lördag 31 december 2011

Dåligt slut och ett gott nytt år (376 dagar)

Ett bedrövligt slut på ett mediokert år — sett till min löpning. Någon årskrönika har jag tyvärr inte förberett. Detta är inte rätt tillfälle att gå in på detaljer, så jag låter årssammanfattningen på min träningsdagbok på jogg.se tala för sig själv:


Det är inte många månader som får godkänt där...

Det har däremot varit ett bra år på många andra sätt. Kanske tar jag mig tid att skriva något om det den kommande veckan. Gott slut, kära läsare!

fredag 30 december 2011

Årets sista besparingar (377 dagar)

Det känns som att det här mönstret upprepar sig varje vinter. Jag springer inte och försöker kompensera för detta genom att anmäla mig till framtida lopp. Idag anmälde jag mig till 10 kilometer långa Sentrumsløpet i Oslo den 28 april. Anmälningsavgiften höjs ju vid årsskiftet.

De är roliga, norrmännen. Utöver den redan höga anmälningsavgiften på 300 norska kronor tillkommer det en administrativ avgift på 15 norska kronor. Och som om inte det vore nog så åker man på en kortavgift på minst 1,45 procent på betalningssidan.

Totalsumman på 319,63 blir cirka 50 spänn mer på svenska, men då ingår en tröja (att lägga till i den ständigt växande samlingen) för att jag varit duktig och anmält mig innan årsskiftet. Det kanske blir något lopp till innan tolvslaget imorgon.

torsdag 29 december 2011

Nu förändras allt. Igen. (378 dagar)

För 17 månader sedan trodde jag att jag hade köpt en ny telefon. Den här gången vet jag. Efter ständigt återkommande besvikelser har jag lämnat Tele2 (efter 12 år!) och skriver dessa rader på min nya iPhone. En perfekt leksak nu när jag sitter inne med feber och annat elände.

onsdag 28 december 2011

Halsont och smällare (379 dagar)

De små känningar jag haft i halsen ett tag nådde ikväll den punkt där jag inte tyckte det kändes okej att ge mig ut och springa. När jag gick kvällspromenad med hunden önskade jag ändå att jag hade svidat om till löparkläder. Hunden är nämligen oerhört skotträdd, upplever just nu årets jävligaste vecka och ville helst inte gå alls. Men att springa föll sig för henne mer naturligt.

tisdag 27 december 2011

Det dåliga samvetet (380 dagar)

För en månad sedan skaffade jag ett träningskort för första gången i mitt liv. Närmaste träningsanläggning ligger i Hammarbyhöjden, bara minuter hemifrån, men jag har fortfarande inte varit där.

Ikväll upptäckte jag att det ska öppna ett gym i Björkhagen också. Med den här utvecklingen kommer gymmet hinna hem till mig innan jag hinner iväg till gymmet.

Puls & Träning har valt ett taktiskt datum.

måndag 26 december 2011

Turist i eget spår (381 dagar)

På annandagens förmiddag sprang jag samma runda med hunden som på julaftons morgon. En hel del träd hade fallit under natten, några rakt över spåret. Jag gjorde mentala anteckningar och har för avsikt att göra en felanmälan enligt instruktionen på spårkartan.

Den nya spårkartan, ja. Det som tidigare hette Björkhagsslingan är nu Björkhagsspåret. Markeringarna är gulvita istället för röda, samtidigt som det tidigare gulmarkerade Kärrtorpsspåret tycks ha tagit över de röda markeringarna. Björkhagsslingan finns fortfarande, men är något annat. Det kommer att ta ett tag innan man vänjer sig.

söndag 25 december 2011

Nytt i hushållet (382 dagar)

Efter drygt ett dygn står den fortfarande ouppackad. Men jag ser faktiskt fram emot att bli användare nummer två, när det nu blir.


lördag 24 december 2011

Nya saker (383 dagar)

På julaftons morgon bestämde jag mig för att springa en kort runda med hunden. Först upptäckte jag att det var nya markeringar längs spåret. Sedan upptäckte jag att det satts upp en helt ny spårkarta med massa nya spår. Det var en fin julklapp som kommer till glädje hela nästa år!


fredag 23 december 2011

Dagens låt (384 dagar)

I min gode vän Daniel Åbergs andra (och nyligen pocketutgivna) roman Vi har redan sagt hej då, bestämmer sig bokens berättarjag Filip för att springa från Hammarby Sjöstad till Björkhagens tunnelbanestation. Det är nyårsafton, det är mörkt, och det är framför allt jävligt halt. Inte helt oväntat gör han en vurpa och stukar foten någonstans i närheten av Hammarbybacken. Filip har dock viktigare saker att tänka på, så han ignorerar den fysiska smärtan och springer vidare.

Sedan jag flyttade till Björkhagen för några månader sedan har jag sprungit samma sträcka åtskilliga gånger. Jag är dock inte lika motiverad som Filip, så nu när halkan åter härskar runt Hammarbybacken så håller jag mig därifrån.

