måndag 30 juni 2014

125: Tävlingsfritt och huvudvärk

Det här var den andra av fyra tävlingsfria helger i följd i min kalender. De flesta år har jag haft ett längre semesteruppehåll än så, om jag inte haft något inbokat mellan Stockholm Marathon och Midnattsloppet.

Förra helgen var det midsommar. Jag var kvar i stan och sprang både på midsommarafton och på söndagen. Efter urladdningarna helgerna innan var jag fylld av självförtroende och längtade efter att testa min snabbhet igen. På fredagen sprang jag till Kärrtorps IP, nyfiken på hur det kändes att springa 800 meter på 3 minuter. Jag tryckte igång klockan och tittade inte på tid eller tempo innan jag gjort två varv, och visst klarade jag tre minuter med några sekunders marginal. Ett varv joggvila och sedan 800 meter igen, även den här gången med några sekunders marginal till tre minuter. Jag hade kunnat springa dem snabbare, men inte många fler i samma tempo. Det fick räcka för den här gången. Jag joggade hem för att förbereda midsommarfirandet innan gästernas ankomst.

Söndagen efter midsommardagen nöjde jag mig med den vanliga femman i motionsspåren, fast med relativt hög ansträngning. Dessvärre innebar det ungefär femminuterstempo, vilket inte imponerar. Nu är det ganska backigt, men det var oväntat tungt mot slutet att ligga i ett tempo under fem minuter.

I måndags kväll satte jag mig i en bil med destination Kiruna. Hemfärd blev det redan under torsdagen, så det fanns inte någon tid för löpning under dessa dagar. Fredag vilade jag och på lördagen kände jag mig allmänt håglös och oföretagsam.

Mot kvällen på lördagen sprang jag bort till Kärrtorps IP igen, den här gången nyfiken på hur en snabb fyrahundring känns. Jag sprang varvet så att jag fick motvinden på avslutande långsidan. Klockan visade 1:16. Jag var så matt i kroppen att jag tog en längre vila än jag hade tänkt mig. Andra fyrahundringen började snabbt, men mot slutet hade jag svårt att hålla tempot. Klockan stannade igen på 1:16, men den här gången fick jag kraftig huvudvärk. Det kom som en explosion. Jag stod stilla med båda händerna tryckta mot huvudet en stund innan jag började gå hemåt. Huvudvärken lättade lite, så när jag nådde entrén till idrottsplatsen började jag jogga långsamt. Det gjorde mindre ont i huvudet när jag andades in, mer ont när jag andades ut.

Huvudvärken höll i sig under resten av kvällen, trots en tablett, och även hela söndagen, trots fler tabletter. När det var som värst på lördagen påminde det mig om min ungdoms migränattacker. På söndagen var det mer en molande och pulserande huvudvärk, nästan helt utan känslor av yrsel och illamående.

Jag är lite orolig över att huvudvärken skulle vara något annat än en tillfällighet. Men nu när jag vaknat på måndagen känns det som att huvudvärken kan vara borta. I så fall har jag en fantastisk vecka framför mig!

måndag 16 juni 2014

139: För långt på Jättelångt-stafetten

För några år sedan var jag inhoppare i ett lag som sprang Vasastafetten. Det gick tillräckligt bra för att jag skulle få en fast plats i laget och springa ytterligare tre år. Vid mitt senaste år i Vasastafetten samsades stafettlöparna med ett litet antal löpare som sprang hela sträckan på nio mil själva. Vi kallade dem ”ensamlöpare”. Det var ett test inför Ultravasan som nu blivit verklighet.

Med Jättelångt är det tvärtom. Det är ett ultralopp som nu också är en stafett. När min snabbe löparvän Erik nämnde deltagande i stafetten så anmälde jag intresse av att ingå i ett lag. Med uppdelningen av 68 kilometer i fem delsträckor blev det totalt två lag — ett rent Runday-lag och ett andra lag med blandade medlemmar — och i lördags sprang jag sista sträckan för det andra laget.

