa min resväska mer än 12 timmar före avfärd. För att jag inte ska glömma något tar jag hjälp av en checklista. Jo, jag har faktiskt en checklista för just lopp. Den är kanske inte komplett, men jag jobbar på den. Samt en checklista för en kortare resa (som skiljer sig från checklistan för en längre resa). Jag ska göra checklistor för allting.
Vad var det nu jag skulle skriva upp på min checklista?
På fredag åker jag till Göteborg. Jag åker tidigt och har planer för torsdagskvällen, så den här gången kommer jag för ovanlighets skull att packa min resväska mer än 12 timmar före avfärd. För att jag inte ska glömma något tar jag hjälp av en checklista. Jo, jag har faktiskt en checklista för just lopp. Den är kanske inte komplett, men jag jobbar på den. Samt en checklista för en kortare resa (som skiljer sig från checklistan för en längre resa). Jag ska göra checklistor för allting.
Vad var det nu jag skulle skriva upp på min checklista?
söndag 16 maj 2010
175
Tanken var att vi skulle starta tidigt. Åka med tunnelbana, pendeltåg och buss för att ta oss till Tyresta by. Sedan springa etapp 3 och etapp 2 av Sörmlandsleden (i den ordningen) på totalt 18 kilometer och därefter åka hem med buss från Älta.
Men eftersom jag inte svarade i telefon på morgonen trodde min löparkamrat att jag inte hade hunnit hämta mig från gårdagens öl-, vin- och whiskyintag. Resplanerna föll därmed och vi tvingades tänka om. Den enklare lösningen blev att ses i Björkhagen och springa etapp 1, först åt ena hållet och sedan det andra likt jag sprang i onsdags. Det var inte ett dåligt beslut.
Jag hade rycksäck igen för att ha plats för överdragskläder, den smurfdricka jag fick i lördags och lite jordnötter. Jag tog av mig jackan redan vid Björkhagens golfklubb och långbyxorna när vi nått fram till etappslutet efter drygt 49 minuters löpning. Jag skulle säga att det var perfekt väder att springa i.
Sörmlandsledens första etapp är ungefär lika krävande på båda hållen, men det tog någon minut längre att springa tillbaka. Efter återkomsten till Björkhagen cyklade ena halvan av sällskapet hem, men undertecknad önskade lite fler kilometer och minuter för att kunna kalla arrangemanget för långpass. Nackareservatets löpslingor har ju fått en fin upprustning – och idag råkade till och med vara årsdagen av invigningen.
Efter en liten paus valde jag att springa två varv på den rödmarkerade Björkhagsslingan som enligt kartan skulle vara 2800 meter. Det fanns tydliga markeringar var hundrade meter, och jag höll ungefär femminuterstempo (första varvet på 15:09, andra på 14:39). Men verkligheten såg inte riktigt ut som på kartan och markeringen för 2800 meter satt en bra bit innan start/målstolparna. Mystiskt. Någon som vet vad som gäller?
---
Uppdatering 2010-07-03:
Björkhagsslingan uppges vara 3050 meter. Totala sträckan för dagen blev alltså 22,1 kilometer.
Men eftersom jag inte svarade i telefon på morgonen trodde min löparkamrat att jag inte hade hunnit hämta mig från gårdagens öl-, vin- och whiskyintag. Resplanerna föll därmed och vi tvingades tänka om. Den enklare lösningen blev att ses i Björkhagen och springa etapp 1, först åt ena hållet och sedan det andra likt jag sprang i onsdags. Det var inte ett dåligt beslut.
Jag hade rycksäck igen för att ha plats för överdragskläder, den smurfdricka jag fick i lördags och lite jordnötter. Jag tog av mig jackan redan vid Björkhagens golfklubb och långbyxorna när vi nått fram till etappslutet efter drygt 49 minuters löpning. Jag skulle säga att det var perfekt väder att springa i.
Lika lång väg tillbaka.
Sörmlandsledens första etapp är ungefär lika krävande på båda hållen, men det tog någon minut längre att springa tillbaka. Efter återkomsten till Björkhagen cyklade ena halvan av sällskapet hem, men undertecknad önskade lite fler kilometer och minuter för att kunna kalla arrangemanget för långpass. Nackareservatets löpslingor har ju fått en fin upprustning – och idag råkade till och med vara årsdagen av invigningen.
Efter en liten paus valde jag att springa två varv på den rödmarkerade Björkhagsslingan som enligt kartan skulle vara 2800 meter. Det fanns tydliga markeringar var hundrade meter, och jag höll ungefär femminuterstempo (första varvet på 15:09, andra på 14:39). Men verkligheten såg inte riktigt ut som på kartan och markeringen för 2800 meter satt en bra bit innan start/målstolparna. Mystiskt. Någon som vet vad som gäller?
---
Uppdatering 2010-07-03:
Björkhagsslingan uppges vara 3050 meter. Totala sträckan för dagen blev alltså 22,1 kilometer.
lördag 15 maj 2010
176
Jag har tidigare skrivit om några löparbloggar jag följer. Här är några till som kan vara roliga – inte minst de närmaste tre veckorna.
100 dagar till maraton
Likt mig räknar Maria André ner till ett kommande lopp, fast i hennes fall leder siffrorna till Stockholm Marathon. Bloggen ligger egentligen under tidningen Chef (från mitt fackförbund Ledarna), men jag läser den på blogspot-adressen för att det blir snyggare så. Jag missar därmed de flesta kommentarerna, men skit samma. Idag är det 21 dagar kvar till Stockholm Marathon.