På Daniels egna blogg finns en låtkalender där inbjudna personer varje dag presenterar en låt som skulle kunna ingå på ett soundtrack till Vi har redan sagt hej då. Dagens bidrag, det näst sista, har jag fått äran att välja. Mitt val är kopplat till nyårsafton och har inget med löpning att göra, men det är inte omöjligt att det är den här låten som ekar i Filips huvud när han snubblar sig fram mot Björkhagen.

torsdag 22 december 2011

Till önskelistan (385 dagar)

1. Ledigt. Just nu vill jag bara ha ledigt. Jag vill kunna ta det lugnt, fixa med mina egna saker och ge mig ut och springa. För det sistnämnda önskar jag mig dock ytterligare en sak, nämligen

2. Ett trevligare klimat. Kyla kan jag stå ut med, men jag klarar inte av det här underlaget. Det har bara varit så här eländigt i några dagar och jag tycker redan att det är mer än nog. Have to run, will travel.

3. En bättre mobiltelefon. Att sitta och skriva egna inlägg och läsa andra bloggar medan jag är på väg till och från jobbet känns för taffligt med nuvarande lösning.

onsdag 21 december 2011

Mina lopp 2012 (386 dagar)

Det är inte långt kvar till 2012. Flera lopp höjer anmälningsavgiften vid årsskiftet, så det finns anledning att fundera lite med kalendern och betalkortet nära till hands.

Det här är mina planerade lopp 2012:

28 april
Sentrumsløpet i Oslo är traditionsenligt årets första tiokilometerslopp. 2004 var det också mitt första utländska lopp, och det har därför en speciell plats i mitt snabbtickande löparhjärta. T-tröja och billigare innan nyår!

2 juni
Stockholm Marathon är en självklarhet i min kalender. Det är förmodligen mitt bästa praktiska exempel på att en gång är ingen gång, men två gånger en vana. Jag är anmäld för att springa för nionde gången i rad.

14 juli
Jubileumsmarathon blir det nya inslaget nästa år. Startplatsen köptes i paket med Stockholm Marathon. Jag har numera som vana att springa två maratonlopp om året, men fixar jag två maror med bara sex veckor emellan?

18 augusti
Midnattsloppet krockar med Vasastafetten nästa år. Inget ska kunna hindra mig från att springa Midnattsloppet för tionde året i rad! Jag är anmäld till startgrupp 1B (tänkta sub 40-löpare) och har fått startnummer 404.

8 september
10 kilometer — men blir det i form av Kistaloppet eller Sicklaloppet? Kistaloppet brukar alltid ha något kul att locka med, men Sicklaloppet har valt samma datum nästa år och är bara en kort uppvärmingsjogg hemifrån.

29 september
Lidingöloppet springer jag vartannat år sedan 2006, så till hösten är det dags igen. Det här är det lopp där jag hoppas förbättra mig mest nästa år. Ge bort en startplats i julklapp med hjälp av presentkort här!

7 oktober
Hellasloppet sprang jag för första gången i år. Eftersom jag räknar det som hemmaplan så kommer jag troligen att springa igen till hösten. Det är inget lopp för att nå personbästa på milen, men det är en naturskön bana!

Sju lopp på ett år är inte mycket i min värld, men det är inte omöjligt att det blir fler. Det har hänt några gånger att jag spontananmält mig till lopp. Jag sneglar också på en del lopp utomlands, inte minst halvmaran i Barcelona som jag sprang förra året. Det är bra med en ursäkt för att få ta semester!

tisdag 20 december 2011

Svårt att planera (387 dagar)

Tiden bara rinner iväg. Jag försöker motivera mig själv genom att planera framtiden. Det är svårt att ägna tid åt planering när nuet kräver all uppmärksamhet. Samtidigt kommer framtiden allt närmare tills den helt plötsligt är nuet — och då är all planering meningslös! Jag får väl börja med att planera nuet. I praktiken borde det betyda att sticka ut och springa istället för att sitta och skriva.

söndag 18 december 2011

Sweet pain (389 dagar)

Det bästa valet vi gjorde under Finlandskryssningen var nog att boka en 55-minuters massage på tillbakaresan från Helsingfors. ”Soft, medium or hard?” frågade massören innan han började, men jag gav inget entydigt svar. Han sa att jag skulle meddela om det gjorde för ont. Jag var lite orolig när han nådde vänsterfotens vrist, men det gick bra utan att jag behövde avbryta honom. Behandlingens fokus låg annars mest på ryggen, och nästan hela tiden på smärtgränsen. ”It's a sweet pain”, som massören sa efteråt.

lördag 17 december 2011

Helsinki (390 dagar)

Helsingfors visade sig inte från sin bästa sida idag. Bedrövligt väder, värst upplevt av våra ansikten på väg tillbaka till färjeterminalen. Kanske är det, som mitt resesällskap föreslog, bättre att åka hit under sommarhalvåret. Midnight Run Helsinki 1 september 2012? Kanske. Om jag slipper åka ensam.

fredag 16 december 2011

Tillfällig begränsning (391 dagar)

Vanligtvis brukar jag ta med mig löparutrustningen på resa, men den här gången finns det inte utrymme för löpning.


torsdag 15 december 2011

Bättre tidigt än aldrig (392 dagar)

Vaknade lite innan halv sju. Istället för att ligga kvar en halvtimme smög jag ut ur sovrummet med den lilla bunten träningskläder som legat förberedd (men outnyttjad) i ett par veckor. Klädde på mig på toaletten, åt en liten banan i köket och hämtade Garmin som låg fulladdad och avstängd i vardagsrummet.

Jag sprang från K22 runt Björkhagsslingan och tillbaka. Det är ingen lång runda, men 3,46 km är den längsta sammanhängande sträcka jag sprungit sedan 16 oktober. Snittempot på 5:16 är inte heller något man kan hänga i julgranen, men det gör mig inget. Det är normalt att krypa innan man kan gå.

onsdag 14 december 2011

Paus (393 dagar)


Jag hade missbedömt den här arbetsdagen och förmodligen också den närmaste veckan. Idén att smita tidigare för att hinna med en löptur innan kvällens möte grusades givetvis, liksom de mer storslagna tankarna att knipa en restresa de närmaste dagarna.

Trots ett redan pressat schema fortsätter jag att boka in saker utan att boka av något annat. Varenda timme fram till söndag kväll är nu schemalagd med allt från arbete till avkoppling — dock utan möjlighet till löpning. Men det ska bli en skönt att komma bort ett par dagar.

tisdag 13 december 2011

Vändning (394 dagar)

Med ett positivt synsätt kommer man långt, och vill man få någonting gjort så är det lika bra att göra det själv. Men nu går jag och lägger mig.

måndag 12 december 2011

Tvivel på den egna förmågan (395 dagar)

Jag läser dagligen om andra löpares träning, framsteg och fantastiska målsättningar. Jag själv står still. Det är inte så att jag blir avundsjuk, men jag börjar fundera över mig själv. Varför kan jag inte bara ta mig i kragen? Vad är det jag saknar? Vad är det för mening att skriva här när inte ens det fungerar som en spark i baken?

söndag 11 december 2011

Att passa på (396 dagar)

Just idag tycker jag att vintern är helt acceptabel. Nyss hemkommen från en rask hundpromenad runt hela Björkhagsslingan har jag inget att invända vad gäller temperatur och underlag. Det är oförsvarligt att jag inte sprungit något i helgen.

Jag drömmer om en barmarksvinter. Men hur mycket jag än hoppas kommer det inte att fortsätta vara så här i tre månader. Det gäller att passa på, så jag får väl se om det kan bli en före-frukost-runda imorgon.

Riktig värme hade inte suttit fel som startmotor. Det enda som står i vägen för en sista-minuten-resa är det där retliga heltidsjobbet (och så kanske det faktum att jag just nu saknar ett giltigt pass).

Det här är inte en annons, det är något jag tvingas avstå.

lördag 10 december 2011

500 inlägg senare (397 dagar)

Efter att ha bloggat här i drygt två år och två månader är det inte mycket som har förändrats. Visst har det hänt en hel del — 23 lopp i fem olika länder och nytt personbästa på alla distanser — men i skrivande stund tycks jag vara tillbaka vid utgångsläget; jag har inte sprungit på länge, jag surar över vädret och gör just ingenting utom att drömma mig bort samtidigt som jag långsamt bara blir äldre, en dag i taget.

fredag 9 december 2011

Helgen vecka 39 (398 dagar)

Berlin Marathon blev fulltecknat idag. Jag är inte en av de 40 000 anmälda. Det hade jag inte tänkt vara heller, även om jag gärna springer loppet igen.

Jag har mina traditioner att luta mig på. 2012 är vartannat år, vilket betyder ett nytt försök på Lidingöloppet. När jag sprang 2006 och 2008 var jag dåligt förberedd, men 2010 gick det bättre. Nästa år tänker jag dock lägga ribban ännu lite högre.

Målgång i Lidingöloppet 2010. Not good enough.

torsdag 8 december 2011

Traditioner i konflikt (399 dagar)

För drygt tjugo minuter sedan anmälde jag mig till Midnattsloppet i Stockholm. Det är fortfarande gott om platser i samtliga startgrupper, men jag valde att slå till så snart man kunde köpa med HSB-rabatt. 270 kronor är bättre än 360.


Nästa år krockar Midnattsloppet med Vasastafetten. Det är tråkigt, men jag har hela tiden varit fast besluten att springa Midnattsloppet. Det blir mitt tionde i obruten följd, medan deltagandet i Vasastafetten bara är en fyraårig tradition.

