#399: Alla lopp och årsbästa 2003-2017

Jag har knappat ihop sammanställningar av alla lopp jag sprungit och vad som varit mina bästa tider på de olika distanserna år för år. Det är statistik som jag tycker att jag har anledning att vara stolt över.

Samtliga lopp 2003-2017 

Årsbästa 2003-2017

#257: Tvåhundratjugotre dagar senare

Dels är Facebook obegripligt, sedan har jag förstås själv gjort en del inställningar som får vissa konsekvenser. I vilket fall upptäckte jag först idag att jag fått två bilder skickade till mig i Facebooks Messenger dagen efter Lidingöloppet i höstas. Tack till fotografen Johan Segerström!

#189: Kvalitet

Jag har konstaterat att jag hunnit springa många lopp, men jag vill också visa att jag faktiskt fortfarande förbättrar mina resultat på nästan alla distanser. Här är en sammanställning av mina personbästa år för år (och vilket lopp som tiden noterades på).

Milen
2003: 44:51 (Hässelbyloppet)
2004: 44:37 (Hässelbyloppet)
2005: 44:45 (Sentrumsløpet)
2006: 43:46 (Sentrumsløpet)
2007: 42:38 (Sentrumsløpet)
2008: 41:14 (Sentrumsløpet)
2009: 41:06 (Sentrumsløpet)
2010: 38:58 (Hässelbyloppet)
2011: 40:03 (Midnattsloppet)
2012: 39:57 (Hässelbyloppet)
2013: 40:54 (Midnattsloppet)
2014: 40:28 (Viruddenloppet)
2015: 39:51 (Sentrumsløpet)

Halvmaraton
2003: 1:47:45 (S:t Eriksloppet)
2004: 1:42:06 (S:t Eriksloppet)
2005: 1:39:16 (Kungsholmen Runt)
2006: 1:37:47 (Kungsholmen Runt)
2007: 1:36:17 (Stockholm Halvmarathon)
2008: 1:31:53 (Göteborgsvarvet)
2009: 1:36:45 (Göteborgsvarvet)
2010: 1:29:11 (Kungsholmen Runt)
2011: 1:27:48 (Mitja Marató de Barcelona)
2012: –
2013: 1:33:55 (Mitja Marató de Barcelona)
2014: 1:30:53 (Nacka Halvmarathon)
2015: 1:29:42 (Nacka Halvmarathon)

Maraton
2004: 4:23:43 (Stockholm Marathon)
2005: 3:57:26 (Stockholm Marathon)
2006: 3:48:32 (New York City Marathon)
2007: 4:19:18 (Stockholm Marathon)
2008: 3:45:21 (Stockholm Marathon)
2009: 3:54:54 (Stockholm Marathon)
2010: 3:19:29 (New York City Marathon)
2011: 3:23:53 (Berlin Marathon)
2012: 3:48:35 (Stockholm Marathon)
2013: 3:40:45 (Chicago Marathon)
2014: 3:17:50 (Stockholm Marathon)
2015: 3:14:36 (Stockholm Marathon)

Lidingöloppet (30 km)
2006: 2:54:57
2008: 2:57:17
2010: 2:34:12
2012: 2:47:34
2014: 2:27:51

5 kilometer
2012: 19:48 (Skärholmsloppet)
2013: –
2014: –
2015: 19:43 (Solsidan Runt)

Personbästa på varje distans är markerat med fet stil. Man behöver inga diagram för att kunna utläsa att det för det mesta gått åt rätt håll. Hoppas att trenden håller i sig!

#188: Kvantitet

För en tid sedan skrev jag att jag sprungit fler än 100 lopp. Det var baserat på snabb överslagsräkning, men efter att ha använt mig av flera olika källor har jag kunnat konstatera att det faktiskt stämmer. Jag har gjort en enkel sammanställning där jag ordnat loppen efter distans och inom distansen angett loppen i kronologisk ordning efter den gång jag först sprang loppet.