Maraton på 50 dagar-bloggen
Jonas Leijonhufvud räknar också ned till sin premiär i Stockholm Marathon. Det här är en fortsättning på Kom i form-bloggen på DN.se (som jag dock inte har läst tidigare), vilket innebär att det blir en kamp mellan DN och SvD om vilken maratonbloggare som är bäst. Kampen gäller givetvis rapporteringen, för vem som kommer att ha bäst sluttid råder det inga tvivel om.
Into the wild
Fredrika (som också skriver Ultraschmultra) och Maria har fokus på terränglöpning och längre distanser, men i övrigt är det som vilken löparblogg som helst – pryltester, rapporter från lopp och diverse tankar om löpning och annan träning. Egentligen är det ju långa sträckor i terräng jag helst vill springa, och här finns det mycket kunskap och inspiration att hämta.
4:30-fart genom tillvaron
Staffan kan skriva om sin seriösa träning på ett sätt som inte tråkar ut mig (vilket annars gäller för flera bloggar). Jag har följt hans välskrivna blogg ett tag, och på Kungsholmen runt för en vecka sedan följde jag honom bokstavligen till ett nytt personbästa på halvmaran. Vi kommer helt säkert att ses på en hel del lopp framöver – förutsatt att jag i fortsättningen klarar att hålla jämna steg med honom...
Mot världseliten
Det finns mål, och så finns det mål. Jag själv har en önskan att bli uthålligare och en aning snabbare så att jag kan göra en hyfsad insats i NYC Marathon i höst. Stefan Zouagui är av ett annat virke. Han vill tillhöra världseliten i maratonlöpning. Om sin hårda träning för att nå en maratontid på neråt 2:10 bloggar han på Runner's World.
Kanske är det någon av dessa som biter sig fast och stannar kvar, men ni får gärna kommentera och tipsa om annan läsning!
100 dagar till maraton
Likt mig räknar Maria André ner till ett kommande lopp, fast i hennes fall leder siffrorna till Stockholm Marathon. Bloggen ligger egentligen under tidningen Chef (från mitt fackförbund Ledarna), men jag läser den på blogspot-adressen för att det blir snyggare så. Jag missar därmed de flesta kommentarerna, men skit samma. Idag är det 21 dagar kvar till Stockholm Marathon.
Maraton på 50 dagar-bloggen
Jonas Leijonhufvud räknar också ned till sin premiär i Stockholm Marathon. Det här är en fortsättning på Kom i form-bloggen på DN.se (som jag dock inte har läst tidigare), vilket innebär att det blir en kamp mellan DN och SvD om vilken maratonbloggare som är bäst. Kampen gäller givetvis rapporteringen, för vem som kommer att ha bäst sluttid råder det inga tvivel om.
Into the wild
Fredrika (som också skriver Ultraschmultra) och Maria har fokus på terränglöpning och längre distanser, men i övrigt är det som vilken löparblogg som helst – pryltester, rapporter från lopp och diverse tankar om löpning och annan träning. Egentligen är det ju långa sträckor i terräng jag helst vill springa, och här finns det mycket kunskap och inspiration att hämta.
4:30-fart genom tillvaron
Staffan kan skriva om sin seriösa träning på ett sätt som inte tråkar ut mig (vilket annars gäller för flera bloggar). Jag har följt hans välskrivna blogg ett tag, och på Kungsholmen runt för en vecka sedan följde jag honom bokstavligen till ett nytt personbästa på halvmaran. Vi kommer helt säkert att ses på en hel del lopp framöver – förutsatt att jag i fortsättningen klarar att hålla jämna steg med honom...
Mot världseliten
Det finns mål, och så finns det mål. Jag själv har en önskan att bli uthålligare och en aning snabbare så att jag kan göra en hyfsad insats i NYC Marathon i höst. Stefan Zouagui är av ett annat virke. Han vill tillhöra världseliten i maratonlöpning. Om sin hårda träning för att nå en maratontid på neråt 2:10 bloggar han på Runner's World.
Kanske är det någon av dessa som biter sig fast och stannar kvar, men ni får gärna kommentera och tipsa om annan läsning!
fredag 14 maj 2010
177
På inspirationskvällen i onsdags gav Runner's store upp till 20 procent rabatt på sortimentet. Eftersom det var gott om köpsugna löpare på plats bad jag snällt att få återkomma dagtid påföljande vardag (vilket visade sig bli idag och inte precis ett tillfälle när det var folktomt i butiken, men jag fick trots det mycket god service).
Jag är i stort behov av nya skor och tänkte använda erbjudandet för åtminstone ett par. Förutom det vanliga stabila paret är jag nyfiken på både lättare skor och mer terrängvänliga sådana (samt solglasögon, långa tights, en liten ryggsäck - listan kan göras lång).
Proceduren började med att jag fick springa med en neutral sko för att se hur fel det såg ut och därefter enbart skor anpassade för överpronering. Den första uppenbarelsen var att skor i storlek 8 eller 8,5 inte funkar. Mina senaste skor har varit i de storlekarna, men nu tycks det vara 9 som gäller oavsett modell (vilket översätts till 42,5 på den europeiska storleksskalan).
Jag håller inte fast vid något speciellt märke utan har tidigare sprungit i Adidas, Asics, Nike och Brooks. Jag väljer efter hur skorna känns och hur min överpronering ser ut på videon från löpbandet. Att köra på samma modell som jag haft tidigare brukar inte funka när det gäller den senare punkten. Jag provade och provsprang därför flera olika skor, och till slut fanns det egentligen bara ett alternativ och det var Asics GT-2150.
Nu var jag ju nyfiken på att testa ett par lättare skor också. Urvalet blev mindre, men jag fastnade snabbt för en annan Asics-sko, nämligen DS Trainer. Nu var jag tvungen att bestämma om jag skulle gå hem med ett par skor eller två. Jag behöver verkligen de stabila skorna för årets två maratonlopp, men kan det inte vara roligt med ett lätt andra par för korta kvalitetspass och en eller annan snabb asfaltsmil?