Sedan finns det förstås en teoretisk möjlighet att först springa Vasastafetten i Dalarna och sedan springa Midnattsloppet i Stockholm, men riktigt så roligt ska vi kanske inte ha.

onsdag 7 december 2011

Slutet (400 dagar)

Sista fredagsmorgonen i oktober var jag som vanligt sent ute och ansträngde mig lite extra för att hinna med en buss som redan backat ut från sin hållplats på Liljeholmens bussterminal. Chauffören signalerade att jag var välkommen att ta mig ut till bussen genom någon av de andra slussarna, så jag pilade iväg bortåt vänthallen och sedan tillbaka på utsidan.

På väg ut mot bussen missade jag en trottoarkant helt med blicken, men bara till hälften med vänsterfoten som därmed vek sig på ett onaturligt och alltför välbekant sätt.

Intensiv smärta. Några små hopp fram till bussen, sedan frossa och illamående hela vägen till jobbet. Jag hade inget att linda vristen med under bussfärden, så jag tog av skon och kramade hårt med båda händer.

Sorgen och besvikelsen är det givetvis svårt att sätta ord på. Jag blev ledsen eftersom det aldrig är roligt med ofrivilliga avbrott i löpningen, men efter mina två tidigare stukningar av högerfoten vet jag att det går att komma tillbaka. Det var redan färdigtävlat för i år, men det var ju synd på planerad träning och orientering.

Jag har sprungit vid ett tillfälle i november. Tyvärr så ökade både svullnaden och smärtan efter de få kilometer det blev. Kanske skulle jag valt något lugnare, mer skonsamt och mindre riskabelt än att leta upp tio checkpoints i Nyckelviken när det dessutom hann bli helt mörkt innan jag gav upp, men jag kunde inte låta bli.

Nu är orienteringen slut. Det känns tråkigt att stukningen hindrat mig från att leta upp fler än 65 av de 90 checkpoints som Hittaut.se placerat i Nacka. Målet att klara alla får helt enkelt stå kvar till nästa säsong.

söndag 16 oktober 2011

Säsongsavslutning: Hellasloppet

Jag anmälde mig till Hellasloppet mest för att jag vill springa de lopp som är på hemmaplan, precis som Sicklaloppet helgen innan. Hellasloppets åttakilometersmarkering förra söndagen stod bara en kilometers gångväg hemifrån, något jag kunde konstatera när jag på förmiddagen tillsammans med sambo och hund gick till Hellas för att hämta min startlapp.

Efter den promenaden var det inte mycket tid över innan det var dags att ge sig av igen. Som kompromiss mellan lunch och en andra frukost åt jag ett stekt ägg på en rostad brödskiva. Med mindre än 40 minuter kvar till start blev det en rask promenad med inslag av jogg till klädinlämningen. Där träffade jag Ingmarie som hade loppet som inslag i dagens långpass.

Jag valde en ganska blygsam uppvärmning innan jag ställde mig så långt fram i startfållan jag vågade utan att skämmas. När starten gått insåg jag som vanligt att jag ändå stod för långt bak och fick stå ut med trängseln i några hundra meter. Efter en kilometer var det lite mindre trångt. Jag sprang om Ingmarie och vinkade lite, men jag tror inte att hon såg.

Nu blev det ganska stabil löpning där positionerna bara förändrades lite då och då. Efter fyra kilometer sprang jag om två tjejer som jag haft framför mig ett tag. Vid varvningen halvvägs (då man sprang under startbågarna igen) hörde jag att de låg fyra och femma.

Loppets andra halva gick via Björkhagens golfklubb i riktning hemåt för min egen del innan man leddes in på Björkhagsslingan. Efter sju kilometer började jag kanske tappa i tempo, för de två tjejerna jag haft bakom mig i tre kilometer passerade. Kort därefter kom ett riktigt bakslag när jag upptäckte att högra skosnöret var löst. Med nästan tre kilometer kvar fanns det inget annat att göra än att stanna för att knyta, en manöver som kostade mig nästan en halv minut.

Jag kände mig fortfarande stark, men jag hade långt till andra löpare att mäta mig med. Efter förmiddagens båda promenader visste jag hur det lutade på den sista kilometern – först uppför, sedan bara utför. Jag gjorde mitt bästa för att komma ikapp den enda löparen inom synhåll, men trots min smygande spurt var han i mål ögonblicket före mig.

Min tid i resultatlistan blev 42:36, vilket jag med tanke på den kuperade banan är nöjd med. Direkt efter målgång fick jag sällskap av Ingmarie igen som sprang in på en sjätteplats. Hade jag sprungit i herrarnas tävlingsklass så hade min tid räckt till en tiondeplats, men å andra sidan var det bara 17 som fullföljde i den klassen. Bland de 205 manliga motionärerna var jag nummer 16. Plats 25 bland 222 herrar totalt alltså. Det skulle vara kul om jag kunde förbättra både tid och placering nästa år.