Milen (46 lopp)
Midnattsloppet Stockholm 2003-2015
Hässelbyloppet 2003-2008, 2010, 2012
Sentrumsløpet 2004-2015
Stockholmsloppet 2004-2005
Kistaloppet 2010-2011
Viruddenloppet 2011, 2013-2014
Sicklaloppet 2011-2013
Hellasloppet 2011
Duvnäsloppet 2014-2015

Jag började med Midnattsloppet 2003 och sedan har det rullat på med flera andra tiokilometerslopp varje år. En del lopp springer jag varje år, medan några har försvunnit från min kalender. Totalt sett är det den här distansen jag springer oftast.

Halvmaraton (18 lopp)
S:t Eriksloppet 2003-2004, 2006
Kungsholmen Runt 2005-2006, 2010
Göteborgsvarvet 2006-2010
Stockholm Halvmarathon 2007-2008, 2010
Mitja Marató de Barcelona 2011, 2013
Nacka Halvmarathon 2014-2015

När jag ser tillbaka på tidigare års genomförda lopp så ser jag att jag bara sprungit tre halvmaror de senaste fyra åren (och inte en enda 2012). Det rimmar illa med att jag brukade säga att halvmaran är min favoritdistans. Jag har till och med sprungit fler maratonlopp!

Maraton (19 lopp)
Stockholm Marathon 2004-2015
New York City Marathon 2006, 2010, 2014
Berlin Marathon 2011, 2013
Jubileumsmarathon 2012
Chicago Marathon 2013

Snart springer jag min tjugonde mara som blir Berlin Marathon. Det här är den samling lopp jag är mest stolt över. Stockholm Marathon har jag sprungit varje år sedan 2004, och utöver det så har jag lyckats skrapa ihop en hel del av världens största och finaste maror.

30 km (5 lopp)
Lidingöloppet 2006, 2008, 2010, 2012, 2014

Jag har som tradition att springa Lidingöloppet vartannat år. 2011, 2013 och i år har jag istället valt att springa Berlin Marathon som ju arrangeras samma helg.

New York Road Runners (5 lopp)
Run as One 2008
Run for the Parks 2008
Poland Spring Marathon Kickoff 2010
NYRR 5 2010
NYRR 4 mile 2011

Som medlem i NYRR får man rabatt på anmälningsavgiften till de många loppen som klubben arrangerar. Jag har sprungit ovanstående korta lopp (4 eller 5 engelska mil) i Central Park när jag bodde i New York 2008, i samband med med NYC Marathon 2010 och vid ett kortare besök i New York vid en resa till Mexico 2011.

Andra distanser (4 lopp)
Tunnelloppet 2004
Kymlingeloppet 2009
Skärholmsloppet 2012
Solsidan runt 2015

Ett par udda distanser och ett par kortare lopp har det också hunnit bli. Oftast har jag inte tyckt det varit värt besväret. Tunnelloppet genom Södra länken är det väl ingen som vet hur långt det egentligen blev till slut. Mina två femkilometerslopp i Skärholmen och Saltsjöbaden är också kuriositeter i min meritförteckning.

Stafetter (10 lopp)
Bellmanstafetten 2003, 2007-2008
Vasastafetten 2008-2011
Medieruset 2012
Huvudstadsstafetten 2013
Jättelångt 2014

Jag har tydligen sprungit stafett varje år sedan 2007, men i år blev det inget. Jag tycker att det är roligt att vara en del av ett lag, men jag blir betydligt mer besviken på mig själv när jag misslyckas.

Allt som allt räknar jag ihop 107 lopp. Två till återstår i år och nästa år hoppas jag att det kan rulla på som vanligt med de personliga favoriterna.

