120

Efter att ha campat två nätter på Gålö – nästan helt ensamma längst ut på Apelviksudd där vi sovit i tält, lagat enkel mat på ett Trangiakök och druckit snabbkaffe – kändes terränglöpning plötsligt som det minst naturnära att göra. För en stund övergav jag en lat tillvaro med sol och bad från klipporna för att sätta på mig skor, funktionskläder och en klocka för tidtagning. Ren galenskap.

Stora Gålöslingan inkluderar merparten av Havtornsuddslingan (som jag sprang i onsdags), men sträcker sig sedan över en stor del av östra Gålö innan man är tillbaka vid Gålö Havsbad efter 11,7 kilometer. Jag gav mig ut i ett tempo som jag gärna skulle kalla mitt ultratempo, men eftersom jag aldrig sprungit längre än ett maraton är det väl mer rättvist att kalla det för mitt tempo vid tuff terräng.

Jag hade precis lämnat Havtornsuddslingan och sprang efter enbart röd markering uppför ännu en krånglig backe när jag trampade så fel att högerfoten vek sig. Det small på båda sidor av ankeln och blixtrade till av smärta. Jag hoppas att jag samtidigt trampade sönder en pinne, för jag ville inte att det ljudet ska ha kommit från min fot. Min första tanke var annars att så snabbt som möjligt ta mig tillbaka till den mer trafikerade stigen för att inte bli fast utan möjlighet att få hjälp.

Att jag fortfarande kunde röra mig såg jag som ett tecken på att foten åtminstone inte var bruten. Den första omedelbara rädslan ersattes av brådska att ta mig så långt som möjligt innan smärtan skulle komma tillbaka och stoppa min framfart. Jag nådde den tidigare stigen och fortsatte i riktning mot Gålö Havsbad med tankarna virvlande i huvudet. Hur skulle jag nå tillbaka till vår tältplats och sedan bära tillbaka all packning? Varför hade jag inte tagit telefonen med mig? Hur ska jag nu kunna springa mina planerade lopp?

Jag haltade knappt, så jag började tänka att det kanske inte var så farligt. Istället för att stanna vid Skärgårdsstiftelsens faciliteter pinnade jag på. Min plan var nu att hålla mig i rörelse till att jag var tillbaka vid tältet. Det kändes allt sämre i foten, så jag antog att jag så snart som möjligt borde stoppa svullnaden med kyla och lindning. När jag stukade foten 2005 (samma fot!) dröjde jag alltför länge med detta och jag hade elefantvrist i evigheter.

Med foten kyld, lindad och i högt läge, samt med hund som tröst.

Att gå tillbaka med tung packning några timmar senare var lite svårare och kanske inte det bästa för foten. Men det gick. Nu får vi se om jag måste revidera min plan att prova de nya skorna på ett kort och snabbt pass på måndag, samt vara med på provlöpning av OS-banan på onsdag. I vilket fall måste jag kanske tänka om vad gäller fokus på löpning i tuff terräng. Hoppas bara att det inte blir en helt löpningsfri sommar med sjukgymnastik som enda fysiska aktivitet.

Sedan någon gång under dagen har jag inte längre ont i halsen eller något annat tecken på förkylning. Kan man därmed säga att mitt moln har en liten silverkant?