28

Det sägs att Hässelbyloppet är ett bra lopp om man vill förbättra sin tid på milen. Utan att kolla mina tidigare resultat vet jag dock inte om Hässelbyloppet någon gång lett till ett nytt personbästa för min egen del. Förrän idag.

44:51, 44:37, 44:56, 44:37, 44:36 och 43:00 från 2003-2008.

Vafan – någon av de första årens anonyma medaljer saknas!

Det kändes rått och kallt när jag var ute med hunden på morgonen, så jag svängde i klädfrågan. Genrep schmenrep, nu valde jag istället långa tights som har de fördelarna att de både värmer och döljer kompresser och tejp som skyddar de stygn jag har på benen.

Jag missade ett tåg och blev irriterad och oroad över att jag skulle komma sent till start. Vid ankomsten till Hässelbys IP gick dock allt oerhört smidigt – och så träffade jag Erik vilket alltid är uppiggande. Vid klädinlämningen såg jag också Staffan och fick tillfälle att träffa Hempa för första gången. Tre glada och trevliga killar som jag gärna ville se igen under loppet eftersom det är snabba rackare.

Nu visade det sig att jag hade tillräckligt med tid för både uppvärmning och buskbesök utan det blev tid över att stressa upp sig. Startfållan fylldes förstås upp under de enstaka minuter jag var borta, så jag hamnade en bit bak. Det förde det positiva med sig att jag träffade min fd chef och kollega Tomas som springer för Studenterna.

Starten gick och det var riktigt trångt den första kilometern. Nu gjorde det inte så mycket eftersom det gick snabbt. Det går inte att överskatta betydelsen av att starta och springa i sällskap med snabba löpare. Nu var det bara att flyta med, trots högt tempo kändes det inte ansträngande. Jag plockade mängder av placeringar fram till 5 kilometer.

Jag har aldrig intresserat mig för hur snabbt jag springer 5 kilometer, men dagens 19:19 på loppets första halva borde vara det bästa jag gjort på sträckan. Men det är den lätta halvan. Efter mellantiden kommer den första riktiga backen, och sedan väntar ytterligare några stigningar. Härifrån bevakade jag min plats snarare än att avancera.

Staffan sprang om mig och sa Det går snabbt, Morgan! Jag svarade att jag kör på så länge det går. Jag tänkte lägga till att jag inte klarar att springa negativt, men då var han redan för långt fram. Jag tror att jag skymtade Erik ännu längre fram, men jag kom aldrig tillräckligt nära för att bli säker. Jag blev överraskad av att höra mitt namn från en löpare jag passerade, och ännu mer överraskad när det visade sig vara en riktig elitlöpare – Ann från Spårvägens FK, sambo med Tomas.

Åttonde kilometern går nästan enbart uppför. Hittills hade jag legat under 4 minuter på varje kilometer, men nu kom enda plumpen i protokollet. Första tecknet på trötthet kom strax efteråt, men trots att jag trodde att jag skulle börja bli omsprungen lyckades jag öka och springa förbi några som hunnit bli betydligt tröttare. Att hinna ikapp Staffan eller Erik var dock inte att tänka på.

Sedan ett par kilometer tillbaka visste jag att jag skulle klara en tid runt 39:15. Därför tänkte jag att det skulle räcka att hålla strax under fyraminuterstempo hela vägen in i mål. Men det fanns krafter kvar till en spurt, och med hjälp av personliga hejarop på upploppet lyckades jag pressa mig in under 39 minuter! Mitt leende gick från öra till öra. Hejaklacken visade sig bestå av min flickväns föräldrar som förevigade ögonblicket och erbjöd skjuts hem.

Min egen klockas mellantider (med decimaler!):

3:47,9
3:57,0
3:46,1
3:48,3
3:57,6
3:59,6
3:59,2
4:01,5
3:55,8
3:44:1

Det officiella resultatet blev en sekund mer – 38:58.

Konstigt att jag förlorade en sekund mot bruttotiden på de sista fem... Beror väl på avrundning antar jag.

Min glädje över resultatet har varit ett konstant rus under eftermiddagen. Jag springer milen på 39 minuter! Under det till och med! Jag är inte ens speciellt trött efteråt, även om det känns en hel del i musklerna. Jag är också glad att Erik, Staffan och Hempa gjorde ännu bättre resultat idag. Grattis grabbar!