Redan 20 sekunder efter skottet nådde jag startlinjen. Om jag hade en plan för första kurvan så ändrade jag mig när jag såg hur lite löpare det var på den närmaste delen av Valhallavägen. Lite för tvärt la jag om kursen och slapp trängas – även om det innebar att jag istället fick springa runt den lilla rondellen borta vid Hakberget.
Jag tittade inte mycket på klockan, men när jag gjorde det så såg jag att det gick alldeles för snabbt. Till och med när det kändes som att jag bara var ute och joggade så gick det för snabbt. Det blev snarare halvmaratempo de första 7 kilometrarna. Förutsatsen att dricka ordentligt med sportdryck var jag bättre på. Ordentliga klunkar vid nästan varje station.
Jag tror det var vid Stadshuset jag första gången under loppet såg Christoffer som jag träffade efter Nacka Halvmaraton fyra veckor tidigare. Jag hälsade och han kände igen mig. Jag tänkte att han borde vara några minuter snabbare än vad jag är, vilket ytterligare styrkte känslan av att jag öppnat för snabbt.
Nu hade det börjat regna, men för min egen del var det snarare skönt och uppfriskande så här långt. Annars brukar det vara värmen som tar knäcken på mig. Nerför Odengatan fick jag en extra energikick. Mina nya arbetskamrater hade satt upp en stor skylt utanför butiken med texten ”Heja Morgan”. Jag såg inte någon annan skylt under loppet som kunde mäta sig med den. Vid min första passering sprang de ut och skrek åt mig också. Trevliga killar!
Christoffer dök upp igen. Flera gånger låg han mellan mig och regnet och blåsten. Hans närvaro hjälpte mig att hålla tempot. När jag inte såg honom antog jag att han låg strax bakom mig. Vi pratade inte, men vid ett par tillfällen hade han langningshjälp som han ropade spekulationer till. Jag trodde att jag skulle tvingas släppa honom, men det höll sig väldigt länge.
Tröttheten började komma mot slutet av Söder Mälarstrand på andra varvet, efter ungefär 33 kilometer. Det har hänt mig där förr. Fortfarande inga smärtor och ingen omedelbar önska att gå, men det blev lite värre ibland. Nu var det också för mycket regn för min smak. Den lilla temposänkningen var stor nog för att äventyra mitt drömmål, men jag var fortfarande övertygad om ett nytt personbästa. Jag försökte kämpa på.
Med runt en kilometer kvar var jag plötsligt nära att svimma. Allt i synfältet flimrade. Jag var tvungen att göra en kraftig fartminskning, som att plötsligt växla ner från fyran till tvåan. Jag var fortsatt vimmelkantig och orolig att jag skulle ramla ihop eller bli avplockad. En farthållare för 3:15 passerade och peppade mig lite, sedan ytterligare några. Jag trodde fortfarande att jag hade lite marginal till 3:15 och försökte hålla farten uppe.
Skakad, men fortfarande på benen och med Stadion inom räckhåll. |
Oron att rasa ihop visade sig obefogad. Jag var trött förstås, men jag orkade utan problem att masa mig bort till min klädpåse på Östermalms IP och posera för några fotografer på vägen. Att byta om och få i sig mat och dryck visade sig svårare, men lyckligtvis fick jag hjälp med det.
Senare på kvällen – efter en mycket långdragen varm dusch och en del mat och dryck – förvånades jag själv av hur lite det kändes i kroppen. I skrivande stund är det förstås långt kvar till att träningsvärken kulminerar, men jag har åtminstone inget ont av något annat slag. Jag är givetvis stolt och nöjd över mitt resultat, men samtidigt lite besviken över att ha varit så nära mina mål när det gäller tid och placering. Mer om det en annan gång.