lördag 28 maj 2011

Inför Stockholm Marathon

Det blir inget långt inlägg, det här. Jag vill bara klargöra att, ja, jag kommer att starta i årets Stockholm Marathon. Mitt startnummer är 1175. Förhoppningsvis kommer jag också att gå i mål — hel och på en inte alltför plågsam tid.

Det finns ett antal sluttider att ta sikte på:

3:59:59 är väl okej. Det höjer inte min snittid på mina maratonlopp (snart tio stycken) alltför mycket.

3:54:59 eftersom min chef har lovat att bjuda mig på lunch om jag klarar att hålla mig i tidsspannet 3:30-3:55. Oväntat motiverande.

3:47:56 är vad Staffan gissade. Jag vill gärna hoppas att han gissat för högt igen.

3:29:59 är ungefär den tid som jag hoppats att jag kan klara. Jag känner mig rent allmänt som en treochenhalvtimmeslöpare även om dagsformen inte medger det.

3:19:29 skulle vara en tangering av mitt PB i New York. Det bryr jag mig inte om. Då kändes allting rätt och det gör det inte idag.

3:15 (eller ännu hellre 3:10) skulle ha gett mig möjligheten att anmäla mig till Boston Marathon 2012. Vi spar det till en annan gång.

Nu ska jag snabbt snabbt göra mig i ordning och åka till Östermalms IP. Jag tror att jag har koll på det mesta. Annars tycker jag att de flesta av Petras tips var bra. Vi ses!

fredag 27 maj 2011

Vidskeplighet eller mental uppladdning

Igår sprang jag tre varv på den rödmarkerade slingan på gränsen mellan Gubbängen och Tallkrogen. Jag gjorde samma sak ett par torsdagar förra våren inför ett par väldigt lyckade lopp, så det var svårt att låta bli. Första varvet i lagom tempo, sedan lite snabbare för varje varv. Drygt fyra komma två kilometer, men jag vill inte fundera så mycket över vad mina tider blir om man multiplicerar med tio, eller ens kolla vad jag hade för varvtider förra våren.

Efter jobbet åkte jag till Östermalms IP för att hämta startlappen. På väg hem därifrån skrev jag vad jag tyckte om tillställning i en kommentar hos Lennart, men jag ska också erkänna att jag trots allt handlade för 1820 kronor. Kan någon komma med en kvalificerad gissning på vad det blev?

onsdag 25 maj 2011

327. Eller 333?

Innan jag gjorde en omstart av den här bloggen funderade jag ett tag på om jag verkligen skulle behålla nedräkningen från 400 dagar och vad jag i så fall skulle räkna ned till. Vad kunde ersätta New York City Marathon? Fanns det ett annat passande lopp eller något annat mål som låg lite mer än 400 dagar bort?

Valet föll ganska snart på Boston Marathon 2012. Kanske påverkades jag av Eriks kommentar till mitt resultat i NYC Marathon, kanske av att ha läst bloggen Snabba Fötter (och kanske lite av att det råkade vara drygt 400 dagar kvar till loppet), men mest var det för att Boston Marathon är ett av de riktigt stora loppen som det skulle vara kul att springa.

Att bestämma sig var alltså inte så svårt. Den svåra biten var att jag trots ett hyfsat resultat i NYC Marathon inte var direktkvalificerad till Boston, utan var tvungen att springa ett ännu snabbare marathonlopp. Men jag såg det bara som en lite större utmaning — det var ju nästan för lätt att uppnå alla mina mål 2010!

Jag tänkte att jag hade två chanser att klara Bostons kvalificeringsgräns eftersom jag redan anmält mig till både Stockholm Marathon och Berlin Marathon. Mitt uppblåsta självförtroende fick mig att tänka 3:15 i Stockholm och sedan 3:10 i Berlin. Skulle jag nå 3:10 redan i Stockholm så fick det bli ett försök att nå sub3 i Berlin. Nu låter allt detta helt vansinnigt, men för några månader sedan var jag fortfarande hög på resultaten från Hässelby, New York och Barcelona.

Det är idag 327 dagar kvar till Boston Marathon. Nu har verkligheten hunnit ikapp mig. Utan att nå 3:15 på lördag blir det ingen plats i Boston Marathon 2012. Det spelar ingen roll hur det går i Berlin eftersom registreringen till Boston redan är avslutad vid det laget. Så vad gör jag när det på lördag blir definitivt att jag inte kommer att få springa Boston Marathon? Jag har faktiskt redan en reservplan. Det är idag 333 dagar till London Marathon.

