onsdag 28 juni 2017

#309: Garmins stegräknare

Idag har jag bara suttit stilla och tog av mig min Garminklocka som jag i princip burit dygnet runt sedan jag köpte den i november. Klockan registrerar (bland annat) antal steg jag tar varje dag, men idag blev det ändå inte många. Nästan inga alls om det inte vore för att vi gick in till byn på kvällen för att äta.

Då och då får jag uppgifter från Garmin om hur jag rör på mig eller hur jag inte gör det. Ibland är informationen totalt missvisande – som dagen då jag genomfört Stockholm Marathon och precis hade registrerat 50 000 steg:

Femtiotusen steg? Bättre kan du!


tisdag 27 juni 2017

#308: Ocean view

Idag tittade vi bara. Att ta sig dit och därifrån var tillräckligt ansträngande i värmen. Badar och springer gör vi vid ett annat tillfälle.


måndag 26 juni 2017

#307: Den försvunna stranden

Vi kom ner till stranden till slut, i samband med solnedgången på vår andra dag här. Inte hela vägen ner till vattnet, för en stor del av det här strandpartiet försvann med Hurricane Odile i september 2014, vilket gör att det genomgående sluttar ganska brant här.

Ovanför branten ner mot Stilla Havet. Inte så stilla att man skulle bada här.

Jag såg en joggare närmare vattnet som sprang i riktning in mot staden. Så långt kan man dock inte springa längs med havet, eftersom det byggts en marina för några år sedan som tvingar en att ta sig ganska långt inåt land innan man kan komma ut mot kusten igen. Det blir nog stranden borta vid stan som gäller för oss framöver, även om det kommer att innebära en bussfärd.

söndag 25 juni 2017

#306: Lång dag och tidig kväll

Klockan är bara halv åtta mexikansk västkusttid. Jag har precis diskat upp efter maten och tänkte stanna kvar ute en stund med datorn för att njuta av att temperaturen äntligen gått ner under 30 från att ha varit närmare 40. Men så sitter jag och somnar framför datorn, jetlaggad som jag är. Det blir tvunget med en ”tidig” kväll för att kompensera för den fragmentariska flygplanssömnen. Imorgon ska jag undersöka möjligheten till strandlöpning längs Stilla havet. Det var ju mer än ett år sedan sist.

Vi får se om jag hittar lika fina stränder att springa på som i Kanada förra året.

fredag 23 juni 2017

#304: Maratonflygning

Jag kom hem från jobbet igår och var helt fokuserad på att packa. Att jag glömde bort att skriva mitt dagliga inlägg känns just nu bara befriande. Jag väljer dock att numrera som om inget hänt – vilket det ju inte heller gjorde...

Jag och min lilla familj genomför en riktig maratonflygning. Att göra mellanlandningar är som att börja gå på ett maratonlopp – det är slöseri med både tid och energi, och det känns lika jobbigt att flyga igen som att springa igen efter att ha gått en stund. Det är inte omöjligt att jag till och med väggar.

Vi ses efter målgång, det vill säga när vi nått vår slutdestination.


onsdag 21 juni 2017

#303: Flytten som förändrade allt

Idag är det sex år sedan jag skrev på hyreskontraktet på vår lägenhet. I början var jag mest glad över närheten till de fina motionsspåren. Hundratals gånger har jag inlett mina löprundor vid markeringen på kartan nedan. Jag har fortfarande inte tröttnat och upptäcker hela tiden nya stigar och leder i området.