Jag var lite nervös inför löpningen på 15 kilometer eftersom jag fortfarande kände träningsvärken från Runday på måndagen. Förutsättningarna var dock de allra bästa; ett glatt gäng löpare, fantastisk vacker natur och soligt väder med en kraftig medvind.

Meterhöga vågor vid första växling i natursköna Skottviken. 

Det gick bra för de andra i laget, och våra vänner i Runday-laget hade en betryggande ledning som bara blev större för varje växling. När det var min tur så var jag taggad och ångade iväg i bra fart. Jag passerade några ultralöpare och hälsade glatt ”hej hej” till var och en. Jag sprang i fyraminuterstempo eller strax över. Efter 6,7 kilometer var jag ikapp en stafettlöpare, lätt igenkänd på avsaknaden av ryggsäck. Han kom med uppmuntrande ord och sa att nästa inte var långt borta.

Nu sprang vi från öppna landskap in i tät skog, men snart såg jag en rygg utan ryggsäck igen som jag kom ikapp och passerade. Jag hälsade, men såg då att han saknade nummerlapp och helt enkelt bara var ute och sprang. När spåret delade sig såg jag inga markeringar och valde att följa eljjusspåret. Efter en stund blev jag alltmer osäker och stannade upp, vände tillbaka och mötte nöjeslöparen med frågan om han visste hur Roslagsleden gick. Han var inte säker, men trodde att det var tillbaka en bit. Jag fortsatte tillbaka, men vände ännu en gång när jag såg en orange snitsel. Med en dåres envishet fortsatte jag springa till att det kändes helt orimligt. Jag tog fram kartan ur stafettpinnen, men blev inte klokare. Jag joggade håglöst med kartan utvecklad tills jag bestämde mig för att vända igen. Vägen tillbaka var mer än 1,1 kilometer. Sedan sprang jag också några meter i fel riktning innan jag var tillbaka på rätt spår.

Det goda humöret försvann givetvis på vägen, precis som lite av tempot. En lång stund sprang jag utan att se någon annan — fortfarande lite osäker på om jag verkligen sprang rätt — och när jag sedan började passera ultralöpare igen var det utan att hälsa lika glatt som när jag passerade samma löpare första gången. I de snåriga partierna gick det ännu lite långsammare, och vid ett tillfälle trampade jag snett.

När jag nådde Norrtäljes bebyggelse hade jag redan sprungit 15 kilometer och visste inte säkert hur långt det var kvar. Inne i stan var det dock inget att fundera över, bara att gasa på efter bästa förmåga. På upploppet möttes jag av glada rop från båda lagets deltagare, men jag mötte dem med en bister min och fokus på att snarast möjligt nå chipläsaren med stafettpinnen.

Deltagandet i stafetten var tänkt att i första hand vara en rolig grej, men min tävlingsinstinkt gjorde det svårt att vara nöjd med en femteplats. Jag sprang 2,5 kilometer för långt och kom i mål efter killen jag hade passerat. Resultatlistan visar dessutom att vi bara var 12 minuter efter andra- och tredjepristagarna, vilka jag tror att vi hade kunnat mäta oss med på slutet om jag inte hade sprungit fel.

Efter en trevlig avslutning på kvällen med gemensam middag och hemfärd kunde jag inte skaka av mig känslan av misslyckande och besvikelse. Jag hade nionde tid på en sträcka där jag kunde varit näst bäst. Ingen annan i laget visade tillstymmelse till besvikelse, men jag själv känner mig ändå utanför och besviken över känslan att jag inte platsade i laget och att jag inte kunde avsluta snyggt efter vad de andra hade genomfört.