#136: Statistik (eller förbannad lögn) från Lidingöloppet 2014

Jag hittade lite statistik från förra årets Lidingölopp. Att jag skulle ha passerat 1084 löpare men bara blivit passerad av 2 låter imponerande, men jag får det inte att gå ihop med hur min position varierade under loppet.

#85: De första tre milen

I årets Stockholm Marathon hann jag till 30 kilometer på obetydligt mer än 2 timmar och 14 minuter. Då hade jag krafter kvar att springa ytterligare 12 kilometer på en timme. Om jag istället använde de kvarvarande krafterna på ett par ordentliga backar – då skulle jag kanske kunna klara Lidingöloppet på medaljtid. Jag tänker ge det ett försök nästa år.

37: Dagen före Lidingöloppet

Förväntningarna ligger på topp.

Jämna år = Lidingöloppet. Medaljer från 2006, 2008, 2010 och 2012.

Enkäter (94 dagar)

Idag har både Lidingöloppet och Sicklaloppet skickat ut sina deltagarenkäter. Jag har besvarat båda och vill uppmana alla andra mottagare att göra detsamma. Det tar inte särskilt lång tid. Vill man att det ska gå riktigt snabbt kan man välja ut de punkter som man tycker är viktiga och nöja sig med att besvara resten av frågorna med hjälp av betygskalorna och de angivna alternativen.

När man besvarar Sicklaloppets enkät deltar man samtidigt i en utlottning där man kan vinna en startplats i nästa års lopp.

Jämna och fina siffror (100 dagar)

Jag är väldigt nöjd och glad över att jag fullföljde Lidingöloppet. Jag har sprungit vartannat år sedan 2006 och jag har för avsikt att springa igen om två år. Jag gillar dessutom att mitt femte deltagande kommer att ske vid det femtionde Lidingöloppet.

Förra året var ett mellanår då jag inte sprang Lidingöloppet, men den helgen sprang jag Berlin Marathon istället. Det var ett lopp jag kände att jag ville springa igen. Jag kommer att anmäla mig så snart anmälningsfunktionen är igång 25 oktober. Nästa Berlin Marathon är till min glädje det fyrtionde.

Lidingöloppet 2012 (102 dagar)

Jag kände mig inte sämre när jag vaknade lördag morgon än att jag tyckte det var värt besväret att starta i Lidingöloppet. Skulle det inte kännas bra under loppet så kunde jag ju alltid kliva av vid lämpligt tillfälle. Att vila tre veckor och sedan springa tre mil är inte något man gör med självförtroende. Vila och vila förresten — jag har ju varit sjuk sedan två dagar efter Sicklaloppet och hostar fortfarande.

Växlande molnighet med spridda skurar.

Efter att ha lämnat hunden och åkt till Lidingövallen och hämtat startlappen konstaterade jag att jag hade valt helt rätt klädsel. När inte solen tittade fram var det inte kallare än att shorts och kortärmat kändes lagom. Jag fäste startlappen med mina danska magneter, lämnade min väska och gick mot startområdet.

Premiär för magneter istället för säkerhetsnålar.

Jag höll till höger vid start för att det såg torrare ut. Snart var det dock inte mycket att välja på än att plaska lite. Det var inte värre än att fötterna snart kändes hyfsat torra igen. Jag flöt med i trängseln, strax under femminuterstempo. Vissa partier av första halvmilen påminde mig om sista halvmilen. Just då önskade jag att jag hade haft en blackout och redan hade det mesta av loppet bakom mig.

Det tog inte ens fem kilometer innan jag kände antydan till håll. Jag råkade trampa snett vid första vätskekontrollen, men inte värre än att jag kunde springa vidare. Sedan fick jag en liten fluga i ögat efter sju kilometer. Fast när jag såg förra årets vinnare Charlotte från Runday stå vid sidan av banan och se ledsen ut kändes mina problem ganska triviala.