För mig blev Hellasloppet årets sista tävling. Idag, en vecka senare, sprang några av mina träningsbekanta Hässelbyloppet. Jag är inte avundsjuk, men jag hade gärna varit där. Dels hade det varit roligt att själv göra en fin tid, men det roligaste hade förstås varit att få se Erik springa på 37:44, Staffan på 37:54 och Lennart på 40 blankt! Grattis killar!

onsdag 5 oktober 2011

Terrängskor från Snabba Fötter

För två veckor sedan lottade Kenth ut ett par terrängskor från Adidas på bloggen Snabba Fötter. Jag var inte snabbast att svara, men jag kom tvåa och blev erbjuden Kenths egna nästan obegagnade skor av samma modell (fast i andra färger) som han själv tyckte var för breda.

Igår efter jobbet tog jag emot skorna, ett par Adidas Response Trail 18, och tidigt i morse snörade jag på dem för första gången för en testrunda i Nackareservatet.

I väntan på satellitkontakt kring en kvart i sju.

Med tanke på att de väger ungefär lika mycket som mina tyngsta skor kändes de oväntat stumma. Men när underlaget efter ett par kilometer blev ojämnt av stenar och rötter kom aha-upplevelsen. Det var inte greppet — jag halkade faktiskt lite ett par gånger — utan mer att jag fick en så tydlig känsla av markkontakt.

Jag hoppade runt ett tag bland tuvor och lerpölar i jakt på ett par orienteringskontroller, men var snart tvungen att söka mig hemåt för att hinna till jobbet i hyfsad tid. Tillbaka på plan mark kände inte skorna särskilt roliga, så jag genade några hörn genom skogen.

Det här är inte skorna för Hellasloppet på söndag, men det kommer definitivt att vara de skor jag använder på kommande orienteringsrundor. Tack Kenth! Tyvärr har jag haft ont i höger knä hela dagen (ett snedsteg någonstans?), men om det släpper så blir det mer orientering torsdag kväll eller fredag morgon tillsammans med mina blågula vänner från Adidas.

måndag 3 oktober 2011

202 dagar till London Marathon

Jag räknar inte ned på bloggen längre. Första nedräkningen slutade med New York City Marathon 2010, och efter det blev det konstgjord andning ett tag i väntan på något nytt.

De nya 400 dagarna var först vad som återstod till Boston Marathon 2012, men när jag inte klarade att tidskvalificera mig så anmälde jag mig till London Marathons lotteri och justerade den numera tysta nedräkningen med sex dagar.

De senaste dagarna har varit en nervös väntan på besked. Idag hamnade det i inkorgen:



Det blir alltså inget London Marathon för mig i vår. Eftersom jag inte heller får springa i Boston nästa år så finns det ingenting att räkna ned till. Jag känner mig oväntat besviken.

---

Uppdatering: Jag insåg först efter publicering att det är exakt två år sedan jag skrev det första inlägget på den här bloggen med rubriken 400. Cirkeln är sluten.

söndag 2 oktober 2011

Nästa lopp redan nästa vecka

Jag har ingen startplats i fulltecknade Hässelbyloppet, men min tävlingssäsong är inte slut. Med en timme kvar av ordinarie anmälningstid betalade jag nyss 175 kronor för 10 kilometer långa Hellasloppet nästa söndag. Det är ju på hemmaplan.

lördag 1 oktober 2011

Istället för återhämtning: Sicklaloppet

Jag skulle egentligen ha skrivit färdigt en längre rapport från Berlin Marathon, men det har inte blivit så mycket som en hel mening sedan jag satt på flygplatsen i Berlin.

Jag skulle egentligen ha sprungit en eller två återhämtningsjoggar under veckan, men istället blev det rakt på snabbdistans idag.

Jag skulle egentligen ha tagit det lugnt på Sicklaloppet, men jag lyckades hålla god fart i stort sett hela vägen och sprang milen på 40:47.

Under loppet och efter målgång med min vän och kollega Johnny.
Bilder: Sara M

söndag 25 september 2011

En skaplig tid i Berlin

Jag är i Berlin med syrran och passade på att springa den lokala maran. Det gick riktigt bra, även om det var svårt att hålla tempot under andra halvan.

splits

Splittime of daytimediffmin/kmkm/h
5 km09:24:2100:22:3522:3504:3113.29
10 km09:47:2000:45:3422:5904:3613.05
15 km10:10:1401:08:2822:5404:3513.10
20 km10:33:0901:31:2322:5504:3513.09
Halb10:38:0801:36:2204:5904:3313.22
25 km10:56:3101:54:4518:2304:4312.74
30 km11:20:4002:18:5424:0904:5012.42
35 km11:46:4302:44:5626:0205:1311.52
40 km12:13:5603:12:1027:1405:2711.02
Finish12:25:4003:23:5311:4305:2111.23

Om man kollar mina tidigare maratonresultat så var det här faktiskt min näst bästa tid. Livet är inte rättvist, jag vet. Många tycker kanske att jag inte förtjänar det, men jag tackar och tar emot. Nu: ut på stan!

onsdag 21 september 2011

Kistaloppet 2011

Det har gått lång tid sedan Kistaloppet. Många tankar kring loppet har hunnit dyka upp och försvinna, men några har blivit kvar och förtjänar att sättas på pränt — mest för att jag själv ska minnas och ta lärdom av dem i framtiden. Väldigt lite handlar om själva loppet, det mesta istället om hur jag ser på min egen insats.