Efter en stunds funderingar med en sko av varje modell på mina fötter valde jag bort det lättare paret. Med 46 grams skillnad känns det för tillfället inte som annat än fåfänga att köpa dem, så den här gången blev det ett ekonomiskt beslut. Mina nya skor är alltså ett par Asics GT-2150, ordinarie pris 1600 kr som blev 1280 kr med rabatten avdragen.
Nu ikväll, med regnet hängande i luften, tog jag ut nyförvärvet på 8 kilometer snabbdistans. Först kändes det som att jag hade stora monster på fötterna, men det gjorde inte ont någonstans. Första fyra gick på 15:45. Skorna kändes väldigt varma. Jag tyckte tempot var tufft och sprang därför lugnare på andra halvan, men ändå snabbare än mitt normaltempo och med en spurt på slutet. De nya skorna klarade sig utan anmärkning, och 32:25 är – som en liten bonus – min bästa tid på Hälsans stig i Hökarängen.
Jag är i stort behov av nya skor och tänkte använda erbjudandet för åtminstone ett par. Förutom det vanliga stabila paret är jag nyfiken på både lättare skor och mer terrängvänliga sådana (samt solglasögon, långa tights, en liten ryggsäck - listan kan göras lång).
Proceduren började med att jag fick springa med en neutral sko för att se hur fel det såg ut och därefter enbart skor anpassade för överpronering. Den första uppenbarelsen var att skor i storlek 8 eller 8,5 inte funkar. Mina senaste skor har varit i de storlekarna, men nu tycks det vara 9 som gäller oavsett modell (vilket översätts till 42,5 på den europeiska storleksskalan).
Hade jag inte varit en idiot så hade jag sett till att kunna visa en video
från löpbandet, men här är åtminstone några av de skor jag provade.
Jag håller inte fast vid något speciellt märke utan har tidigare sprungit i Adidas, Asics, Nike och Brooks. Jag väljer efter hur skorna känns och hur min överpronering ser ut på videon från löpbandet. Att köra på samma modell som jag haft tidigare brukar inte funka när det gäller den senare punkten. Jag provade och provsprang därför flera olika skor, och till slut fanns det egentligen bara ett alternativ och det var Asics GT-2150.
Nu var jag ju nyfiken på att testa ett par lättare skor också. Urvalet blev mindre, men jag fastnade snabbt för en annan Asics-sko, nämligen DS Trainer. Nu var jag tvungen att bestämma om jag skulle gå hem med ett par skor eller två. Jag behöver verkligen de stabila skorna för årets två maratonlopp, men kan det inte vara roligt med ett lätt andra par för korta kvalitetspass och en eller annan snabb asfaltsmil?
Butikens våg visade 292 g för DS Trainer och 338 g för GT-2150.
Efter en stunds funderingar med en sko av varje modell på mina fötter valde jag bort det lättare paret. Med 46 grams skillnad känns det för tillfället inte som annat än fåfänga att köpa dem, så den här gången blev det ett ekonomiskt beslut. Mina nya skor är alltså ett par Asics GT-2150, ordinarie pris 1600 kr som blev 1280 kr med rabatten avdragen.
Nu ikväll, med regnet hängande i luften, tog jag ut nyförvärvet på 8 kilometer snabbdistans. Först kändes det som att jag hade stora monster på fötterna, men det gjorde inte ont någonstans. Första fyra gick på 15:45. Skorna kändes väldigt varma. Jag tyckte tempot var tufft och sprang därför lugnare på andra halvan, men ändå snabbare än mitt normaltempo och med en spurt på slutet. De nya skorna klarade sig utan anmärkning, och 32:25 är – som en liten bonus – min bästa tid på Hälsans stig i Hökarängen.
torsdag 13 maj 2010
178
Igår var jag på inspirationskväll inför Stockholm Marathon på Runner's store. Bakom arrangemanget stod Petra (Maratonbloggen på SvD) och Kenth (Snabba fötter). De lockade med besök av Ingrid Lindgren Andrén (som sprang sin första mara en månad innan hon fyllde 50), Ingmarie Nilsson (som vann Stockholm Marathon 1995) och Anna von Schenck (som tvingas avstå Stockholm Marathon för att hon ska springa i EM i sommar). Dessutom skulle det bjudas på Maxim, som är den sportdryck som ska användas på Stockholm Marathon.
Egentligen riktade sig arrangemanget främst till löpare som planerar sin första mara, men jag fick tillåtelse att närvara ändå.
Så – blev jag inspirerad? Ja, det var roligt att höra om hur olika personer först fastnat för löpning och sedan lockats att springa maraton. Mest intryck tog jag av Anna von Schenck som bland annat berättade att hon kapade 30 minuter på sin maratontid genom att börja kvalitetsträna. När någon som springer för skojs skull visar sig platsa i eliten funderar jag på vad resultatet skulle bli om jag själv tränade bättre.
Vi får se om jag ger mig ut på ett stegringspass ikväll eller om jag bara åker in till Söder för att se och höra en kompis spela i ett band samtidigt som jag sänker en öl eller två.
---
Uppdatering: Mer om arrangemanget finns att läsa hos bland andra Petra (där jag också syns på bild) och Kenth (som var snabbare med att skriva ungefär samma sak som jag). Klicka sedan vidare från kommentarerna där för att hitta fler infallsvinklar från de som var på inspirationskvällen!
Egentligen riktade sig arrangemanget främst till löpare som planerar sin första mara, men jag fick tillåtelse att närvara ändå.
Så – blev jag inspirerad? Ja, det var roligt att höra om hur olika personer först fastnat för löpning och sedan lockats att springa maraton. Mest intryck tog jag av Anna von Schenck som bland annat berättade att hon kapade 30 minuter på sin maratontid genom att börja kvalitetsträna. När någon som springer för skojs skull visar sig platsa i eliten funderar jag på vad resultatet skulle bli om jag själv tränade bättre.
