onsdag 28 juni 2017

#309: Garmins stegräknare

Idag har jag bara suttit stilla och tog av mig min Garminklocka som jag i princip burit dygnet runt sedan jag köpte den i november. Klockan registrerar (bland annat) antal steg jag tar varje dag, men idag blev det ändå inte många. Nästan inga alls om det inte vore för att vi gick in till byn på kvällen för att äta.

Då och då får jag uppgifter från Garmin om hur jag rör på mig eller hur jag inte gör det. Ibland är informationen totalt missvisande – som dagen då jag genomfört Stockholm Marathon och precis hade registrerat 50 000 steg:

Femtiotusen steg? Bättre kan du!


tisdag 27 juni 2017

#308: Ocean view

Idag tittade vi bara. Att ta sig dit och därifrån var tillräckligt ansträngande i värmen. Badar och springer gör vi vid ett annat tillfälle.


måndag 26 juni 2017

#307: Den försvunna stranden

Vi kom ner till stranden till slut, i samband med solnedgången på vår andra dag här. Inte hela vägen ner till vattnet, för en stor del av det här strandpartiet försvann med Hurricane Odile i september 2014, vilket gör att det genomgående sluttar ganska brant här.

Ovanför branten ner mot Stilla Havet. Inte så stilla att man skulle bada här.

Jag såg en joggare närmare vattnet som sprang i riktning in mot staden. Så långt kan man dock inte springa längs med havet, eftersom det byggts en marina för några år sedan som tvingar en att ta sig ganska långt inåt land innan man kan komma ut mot kusten igen. Det blir nog stranden borta vid stan som gäller för oss framöver, även om det kommer att innebära en bussfärd.

söndag 25 juni 2017

#306: Lång dag och tidig kväll

Klockan är bara halv åtta mexikansk västkusttid. Jag har precis diskat upp efter maten och tänkte stanna kvar ute en stund med datorn för att njuta av att temperaturen äntligen gått ner under 30 från att ha varit närmare 40. Men så sitter jag och somnar framför datorn, jetlaggad som jag är. Det blir tvunget med en ”tidig” kväll för att kompensera för den fragmentariska flygplanssömnen. Imorgon ska jag undersöka möjligheten till strandlöpning längs Stilla havet. Det var ju mer än ett år sedan sist.

Vi får se om jag hittar lika fina stränder att springa på som i Kanada förra året.

fredag 23 juni 2017

#304: Maratonflygning

Jag kom hem från jobbet igår och var helt fokuserad på att packa. Att jag glömde bort att skriva mitt dagliga inlägg känns just nu bara befriande. Jag väljer dock att numrera som om inget hänt – vilket det ju inte heller gjorde...

Jag och min lilla familj genomför en riktig maratonflygning. Att göra mellanlandningar är som att börja gå på ett maratonlopp – det är slöseri med både tid och energi, och det känns lika jobbigt att flyga igen som att springa igen efter att ha gått en stund. Det är inte omöjligt att jag till och med väggar.

Vi ses efter målgång, det vill säga när vi nått vår slutdestination.


onsdag 21 juni 2017

#303: Flytten som förändrade allt

Idag är det sex år sedan jag skrev på hyreskontraktet på vår lägenhet. I början var jag mest glad över närheten till de fina motionsspåren. Hundratals gånger har jag inlett mina löprundor vid markeringen på kartan nedan. Jag har fortfarande inte tröttnat och upptäcker hela tiden nya stigar och leder i området.

Kartnostalgi. Lite bebyggelse har tillkommit, ett spår har fått ny sträckning.

tisdag 20 juni 2017

#302: Löpning som lösning på inre konflikter

Jag pendlar mellan lugn och panik. Det var inte ovanligt på tidigare anställningar när jag närmade mig semester, men nu har jag inte en sådan arbetssituation att det är motiverat. Alltså är det min privata situation som är orsaken, känslan av att jag inte hinner med det jag bör göra kontra den bedrägliga känslan av att det brukar lösa sig. Vanligtvis kan jag lösa de här inre konflikterna genom att springa en runda. Just nu, när varje trappsteg är en utmaning, är det inget alternativ.

måndag 19 juni 2017

#301: Statistikförsämringen

När jag sprang mitt fjortonde Stockholm Marathon så var resultatet betydligt sämre än både mitt bästa och mitt genomsnittliga resultat. De genomsnittliga resultaten är nu följande (i jämförelse med förra året efter tretton lopp):

Tid: 3:45:45 (mot tidigare 3:44:05)
Placering: 3132 (mot tidigare 2978)

Jag hoppas givetvis kunna vända tillbaka siffrorna 2018.

söndag 18 juni 2017

#300: Mitt deltagande i Blogg100

När jag började skriva på den här bloggen hösten 2009 så var det med dagliga inlägg och planen att skildra mitt liv som löpare under 400 dagar, fram till New York City Marathon 2010.