 

tisdag 24 maj 2011

Tillbaka på ruta 1

Även sista helgen innan maran hade jag tänkt springa ett något längre pass. På söndagen fanns det en lucka mellan ett femtimmars Södertäljebesök på förmiddagen och en familjemiddag där hemma på kvällen. För säkerhets skull valde jag att inte springa långt bort, utan istället nöja mig med några varv på Fagersjöspåret.

Fagersjöspåret är bara (knappt?) tre kilometer trots att det är skyltat som 3,2. Under den två kilometer långa vägen dit funderade jag på om jag borde springa fem eller sex varv. Efter ett varv funderade jag på att avsluta. På andra varvet tänkte jag att jag inte orkade mer, och i början på tredje varvet bestämde jag mig för att det skulle bli det sista. Jag tvingade ändå mig själv att springa ett fjärde varv medan jag såg kilometertiderna krypa upp mot sex minuter.

Visserligen är det ett ganska tufft spår med ett par ganska branta backar – plus att det var mitt på en varm dag utan att jag hade förberett mig med energi eller vätska – men det var inte särskilt uppmuntrande att jag kände mig så trött och att pulsen låg så högt (snitt 178, max 198). Nu ikväll var jag ute igen på en kort femkilometersrunda. Det kändes tungt redan från start och pulsen skenade.

Det är bara att inse att förra årets framgångar inte kommer att upprepas det här året. Med mitt nuvarande schema har jag inte lyckats få ihop den (redan minimala) träningsmängd jag tidigare eftersträvat. Detsamma gäller för bloggen, där jag gått från dagliga inlägg till mer en veckolånga uppehåll. Det hade varit bättre att sluta när jag var på topp.

Mina målsättningar på lördag måste givetvis justeras. Jag hoppas fortfarande att jag ska kunna göra ett fint resultat i Berlin om fyra månader, men årets Stockholm Marathon får jag väl räkna som ett långpass i träningen inför hösten.

tisdag 17 maj 2011

Söndagens långpass blev veckans samlade löpning

Med två veckor kvar till Stockholm Marathon var det många som sprang det sista långpasset i helgen som var. Jag har sprungit ungefär en gång i veckan de senaste månaderna, så jag vet inte om ett långpass gör någon skillnad nu, men jag sprang ändå i söndags (efter att ha skjutit upp det från lördagen).

Det blev en längre paus efter drygt 7 km eftersom jag hade sprungit fel och var helt desorienterad, och ännu en paus när jag sprungit så långt som till jobbet efter drygt 15 km. Jo, jag använde ännu en ledig dag till att leta efter bästa vägen till och från jobbet.

Egentligen tänkte jag springa en bättre väg tillbaka hem och komma upp i ungefär 30 km, men i Stuvsta-trakten kändes till och med trottoarkanterna som en utmaning. Tillbaka vid Huddingevägen konstaterade jag nöjt att en buss till Gubbängen skulle komma om bara några minuter. Då hade jag faktiskt redan stannat klockan. 22 kilometer på två timmar.

Ett dygn senare känns benen som efter en mara. Jag undrar hur det kommer att kännas efter maran...

lördag 14 maj 2011

Inställt, inspirerat och inköpt

När jag (som nu) har mycket att göra är det lätt att skjuta upp eller (kanske senare) ställa in ett träningspass. När det bara gäller mig själv så är jag ju flexibel, det går lika bra senare (eller inte alls). Irritationen som kommer av att det inte blir som jag från början hade tänkt är oftast försumbar.

Om jag har bestämt mig för att delta i fasta arrangemang så är det annorlunda. Jag springer relativt många lopp, och de få gånger jag inte genomfört dem har det retat mig oerhört. Detsamma gäller i viss mån även andra aktiviteter som jag anmält mig till och där chansen att delta inte återkommer.

I torsdags var det ”inspirationskväll” på Löplabbet i Stockholm. Petra Månström och Anders Szalkai (som båda är värdar för ett web-teve-program jag hittills inte sett) skulle prata lite om förberedelser inför Stockholm Marathon. Tyvärr uppstod en situation på jobbet, så irritationen steg när jag insåg att jag inte skulle hinna dit i tid.

Efter att ha avverkat sträckan Kungens Kurva - Hötorget på rekordtid lättade mitt humör av att arrangemanget fortfarande var i mingelstadiet. Jag drack sportdryck och mumsade i mig en energikaka medan jag småpratade med en representant från Maxim och en kille (Kalle?) som skulle springa Stockholm Marathon för första gången.


Småpratet tystnade tvärt när personalen informerade om kvällens speciella erbjudanden innan ordet lämnades över till Anders Szalkai. Han berättade hur han förbereder sig inför ett maratonlopp och vad som gäller för de två sista veckorna om man hittills tränat mycket eller lite. Långpass, kort backe och kolhydrattömning var begrepp som dök upp. Mot slutet fick vi kompletterande tips från Petra Månström som stod och gömde sig bland åhörarna.

Jag gick inte på det här arrangemanget för att få reda på hur jag ska träna de närmaste två veckorna, men jag tycker att det är intressant att lyssna på och prata med andra löpare. Den här gången lät jag mig också lockas bort till Löplabbets Race-butik där jag provade och provsprang ett par Asics-skor nedsatta till halva priset. Jag hade en välfylld Löplabbet-påse med mig när jag hämtade hunden på väg hem.

Butiken bjöd på bonusprylar när jag köpte ett par gamla DS Racers.

PS. Fredagsmorgonens planerade löpning sköts upp till kvällen (då den ställdes in).

måndag 9 maj 2011

Sentrumsløpet 2011

På lördagsförmiddagen insåg jag att det troligen skulle bli en varmare dag än väderprognosen antytt. Jag är känslig för kombinationen värme och solsken, så nu var det två saker som stod mellan mig och ett nytt personbästa på Sentrumsløpet: vädret och det dåliga självförtroendet.

För två år sedan sprang jag loppet på 41:06, en tid som retligt nog fick stå kvar som personbästa när jag förra året noterade 41:10. Eftersom jag i höstas gjorde sub40 både på Kistaloppet och på Hässelbyloppet skulle det givetvis vara roligt med en bättre tid på Sentrumsløpet – om inte sub40 så åtminstone under 41 minuter.

Stretch i väntan på färjan till Oslo, en timme innan start.

Någon draghjälp av min norske vän Per skulle jag inte få – han anmälde sig sent och fick en plats i startgrupp 5, den sista, medan jag själv hade förärats en plats i startgrupp 2. Vi enades om den vanliga mötesplatsen efter målgång innan vi önskade varandra lycka till och gick åt var sitt håll på Karl Johan.

Speakern varnade för stigningen under loppets första tre kilometer. Jag känner banan väl efter sju års deltagande och lurades inte med i för högt tempo när vi kort efter start sprang uppför grusbacken och rundade slottet. I år tog jag det kanske lite väl lugnt – trots att trängseln inte var farlig fick jag kilometertider strax över fyra minuter.

Efter tre kilometer gjorde jag mig beredd på barnvagnar och cyklister, för tyvärr får man räkna med att några korsar ens väg en vacker dag i Frognerparken. Vad jag inte var beredd på var den nya Z-dragningen med två 120-gradiga svängar och två småpojkar som tyckte det var kul att röra sig motströms i löparströmmen. Inga stora problem, men fjärde kilometern gick på 4:20.

Efter tre kilometer blev det onödigt skarpa svängar i Frognerparken.

När man sprungit ut ur parken kommer den enda rejäla nedförsbacken. Jag tyckte inte att jag fick upp farten här som jag brukar. Segheten dröjde sig kvar på Bygdøy Allé. Kilometertiderna låg hela tiden över 4 minuter, vilket gjorde att en bra sluttid kändes ganska omöjlig. Jag sprang förbi vätskekontrollen utan att dricka.

Mellan Bygdøy Allé och Rådhusplatsen kände jag en rysning och slängde en blick på klockan. Jag hade precis sprungit 4 engelska mil (6,44 km) några sekunder snabbare än mitt resultat i loppet för två veckor sedan. Sjunde kilometern gick utför och tydligen ganska snabbt, men nu kändes det tungt och varmt.

Under ett kort parti på Karl Johan möter man löpare som spurtar in mot mål. De jag såg fick tider runt 33 minuter. Jag försökte hålla tempot så att jag åtminstone skulle klara en tid under 42 minuter, men var nog både omotiverad och förvirrad. Jag var faktiskt säker på att jag hade missat 9-kilometersskylten innan den dök upp framför mig.

Någonstans i början av den tionde kilometern tror jag att även min klocka blev förvirrad. Förmodligen var det tunneln som gjorde att den gav felaktiga uppgifter om sträcka och tempo. Nu visste jag ändå vad jag hade kvar, kunde till och med se det framför mig, så det var bara att plocka fram det sista av krafterna.