Vi får se om jag ger mig ut på ett stegringspass ikväll eller om jag bara åker in till Söder för att se och höra en kompis spela i ett band samtidigt som jag sänker en öl eller två.
---
Uppdatering: Mer om arrangemanget finns att läsa hos bland andra Petra (där jag också syns på bild) och Kenth (som var snabbare med att skriva ungefär samma sak som jag). Klicka sedan vidare från kommentarerna där för att hitta fler infallsvinklar från de som var på inspirationskvällen!
onsdag 12 maj 2010
179
Lite senare än önskvärt satt jag på bussen mot Älta. Klockan var nästan 15 när jag var framme vid Sörmlandsleden, drack ett par klunkar vatten och packade ner överdragskläderna i ryggsäcken.
Om man har ont om tid är det säkrast att springa etapp 1 från det här hållet. Annars finns alltid risken att man fortsätter på nästa etapp...
Det här är den del av Sörmlandsleden jag känner bäst. Tillräckligt väl för att inte springa fel där det är lite lurigt, men inte så väl att jag blir uttråkad. Det är ganska tuff löpning i ungefär sex av åtta kilometer, men det är värt varenda steg. Även en varm och solig dag skyddas man av träden mest hela tiden, och de sjöar man passerar är vackra inslag i löpningen och utmärkta badplatser på sommaren.
När man passerat Björkhagens golfklubb (trevligt ställe att fika på) är det grusväg för hela slanten till Sörmlandsledens startpunkt i Björkhagen. Enligt min mening i tjåligaste laget, men från ”rätt” håll blir det ju att gradvis lämna civilisationen bakom sig.
Idag sprang jag ända fram till tunnelbanan, för av någon anledning är Sörmlandsledens startskylt borta. En vandringsled på hundra mil, men ingen information vid startpunkten. Jag stannade klockan på 49 minuter och 50 sekunder.
Om man har ont om tid är det säkrast att springa etapp 1 från det här hållet. Annars finns alltid risken att man fortsätter på nästa etapp...
Det här är den del av Sörmlandsleden jag känner bäst. Tillräckligt väl för att inte springa fel där det är lite lurigt, men inte så väl att jag blir uttråkad. Det är ganska tuff löpning i ungefär sex av åtta kilometer, men det är värt varenda steg. Även en varm och solig dag skyddas man av träden mest hela tiden, och de sjöar man passerar är vackra inslag i löpningen och utmärkta badplatser på sommaren.
När man passerat Björkhagens golfklubb (trevligt ställe att fika på) är det grusväg för hela slanten till Sörmlandsledens startpunkt i Björkhagen. Enligt min mening i tjåligaste laget, men från ”rätt” håll blir det ju att gradvis lämna civilisationen bakom sig.
Idag sprang jag ända fram till tunnelbanan, för av någon anledning är Sörmlandsledens startskylt borta. En vandringsled på hundra mil, men ingen information vid startpunkten. Jag stannade klockan på 49 minuter och 50 sekunder.
tisdag 11 maj 2010
180
Jag letade upp mig själv i den lågupplösta videon på Kungsholmen runts hemsida. Man kan se min målgång när räknaren går från 45:15 till 45:16. Möjligen det enda bildbeviset på min medverkan, mindre tydlig än Zapruder-filmen.
Det har inte blivit något sprunget sedan loppet i lördags. Visst har jag lust, men samtidigt känns det som att kroppen gärna får vila lite. Istället har jag ätit gott varje dag, och det har blivit lite vin eller öl till maten varje kväll.
Det har inte blivit något sprunget sedan loppet i lördags. Visst har jag lust, men samtidigt känns det som att kroppen gärna får vila lite. Istället har jag ätit gott varje dag, och det har blivit lite vin eller öl till maten varje kväll.
Vid en längre hundpromenad idag gick jag via Skogskyrkogården bort till Nackareservatens kant mot Kärrtorp och Björkhagen. Jag hade gärna bott lite närmare. Som det är nu får det bli en buss- eller tunnelbanetur till en lämplig ingångspunkt på Sörmlandsleden. Snart.
måndag 10 maj 2010
181
Jag blev helt överrumplad av att jag i lördags på Kungsholmen runt uppnådde ett av mina mål, nämligen att springa en halvmara på under 90 minuter. Det återstår förstås att se om jag kan upprepa prestationen på Göteborgsvarvet.
Nu ställdes jag inför ett lyxproblem. Vad ska mitt nya mål på halvmaran vara? 1:23 är uteslutet innan jag klarat sub40 på milen. 1:24:24 känns också avlägset, men om jag tänker mig 4:10-fart i drygt 21 kilometer så går jag under 1:28. Det känns rimligt.
Mitt fokus borde kanske ligga på Stockholm Marathon istället. Den närmast totala avsaknaden av långpass i min träning ger inga goda förutsättningar för maratonlöpning, men just nu tycker jag ändå att det bara ska bli roligt. Famous last words.
Nu ställdes jag inför ett lyxproblem. Vad ska mitt nya mål på halvmaran vara? 1:23 är uteslutet innan jag klarat sub40 på milen. 1:24:24 känns också avlägset, men om jag tänker mig 4:10-fart i drygt 21 kilometer så går jag under 1:28. Det känns rimligt.
Mitt fokus borde kanske ligga på Stockholm Marathon istället. Den närmast totala avsaknaden av långpass i min träning ger inga goda förutsättningar för maratonlöpning, men just nu tycker jag ändå att det bara ska bli roligt. Famous last words.
söndag 9 maj 2010
182
Efter en lugnt veckoslut ute på vischan kommer här några samlade intryck av gårdagens halvmara Kungsholmen runt.