Några minuter innan startskottet upptäckte jag att alla inställningar i min Garmin var fel. Jag hann korrigera en del av det, men jag fick inte klockan att ge mig mellantider varje kilometer. Jag såg tid, sträcka och medeltempo. Det räckte gott. Efter en mil på 49 minuter bör man inte känna sig så trött som jag gjorde. Den lätta milen! Hur skulle jag klara två mil till? Varje kilometer tog nu prick fem minuter.

Vid skylten som visade 14 kilometer tänkte jag först fel vid. Sedan upptäckte jag att skosnörets dubbelknut gått upp. Jag sprang en bit till innan jag stannade och knöt. Sedan gick jag i nästa backe. Nu var det kört. Jag gick i backarna, längtade efter dem för att få gå. Jag var trött och tänkte på att bryta. Vid 20 kilometer tvingade jag mig att springa vidare. Målgång och medalj hägrade.

Knepet var att bita ihop så länge att det enklaste sättet att komma hem skulle vara att gå i mål först. När jag nådde Abborbacken så kändes det som att saken var klar. Men nu fick jag krampkänning i framsidorna av låren, strax ovanför knäna mot insidorna. Jag fortsatte att gå mycket, inte bara i uppförsbackarna. Jag åt bullar och banan där det bjöds, samlade krafter och kände mig starkare, men krampkänningarna återvände i Karins backe.

Sedan är det förstås inte långt kvar. Jag var vid gott mod när jag sprang in i mål på 2:47:34. Jag mådde helt okej och skyndade mig till överdragskläder och väska för att snabbt komma därifrån.

I en hiss i Solna såg jag flugresterna utanför ögonvrån.

Dagen efter är träningsvärken inte särskilt farlig, men jag har ganska ont i högerfoten. Jag vet inte om det beror på att foten vek sig efter drygt fem kilometer eller om det är något annat. Jag är i vilket fall glad att jag tvingade mig själv att göra hela sträckan på Lidingö. Om två år är jag där igen.

Våga vägra DNF (103 dagar)

Det skulle vara fel att skriva att det gick bra för mig i Lidingöloppet, men jag vill ändå påstå att jag är mycket nöjd. Första halvan av loppet var acceptabel, och jag sprang en hel del även under andra halvan. Sluttiden blev 2:47:34. En längre redogörelse kommer söndag kväll.

Inför Lidingö (105 dagar)

Jag önskar verkligen att jag hade varit ledig imorgon. Att först jobba, sedan åka ut till Lidingö för att hämta startlapp och först därefter komma hem och förbereda sig inför loppet dagen efter... det är inte det ultimata upplägget. Jag kan inte heller vänta med startlappsuthämtningen till lördagen eftersom jag behöver använda den morgonen till att lämna hunden för passning medan jag springer.

Mina förväntningar på Lidingöloppet är låga — sett till resultatet. Men jag ser fortfarande fram emot en vacker löpupplevelse med fint väder och spektakulära höstfärger. Ett välbehövligt långpass.

Hässelby som tröst (107 dagar)

Det var inte riktigt i sista stund och inte heller den sista startplatsen jag tog i Hässelbyloppet. Men idag var det bara 127 platser kvar, så imorgon kommer de att vara helt slut.

Jag ser nog mest fram emot Hässelbyloppet för att jag inte ser fram emot Lidingöloppet. Jag har inte sprungit något sedan Sicklaloppet för mer än två veckor sedan, så Lidingöloppet riskerar att bli en smärtsam upplevelse. Men Hässelbyloppet två veckor senare är bara en mil. Då kommer jag att ha hunnit bli helt frisk och vara beredd att ösa på med allt jag har. Det är ju ändå säsongsavslutning.

---

Uppdatering: Nu på morgonen rapporteras 68 platser vara kvar. Vilka är med?

Favoritskorna (110 dagar)

Jag köpte nya skor våren 2010 och valde mellan Asics GT-2150 och Asics DS Trainer. Då köpte jag 2150, den stabila och lite tyngre modellen. Jag var nöjd med valet, även om känslan från första löpturen att de var stora och varma höll i sig de följande två åren.

