Större delen av dagen har jag mest suttit och varit deprimerad över hur mina benhinnor känns. Känslan kommer och går. Det gör mig orolig – inte bara för hur det ska gå när jag springer Kungsholmen runt på lördag, utan för hur det skulle kunna bli ett långvarigt problem.
Varannandagsmönstret sa löpning idag, och jag hade åtminstone tänkt testa de nya strumporna i de gamla skorna i några kilometer för att inte få några obehagliga överraskningar på lördag. Men jag drog mig för att ta mig ut, rädd att det skulle göra ont och kanske bli värre. Är det kanske bäst att bara vila trots allt?
Lite efter klockan åtta på kvällen klädde jag om och gick bort till den lilla rödmarkerade slingan på gränsen mellan Gubbängen och Tallkrogen. Det är en väldigt varierad runda för att vara så kort – både kuperad terräng och flack asfaltväg på vad jag skulle gissa är knappt 1500 meter.
Varje steg var till en början försiktigt. Jag kände efter hela tiden. Jag kände mig också som en nybörjare, ungefär som när jag sprang för 15 år sedan, på den tiden det var en bedrift att springa mer än 5 kilometer.
Efter ett knappt varv tyckte jag att det lossnade lite, så jag bestämde mig för ett andra varv i högre tempo med option på ett tredje. Kanske skulle jag kunna göra något kul av passet trots allt. Eftersom det fungerade under det andra varvet så tryckte jag på rejält under det tredje. Varvtiderna blev 7:10 - 6:48 - 6:10. Är det progressiv löpning det kallas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar