NYRR 4 Miles i Central Park

Det fanns två alternativ på morgonen; att jogga upp till Central Park på 20-30 minuter utan något att lämna in, eller åka tunnelbana med en ryggsäck innehållande lite torra kläder. Jag chansade på det första alternativet, men när jag kom ner till gatan och såg regnet studsa mot trottoaren tog jag hissen tillbaka upp för att hämta jacka och väska.

Målområdet dagen innan loppet. Lugnet före stormen regnet.

Jag drog en plastpåse över väskan innan jag lämnade den. Det var då alldeles för lång tid till start för att jag skulle kunna hålla mig varm i regnet med bara shorts och kortärmat, så jag ställde mig i en redan välbefolkad gångtunnel. Med sex minuter till start joggade jag bort till min startfålla och kom fram lagom till nationalsången som varade lika lång tid som det tog för min klocka att få kontakt med satelliterna.

Oavsett var i världen jag springer så tänker jag nästan alltid samma sak direkt efter startskottet: Vad gör alla långsamma löpare i den här startgruppen? Om jag inte står långt fram i fållan får jag nästan alltid sicksacka förbi massa människor som håller betydligt lägre tempo än vad som gäller för gruppen.

Efter mindre än en kilometer märkte jag att höger skosnöre slängde runt vristen. Satt skon tillräckligt bra för att fortsätta eller skulle jag knyta skosnöret? Jag gjorde bedömningen att jag var tvungen att stanna. Det är inte lätt att knyta skosnöret med stelfrusna och blöta fingrar. Jag förlorade nog minst 20 sekunder på att göra en ny dubbelknut.

Klockan vid 2 miles visade 13 minuter, och även om jag hade 25 sekunder till godo på ”gun time” så insåg jag att det skulle bli svårt att göra en bra tid. Istället blev det lite motigt, och jag fick ytterligare två kilometertider över fyra minuter. Jag kände mig inte särskilt snabb. Lite längre fram såg jag hur det tunnades ut till en enkel rad löpare, men jag nådde aldrig dit.

Min väg genom parken enligt Garmin Connect och Bing.

Med mindre än en kilometer kvar kändes högerskon lös igen. Nu lät jag det vara. Det blev en ganska oinspirerad slutspurt med enda målsättningen att gå under 26 minuter. Det blev 25:46 enligt den officiella resultatlistan. Nytt personbästa på distansen eftersom jag inte sprungit den på tre år, men de första fyra femtedelarna av Poland Spring Marathon Kickoff i höstas gick faktiskt snabbare.

En tid under 25 minuter i lördagens lopp hade inneburit en plats bland de 100 första, vilket inte är fy skam i ett lopp med över 5000 deltagare. Nu fick jag nöja mig med plats 157 och en genomsnittlig tid på 6:27 per engelsk mil eller 4 min/km.

Ett diagram från Funbeat visar tydligt den oönskade tempoväxlingen.

Man kan se lite av hur regnigt det var på bilder hos New York Road Runners. När jag väntade på tunnelbanan och kramade ur mina blöta strumpor för att byta till mina medhavda kläder visade det dessvärre sig att de var ganska blöta de också. Kläderna låg löst i väskan och hade sugit upp vatten nerifrån där väskan inte var täckt av plastpåsen.

Den här gången var det faktiskt inte så roligt att springa i Central Park som det brukar vara. Det berodde helt och hållet på vädret, vilket jag stördes mest av före och efter (bortsett från fadäsen med skosnöret). Under eftermiddagen och kvällen var vädret lika löpvänligt igen som dagen innan.

Vad lärde jag mig då på det här loppet? Att alltid vara förberedd! När det regnar räcker inte en slarvig dubbelknut på skosnöret, och det kan vara en god idé att tejpa bröstvårtorna även för kortare distanser. Det går inte att spå väder två veckor i förväg. Med rätt kläder att springa i och regnskydd för väskan hade både loppet och hemfärden kunnat bli hyfsat angenäma upplevelser.