Sedan har jag börjat om ett par gånger, försökt att fortfarande skriva dagliga inlägg men inte alltid lyckats. När bloggkampanjen Blogg100 dykt upp har jag hoppat på tåget för att ge mig själv ytterligare motivation att inte slarva med publiceringstakten. Så även den här våren, även om jag inte kommit med på listan över deltagare 2017.

Med detta inlägg har jag alltså skrivit 100 inlägg på lika många dagar. Det är inte ofta inläggen haft något större värde, men det är väl med mitt skrivande som med mitt springande – kvantitet har många gånger fått gå före kvalitet.

Nu har jag 100 inlägg kvar till att jag når 400 den här vändan (som med mycket stor sannolikhet kommer att bli den sista). Jag funderar på att ta semesterpaus i några veckor innan jag avslutar om drygt tre månader, men jag har inte bestämt mig ännu. Kanske blir det istället en liten bloggresumé i tjugotalet delar, men min tanke att förbereda en sådan har förblivit endast en tanke.

lördag 17 juni 2017

#299: Ett tråkigt nej

Tidigare ikväll fick jag frågan om jag var intresserad av att springa Vasastafetten. I mer än ett ögonblick ville jag acceptera utan hänsyn till att mitt knä kanske hindrar mig från att delta. Men jag tror ju alltid att det nog ska gå ändå.

Första gången jag sprang en delsträcka i Vasastafetten var faktiskt kort efter en annan knäskada, då i vänster knä. Den gången gick det bra, och sedan sprang jag i stafetten tre år till med samma lag. Jag har många gånger tänkt att jag vill springa på Vasaloppsbanan igen.

Den här gången avböjer jag, tyvärr. Skulle det vara så att jag kan springa den 19:e augusti så är jag redan anmäld till Midnattsloppet i Stockholm, som jag i så fall springer för femtonde året i rad. Old habits die hard.

#298: Min kärlek till talet 42

Talet 42 har dykt upp och varit aktuellt i min närhet ett flertal gånger det här dygnet. Som maratonlöpare är jag förstås förtjust i talet och skulle till exempel ha valt det om jag någon gång haft anledning att bära en fotbollströja eller liknande.

Jag tyckte också om att vara 42 år gammal. Det var en bra ålder då det hände mig flera bra saker. Till exempel sprang jag min snabbaste mara i Berlin som 42-åring. Det råkade dessutom vara den 42:a upplagan av Berlin Marathon.

torsdag 15 juni 2017

#297: Den alternativa karriären

Kollegor jag inte träffar så ofta frågade mig idag om mitt senaste deltagande i Stockholm Marathon. Menat som ett skämt fick jag höra att min karriär som maratonlöpare kanske är över. Jag svarade helt allvarligt att tanken har slagit mig.

Jag har dock fortfarande några mål framför mig som jag inte vill släppa. Om jag sedan skulle nöja mig med det så är frågan vad jag ska ägna mig åt istället. Jag har funderat över det här tidigare och då tänkt att vandring skulle kunna vara en god ersättning. För tillfället känns det inte som en jättestor omställning.

onsdag 14 juni 2017

#296: Ljuset i tunneln

Efter någon vecka av utmattning och tröstlöshet kändes det idag som att det håller på att vända. Det är inte så att jag sover mer och jobbar mindre, men plötsligt känner jag mig piggare, starkare och fylld av jävlaranamma. Det kan bero på att jag bara har sju arbetsdagar kvar innan en lång semester och nyss har bokat en länge planerad resa. Jag längtar och ser fram emot total avkoppling.

tisdag 13 juni 2017

#295: Springa till eller istället för tunnelbanan

Förra våren sprang jag till eller från jobbet flera gånger varje vecka, men nu funderar jag inte ens över det. Fas det är klart, jag springer för att hinna med tunnelbanan ganska ofta. Allvarligt talat så är det bara oron för knät som hindrar mig. Kanske kan jag försöka springa till eller från jobbet någon gång den här veckan – med SL-kortet i fickan för säkerhets skull.

måndag 12 juni 2017

#294: Känslor hit och känslor dit

Det är dags att börja springa igen. Det är åtminstone känslan jag har, även om det är psykiskt snarare än fysiskt. Känslan i mitt knä är å andra sidan inget vidare. Det känns nästan vid varje mindre ansträngning, som till exempel i trappor.