Det positiva är att besvikelse följs av revanschlust. Jag känner stort självförtroende inför kommande lopp i sommar och i höst. Då är också risken mindre att jag skulle springa fel.

fredag 13 juni 2014

142: Runday och träningsvärken

Tidigare har jag aldrig kunnat träna med Runday, eftersom måndagar varit tunga arbetsdagar då jag sällan eller aldrig skulle kunnat ta mig till Karlberg så tidigt som 18:00. Nu är situationen annorlunda.

Måndagen innan Stockholm Marathon blev första gången jag registrerade mig som en av Rundays vänner och deltog i träningen. Upplägget för just den dagen inkluderade något som kallades maratonförberedelse. Efter uppvärmning och löpskolning innebar det blandade intervaller, där de längre skulle gå i marafart och de kortare i överfart. Jag landade i ett tempo på 4:30-4:40 på femminutersintervallerna, vilket då kändes lite optimistiskt. Med facit i hand var det dock helt riktigt.


Två veckor senare, alltså i måndags, blev det Runday monday igen. Annat upplägg förstås, och – skulle det visa sig – betydligt mer krävande. Eftersom jag haft ont i höger ljumske ett tag så hade jag lite problem med delar av löpskolningen, men det blev ändå några Borzovhopp. Sedan var jag i gruppen som sprang ”In and outs”, intervaller av överraskande längd under totalt 20 minuter. Jag sprang hyfsat snabbt, men hade inte klockan igång för att kunna se hur snabbt det verkligen var.

Det var nog ändå löpskolningen med Borzovhoppen som satte djupast spår i mig. Det kändes i benen redan samma kväll och träningsvärken var bland det värsta jag upplevt under tisdag, onsdag och torsdag (då den avtog något). Idag känns det fortfarande, men förhoppningsvis är det inget som stör när jag springer en av sträckorna i Jättelångt-stafetten imorgon.

måndag 9 juni 2014

146: Dagens goda gärning

Känner ni till motionsspåren vid Björkhagen, Hammarbyhöjden och Kärrtorp? Även om jag bara springer där ett par gånger i veckan så besöker jag dessa spår varje dag, oftast i sällskap med hunden.

Idag var vi på väg hem på Björkhagsspåret efter en förmiddagspromenad i skogen när jag ett hundratal meter från Björkhagens utegym kände lukten av brandrök. Jag följde lukten in i skogen och ganska snabbt hittade jag en övergiven eldstad omgiven av lite kvarlämnat skräp och matrester. Det kom rök från små hål i marken i den kvadratmeter stora askfläcken. Jag gissade att det brann i rötterna och ringde 112. Det låter kanske lite överdrivet. Hade det inte räckt att trampa lite på det som pyrde eller själv hämta en hink med vatten? Jag tog det säkra före det osäkra.

Jag blev ombedd att gå ut mot vägen och möta brandförsvaret för att visa dem rätt. De kom med stor bil och påslagna sirener. På plats grävde de lite i den övergivna eldstaden. Det kom mer rök och efter en stund slog det upp lågor. Någon meter bort låg en förkolnad vedbit, och även där hade det brunnit ner som en grop i marken.


Det visade sig att det hade legat och pyrt sedan nästan ett dygn tillbaka. Efter ytterligare en stunds grävande och några hinkar vatten ansågs släckningsarbetet vara färdigt.


Det kan vara så att jag avstyrde en skogsbrand. En av brandmännen sa dock att det här händer hela tiden och att det kommer att bli ännu värre den kommande veckan i samband med att skolorna slutar. Brandförsvaret lämnade sedan platsen för att släcka andra bränder. Jag tog med mig skräpet från gårdagens grilläventyr, ett par solglasögon och en liten kanna med dressing. Återfås mot beskrivning...

söndag 8 juni 2014

147: Högt placerad i Duvnäsloppet

Det var med ganska låga förväntningar jag på lördagsförmiddagen åkte Saltsjöbanan till Saltsjö-Duvnäs för att springa Duvnäsloppet på 10 kilometer. Jag hade fortfarande ont i höger ljumske, samt dagen till ära en lätt nackspärr som hindrade mig från att vrida huvudet särskilt långt till höger. Dessa saker oroade mig inför start. Inget av detta störde mig dock det minsta under loppet, och inte heller efteråt. Löpning som botemedel.