Med runt 40 minuter kvar till start hämtade jag ut min startlapp i Kista Science Tower. Medan jag försökte nåla fast den på tröjan jag redan hade på mig träffade jag Lennart och Mathias. Lennart och jag hade bestämt att vi skulle hjälpas åt att klara sub40, och efter att ha lämnat min väska i hans bil värmde vi upp tillsammans.

Innan start träffade vi Erik också — pigg och glad, med ny kamera och mustasch. Vi stod alla ganska långt fram bland folk i klubblinnen. Skulle vi springa sub40 och få var sin jacka så skulle vi ju inte ha mycket mer än ett hundratal löpare framför oss för att inte behöva lägga en massa energi på att passera folk.

Jag har taggat mig själv i en bild på Kistaloppets Facebooksida.

Första kilometern gick snabbt, men inte överdrivet snabbt. Lennart var med på min vänstra sida. Genom Kista Galleria utan problem, trängseln avtog och det gick fortfarande snabbt. Redan på andra kilometern hade jag en håll-liknande känsla under revbenen på högra sidan. Jag försökte tänka på andningen, hitta balans och flyt. Ute på Järvafältet kändes solen och värmen mer än vinden. Det började kännas tungt.

På femte kilometern kom Erik ikapp mig med kameran igång. Jag var väl knappast ett särskilt tacksamt intervjuobjekt (”goddag, yxskaft”), alldeles för fokuserad på den tilltagande plågan. Kilometertiderna var fortfarande acceptabla, men det kändes inte särskilt bra. På sjätte kilometern började tröttheten sätta spår i psyket. Efter sju kilometer slutade jag nog hoppas på att jag skulle klara mitt mål.

Hållet (eller vad det nu var) hade nu hunnit bli riktigt ansträngande och begränsande. Jag var helt fokuserad på att ta mig fram, så det är inte så att jag minns särskilt mycket av omgivningarna. Trots tunnelseendet hade jag fortfarande viss koll var Lennart var, men jag trodde inte längre att jag skulle kunna hålla honom sällskap resten av vägen. Vid åtta kilometer slutade jag bry mig om att jag blev omsprungen av flera starkare löpare.

Jag ropade till Lennart att han fortfarande kunde klara det. Det var väl lite optimistiskt med tanke på att han skulle behöva öka till 3:30-tempo, och riktigt så fort ökade inte avståndet mellan oss. Uppförsbackarna jag inte mindes från förra året kändes oväntat tunga, nerförsbackarna på slutet förmådde jag inte utnyttja till att öka farten nämnvärt. Det blev en ganska vek spurt in i Kista.

Intervall
Tid
Distans
Medeltempo
Sammanfattning41:09.510,024:06.4
13:44.21,003:44.2
23:46.71,003:46.7
33:56.41,003:56.4
44:03.61,004:03.6
54:12.01,004:12.0
64:13.11,004:13.1
74:13.51,004:13.5
84:22.61,004:22.6
94:27.91,004:27.9
104:03.91,004:03.9
11:5.20,024:11.2
Mina kilometertider enligt Garmin.

Nettotiden blev 41:09 enligt resultatlistan. Åtta sekunder efter Lennart och precis samma tid som jag hade på Sentrumsløpet i våras, mitt första tiokilometerslopp i år. Nu har jag sprungit milen ett ganska stort antal gånger på mellan 41 och 42 minuter (även Sentrumsløpet 2009, Midnattsloppet 2009, Sentrumsløpet 2010 samt Viruddenloppet i somras). Jag är helt enkelt en 4:10-tempolöpare på milen.

Jag har aldrig tidigare haft sällskap av någon under ett lopp som jag hade av Lennart på det här loppet. Jag tror att det hjälpte mig en del, att jag kanske hade gett upp tidigare om jag inte haft någon jag kände i närheten. Det är svårt att veta säkert. Det var i vilket fall trevligare både före, under och efter loppet.

Efter målgång satte jag mig ner bredvid Lennart på den kalla marken en liten stund innan jag blev akut kissnödig. Jag var riktigt trött, mumsade i mig både bulle och banan innan jag började frysa i de oväntat svettblöta kläderna. Innan vi gick till Lennarts bil hann jag träffa och gratulera Erik, som givetvis kunde visa upp en jacka efter att ha sprungit på 39:18.

Om man kollar i resultatlistorna för de fyra klasserna så ser man att 97 personer klarade sub40. De 100 jackorna räckte därmed till alla som hade förtjänat det, och för min egen del hade det alltså räckt med samma marginal som förra året. Nu var jag hela 70 sekunder ifrån, tid som det hade varit svårt att kapa bort oavsett taktik. Men hade det verkligen varit omöjligt?

För varje timme som gick efter loppet ökade min besvikelse. Jag hade haft ett tydligt mål och flera morötter, men jag lyckades ändå inte. Var det då någon poäng med att springa Kistaloppet? Ja, av flera anledningar tycker jag faktiskt det. För det första står jag stilla utan lopp (mer om det i ett senare inlägg). Sedan är jag lite extra förtjust i att delta i just Kistaloppet, eftersom man springer i mitt gamla hemområde och min gamla arbetsplats, samt för att det är så stort engagemang hos personerna som arrangerar.

Den största poängen med mitt deltagande är nog ändå just misslyckandet. Jag tror mycket på att felaktigt beteende måste få konsekvenser. Alldeles för ofta har jag tränat dåligt men trots det nått ett gott resultat. Till slut blir det så att jag räknar med att det ska gå bra ändå. Men inte den här gången (och inte heller på Stockholm Marathon i början av sommaren). Förhoppningsvis får dessa ”misslyckanden” mig att känna större motivation att träna bättre framöver.

lördag 10 september 2011

DNQ

Det blev varken jacka eller biobiljett. Det blev inte ens en tid under 41 minuter eller en placering bland de 100 främsta i Kistaloppet.


Lennart och jag i garaget efter loppet.

Det finns många användbara bortförklaringar. En längre rapport från Kistaloppet kommer senare.

fredag 9 september 2011

Nervöst inför Kistaloppet

Igår skulle jag hämta min startlapp till Kistaloppet på Runner's Store, men innan jag hunnit dit nåddes jag av ett mejl från arrangören med beskedet att min lapp inte skulle vara där. Tråkigt, eftersom jag inte har möjlighet att hämta lappen i Kista idag och nu har ytterligare ett moment på lördag innan startskottet går. Men jag är glad att jag fick beskedet innan jag hann till butiken och därmed slapp att bli irriterad över strul och onödig omväg.

Arrangörerna av Kistaloppet verkar väldigt angelägna att ta hand om och kommunicera med loppets anmälda deltagare, ofta med ett personligt tilltal. Det är kanske en av anledningarna till att jag anmält mig i år igen. Den främsta anledningen är förstås att jag vill springa under 40 minuter igen. Det känns som att det kommer att bli svårt, och jag är lite nervös.

Armbandet som dagligen påminner mig om Kistaloppet.

Jag hoppas på draghjälp från några träningsbekanta, men jag är lite osäker på vilka som kommer till start. Ge besked i kommentarsfältet så jag vet vem jag ska kolla efter när jag hämtar min startlapp i Kista Science Tower imorgon!

onsdag 7 september 2011

Allt på kartan (men fel på Garmin)

Det finns en spårkarta precis utanför mitt nya hem (som jag kallar K22 med anledning av adressen) där jag startar nästan alla mina rundor sedan drygt två månader tillbaka. I söndags bestämde jag mig för att springa samtliga motionsspår som är markerade på den kartan.


Jag var fortfarande seg efter min tvåveckors förkylning, så det var i mycket lugnt tempo jag följde Björkhagsslingan i riktning mot Hellas, elljusspåret upp mot Hästhagen och efter att ha passerat Hellasgården sprang vidare på det gulmarkerade femkilometersspåret.

Ett par kilometer in på det gula spåret blev jag omsprungen, något jag inte är van vid när jag är ute på träningsrundor. Jag valde att se det som välkommen draghjälp och hakade på killen och hans femminuterstempo. Det höll i ungefär en kilometer innan jag var tvungen att släppa honom i en jobbig backe. Det hade varit intressant att se lite pulsdata från den situationen, men jag sprang utan pulsband.

Jag kunde lika gärna sprungit utan GPS också, för Garmin och jag är inte överens om hur jag sprang resten av rundan. Samma väg tillbaka från Hellas mot Björkhagsslingan ser ut att vara något annat, och efter Kärrtorpsrundan blir det helt åt... Dammtorpssjön! Det ser ut som att jag avslutade med ett dopp.

Det här är inte hur jag sprang. Inzoomat ser det ännu värre ut.

I själva verket fortsatte jag på Björkhagsslingan, sprang förbi K22 och gjorde ett varv på Hammarbyrundan innan jag återvände hem. Klockan visade en tiominuterskilometer mot slutet innan det blev bara streck på tempot i några sekunder. Vid avslutad löpning tyckte jag att 15 kilometer verkade lite kort på nästan en och en halv timme.

När jag kollade passet på Garmin Connect efteråt blev jag både förvånad och irriterad. Vad fan hände här?

söndag 4 september 2011

Ensamt på botten

Om man sticker ut en fredagskväll efter klockan nio (kanske speciellt om det är fotbollslandskamp på teve), så kan man få Björkhagsslingan, Kärrtorpsspåret och Hammarbyrundan helt för sig själv. Men det är tråkigt att märka hur mycket man förlorar på att inte ha sprungit på två veckor.

torsdag 1 september 2011

Nyöppnad Nike-butik i Kungens kurva

Ny månad och en ny butik bara några steg från mitt kontor. Nike Factory Store i Heron City öppnade dörrarna för första gången idag klockan 10. Jag hängde på låset i hopp om något lockande öppningserbjudande. Jag var inte först in i butiken, men den förste att checka in på Facebook-platsen.