Det var en stressig morgon. Men man ska inte underskatta betydelsen av att hamna på rätt sida av att vara sent ute. Nu klaffade allt – tunnelbana, ombyte, startfålla – utan att någon väntan kändes lång. Jag valde shorts och kortärmat, keps men inga vantar. De flesta omkring mig tycktes ha dubbla lager på överkroppen, så det är klart att jag funderade över temperaturen, men efter fyra kilometer var jag varm.
Starten blev försenad eftersom mc-polisen inte blev framsläppt. Första kilometern var riktigt trång, men trots det gick den på 4:17. Det var några sekunder snabbare än jag hade trott, men jag tackade och tog emot. Kilometertiderna fortsatte sedan att vara några sekunder lägre, samtidigt som jag inte kände det som att jag tryckte på. Det kändes lätt och ledigt, och trängseln var också borta.
Jag hade sett Staffan en bit bakom mig i startfållan, men nu var han plötsligt snett framför mig. Vi bytte några ord om tempot (ungefär 20 sekunder snabbare än hans vanliga fart genom tillvaron) och hur det kändes, sedan önskade vi varandra lycka till. Eftersom Staffan med all säkerhet skulle klara sub90 ville jag gärna ha honom inom synhåll, och jag såg honom länge även om avståndet hela tiden ökade.
Jag tyckte aldrig att löpningen blev särskilt ansträngande. Efter halva loppet drack jag en mugg med sportdryck eftersom jag var rädd att krafterna snart skulle tryta, men ett litet magknip gjorde att jag valde bort det resten av loppet. Efter 14 kilometer började jag på allvar räkna på sluttiden, för varje kilometer med allt större optimism eftersom tempot aldrig sjönk. Mot slutet trodde jag på 1:27 – så mycket som fem minuter under mitt personbästa – men det var innan jag visste hur långt det var från 20 kilometer in till mål...
Arrangerande Studenterna kan få ett par punkter att tänka på till kommande arrangemang. Om kilometermarkeringarna säkert ska synas bör de sitta högre upp än två meter. Om det alls ska vara någon poäng med att ha kilometermarkeringar så bör de sitta på rätt ställe. Om banan verkligen är kontrollmätt så ska väl inte det vara så svårt? Jag tycker inte att arrangörens förklaring duger. Det är inte kul att precis inför målgång upptäcka att man har några hundra meter extra att springa.
Jag själv bör förstås fundera över vad det innebär att jag springer för att hinna med tunnelbanan hem en halvtimme efter målgång. Kunde jag inte ha gett lite mer i slutspurten av loppet? Jag är i vilket fall mycket nöjd med mitt resultat. 1:29:11 – halvmaran under 90 minuter! Kan jag fortfarande göra det om tre år så kan jag springa NYC Marathon när jag vill. Vad ska bli mitt nästa mål på distansen? 1:23? Är det möjligt?
Det var en stressig morgon. Men man ska inte underskatta betydelsen av att hamna på rätt sida av att vara sent ute. Nu klaffade allt – tunnelbana, ombyte, startfålla – utan att någon väntan kändes lång. Jag valde shorts och kortärmat, keps men inga vantar. De flesta omkring mig tycktes ha dubbla lager på överkroppen, så det är klart att jag funderade över temperaturen, men efter fyra kilometer var jag varm.
Starten blev försenad eftersom mc-polisen inte blev framsläppt. Första kilometern var riktigt trång, men trots det gick den på 4:17. Det var några sekunder snabbare än jag hade trott, men jag tackade och tog emot. Kilometertiderna fortsatte sedan att vara några sekunder lägre, samtidigt som jag inte kände det som att jag tryckte på. Det kändes lätt och ledigt, och trängseln var också borta.
Jag hade sett Staffan en bit bakom mig i startfållan, men nu var han plötsligt snett framför mig. Vi bytte några ord om tempot (ungefär 20 sekunder snabbare än hans vanliga fart genom tillvaron) och hur det kändes, sedan önskade vi varandra lycka till. Eftersom Staffan med all säkerhet skulle klara sub90 ville jag gärna ha honom inom synhåll, och jag såg honom länge även om avståndet hela tiden ökade.
Jag tyckte aldrig att löpningen blev särskilt ansträngande. Efter halva loppet drack jag en mugg med sportdryck eftersom jag var rädd att krafterna snart skulle tryta, men ett litet magknip gjorde att jag valde bort det resten av loppet. Efter 14 kilometer började jag på allvar räkna på sluttiden, för varje kilometer med allt större optimism eftersom tempot aldrig sjönk. Mot slutet trodde jag på 1:27 – så mycket som fem minuter under mitt personbästa – men det var innan jag visste hur långt det var från 20 kilometer in till mål...
Arrangerande Studenterna kan få ett par punkter att tänka på till kommande arrangemang. Om kilometermarkeringarna säkert ska synas bör de sitta högre upp än två meter. Om det alls ska vara någon poäng med att ha kilometermarkeringar så bör de sitta på rätt ställe. Om banan verkligen är kontrollmätt så ska väl inte det vara så svårt? Jag tycker inte att arrangörens förklaring duger. Det är inte kul att precis inför målgång upptäcka att man har några hundra meter extra att springa.
Jag själv bör förstås fundera över vad det innebär att jag springer för att hinna med tunnelbanan hem en halvtimme efter målgång. Kunde jag inte ha gett lite mer i slutspurten av loppet? Jag är i vilket fall mycket nöjd med mitt resultat. 1:29:11 – halvmaran under 90 minuter! Kan jag fortfarande göra det om tre år så kan jag springa NYC Marathon när jag vill. Vad ska bli mitt nästa mål på distansen? 1:23? Är det möjligt?
lördag 8 maj 2010
183
Jag är hos vänner på landet, har ätit gott och ska snart kliva ned i badtunnan. Jag tänker inte skriva detaljerat om Kungsholmen runt idag, utan väljer istället att förstöra spänningen genom att helt enkelt länka till resultatet.
fredag 7 maj 2010
184
Jag känner mig inte så bra idag och därför ska jag fatta mig kort.