På plats med mer än en timme till start satte hämtade jag ut och satte fast tidtagningschip på skon och startlappar på både fram- och baksida av tröjan. Jag funderade lite över nyttan med lapp på ryggen, men under loppet var det faktiskt bra att kunna skilja löpare med rygglapp som skulle springa ett andra varv från löpare som gick i mål efter 5 kilometer.

Mitt lägsta startnummer någonsin.

Vid den gemensamma starten stod jag ungefär i mitten av sammanlagt hundratalet löpare på distanserna 5 och 10 kilometer. Helt kort efter start kom den första kraftiga backen, sedan ett par backar till, och plötsligt var positionerna i loppet lite tydligare. Jag märkte att det trots allt gick väldigt fort, under 4 minuter per kilometer under de första två.

Efter varvning var det ganska glest. Det gick betydligt trögare i backarna (4:21 på både sjätte och sjunde kilometern) och värmen började bli jobbig. Jag blev omsprungen av nummer 13, men han släppte förbi mig efter ett par kilometer. Jag tänkte att om han ville att jag skulle dra ett tag så fick han tji, för jag gick redan på max. Men jag gick om och han tog inte tillbaka platsen framför mig.

Jag hade en bra bit fram till nummer 56. Efter en backe såg jag honom inte förrän flera kurvor senare och då betydligt längre fram. Nu var det nästan som att springa själv på träning, fast med funktionärer i orange som visade vägen. Slutet av banan var lite flackare med bara en relativt blygsam stigning upp till Ringparken. Kilometertiderna blev därför lite bättre, neråt fyra minuter och några sekunder. Jag insåg i sista backen att jag kunde ta mig under 41 minuter och spurtade ensam in i mål.

Resultatet blev 40:52 och en sjundeplats enligt resultatlistan. Fyra sekunder snabbare än i Oslo, men min egen klocka visade bara 9,85 kilometer och jag tror knappast att banan var kontrollmätt. I vilket fall som helst gick det mycket snabbare än jag hade väntat mig på en så kuperad bana.

De tre främsta i Duvnäsloppet 10 km.

Jag dröjde kvar i Ringparken för prisutdelning och utlottningar, men kammade själv noll. Med gott om krafter kvar tog jag mig hem för att avsluta dagen med mexikansk afton och två filmer på teven. Ännu en givande dag.

fredag 6 juni 2014

149: Tillbaka till När

Plötsligt fick jag en plats i årets upplaga av Viruddenloppet, ett lopp i När på Gotland. Jag har tidigare sprungit Viruddenloppet 2011 och 2013, båda gångerna på 41 minuter och nånting.

Våra hittills diffusa planer för julisemestern konkretiserades därmed. Båtresor bokades igår, nu återstår bara att fixa en bil som motsvarar vad vi bokat biljetter för.

Det ser ut att bli rekordmånga lopp på distansen 10 kilometer för mig i år. Man lär ju bli bra på det man gör mycket, så det ska bli kul att se vad som händer med mitt årsbästa som ju är under 41 minuter sedan premiären i Oslo i slutet av april.

torsdag 5 juni 2014

150: Snabb återhämtning, men skadad?

Efter tre vilodagar – nästan fyra eftersom det var onsdag kväll – gav jag mig ut på en första löptur sedan Stockholm Marathon i lördags.

Jag bestämde mig för att inte kolla på klockan, bara springa i en takt som kändes bra. Snart nog öste jag på ganska ordentligt, vilket mest märktes på andningen. I kroppen kändes det inte särskilt mycket alls, förutom lite i höger ljumske.

En kilometer, två kilometer, nästan tre hann jag springa innan det plötsligt gjorde mycket ont i höger ljumske. Jag var beredd att stanna tvärt, men det var inte värre än att jag fortsatte jogga väldigt lugnt. Jag fullföljde rundan, ett par kilometer till, i lugnt tempo. Smärtan växlade mellan liten och måttlig, jag tenderade att halta lite.

Idag har jag fortfarande och konstant lite ont. Vid ett tillfälle när jag reste mig från sittande gjorde det mycket ont. Det blir till att ta det lugnt ett litet tag och hoppas att det går över.

söndag 1 juni 2014

154: Mitt elfte Stockholm Marathon

Jag tänkte att jag skulle ha allting förberett senast dagen innan, men så blev det givetvis inte. Nu har jag så pass mycket rutin att det går bra ändå. Det här blev mitt elfte Stockholm Marathon och det har varit i stort sett samma rutiner vid starten varje år.

Att ha en sopsäck runt sig är något jag har tänkt på flera gånger, men det här var första gången jag verkligen hade det. Den fyllde sin funktion i trekvart mellan klädinlämning och start. Jag är inte mycket för uppvärmning, men det är skönt att kunna hålla sig varm.

På startlappsuthämtningen dagen innan bytte jag upp mig från startgrupp D till startgrupp C, något jag är glad för såhär efteråt. Det var ändå trångt i början av loppet. Jag följde med strömmen och var nästan stillastående i svängen från Lidingövägen till Valhallavägen. Det fanns fler nålsögon, bland annat i slutet av Skeppsbron precis innan unkna gamla Slussen.

Jag tog det lugnt, ryckte aldrig förbi utan snarare växlade ner om tempot var runt 4:30/km. Det kändes som att vara ute och jogga på ett långpass, även om det nu gick betydligt snabbare. Det blev inget flåsande heller – andningen var inget jag behövde tänka på innan kanske 18 km.

Det var flera saker jag gjorde annorlunda under det här loppet. Förutom att ta det lugnt så försökte jag att kolla mer sällan på klockan och räkna mindre. Istället laddade jag med positiva tankar och diverse mantran, kortade steget och sänkte armarna, höll blicken högt och långt fram. Jag valde också att dricka sportdryck oftare, samt äta banan och annat när det bjöds. Jag klarade att samla energi till den senare delen av loppet utan att få ont i magen eller må illa.

Under andra halvan av loppet blev det som vanligt lite mer ansträngande, men då valde jag de positiva tankarna igen. Nu bestämde jag mig för att det skulle bli personbästa, det var ju bara att hålla farten hela vägen. På Djurgården började jag se löpare som ”väggade”, och de blev allt fler för varje kilometer. Men jag själv gick aldrig. Efter loppet har jag kunnat se hur jag plockade hundratals placeringar de sista två milen.

Jag har mina trogna supporters under Stockholm Marathon, ofta på samma bestämda platser som mina tidigare år. Den här gången fick jag lite extra hjälp av min sambo som strax innan 41 kilometer skrek att jag hade en bra tid och inte fick tappa det under den sista lilla biten som var kvar. Det hade jag inte tänkt, men hennes ord fick mig kanske att anstränga mig lite extra. Nu ville jag gå under 3:18. Någon form av spurt blev det, även om jag inte var jättesnabb. 3:17:50. Nytt personbästa med 99 sekunder.

Stockholm Marathon har aldrig varit bättre. Bra att att arrangören äntligen tagit fram värmande folieponchos till löparna. Vandringen till Östermalms IP blev ingen plåga. Jag kunde njuta av allt som bjöds utan att besväras av regnet eller smärtor och illamående. Det var nästan så att jag ville stanna ett tag.

Men så blev det hemfärd och riktig hemmakväll med segerpizza, folköl och streamad film som fick mig att sitta och böla i soffan. En bra lördag.