Väderprognosen justerades i omgångar under veckan, och det faktiska utfallet överträffade både farhågor och förväntningar. Mina personliga förutsättningar kändes något bättre än vid loppet veckan innan. Det enda som fick mig lite orolig var att magen strulade både dagen innan och på morgonen. På väg ut till start med Saltjöbanan undrade jag faktiskt om jag skulle må illa också. Jag var dock i god tid och kände ingen stress.
Jag ställde mig långt fram vid start. Under första kilometern var det flera som sprang om mig, men klockan visade att jag höll önskvärd fart på drygt 4 minuter per kilometer. Jag fortsatte i samma tempo och memorerade backarna. Loppets första sex kilometer är samma som de sex sista. Efter fem kilometer tog jag en plastmugg med sportdryck men fick knappt i mig någonting.
Första sjuan tog mig 29 minuter. En tredjedel av loppet och gott hopp om att springa hela under 1:30. Jag hade en kille framför mig som vindbrytare ett tag, men sprang om honom. Nu blev det ensamt ett litet tag. Strax innan 10 km stod min syster med sina barn och vinkade, vilket piggade upp. Milen på 42 minuter, fortfarande godkänt.
En orienterare utan klocka kom ikapp och frågade om tiden. Vi bytte några ord till innan han la sig framför. Vid vätskekontrollen tryckte jag ihop plastmuggen som om det vore en pappmugg, fick all klistrig sportdryck på mig och ingenting i mig. Tröttheten började märkas, men jag försökte bita mig fast. Kilometertiderna höll sig strax över fyra minuter, men nu smärtade det lite.
På fjortonde kilometern blev jag upphunnen och omsprungen av en tjej, i början av femtonde av ytterligare två. Jag välkomnade först några fler ryggar att gå på, men ganska snart avlägsnade ryggarna sig. Nu började jag bli oroad över att jag inte skulle orka hålla tempot uppe och klara en sluttid under 1:30. Det började bli obekvämt i skorna.
Vid vätskekontrollen efter ca 16 km försökte jag av någon anledning flytta plastmuggen från vänster till höger hand och tappade den. Jag svor. Ingen extra energitillförsel under hela loppet. Två tuffa kilometer återstod upp till 18 km, först därefter hyfsat mycket nerför till mål. Jag räknade på minuter och sekunder och visste att det skulle bli tajt. Flera personer passerade mig.
Det var först när jag sprang in på idrottsplatsen som jag vågade känna mig säker på att jag skulle klara en tid under 1:30. En funktionär ropade att jag var nummer 27, vilket bara fick mig att tänka att jag inte var bättre än förra året. Jag hade ingen framför mig som jag kunde ta hjälp av för en spurt, men det gick ändå tillräckligt snabbt för att ge en sluttid på 1:29:42 enligt resultatlistan.
Jag var trött vid målgång, men inte så trött som jag ett tag fruktade. Magen höll. Jag kände mig faktisk riktigt nöjd och glad. Det är ju ett fint lopp – även om det är backigt... Efter att ha samlat mig tog jag en snabbdusch, skyndade till tåget och pratade glatt med ett par löpare som sprungit några minuter snabbare. En av dem spekulerade lite kring vad jag kan göra för tid på Stockholm Marathon. Vi får se vad det blir om tre veckor.
När jag hade kommit hem var smärtan under fötterna det värsta. Ett par blåsor var konsekvensen av dåligt skoval. Idag, dagen efter, känns det dock mer i benen. Det får nog bli ett par vilodagar innan jag ger mig ut och springer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar