#300: Mitt deltagande i Blogg100

När jag började skriva på den här bloggen hösten 2009 så var det med dagliga inlägg och planen att skildra mitt liv som löpare under 400 dagar, fram till New York City Marathon 2010.

Sedan har jag börjat om ett par gånger, försökt att fortfarande skriva dagliga inlägg men inte alltid lyckats. När bloggkampanjen Blogg100 dykt upp har jag hoppat på tåget för att ge mig själv ytterligare motivation att inte slarva med publiceringstakten. Så även den här våren, även om jag inte kommit med på listan över deltagare 2017.

Med detta inlägg har jag alltså skrivit 100 inlägg på lika många dagar. Det är inte ofta inläggen haft något större värde, men det är väl med mitt skrivande som med mitt springande – kvantitet har många gånger fått gå före kvalitet.

Nu har jag 100 inlägg kvar till att jag når 400 den här vändan (som med mycket stor sannolikhet kommer att bli den sista). Jag funderar på att ta semesterpaus i några veckor innan jag avslutar om drygt tre månader, men jag har inte bestämt mig ännu. Kanske blir det istället en liten bloggresumé i tjugotalet delar, men min tanke att förbereda en sådan har förblivit endast en tanke.

#299: Ett tråkigt nej

Tidigare ikväll fick jag frågan om jag var intresserad av att springa Vasastafetten. I mer än ett ögonblick ville jag acceptera utan hänsyn till att mitt knä kanske hindrar mig från att delta. Men jag tror ju alltid att det nog ska gå ändå.

Första gången jag sprang en delsträcka i Vasastafetten var faktiskt kort efter en annan knäskada, då i vänster knä. Den gången gick det bra, och sedan sprang jag i stafetten tre år till med samma lag. Jag har många gånger tänkt att jag vill springa på Vasaloppsbanan igen.

Den här gången avböjer jag, tyvärr. Skulle det vara så att jag kan springa den 19:e augusti så är jag redan anmäld till Midnattsloppet i Stockholm, som jag i så fall springer för femtonde året i rad. Old habits die hard.

#298: Min kärlek till talet 42

Talet 42 har dykt upp och varit aktuellt i min närhet ett flertal gånger det här dygnet. Som maratonlöpare är jag förstås förtjust i talet och skulle till exempel ha valt det om jag någon gång haft anledning att bära en fotbollströja eller liknande.

Jag tyckte också om att vara 42 år gammal. Det var en bra ålder då det hände mig flera bra saker. Till exempel sprang jag min snabbaste mara i Berlin som 42-åring. Det råkade dessutom vara den 42:a upplagan av Berlin Marathon.

#297: Den alternativa karriären

Kollegor jag inte träffar så ofta frågade mig idag om mitt senaste deltagande i Stockholm Marathon. Menat som ett skämt fick jag höra att min karriär som maratonlöpare kanske är över. Jag svarade helt allvarligt att tanken har slagit mig.

Jag har dock fortfarande några mål framför mig som jag inte vill släppa. Om jag sedan skulle nöja mig med det så är frågan vad jag ska ägna mig åt istället. Jag har funderat över det här tidigare och då tänkt att vandring skulle kunna vara en god ersättning. För tillfället känns det inte som en jättestor omställning.

#296: Ljuset i tunneln

Efter någon vecka av utmattning och tröstlöshet kändes det idag som att det håller på att vända. Det är inte så att jag sover mer och jobbar mindre, men plötsligt känner jag mig piggare, starkare och fylld av jävlaranamma. Det kan bero på att jag bara har sju arbetsdagar kvar innan en lång semester och nyss har bokat en länge planerad resa. Jag längtar och ser fram emot total avkoppling.

#295: Springa till eller istället för tunnelbanan

Förra våren sprang jag till eller från jobbet flera gånger varje vecka, men nu funderar jag inte ens över det. Fas det är klart, jag springer för att hinna med tunnelbanan ganska ofta. Allvarligt talat så är det bara oron för knät som hindrar mig. Kanske kan jag försöka springa till eller från jobbet någon gång den här veckan – med SL-kortet i fickan för säkerhets skull.

#294: Känslor hit och känslor dit

Det är dags att börja springa igen. Det är åtminstone känslan jag har, även om det är psykiskt snarare än fysiskt. Känslan i mitt knä är å andra sidan inget vidare. Det känns nästan vid varje mindre ansträngning, som till exempel i trappor.

Men längtan och önskan finns där i vilket fall. Mest påtagligt blir det i mitt dåliga vardagshumör, men även då jag är glad så får vädret eller en passerande löpare mig att längta efter att ge mig ut. Synd bara att jag är så rädd att besvären ska bli värre.

#293: Ett ESTA för Boston, NYC och Chicago?

Eftersom jag ska åka till USA för att gå på ett bröllop i juli har jag idag gjort en ESTA-ansökan. Tillståndet gäller i två år, så om det skulle bli så att jag springer Boston Marathon 2019 så kommer jag att kunna använda mig av samma tillstånd. Det inkluderar förstås även om jag skulle springa NYC Marathon 2018 och eventuellt också Chicago Marathon samma år. Bara en tanke.

#292: Mitt knä efter Stockholm Marathon

Första dygnet efter Stockholm Marathon hade jag så ont i mina stela knän att jag hade svårt att röra mig. Sedan blev det snabbt bättre, och efter ett par dagar var det bara träningsvärken i vaderna som påminde mig om vad jag hade gjort.

Det tog ytterligare ett par dagar innan den typiska smärtan i höger knä återvände. Jag vet att det är dags att ta itu med problemet igen, men jag tillåter mig att vila även med det innan jag funderar på att få kontakt med en ortoped och göra återbesök hos sjukgymnasten.

#291: Men en halvmara då?

Igår skrev jag att jag inte har planer på att springa fler lopp i år än de fyra jag redan har anmält mig till. Två av dessa lopp återstår, men ingen av dem är en halvmara. Egentligen borde jag springa en halvmara i år, och det är något som jag har funderat på tidigare. Det borde också vara en hyfsat snabb halvmara, eftersom jag hade tänkt öka mina chanser att få en plats i NYC Marathon 2018. Jag ska fundera lite mer på det innan jag bestämmer mig.

#290: Få lopp i år

För några år sedan sprang jag ett tiotal lopp om året, ibland ännu fler. Några av loppen jag alltid sprang har jag släppt, så nu är det bara Midnattsloppet och Stockholm Marathon jag springer varje år. I år bestämde jag mig för att anmäla mig till både Barcelona och Berlin Marathon, men i övrigt har jag varit sparsam med anledning av mitt onda knä och att jag inte alltid kan ta ledigt från jobbet. Det ser alltså ut att bli endast fyra lopp i år, vilket är det minsta antalet sedan jag började springa lopp 2003.

#289: En fika vid Stadshuset

När jag hade nått Norr Mälarstrand på andra varvet tillät jag mig att gå i samband med att jag plockade på mig två bananbitar och två muggar sportdryck. Lite senare sprang jag förbi 35-kilometermarkeringen ungefär samtidigt med att farthållargruppen för 3:45 passerade mig, men sedan sprang jag inte mycket. När jag närmade mig Stadshuset blev det gång igen. Det var efter att jag druckit både hett kaffe och avslagen cola som jag blev fotograferad gåendes med en mugg i handen. Det ser nästan ut som att jag tuggar på något också.

#288: Stockholm Marathons deltagarundersökning

Även i år har jag blivit ”slumpmässigt utvald” att besvara Stockholm Marathons deltagarundersökning. Jag försökte besvara frågorna efter bästa förmåga, men det blev lite klurigt när svarsalternativen inte justerats sedan tidigare år, till exempel i frågan om vätskekontrollerna där fel sportdryck anges som sista svarsalternativ. Som ytterligare exempel avslutas undersökningen så här:

#287: Att anmäla sig till nästa års Stockholm Marathon

När jag hämtar ut min startlapp till Stockholm Marathon brukar jag alltid anmäla mig till nästa års upplaga innan jag lämnar sportmässan. I år gjorde jag inte det. Det kan ha berott på en eller flera av tre saker.

1. Jag visste inte säkert om jag skulle kunna springa Stockholm Marathon 2018, oavsett hur mycket jag vill det. Jag ville vänta och se om mitt knä håller för årets mara först.
2. Jag var på sportmässan bara över lunchen, det var mycket folk och jag hade helt enkelt ingen tid och lust att stå och köa för att få betala 880 kronor ett år i förväg.
3. Jag behöver verkligen inte ännu en kortärmad funktionströja med informationen att jag tänker springa Stockholm Marathon nästa år (i en inte särskilt tilldragande design).

Sedan lekte jag förstås med tanken att jag efter målgång i årets lopp skulle halta in på mässan och anmäla mig likt förbannat. Men det behövde jag inte, ens eftersom de hade byggt ett litet marknadsstånd på Östermalms IP, precis där jag bestämt möte efter loppet. Och betalkortet hade jag tagit med mig.

Ännu en tröja till samlingen.

#286: Min tid i Stockholm Marathon

Sedan i höstas har jag varit inställd på att göra en så pass bra maratontid i år att jag skulle kunna känna mig säker på att få en plats i Boston 2018. För att inte riskera att det skulle gå åt pipan i Stockholm valde jag att också springa i Barcelona i mars. Där gick det inte bara åt pipan, det stod så småningom klart för mig att jag på grund av knäbesvär inte skulle göra en bra tid i Stockholm heller.

