Ytterligare platser till jubileumsmaran (318 dagar)

Från början fick jag intrycket att Jubileumsmarathon skulle bli ett unikt evenemang för en exklusiv skara löpare. Nu liknar det nästan vilket lopp som helst med besked om banändringar som görs för att minska trängseln bland en enorm skara löpare. Bansträckningen är kanske inte så rolig heller...

Låter jag negativ? Jag är faktiskt anmäld och ser fram emot loppet!

Imorgon (tisdag) kl 13:48 släpps ytterligare några hundra platser. Så vill du göra mig och 10 000 andra löpare sällskap när vi springer till och från Sollentuna 14 juli så gäller det att passa på!

Distanspass med utdragen spurt (319 dagar)

På förmiddagen var det oväntat kyligt. På eftermiddagen, när solens strålar värmde upp luften som bäst, låg jag först med slutna ögon i vardagsrumssoffan. Sedan drack jag en kopp kaffe och gav mig ut i femminuterstempo.

Det är fortfarande isgata i motionsspåren. Jag sprang på vanliga gångvägar och trottoarer, bortåt Enskede och tillbaka. När jag nästan var hemma igen ökade jag tempot och la på en extra liten sväng för att nå upp i nio kilometer.

Uppför backen vid K22 hade klockan ännu inte pipit hel kilometer. Inte när jag nått gatans vändplats heller. Istället för att vända fortsatte jag, ut i naturen över stock och sten tills klockan pep.

Sista kilometern av dagens nio sprang jag på 4:12. Det är svårt att förstå att jag sprungit en halvmara i högre tempo.

Prognos (320 dagar)

Det är likadant varenda gång. Jag bunkrar upp massa saker jag har att göra, och sen när det kommer en ledig dag så händer ingenting. Idag har jag knappast varit sysslolös, men jag har ett oförändrat antal saker på att-göra-listan.

Det säkra knepet är förstås att börja dagen med ett lagom långt distanspass. Sedan brukar det rulla på av bara farten. Där har ni prognosen för söndagen.

Innehållslöst (321 dagar)

Jag är fullt medveten om att det jag skriver här mest liknar statusuppdateringar på Facebook och har ungefär samma läsvärde. Men jag ber er att härda ut! Det kommer att bli bättre och förhoppningsvis vara värt besväret.

På första och andra plats (322 dagar)

Dagarna bara rinner iväg. Som tur är innebär det att det är helg snart igen. Två saker står på schemat: sömn och löpning. Sömn står överst.

Duschsäsongen är här (323 dagar)

De gånger jag sprungit med hunden de senaste veckorna så är det bara jag som har duschat efteråt. Nu är det det hon som måste duscha varenda gång vi varit ute och gått. Minusgrader har sina fördelar.

Bara mellan de två senaste två promenaderna har mycket av isen utanför regnat bort. Det skulle vara skönt om den inte kom tillbaka. Det bästa skulle vara om det hinner torka upp innan det fryser igen.

Jag har inte sällat mig till den kör som redan börjat sjunga att våren är på väg, men jag gläds åt att jag nästa vecka kommer att kunna gå från jobbet när det fortfarande är ljust ute.

Dagens två små åkommor (324 dagar)

1. Den där känslan i magen jag tolkade som jobbångest visade sig vara något annat. Än så länge har det inte gått från obehagligt till otrevligt, men det går fortfarande åt fel håll.

2. Jag har ett blåmärke ovanför höger knä som gör ont när jag går. Teorier om dess ursprung saknas.