Men längtan och önskan finns där i vilket fall. Mest påtagligt blir det i mitt dåliga vardagshumör, men även då jag är glad så får vädret eller en passerande löpare mig att längta efter att ge mig ut. Synd bara att jag är så rädd att besvären ska bli värre.

#293: Ett ESTA för Boston, NYC och Chicago?

Eftersom jag ska åka till USA för att gå på ett bröllop i juli har jag idag gjort en ESTA-ansökan. Tillståndet gäller i två år, så om det skulle bli så att jag springer Boston Marathon 2019 så kommer jag att kunna använda mig av samma tillstånd. Det inkluderar förstås även om jag skulle springa NYC Marathon 2018 och eventuellt också Chicago Marathon samma år. Bara en tanke.

söndag 11 juni 2017

#292: Mitt knä efter Stockholm Marathon

Första dygnet efter Stockholm Marathon hade jag så ont i mina stela knän att jag hade svårt att röra mig. Sedan blev det snabbt bättre, och efter ett par dagar var det bara träningsvärken i vaderna som påminde mig om vad jag hade gjort.

Det tog ytterligare ett par dagar innan den typiska smärtan i höger knä återvände. Jag vet att det är dags att ta itu med problemet igen, men jag tillåter mig att vila även med det innan jag funderar på att få kontakt med en ortoped och göra återbesök hos sjukgymnasten.

lördag 10 juni 2017

#291: Men en halvmara då?

Igår skrev jag att jag inte har planer på att springa fler lopp i år än de fyra jag redan har anmält mig till. Två av dessa lopp återstår, men ingen av dem är en halvmara. Egentligen borde jag springa en halvmara i år, och det är något som jag har funderat på tidigare. Det borde också vara en hyfsat snabb halvmara, eftersom jag hade tänkt öka mina chanser att få en plats i NYC Marathon 2018. Jag ska fundera lite mer på det innan jag bestämmer mig.

fredag 9 juni 2017

#290: Få lopp i år

För några år sedan sprang jag ett tiotal lopp om året, ibland ännu fler. Några av loppen jag alltid sprang har jag släppt, så nu är det bara Midnattsloppet och Stockholm Marathon jag springer varje år. I år bestämde jag mig för att anmäla mig till både Barcelona och Berlin Marathon, men i övrigt har jag varit sparsam med anledning av mitt onda knä och att jag inte alltid kan ta ledigt från jobbet. Det ser alltså ut att bli endast fyra lopp i år, vilket är det minsta antalet sedan jag började springa lopp 2003.

onsdag 7 juni 2017

#289: En fika vid Stadshuset

När jag hade nått Norr Mälarstrand på andra varvet tillät jag mig att gå i samband med att jag plockade på mig två bananbitar och två muggar sportdryck. Lite senare sprang jag förbi 35-kilometermarkeringen ungefär samtidigt med att farthållargruppen för 3:45 passerade mig, men sedan sprang jag inte mycket. När jag närmade mig Stadshuset blev det gång igen. Det var efter att jag druckit både hett kaffe och avslagen cola som jag blev fotograferad gåendes med en mugg i handen. Det ser nästan ut som att jag tuggar på något också.



#288: Stockholm Marathons deltagarundersökning

Även i år har jag blivit ”slumpmässigt utvald” att besvara Stockholm Marathons deltagarundersökning. Jag försökte besvara frågorna efter bästa förmåga, men det blev lite klurigt när svarsalternativen inte justerats sedan tidigare år, till exempel i frågan om vätskekontrollerna där fel sportdryck anges som sista svarsalternativ. Som ytterligare exempel avslutas undersökningen så här:


måndag 5 juni 2017

#287: Att anmäla sig till nästa års Stockholm Marathon

När jag hämtar ut min startlapp till Stockholm Marathon brukar jag alltid anmäla mig till nästa års upplaga innan jag lämnar sportmässan. I år gjorde jag inte det. Det kan ha berott på en eller flera av tre saker.

  1. Jag visste inte säkert om jag skulle kunna springa Stockholm Marathon 2018, oavsett hur mycket jag vill det. Jag ville vänta och se om mitt knä håller för årets mara först.
  2. Jag var på sportmässan bara över lunchen, det var mycket folk och jag hade helt enkelt ingen tid och lust att stå och köa för att få betala 880 kronor ett år i förväg.
  3. Jag behöver verkligen inte ännu en kortärmad funktionströja med informationen att jag tänker springa Stockholm Marathon nästa år (i en inte särskilt tilldragande design).
Sedan lekte jag förstås med tanken att jag efter målgång i årets lopp skulle halta in på mässan och anmäla mig likt förbannat. Men det behövde jag inte, ens eftersom de hade byggt ett litet marknadsstånd på Östermalms IP, precis där jag bestämt möte efter loppet. Och betalkortet hade jag tagit med mig.