Stockholm Marathon har jag sprungit varje år sedan 2004. Oavsett den borträknade möjligheten att göra en bra tid och kvalificera mig till Boston så ville jag inte bryta traditionen att springa Stockholm Marathon. Jag ville bara ta mig i mål. Tiden blev sekundär, men nu när jag genomfört loppet måste jag ändå förhålla mig till den.

Resultatlistan visar 4:07:32. Det är inte min sämsta maratontid. Av 24 genomförda lopp så hamnar den på 22:a plats. Min första mara 2004 och en av de riktiga varma i Stockholm, 2007, tog ännu längre tid. Men med en tredje mara över fyra timmar försämras förstås den totala statistiken.

Statistik från mina tretton tidigare deltaganden i Stockholm Marathon.

#285: Stockholm Marathon – allt utom DNF

Jag tog det väldigt lugnt, men det räckte inte. Efter drygt tre mil ville kroppen inte längre. Att bryta var inget alternativ, så det blev gång i ungefär 8 kilometer. Skitjobbigt. Men jag kom i mål.

Medalj även till löpare som inte löpt.

#284: Startlappsuthämtning

På lunchrasten idag skyndade jag från Kungsholmen till Östermalms IP. Det kändes lite stressigt, för det tar en stund med tunnelbanebyte och att gå längs Lidingövägen. Sedan är det ju lika lång väg tillbaka också. Trots att klockan ännu inte hunnit bli 12 mötte jag flera personer med påsar-

Lidingövägen. Jag undrar om de kommer att städa bort all hästskit.

Själva startlappsutlämningen går snabbare än någonsin nu när man inte måste gå till rätt station för att hämta ett kuvert utan får startlappen utskriven. När jag kom till Östermalms IP hade jag dock sett att kön till pastapartyt såg lång ut, så jag skyndade igenom mässan utan att stanna någonstans. Jo förresten, jag köpte ett tolvpack alkoholfri öl för en hundring.

Lunch på tio minuter.

Utanför hade serveringen kommit igång, så det var ingen kö längre. Det fanns upplagt ordentliga portioner, så jag tog en sådan tallrik och en flaska vatten. Inget bröd i år, men det hade jag ändå inte haft tid till. Mätt och tungt lastad var jag tillbaka på jobbet efter en timme och tio minuter. Snabb idag, om än inte imorgon.

Imorgon blir det två nya besök på Östermalms IP.

#283: Det här med att skada sig innan ett lopp

Precis innan tunnelbanan skulle gå från T-Centralen kom en man med en vagn lastad med en väska och någon form av paket. Istället för att rulla ombord på tåget stannade han utanför och slängde in paketet. Det såg ut att träffa en kvinna på hälen, en kvinna som eventuellt var i hans sällskap. Jag stod precis vid dörren eftersom jag som vanligt skulle gå av vid nästa station som är Rådhuset. Mannen med vagnen fick plötsligt hjälp av någon annan att slänga in vagnen med väskan. Den träffade delvis min vänsterfot på en punkt nedanför ankelns utsida. Det gjorde ont, men inte värre än att jag undslapp ett irriterat ”Aj”. Tyvärr slutade det inte att göra ont. Det gör faktiskt fortfarande ont.

Det är lite typiskt att jag gör mig illa veckan innan Stockholm Marathon. Det har hänt så pass många gånger så att jag har blivit försiktig med vad jag tar mig an, som till exempel att bära tungt eller agera flytthjälp. Den här gången tyckte jag inte att det var något jag hade kunnat förutse. Tråkigt bara om det är något som fortfarande känns på lördag. Men precis som jag skrev i förrgår om långa arbetsdagar så kommer inte heller detta vara avgörande för hur det går i loppet.

#282: De nya målen

När jag definierade mina guld-, silver- och bronsmål inför Barcelona Marathon så var de alla inom ett tidspann på några minuter. Nu när Stockholm Marathon står på tur är målen av en helt annan typ. Allra helst vill jag helt enkelt gå i mål. Ju förr desto bättre, givetvis, men jag vill i vilket fall inte tvingas bryta. Sedan önskar jag att detta kan ske utan att jag får bestående eller långvariga problem. Helst skulle jag se att jag inte får några tillfälliga problem heller, varken under loppet eller under återhämtningen, men det är förstås mitt guldmål som jag inte vågar räkna med.

#281: Det där att man måste arbeta också

Min semester är fortfarande några veckor bort och den här veckan har jag ett par långa arbetsdagar. Jag tänker på det eftersom de år jag gjort störst förbättringar på Stockholm Marathon har varit år då loppet föregåtts av långa perioder av ledighet. Därmed inte sagt att jag har tränat mer dessa år, men jag har varit utvilad och fri från den stress arbetet har fört med sig många andra år.

I år är det verkligen inte arbetssituationen som oroar mig mest, men jag tror ändå att det påverkar mig när jag har svårt att få till de vardagliga rutinerna. Just nu lutar det åt att jag hämtar min startlapp på torsdag vid 19-tiden istället för att åka direkt hem från jobbet.