Startbeviset till Stockholm Marathon lyser med sin frånvaro. Det är väl inget problem, men det hade varit roligt att få det eftersom alla andra tycks ha fått det den här veckan.
Startbeviset till Göteborgsvarvet har jag i vilket fall fått, och det ser ut som att boendet i Göteborg löser sig också. En sten mindre att bära på.
Jag hämtade startlappen till Kungsholmen runt idag, och jag har för avsikt att springa halvmaran imorgon trots att förutsättningarna inte är de bästa.
Ett halvår kvar till New York City Marathon idag. Muntert.
Startbeviset till Stockholm Marathon lyser med sin frånvaro. Det är väl inget problem, men det hade varit roligt att få det eftersom alla andra tycks ha fått det den här veckan.
Startbeviset till Göteborgsvarvet har jag i vilket fall fått, och det ser ut som att boendet i Göteborg löser sig också. En sten mindre att bära på.
Jag hämtade startlappen till Kungsholmen runt idag, och jag har för avsikt att springa halvmaran imorgon trots att förutsättningarna inte är de bästa.
Ett halvår kvar till New York City Marathon idag. Muntert.
torsdag 6 maj 2010
185
Större delen av dagen har jag mest suttit och varit deprimerad över hur mina benhinnor känns. Känslan kommer och går. Det gör mig orolig – inte bara för hur det ska gå när jag springer Kungsholmen runt på lördag, utan för hur det skulle kunna bli ett långvarigt problem.
Varannandagsmönstret sa löpning idag, och jag hade åtminstone tänkt testa de nya strumporna i de gamla skorna i några kilometer för att inte få några obehagliga överraskningar på lördag. Men jag drog mig för att ta mig ut, rädd att det skulle göra ont och kanske bli värre. Är det kanske bäst att bara vila trots allt?
Lite efter klockan åtta på kvällen klädde jag om och gick bort till den lilla rödmarkerade slingan på gränsen mellan Gubbängen och Tallkrogen. Det är en väldigt varierad runda för att vara så kort – både kuperad terräng och flack asfaltväg på vad jag skulle gissa är knappt 1500 meter.
Varje steg var till en början försiktigt. Jag kände efter hela tiden. Jag kände mig också som en nybörjare, ungefär som när jag sprang för 15 år sedan, på den tiden det var en bedrift att springa mer än 5 kilometer.
Efter ett knappt varv tyckte jag att det lossnade lite, så jag bestämde mig för ett andra varv i högre tempo med option på ett tredje. Kanske skulle jag kunna göra något kul av passet trots allt. Eftersom det fungerade under det andra varvet så tryckte jag på rejält under det tredje. Varvtiderna blev 7:10 - 6:48 - 6:10. Är det progressiv löpning det kallas?
Varannandagsmönstret sa löpning idag, och jag hade åtminstone tänkt testa de nya strumporna i de gamla skorna i några kilometer för att inte få några obehagliga överraskningar på lördag. Men jag drog mig för att ta mig ut, rädd att det skulle göra ont och kanske bli värre. Är det kanske bäst att bara vila trots allt?
Lite efter klockan åtta på kvällen klädde jag om och gick bort till den lilla rödmarkerade slingan på gränsen mellan Gubbängen och Tallkrogen. Det är en väldigt varierad runda för att vara så kort – både kuperad terräng och flack asfaltväg på vad jag skulle gissa är knappt 1500 meter.
Varje steg var till en början försiktigt. Jag kände efter hela tiden. Jag kände mig också som en nybörjare, ungefär som när jag sprang för 15 år sedan, på den tiden det var en bedrift att springa mer än 5 kilometer.
Efter ett knappt varv tyckte jag att det lossnade lite, så jag bestämde mig för ett andra varv i högre tempo med option på ett tredje. Kanske skulle jag kunna göra något kul av passet trots allt. Eftersom det fungerade under det andra varvet så tryckte jag på rejält under det tredje. Varvtiderna blev 7:10 - 6:48 - 6:10. Är det progressiv löpning det kallas?
onsdag 5 maj 2010
186
I teorin kan jag tänka mig barfotalöpning, men i praktiken behöver jag nya skor.
Jag brukar köpa ett par löpskor om året – vilket är i snålaste laget, jag vet, men jag brukar åtminstone inte köpa några dåliga grejer – och det har gått till i stort sett likadant sedan 2002. Jag provspringer på ett löpband, låter mig filmas, kollar hur det ser ut när jag pronerar och väljer sedan skor utan att först titta på prislappen. Jag brukar ändå tänka att jag betalar ungefär halva priset eftersom den här proceduren de senaste åren utförts i New York, som jag haft glädjen att besöka årligen sedan 2004.
De senaste två åren har jag provat ut och köpt skor på JackRabbit Sports på fjortonde gatan mellan femte och sjätte avenyn (turistbeskrivning: helt nära byggnaden som ser ut som ett strykjärn). De ger lika bra service som något annat ställe jag besökt, och ca $100 har inte känts fel när dollarn varit nere på sex kronor.
Mitt senaste köp, ett par Brooks Adrenaline GTS 9, gjordes 19 februari 2009. De tjänade mig väl i ett halvår – fram till augusti samma år. Efter att ha passerat ett antal kladdiga partier på sjättesträckan av Vasastafetten blev det rengöring medelst trädgårdsslang, och fast jag hade ställt skorna på självtorkning över natten så hittade jag dem morgonen därpå med en sådan där varmlufts-skotork i sig. Resultatet var stenhårt.
Oavsett detta har jag sprungit i dessa skor ända fram till i söndags. I väntan på ett nytt inköp har jag sedan igår valt att springa i de skor jag köpte på JackRabbit Sports när jag bodde i New York våren 2008, ett par Nike Zoom Structure Triax+ 11. Alla mina personliga rekord (i skrivande stund...) som syns här i kantspalten är gjorda med dessa skor på mina fötter. Det kan jag inte klaga på, men förutom minnen ger skorna rutinmässigt också samma gamla blåsor.
Nu kommer jag inte kunna vänta till att jag åker till New York i höst, utan det blir till att handla här hemma. Det känns lite galet – senast jag köpte löpskor i Sverige var på Löplabbet för sex år sedan. Visst, det går att handla billigt på nätet, men jag vet inte vad jag vill ha och känner att jag gärna vill prova mig fram. Helst går jag till ett par olika ställen och sedan köper jag skorna där jag får bäst service. Löplabbet, Runner's Store eller något annan butikskedja? Vi får se.
---
Korrigering: Mina tre bästa tider på milen har faktiskt gjorts med Brooks-skorna (Sentrumsløpet i Oslo 2009 och 2010 samt Midnattsloppet i Stockholm 2009). Men med Nike-skorna satte jag nytt personligt på halvmaran tre dagar efter att jag skrivit ovanstående inlägg, och det inkluderade ett par riktigt snabba mil det också!
Jag brukar köpa ett par löpskor om året – vilket är i snålaste laget, jag vet, men jag brukar åtminstone inte köpa några dåliga grejer – och det har gått till i stort sett likadant sedan 2002. Jag provspringer på ett löpband, låter mig filmas, kollar hur det ser ut när jag pronerar och väljer sedan skor utan att först titta på prislappen. Jag brukar ändå tänka att jag betalar ungefär halva priset eftersom den här proceduren de senaste åren utförts i New York, som jag haft glädjen att besöka årligen sedan 2004.
De senaste två åren har jag provat ut och köpt skor på JackRabbit Sports på fjortonde gatan mellan femte och sjätte avenyn (turistbeskrivning: helt nära byggnaden som ser ut som ett strykjärn). De ger lika bra service som något annat ställe jag besökt, och ca $100 har inte känts fel när dollarn varit nere på sex kronor.
Mitt senaste köp, ett par Brooks Adrenaline GTS 9, gjordes 19 februari 2009. De tjänade mig väl i ett halvår – fram till augusti samma år. Efter att ha passerat ett antal kladdiga partier på sjättesträckan av Vasastafetten blev det rengöring medelst trädgårdsslang, och fast jag hade ställt skorna på självtorkning över natten så hittade jag dem morgonen därpå med en sådan där varmlufts-skotork i sig. Resultatet var stenhårt.
Oavsett detta har jag sprungit i dessa skor ända fram till i söndags. I väntan på ett nytt inköp har jag sedan igår valt att springa i de skor jag köpte på JackRabbit Sports när jag bodde i New York våren 2008, ett par Nike Zoom Structure Triax+ 11. Alla mina personliga rekord (i skrivande stund...) som syns här i kantspalten är gjorda med dessa skor på mina fötter. Det kan jag inte klaga på, men förutom minnen ger skorna rutinmässigt också samma gamla blåsor.
Nu kommer jag inte kunna vänta till att jag åker till New York i höst, utan det blir till att handla här hemma. Det känns lite galet – senast jag köpte löpskor i Sverige var på Löplabbet för sex år sedan. Visst, det går att handla billigt på nätet, men jag vet inte vad jag vill ha och känner att jag gärna vill prova mig fram. Helst går jag till ett par olika ställen och sedan köper jag skorna där jag får bäst service. Löplabbet, Runner's Store eller något annan butikskedja? Vi får se.
---
Korrigering: Mina tre bästa tider på milen har faktiskt gjorts med Brooks-skorna (Sentrumsløpet i Oslo 2009 och 2010 samt Midnattsloppet i Stockholm 2009). Men med Nike-skorna satte jag nytt personligt på halvmaran tre dagar efter att jag skrivit ovanstående inlägg, och det inkluderade ett par riktigt snabba mil det också!
tisdag 4 maj 2010
187
I eftermiddags grävde jag fram mina näst nyaste löparskor. De kändes bra – bättre än mina nyaste som jag i ärlighetens namn inte borde ha använt sedan i höstas. Det kanske inte precis är lösningen på mitt problem med benhinnorna att plocka fram ett par skor från 2008, men jag vill ändå byta skor tills jag köpt ett nytt par (eller två). Nog om skor nu, hela skoköpargrejen får ett eget inlägg framöver (eller flera).
Andra deltävlingen i Xtreme hade betydligt bättre väder än den första (som jag ju avstod). Om det inte vore för de irriterande benhinnorna så skulle jag säga att förutsättningarna idag var perfekta. Nu tänkte jag att det får väl ta 75-80 minuter, jag vill bara ta mig runt och kolla årets banändringar. Men det gick i ganska normal takt, och den sista kilometern spurtade jag lite.
Xtreme har en speciell plats i mitt löparhjärta. Tillräckligt för att jag idag skulle lägga till den specifika sträckan bland mina mål i sidospalten.
Tyvärr – och det retar mig oerhört – så sprang jag nog lite fel efter knappt 11 kilometer. Eftersom jag blev osäker när det plötsligt inte fanns mängder av skyltar så stannade jag. En löpare från Team Skavsåret som hann upp mig svarade att det var rakt fram, men jag tror att vi kan ha tagit en liten genväg. Fan! Jag ska skriva till SIK och be dem stryka min tid i resultatlistan.
