155

Upplägget var rakt igenom bra. Förberedelserna på förmiddagen, vädret som fick mig att le, min tajming i kollektivtrafiken och på Östermalms IP. Klädinlämning, toalettbesök och in i startfållan med 25 minuter till start. Jag kände mig bara lugn i väntan på startskottet.

Jag hade inte bestämt hur jag skulle springa på Valhallavägen, men det kändes lättast att välja den vänstra delen. Det kändes som ett sämre val när jag rundat rondellen den långa vägen och hamnade i trängseln på Oxenstiernsgatan som av någon anledning bara användes till hälften.

De sex första kilometerna gick egentligen alldeles för snabbt, men så länge det kändes lätt ville jag inte göra ansträngningen att springa långsamt. På väg upp på Västerbron upptäckte jag att jag sprang precis framför farthållarna för 3:15-gruppen. Plötsligt hade jag ganska tjockt med löpare runt mig. Det är svårt att veta hur det ser ut längre fram eller längre bak när man springer, men jag snappade upp kommentarer från publiken som lät mig förstå att det här var den första riktigt stora klungan. Jag skulle hellre springa där det var lite glesare, men jag tyckte inte det var läge att försöka lägga mig framför igen. Jag tog det lugnare nu, men fortfarande med god marginal till 5 minuter per kilometer.

Jag drack en rejäl mugg sportdryck vid kanske varannan vätskekontroll, men ibland blev det bara någon mun vatten. När jag gick ut på andra varvet kände jag mig ungefär lika trött som jag brukar, vilket givetvis är tråkigt eftersom första varvet i år var fyra kilometer kortare. Men känslan av att ta Gärdet och Djurgården i ett svep och sedan vara inne på slutsträckan blev en tanke som gjorde att det snart kändes bättre.

45 minuter på första milen, 46 minuter på den andra och bara obetydligt långsammare än på Göteborsvarvet för två veckor sedan vid halva maran. Sedan var det inte mycket publik i några kilometer, och det kändes faktiskt ganska skönt. Tillbaka i stan blev det ändring på det.

Why did the spectator cross the road? To get to the other side!

Vid Slussen och Söder Mälarstrand hade jag ett jämnt pärlband med vänner och anhöriga. Det betyder oerhört mycket för mig att se dem och höra deras uppmuntrande ord. Men efter att jag passerat dem började tröttheten bli svår. Jag hade känt stumhet i låren en tid också, värst i högra som smärtade lite. Vid det här laget hade jag en del tid till godo för att klara min måltid, vilket jag tyvärr inte var sen att utnyttja.

Nerför Västerbron efter 34 kilometer fick jag plötsligt håll. Jag gick i 100 sekunder innan det släppte. Det är farligt att gå. När man väl börjat så kommer man med stor sannolikhet att göra det igen. Kroppen ber om en ursäkt, vilken som helst, och det spelar ingen roll att huvudet försöker förklara att det inte kommer att bli lättare. Men så kommer min vanliga likgiltighet smygande, att det inte spelar så stor roll, att det räcker bra att komma i mål, det kommer ändå bli en hyfsad tid. Det är dessa tankar som ofta blir mitt största hinder på maratondistansen.

Får jag gå om det står 36 på nästa kilometerskylt? Nej, det duger inte. Men kanske där framme där de serverar (pyttesmå skvättar) cola... Och så hade jag plötsligt Nisse framför mig. En rygg! Nils är en betydligt mer luttrad löpare som jag känner genom mitt gamla jobb. Att hänga med i hans tempo skulle vara mycket bra för mig. Det fungerade faktiskt ett tag. Motivationen och krafterna återvände.

När jag passerade 38 kilometer tänkte jag att det inte finns anledning att gå när det bara är fyra kilometer kvar, men när jag fått två bitar druvsocker i handen började jag ändå gå igen. Jag gick och tuggade fram till att jag tagit en mugg vatten, och sedan stod en annan kille från mitt gamla jobb vid kanten och började hetsa mig. ”Nils är ju där framme! Spring ikapp honom!” Han klev ut bredvid och knuffade igång mig. Det var faktiskt allt som behövdes för att jag skulle springa resten av vägen.

När jag passerade Daniel (med Tage på magen) på Karlavägen sa jag till honom att jag skulle klara min måltid med nöd och näppe. Lite senare fick jag ändå för mig att det skulle vara möjligt att gå under 3:25. Med en liten spurt så... Med en dryg kilometer kvar finns det ju inte lika stor anledning att hushålla med krafterna. Sambon, systern och systerdottern stod på vanliga platsen på Valhallavägen, och nu tryckte jag på lite. Inne på Stadion drog jag fram de krafter jag hade kvar, sprang om en hel del folk (men var tre sekunder bakom Nils) och slutade på 3:24:33!

När jag hämtat ut min klädpåse blev jag sittande. Jag var riktigt trött och hade ont i kroppen. Jag varken kände för eller vågade äta och dricka, istället väntade jag på att mina familjemedlemmar skulle komma och göra mig sällskap. Jag tycker det är tråkigt att vara så slutkörd efter ett lopp, men efter ett tag kände jag mig betydligt bättre. Jag var extremt nöjd med mitt resultat när vi styrde stegen hemåt.

Äntligen på väg till tunnelbanan tillsammans
med min syster och systerdotter (som gav mig
kransen), förevigat med sambons mobilkamera.

Jag ville skriva av mig så mycket som möjligt redan idag. Imorgon kommer jag med stort intresse att läsa vad andra har skrivit om loppet och sina resultat, samt frossa i alla tänkbara detaljer. Om man till exempel kollar på mina mellantider i de preliminära resultaten så ser man att jag tappade placeringar under nästan hela loppet. Jag har inga problem med det eftersom jag är nöjd med min slutplacering och att jag satte nytt personligt rekord med mer än 20 minuter. Inte dåligt med tanke på att det var mitt åttonde maratonlopp.