77

Rutinerna är i stort desamma varje år. Natten innan Vasastafetten sover vi i en stuga i Mångsbodarna, precis intill kontrollen som används för växling mellan sträcka 2 och sträcka 3. Det blir tidig uppstigning för de som ska springa de två första sträckorna eftersom de måste åka buss till start, medan vi andra hör starten på radio kl 08:00 och går ut för att se växlingen halvannan timme senare.

Kvällen innan brukar användas till att diskutera sträcktider, där varje enskild deltagare pressas så långt som möjligt. Förutom att sporra lagets enskilda deltagare till fina prestationer fungerar dessa spekulationer som underlag för planering av växlingstider och transporter. I år gjorde jag en liten tabell på datorn, som jag sedan hade med mig för att justera allteftersom. Inför start såg tabellen ut så här:

	Klockan	Sträcktid	Löpare	Sträcka (km)	Tempo
1	08.00	00.43.00	Per	9,5	04.31,6
2	08.43	01.10.00	Henrik	14,6	04.47,7
3	09.53	00.22.00	Pernilla	4,4	05.00,0
4	10.15	00.38.00	Björn	6,6	05.45,5
5	10.53	00.55.00	Ove	11,6	04.44,5
6	11.48	01.09.00	Oscar	15	04.36,0
7	12.57	00.27.00	Johnny	4,6	05.52,2
8	13.24	00.25.00	Sara	4,7	05.19,1
9	13.49	00.45.00	Natalie	10,1	04.27,3
10	14.34	00.39.00	Morgan	9,2	04.14,3
	15.13	7.13.00		90,3	04.47,7

Det var många av oss som tyckte att vi hade tuffa mål, samtidigt som det alltid finns någon i sällskapet som mörkar för att sedan kunna överraska positivt. Det blir på så sätt både plus och minus längs vägen så att slutresultatet inte hamnar särskilt långt från den ursprungliga gissningen. I år sprang alla nära plan eller oväntat bra, så stämningen var hög och förväntansfull.

Jag försökte se till att ha koll på vad som skulle bli min starttid. När jag trodde att det var tre timmar kvar åt jag. Det perfekta löparvädret (mulet, lätt regn) försvann lagom till att jag nådde Eldris och drog av mig överdragskläderna. Medan jag väntade på förvarningen stod jag och hoppades på de få kvarvarande molnen och några regndroppar som trotsade solskenet. Funderingarna handlade annars mest om vilken tid det skulle bli växling och om det skulle innebära att jag hade något speciellt mål att springa mot.

Så kom det förvarning på lag 479. Jag ställde mig bakom en ung kille i fållan och frågade vem av oss som skulle springa om den andra. Han sa att han skulle springa på 35 minuter, så jag sa hej då. Han fick växla före mig, men efter att jag fumlat på mig kardborrechipet runt fotleden och kommit iväg tog det inte lång tid innan jag såg honom. Efter två kilometer lät han mig komma ikapp och berättade att värmen var för jobbig för honom. Vi pratade under en kilometer innan han släppte.

Solen värmde upp omgivningarna ordentligt, och den friska luften märktes nu bara när det kom små vindpustar. Jag var nöjd med att springa om ytterligare några löpare utan att själv bli omsprungen, men jag var inte så nöjd med mina kilometertider. Det var lite småkuperat, mestadels fint underlag och lite glest utspridda åskådare som ibland klappade uppmuntrande.

När jag närmade mig Mora på den nionde kilometern kändes 39 minuter utom räckhåll. Jag hade inte koll på hur många gathörn jag skulle svänga runt innan jag nådde mål, men när jag såg mina lagkamrater på upploppet sträckte jag ut stegen och spurtade så mycket jag förmådde.

In mot mål i sällskap med Johnny, Henrik, Sara, Natalie och Oscar.

Det var ingen märkvärdig tid inom räckhåll, men vi slog förra årets resultat med precis över tio minuter. Jag blev väldigt trött direkt efter målgång och hade svårt att bara stå still efter att ha fått diplom och tio medaljer runt halsen. Efter någon minut kändes det bättre och vi gick runt gräskullen för att ta den traditionella gruppbilden nedanför Anders Zorns Gustav Vasa-staty från 1903.

Sex tiondelar av lag 479 – Mångsbodarna-Tennängs Fäbodlag.

På kvällen åt vi middag hos Familjen Martinsson i Mora. Vi berömde varandras prestationer och var nöjda med att lagets totaltid på 7:07:20 räckte till plats 31 i mixed-klassen. Tyvärr fick vi vänta förgäves på att de fullständiga resultaten, sträcka för sträcka, skulle dyka på den officiella resultatsidan. Innan kvällen var slut vågade jag iallafall konstatera att jag hade lagets högsta hastighet och att 39:26 var sextonde bästa tiden av de 222 som sprang i mål i mixed-klassen.

Jag är lite missnöjd med den egna tiden, men inte med placeringen. Jag har lovat att springa på 38 minuter om jag får springa sistasträckan igen nästa år. Då ska jag säkerställa att vi går i mål på under sju timmar.