Det har hunnit gå mer än två veckor sedan jag sprang Midnattsloppet i Stockholm, mitt tolfte Midnattslopp i rak följd. Jag fortsätter att springa loppet tills jag når en sluttid under 40 minuter, vilket jag hittills bara varit retligt nära.
Mina förväntningar på resultatet ökade inte direkt när jag nästan fick håll då jag joggade mot tunnelbanan.
Ögoninflammationen var väl inget egentligt hinder, men förkylningen som lättat i princip samma dag kanske fortfarande spökade i kroppen.
Det var först på tåget jag insåg att starten var 21:20 och inte tio minuter senare. Men jag pressade mig på första bästa tåg vid bytet på Slussen, köade bara fem minuter till klädinlämningen i ishallen och behövde endast ytterligare fem minuter för ett toabesök, så jag var i startfållan fem i nio. Där hände förstås inte så mycket, men jag uppskattar både
löpareden och
Just idag är jag stark. I år fick speakern dessutom celebert besök av Abeba Aregawi, nyss hemkommen från friidrotts-em i Zürich. Roligt!
Efter startskottet var jag ganska snart över startlinjen och kände hur det hettade i nacken av de pyrotekniska effekterna. Trots att jag startade framme i 1B var det ganska tätt med löpare. De flesta sprang nog snabbare än jag, så det var inte svårt att komma fram. Första kilometern fick jag en officiell mellantid på 3:44. Går det så går det.
Andra kilometern är förstås ännu mer lättsprungen med en nerförsbacke mot Hammarbykajen. Enligt min egen klocka var jag nu så snabb som 3:41 på kilometern. Det var också här jag kom ikapp
Tove Langseth, ett tydligt tecken på att jag öppnat för hårt. Jag hoppades bara på det bästa och sprang vidare.
Egentligen hände det inte så mycket mer innan Vitabergsbacken. Tredje kilometern gick på ungefär fyra minuter, men precis där backen börjar var Tove framför mig igen. Jag hann se lite av de problem hon har med sitt löpsteg innan avståndet till henne ökade. Jag tog det försiktigt uppför backen. Under fjärde och femte kilometern snittade jag 4:22 enligt officiella mellantider. Här avgjordes loppet.
På sjunde kilometern kändes benen tunga och på åttonde kilometern kom tröttheten. Men med sista stigningen mot Mosebacke avklarad var det bara att tömma reserverna. Dessvärre visade min egen klocka prick 37 minuter efter 9 kilometer, så jag visste att jag behövde göra en riktigt snabb kilometer för att kunna avsluta under 41 minuter.
Jag kunde se målportalen med klockan på ganska långt håll på Hornsgatan. Lite nervöst blev det på slutet när klockan tickade mot 41, men jag gav det jag kunde ge och hade åtskilliga sekunder i marginal på min egen klocka. Jag kände mig nöjd och glad — rentav mycket nöjd med tanke på omständigheterna. Killen framför mig tog inte emot medaljen, men jag skulle aldrig avstå ytterligare bidrag till femkiloslådan där hemma. Och tyngre kommer den att bli.
|
Till minne av dagen... |
Direkt efter målgång gick jag och hämtade min väska för att styra direkt hem utan att fira. Resultatlistan på nätet visade 40:50, och så såg jag att jag fått ett meddelande från
Daniel. För 11 år sedan startade vi i Midnattsloppet tillsammans, men nu startade Daniel först efter att jag gått i mål. Om ett par månader springer vi dock samtidigt igen, när vi båda springer NYC Marathon.
Dagen efter Midnattsloppet vaknade jag med även det andra ögat drabbat av ögoninflammation. Förkylningen som jag trodde hade lättat kom också krypande tillbaka och förvärrades de följande dagarna. Jag hade väl tur som fick en dag då jag kunde springa utan några större besvär.
Som avslutning kan jag konstatera att jag fortfarande inte nått mitt mål att göra sub 40 på Midnattsloppet. Jag får helt enkelt komma tillbaka ännu ett år — trettonde gången gillt? Jag har fyllt i de båda deltagarenkäterna också, den om loppet och den om resan med kollektivtrafiken. Gör det, ni som fått dem! Kanske påverkas arrangören (och SL!) i rätt riktning inför kommande lopp.