327. Eller 333?

Innan jag gjorde en omstart av den här bloggen funderade jag ett tag på om jag verkligen skulle behålla nedräkningen från 400 dagar och vad jag i så fall skulle räkna ned till. Vad kunde ersätta New York City Marathon? Fanns det ett annat passande lopp eller något annat mål som låg lite mer än 400 dagar bort?

Valet föll ganska snart på Boston Marathon 2012. Kanske påverkades jag av Eriks kommentar till mitt resultat i NYC Marathon, kanske av att ha läst bloggen Snabba Fötter (och kanske lite av att det råkade vara drygt 400 dagar kvar till loppet), men mest var det för att Boston Marathon är ett av de riktigt stora loppen som det skulle vara kul att springa.

Att bestämma sig var alltså inte så svårt. Den svåra biten var att jag trots ett hyfsat resultat i NYC Marathon inte var direktkvalificerad till Boston, utan var tvungen att springa ett ännu snabbare marathonlopp. Men jag såg det bara som en lite större utmaning — det var ju nästan för lätt att uppnå alla mina mål 2010!

Jag tänkte att jag hade två chanser att klara Bostons kvalificeringsgräns eftersom jag redan anmält mig till både Stockholm Marathon och Berlin Marathon. Mitt uppblåsta självförtroende fick mig att tänka 3:15 i Stockholm och sedan 3:10 i Berlin. Skulle jag nå 3:10 redan i Stockholm så fick det bli ett försök att nå sub3 i Berlin. Nu låter allt detta helt vansinnigt, men för några månader sedan var jag fortfarande hög på resultaten från Hässelby, New York och Barcelona.

Det är idag 327 dagar kvar till Boston Marathon. Nu har verkligheten hunnit ikapp mig. Utan att nå 3:15 på lördag blir det ingen plats i Boston Marathon 2012. Det spelar ingen roll hur det går i Berlin eftersom registreringen till Boston redan är avslutad vid det laget. Så vad gör jag när det på lördag blir definitivt att jag inte kommer att få springa Boston Marathon? Jag har faktiskt redan en reservplan. Det är idag 333 dagar till London Marathon.