Det var ingen märkvärdig spurt, men jag lyckades hålla hyfsad fart hela vägen in. Jag har gjort till vana att starta min klocka när jag når den första startmattan och stänga av den när jag passerat den andra målmattan. Med denna säkerhetsmarginal stannade jag min egen klocka på 41:11,81. Sedan blev det en lång väntan på min norske vän.

Två omotiverat glada herrar åker buss hem efter avslutat lopp.

Jag hade precis som förra året angett min vän Saras norska mobilnummer för resultatservice, och vid vår hemkomst meddelade hon att hon att min sluttid enligt sms var 41:11. En sekund sämre än förra året. Den officiella resultatlistan gav dock något bättre nyheter – 41:09! Jag betraktar det som en liten seger.

Hemma på solig terrass med mobil, medalj och annan belöning.

Det är alltid trevligt att besöka Oslo och springa Sentrumsløpet, så jag är egentligen inte alls besviken över min insats. För mig är det traditionen som är det viktigaste. Även om loppet har vuxit så är det mesta sig likt från år till år, tyvärr även på de punkter där jag hade kritik att framföra förra året (bortsett från att jag för anmälningsavgiften i år fick en kortärmad funktionströja till min ständigt växande samling).

Om inte förr så är jag tillbaka i Oslo igen om ett år.

fredag 6 maj 2011

Från brist på träning till tävling

Jag ljuger inte när jag skriver att det varit stört omöjligt att få till ett träningspass den här veckan. Jag har åkt till jobbet direkt efter uppstigning, inte kunnat ta någon längre lunchpaus och sedan haft olika åtaganden och sysslor på kvällarna. Helgen i Norge har också riskerat att bli avblåst för att jag plötsligt saknade hundvakt.

Sista möjligheten att springa innan avfärd var på torsdagskvällen, men när ”svärföräldrarna” bjöd på god middag och serverade både bubbel och rödvin så tackade jag ja även till alkohol (efter att en halv minuts prat om att jag gärna drack alkoholfritt följts av en helomvändning). Det kändes som ett bra beslut för stunden.

Även om jag kunde önskat mig en bättre uppladdning inför Sentrumsløpet så är jag nöjd med att ha överlevt veckan med hälsan i behåll. Den här arbetsveckan var inte alls lika krävande som den förra, och även om det beror på att jag skjutit några ”måsten” på framtiden så kunde jag tillbringa fredagen på Oslo-tåget/bussen med gott samvete.

De flesta gånger jag inlett tävlingssäsongen med Sentrumsløpet så har jag inte varit bättre förberedd än så här, men det brukar ändå gå hyfsat. Springer jag inte milen genom Oslo på rekordtid imorgon så kommer det fler chanser.

söndag 1 maj 2011

Löparvågen når Gubbängen

På lördagen vimlade det av springande människor i Gubbängen. Jag tror inte att jag någon gång sett så många löpare på så kort tid utanför tullarna. Det var nästan som att det visade sig finnas en löpare i varenda port i de närmaste husen i kvarteret. Jag har tidigare haft föreställningen att jag är killen som springer, men nu känns det plötsligt som att jag är den ende som inte springer.

Sedan jag kom hem från Mexiko och New York har jag hela tiden varit ett steg efter. Det gäller inte minst sömnmässigt med bara tre till fem timmar per natt. Med kvardröjande jetlag och efter Hell Week på jobbet var det först under helgen jag fick möjlighet att sova ikapp. Jag somnade faktiskt redan på bussen hem från jobbet på fredagen, fick ihop nio timmar natten till lördagen, men slumrade trots det i soffan både före och efter lunch på lördagen.

Tyvärr har jag under veckan dragits med en tilltagande hosta, och sedan i fredags kväll även en trasig hund som tagit en del av min uppmärksamhet i anspråk. På söndagen verkade det dock som att vi båda återfått det mesta av våra förlorade styrkor.

M föreslog att jag skulle åka till honom för att springa en timslång runda. Jag välkomnade möjligheten till miljöombyte, men precis som jag känner för Gubbängen med omnejd känner M för Södermalm, så vi sprang till Västerbron för att ta oss över till Kungsholmen.


Det blev en varierad runda i flera avseenden; väder, tempo och underlag. Tempot mest beroende på underlaget. Många trappor och steniga stigar satte tydliga spår i tidsstatistiken. Jag kände mig tung i benen tidigt. Under senare delen hade jag lite ont i knäna och mot slutet även i vaderna. Med 12 kilometer i benen var det inte så lätt att springa uppför Brännkyrkagatan innan vi avslutade.

Knappt 13 km på drygt 70 minuter. Inte ett långpass, men bättre än ingenting.