Löparkläderna för herrar fanns precis innanför dörren. Och sedan... Ja, sedan var det inte så mycket mer. Inget som lockade mig. Efter att ha kollat lite på prislapparna letade jag upp skoavdelningen längst in i butiken och pratade (engelska) med en speciellt influgen (?) och entusiastisk Nike-kille. Det kändes som att shoppa utomlands.

Butikskillen rekommenderade (och bar själv) ett par LunarElite (tror jag det var — mitt minne sviktar och mina mobilbilder från butiken försvann spårlöst i Facebook-appen). 915 kronor är väl okej om man ska köpa skor i Sverige, men de hade inget löpband för utprovning i butiken. Jag tackade för mig och återvände till mitt kontor.

onsdag 31 augusti 2011

Sommaren räckte inte runt Fuerteventura

Jag låter mer förkyld nu än vad jag gjorde för två dagar sedan. Både hostan och snuvan har avtagit, men jag är rädd att inte allt står väl till med bihålorna. Jag har tänkt testa formen ute i spåret sedan helgen, men löpningen har blivit bortprioriterad till förmån för annat. Ja, det ger mig lite ångest...

För två månader sedan bestämde jag mig för att delta i en tävling på jogg.se. Under juli och augusti skulle man registrera löpträning motsvarande ett varv runt Fuerteventura. Då trodde jag inte att det skulle bli särskilt svårt att nå upp till 250 km på två månader. Så här långt kom jag:


Det återstår några timmar, men det är långt runt öns södra udde.

tisdag 23 augusti 2011

26889 och 37,2 på morgonen

Idag har jag två saker som jag inte hade när jag vaknade igår: ett startnummer i Berlin Marathon och feber.

Jag har hostat hela natten och möttes av en glansig blick i badrumsspegeln. Över 37 grader är tillräckligt högt för att betyda feber i mitt fall. Det kommer inte lägligt med bara en månad kvar till Berlin Marathon, men vi får väl hoppas på ett snabbt förlopp.

Vad startnummer 26889 betyder i Berlin Marathon har jag ingen aning om. Det låter högt det också.

söndag 21 augusti 2011

Vasastafetten 2011

För andra året i rad fick jag äran att springa den avslutande sträckan i Vasastafetten. Vägen dit var nog det krångligaste med årets lopp. För min egen del var det en jobbkonferens på fel sida av landet som ställde till det och bland annat innebar en taxifärd på sisådär 12 mil på grund av försenade tåg.

Årets planering, den där vi sitter kvällen innan och spekulerar kring varje lagmedlems tid, visade sig stämma nästan på minuten. Alla levde upp till förväntningarna eller överträffade dem med någon minut eller två. Jag själv hade tagit på mig uppgiften att minska förra årets 39:26 till 38 minuter, samtidigt som delsträckans längd officiellt ändrats från 9,2 till 9,3 kilometer.

Inför lagets sista växling kändes allting bra. Jag fäste tidtagningschipet runt fotleden och pilade iväg. Min klocka hade inte hunnit få kontakt med satelliterna, så jag tryckte igång den först vid (den felplacerade) skylten som visade 9 kilometer kvar. Nu skulle jag vara osäker på hur jag låg till hela vägen in i mål, och frustrationen gjorde att jag nästan drog på mig mjölksyra redan innan jag sprungit 500 meter.

Jag höll sedan koll på tempot och hur många löpare jag passerade. Flera gånger kände jag mig osäker på om jag skulle klara att behålla både fyraminuterstempot och de omsprungna personerna bakom mig. Det visade sig överraskande lätt. När jag sprang in i Mora passerade jag min fjortonde löpare och inledde därefter en intensiv spurt som på målrakan närmast kan beskrivas som vansinnig.

Lagkamraterna har skrattat mycket åt trestegsstilen på väg in i mål.

Efter målgång fick jag lagets medaljer och diplom. Med 37:28 på papper var jag mycket nöjd med att ha klarat mitt mål och samtidigt överträffat min tid från förra året med nästan två minuter. Totaltiden blev 7:10:13, vilket innebär plats 38 av 262 lag i mixed-klassen och plats 81 av totalt 415 fullföljande lag.

Diplomet. Det fysiska originalet blev buckligt av regnet.

Fortfarande behöver vi alltså mer än 7 timmar gemensamt för att ta oss från Sälen till Mora. På lördagskvällen diskuterade vi vad vi ska göra för att klara drömgränsen nästa år. En del i strategin kommer helt säkert innebära att jag springer en annan delsträcka, eventuellt startsträckan — även om den femte (bortsett från starttiden) känns som en större utmaning.

De sista sex delsträckornas lagmedlemmar efter målgång i Mora.