Ännu en tröja till samlingen.

#286: Min tid i Stockholm Marathon

Sedan i höstas har jag varit inställd på att göra en så pass bra maratontid i år att jag skulle kunna känna mig säker på att få en plats i Boston 2018. För att inte riskera att det skulle gå åt pipan i Stockholm valde jag att också springa i Barcelona i mars. Där gick det inte bara åt pipan, det stod så småningom klart för mig att jag på grund av knäbesvär inte skulle göra en bra tid i Stockholm heller.

Stockholm Marathon har jag sprungit varje år sedan 2004. Oavsett den borträknade möjligheten att göra en bra tid och kvalificera mig till Boston så ville jag inte bryta traditionen att springa Stockholm Marathon. Jag ville bara ta mig i mål. Tiden blev sekundär, men nu när jag genomfört loppet måste jag ändå förhålla mig till den.

Resultatlistan visar 4:07:32. Det är inte min sämsta maratontid. Av 24 genomförda lopp så hamnar den på 22:a plats. Min första mara 2004 och en av de riktiga varma i Stockholm, 2007, tog ännu längre tid. Men med en tredje mara över fyra timmar försämras förstås den totala statistiken.

Statistik från mina tretton tidigare deltaganden i Stockholm Marathon.

lördag 3 juni 2017

#285: Stockholm Marathon – allt utom DNF

Jag tog det väldigt lugnt, men det räckte inte. Efter drygt tre mil ville kroppen inte längre. Att bryta var inget alternativ, så det blev gång i ungefär 8 kilometer. Skitjobbigt. Men jag kom i mål.

Medalj även till löpare som inte löpt.

fredag 2 juni 2017

#284: Startlappsuthämtning

På lunchrasten idag skyndade jag från Kungsholmen till Östermalms IP. Det kändes lite stressigt, för det tar en stund med tunnelbanebyte och att gå längs Lidingövägen. Sedan är det ju lika lång väg tillbaka också. Trots att klockan ännu inte hunnit bli 12 mötte jag flera personer med påsar-

Lidingövägen. Jag undrar om de kommer att städa bort all hästskit.
Själva startlappsutlämningen går snabbare än någonsin nu när man inte måste gå till rätt station för att hämta ett kuvert utan får startlappen utskriven. När jag kom till Östermalms IP hade jag dock sett att kön till pastapartyt såg lång ut, så jag skyndade igenom mässan utan att stanna någonstans. Jo förresten, jag köpte ett tolvpack alkoholfri öl för en hundring.

Lunch på tio minuter.
Utanför hade serveringen kommit igång, så det var ingen kö längre. Det fanns upplagt ordentliga portioner, så jag tog en sådan tallrik och en flaska vatten. Inget bröd i år, men det hade jag ändå inte haft tid till. Mätt och tungt lastad var jag tillbaka på jobbet efter en timme och tio minuter. Snabb idag, om än inte imorgon.

Imorgon blir det två nya besök på Östermalms IP.

torsdag 1 juni 2017

#283: Det här med att skada sig innan ett lopp

Precis innan tunnelbanan skulle gå från T-Centralen kom en man med en vagn lastad med en väska och någon form av paket. Istället för att rulla ombord på tåget stannade han utanför och slängde in paketet. Det såg ut att träffa en kvinna på hälen, en kvinna som eventuellt var i hans sällskap. Jag stod precis vid dörren eftersom jag som vanligt skulle gå av vid nästa station som är Rådhuset. Mannen med vagnen fick plötsligt hjälp av någon annan att slänga in vagnen med väskan. Den träffade delvis min vänsterfot på en punkt nedanför ankelns utsida. Det gjorde ont, men inte värre än att jag undslapp ett irriterat ”Aj”. Tyvärr slutade det inte att göra ont. Det gör faktiskt fortfarande ont.

Det är lite typiskt att jag gör mig illa veckan innan Stockholm Marathon. Det har hänt så pass många gånger så att jag har blivit försiktig med vad jag tar mig an, som till exempel att bära tungt eller agera flytthjälp. Den här gången tyckte jag inte att det var något jag hade kunnat förutse. Tråkigt bara om det är något som fortfarande känns på lördag. Men precis som jag skrev i förrgår om långa arbetsdagar så kommer inte heller detta vara avgörande för hur det går i loppet.