Drygt en månad senare köpte jag ändå ett par DS Trainer på postorder från England, men jag vågade inte använda dem på Stockholm Marathon det året. På den tiden var jag rädd att de hade för lite dämpning. Eftersom det då var mina lättaste skor var det självklart dessa jag hade när jag sprang mitt livs snabbaste mil på Hässelbyloppet 2010.

När jag åkte till New York ett par veckor senare packade jag bara ner mina DS Trainer, och NYC Marathon 2010 blev maratonpremiär för dessa skor. Drygt två månader efter den succén hamnade samma skor i handbagaget för en resa till Barcelona, där jag sprang mitt livs snabbaste halvmara.

NYC Marathon gick ju så bra att det vid nästa Stockholm Maraton inte var något snack om vilka skor jag skulle ha. Sedan sprang jag också Berlin Marathon 2011 samt iskalla Stockholm Marathon och Jubileumsmarathon 2012 i dessa skor. De är också alltid förstavalet på långpass och resor.

Nu funderar jag på om mina Asics DS Trainer närmar sig pension. De är fortfarande hela och snygga — bilden ovan är tagen i Belgien i juli i år — samtidigt som de är sköna att springa i, men jag skulle tro att jag kommer att behöva ersätta dem innan Stockholm Marathon nästa år.

Oavsett hur lång livslängden blir så kommer jag springa med dessa skor på Lidingöloppet om en vecka. Det är ju faktiskt en distans de ännu inte gett mig något personbästa på...

Hälsodeklaration (112 dagar)

Jag hostar fortfarande och känner mig allmänt svag och ur form. Trots det fick jag godkänt i Lidingöloppets hälsodeklaration som mejlats ut till alla anmälda löpare.

Det var bara sju frågor, och de var bara ställda som grund för eftertanke om man har svagt hjärta eller någon allvarlig sjukdom. Plötsligt känner jag mig riktigt frisk!

Långa intervaller i nya skor (152 dagar)

Med en vecka kvar till Midnattsloppet — och bara sju veckor kvar till Lidingöloppet — är det frågan vad för träning man ska ägna sig åt med bara ett par mil i bagaget den senaste månaden. Snabbhet, uthållighet? Jag var sugen på att springa långa intervaller, närmare bestämt 1600 meter, och gav mig av till Kärrtorps IP på förmiddagen.

Efter 10 minuters uppjogg (hemifrån och dit) bytte jag skor, nollade klockan och sprang fyra varv. Tempot blev precis som önskat, jämnt och 90 sekunder per varv. Sex minuter på första 1600, därefter joggvila. Jag hade tänkt 400 meter lugnt, men det visade sig bli femminuterstempo och jag var inte riktigt beredd att påbörja en ny intervall utan joggade ett andra varv.

Sedan försökte jag mig på nya 1600. Det gick inte så bra. Efter ett varv på 1:32 kände jag mig tvungen att stanna. Jag tog en dextrosol och lite vatten medan jag vilade ett par minuter. Sedan blev det ett nytt försök. Första varvet på 1:32, men nu fortsatte jag. Tre varv till i ungefär samma tempo så att tiden blev 6:14. Joggade ett varv innan nästa intervall som gick på 6:23, sedan ytterligare ett varvs jogg som avslutning.

Med svetten blänkande i pannan.

Tre gånger sextonhundra är inte särskilt mycket och inte riktigt lika mycket som jag från början hade tänkt mig. Men jag är ändå nöjd med att ha gjort tre intervaller i så pass hög fart, min ungefärliga tävlingsfart på distanser kortare än milen.