Andra deltävlingen i Xtreme hade betydligt bättre väder än den första (som jag ju avstod). Om det inte vore för de irriterande benhinnorna så skulle jag säga att förutsättningarna idag var perfekta. Nu tänkte jag att det får väl ta 75-80 minuter, jag vill bara ta mig runt och kolla årets banändringar. Men det gick i ganska normal takt, och den sista kilometern spurtade jag lite.
Xtreme har en speciell plats i mitt löparhjärta. Tillräckligt för att jag idag skulle lägga till den specifika sträckan bland mina mål i sidospalten.
Tyvärr – och det retar mig oerhört – så sprang jag nog lite fel efter knappt 11 kilometer. Eftersom jag blev osäker när det plötsligt inte fanns mängder av skyltar så stannade jag. En löpare från Team Skavsåret som hann upp mig svarade att det var rakt fram, men jag tror att vi kan ha tagit en liten genväg. Fan! Jag ska skriva till SIK och be dem stryka min tid i resultatlistan.
måndag 3 maj 2010
188
När jag var i Malmköping i fredags så hittade jag Sörmlandsleden i ett skogsparti, på toppen av en liten skidbacke. Det är precis i början av etapp 21 som går från bad- och campingplatsen i Malmköping till Hagtorp, väg 53. På söndagen letade jag upp Sörmlandsleden igen, men jag utgick då från sjön Skundern (som ligger en bit norr om Malmköping) och hittade in på leden mot slutet av samma etapp.
De sista tre kilometrarna av etapp 21 är bitvis mycket kuperade och går genom både skog och lite mer öppna områden. Där det bara är slingrig stig är det ofta lite snårigt, vilket säkert blir värre när växtligheten fått fart. På väldigt många ställen ligger det olika typer av spillning. Det mesta kommer gissningsvis från olika betesdjur, men det lär finnas gott om vilt i området.
På tre ställen korsade jag små vattendrag, antingen på en enkel träbro eller på ett par gungande brädor. Väg 53 är aldrig långt borta — jag hörde trafiksuset ibland — men det störs man nästan inte av när solen skiner på den nya grönskan och det är vitsippor överallt.
Snarare än jag hade väntat mig nådde jag dock etappens slut, vilket enligt informationen som ges är Sveriges sista avrättningsplats (18 maj 1876). Allt är inte idyll, man kan inte komma ifrån att platser också har historia. Den här dagen var jag inte ute på långtur, så istället för att fortsätta på andra sidan vägen tog jag ett par bilder och vände tillbaka.
De sista tre kilometrarna av etapp 21 är bitvis mycket kuperade och går genom både skog och lite mer öppna områden. Där det bara är slingrig stig är det ofta lite snårigt, vilket säkert blir värre när växtligheten fått fart. På väldigt många ställen ligger det olika typer av spillning. Det mesta kommer gissningsvis från olika betesdjur, men det lär finnas gott om vilt i området.
På tre ställen korsade jag små vattendrag, antingen på en enkel träbro eller på ett par gungande brädor. Väg 53 är aldrig långt borta — jag hörde trafiksuset ibland — men det störs man nästan inte av när solen skiner på den nya grönskan och det är vitsippor överallt.
Snarare än jag hade väntat mig nådde jag dock etappens slut, vilket enligt informationen som ges är Sveriges sista avrättningsplats (18 maj 1876). Allt är inte idyll, man kan inte komma ifrån att platser också har historia. Den här dagen var jag inte ute på långtur, så istället för att fortsätta på andra sidan vägen tog jag ett par bilder och vände tillbaka.
söndag 2 maj 2010
189
Det är konstigt att det är så svårt att få tid till löpning under en ledig helg bara för att schemat är så fyllt av att ta det lugnt och ha det mysigt. Nu blev trots allt en liten, liten snutt av Sörmlandsleden sprungen. Och kanske var det tur att det inte blev längre, för benhinnorna gjorde sig påminda på nytt.
Mina samlade intryck av den senare delen av Sörmlandsledens etapp 21 ska jag försöka redogöra för imorgon – om det finns tid kvar efter att jag har deklarerat.
Mina samlade intryck av den senare delen av Sörmlandsledens etapp 21 ska jag försöka redogöra för imorgon – om det finns tid kvar efter att jag har deklarerat.
lördag 1 maj 2010
190
Gårdagen avslutades med trerätters middag och en kort promenad förbi majbrasan innan vi drog oss tillbaka till vårt rum. Jag började oroa mig över känslan i benen, framförallt benhinnorna. Det låter lite löjligt, men jag funderade på om jag kanske överansträngt mig den här veckan.
När jag vaknade idag kändes det bättre, och efter långfrukost var jag inbokad på ”Generalens massage”. Det var en behaglig helkroppsmassage, och det enda problemet massören hittade var en stelhet i bröstryggen.
Av olika orsaker valde vi att checka ut istället för att stanna ett dygn till. Vi har flyttat en mil bort till en stuga där det inom kort ska bastas och grillas. Om jag vaknar utvilad imorgon (och om det är tillräckligt bra väder) så ska jag leta upp Sörmlandsleden igen. Den är tydligen inte långt borta här heller.
När jag vaknade idag kändes det bättre, och efter långfrukost var jag inbokad på ”Generalens massage”. Det var en behaglig helkroppsmassage, och det enda problemet massören hittade var en stelhet i bröstryggen.
Av olika orsaker valde vi att checka ut istället för att stanna ett dygn till. Vi har flyttat en mil bort till en stuga där det inom kort ska bastas och grillas. Om jag vaknar utvilad imorgon (och om det är tillräckligt bra väder) så ska jag leta upp Sörmlandsleden igen. Den är tydligen inte långt borta här heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)