Det här blev premiären för mina Asics DS Racer som har legat oanvända i sin kartong sedan inköpet för mer än ett år sedan. De ska ersätta mina Brooks T6 som hunnit bli rätt slitna undertill. De nya skorna är aningen tyngre, kanske 15-20 gram per sko, men gav mig en rätt skön känsla som jag hoppas håller i sig även på blandat underlag.

In med de nya, ut med de gamla.

Ikväll är det fest, men förhoppningsvis inte mer fest än att jag kan springa ett längre pass imorgon. Jag har faktiskt inte sprungit längre än åtta kilometer sedan Jubileumsmarathon för fyra veckor sedan. Allt över milen känns plötsligt som ett långpass!

Fullt i Lidingöloppet (155 dagar)

Jag är glad att jag anmälde mig till Lidingöloppet innan jag åkte på semester, för idag rapporteras det att loppet är fulltecknat. Just nu ser jag till och med fram emot att springa Lidingöloppet igen — kanske mest för att jag bara längtar efter att få springa.

Lidingöloppet vartannat år. Blir det Berlin Marathon igen nästa år?

Seedad i Lidingöloppet (192 dagar)

Jag anmälde mig till Lidingöloppet nyligen och har varit lite orolig för vilken startgrupp jag skulle hamna i. Nu ser jag att de tycks ha tagit hänsyn till mina angivna meriter och placerat mig i 1C.

Bättre hade jag inte kunnat vänta mig. Start klockan 12:30 med tio minuters marginal till de som är närmast bakom.  Jag startade i grupp 2 när jag sprang Lidingöloppet 2010, men det är i 1C jag ska stå om jag ska göra en bättre tid än sist  — och inte riktigt har medaljtid inom räckhåll...

Anmäld till Lidingöloppet (198 dagar)

Jag har väntat länge med att anmäla mig till Lidingöloppet, trots att jag bestämde mig för att springa för evigheter sedan — jag springer ju vartannat år! Det är nästan som att jag gått och hoppats på att något ska komma i vägen. Eller så är det för att Lidingöloppets seedningssystem verkar så godtyckligt och instruktionerna för hur man anger meriter är så tvetydiga.

Nu har jag i vilket fall anmält mig. Eftersom de skickade ut ett nyhetsbrev idag med information om avgiftshöjning i månadsskiftet (645 kronor blir 695) och att rekordmånga redan är anmälda (23756!) så tyckte jag att det var hög tid. Jag fläskade på med meriter också som visar hur stabilt medioker jag är på längre distanser.

Sedan har jag förstås mina tidigare resultat från Lidingöloppet, där det senaste och bästa av de tre är från 2010. Knappast något som placerar mig i någon av de främre grupperna.

Anmälan öppen till Chicago Marathon (343 dagar)

Sedan igår är det möjligt att anmäla sig till Chicago Marathon. Platserna meddelas gå åt i hög fart.

Jag har inte anmält mig. Jag kommer inte heller att anmäla mig i år. Det fanns flera saker att överväga innan jag tog det beslutet.

Till skillnad från New York, Boston och London så tar Chicago likt Berlin emot anmälningar enligt principen först till kvarn. Vem vet hur länge den principen kommer att gälla? Jag vill springa Chicago Marathon någon gång, så det vore tråkigt om möjligheten skulle försvinna.

Anledningen till att jag ändå inte anmäler mig i år är att jag är rädd att det ska bli för mycket. Jag är redan anmäld till sommarens båda maratonlopp i Stockholm, och jag kommer att anmäla mig till NYC Marathon med en liten möjlighet att få en plats via lotteriet. Jag kan inte åka till USA två gånger i höst.

Sedan har jag ju traditionen att springa Lidingöloppet vartannat år. Jag är förvisso inte anmäld än, men jag har tänkt springa loppet den sista lördagen i september — bara en vecka innan Chicago Marathon som i år är 7 oktober. Ännu en svår kombination.

Chicago får vara en sak att fortsätta att se fram emot, tillsammans med de andra stora.

Two down, three to go.