Kartnostalgi. Lite bebyggelse har tillkommit, ett spår har fått ny sträckning.

tisdag 20 juni 2017

#302: Löpning som lösning på inre konflikter

Jag pendlar mellan lugn och panik. Det var inte ovanligt på tidigare anställningar när jag närmade mig semester, men nu har jag inte en sådan arbetssituation att det är motiverat. Alltså är det min privata situation som är orsaken, känslan av att jag inte hinner med det jag bör göra kontra den bedrägliga känslan av att det brukar lösa sig. Vanligtvis kan jag lösa de här inre konflikterna genom att springa en runda. Just nu, när varje trappsteg är en utmaning, är det inget alternativ.

måndag 19 juni 2017

#301: Statistikförsämringen

När jag sprang mitt fjortonde Stockholm Marathon så var resultatet betydligt sämre än både mitt bästa och mitt genomsnittliga resultat. De genomsnittliga resultaten är nu följande (i jämförelse med förra året efter tretton lopp):

Tid: 3:45:45 (mot tidigare 3:44:05)
Placering: 3132 (mot tidigare 2978)

Jag hoppas givetvis kunna vända tillbaka siffrorna 2018.

söndag 18 juni 2017

#300: Mitt deltagande i Blogg100

När jag började skriva på den här bloggen hösten 2009 så var det med dagliga inlägg och planen att skildra mitt liv som löpare under 400 dagar, fram till New York City Marathon 2010.

Sedan har jag börjat om ett par gånger, försökt att fortfarande skriva dagliga inlägg men inte alltid lyckats. När bloggkampanjen Blogg100 dykt upp har jag hoppat på tåget för att ge mig själv ytterligare motivation att inte slarva med publiceringstakten. Så även den här våren, även om jag inte kommit med på listan över deltagare 2017.

Med detta inlägg har jag alltså skrivit 100 inlägg på lika många dagar. Det är inte ofta inläggen haft något större värde, men det är väl med mitt skrivande som med mitt springande – kvantitet har många gånger fått gå före kvalitet.

Nu har jag 100 inlägg kvar till att jag når 400 den här vändan (som med mycket stor sannolikhet kommer att bli den sista). Jag funderar på att ta semesterpaus i några veckor innan jag avslutar om drygt tre månader, men jag har inte bestämt mig ännu. Kanske blir det istället en liten bloggresumé i tjugotalet delar, men min tanke att förbereda en sådan har förblivit endast en tanke.

lördag 17 juni 2017

#299: Ett tråkigt nej

Tidigare ikväll fick jag frågan om jag var intresserad av att springa Vasastafetten. I mer än ett ögonblick ville jag acceptera utan hänsyn till att mitt knä kanske hindrar mig från att delta. Men jag tror ju alltid att det nog ska gå ändå.

Första gången jag sprang en delsträcka i Vasastafetten var faktiskt kort efter en annan knäskada, då i vänster knä. Den gången gick det bra, och sedan sprang jag i stafetten tre år till med samma lag. Jag har många gånger tänkt att jag vill springa på Vasaloppsbanan igen.

Den här gången avböjer jag, tyvärr. Skulle det vara så att jag kan springa den 19:e augusti så är jag redan anmäld till Midnattsloppet i Stockholm, som jag i så fall springer för femtonde året i rad. Old habits die hard.

#298: Min kärlek till talet 42

Talet 42 har dykt upp och varit aktuellt i min närhet ett flertal gånger det här dygnet. Som maratonlöpare är jag förstås förtjust i talet och skulle till exempel ha valt det om jag någon gång haft anledning att bära en fotbollströja eller liknande.

Jag tyckte också om att vara 42 år gammal. Det var en bra ålder då det hände mig flera bra saker. Till exempel sprang jag min snabbaste mara i Berlin som 42-åring. Det råkade dessutom vara den 42:a upplagan av Berlin Marathon.

torsdag 15 juni 2017

#297: Den alternativa karriären

Kollegor jag inte träffar så ofta frågade mig idag om mitt senaste deltagande i Stockholm Marathon. Menat som ett skämt fick jag höra att min karriär som maratonlöpare kanske är över. Jag svarade helt allvarligt att tanken har slagit mig.

Jag har dock fortfarande några mål framför mig som jag inte vill släppa. Om jag sedan skulle nöja mig med det så är frågan vad jag ska ägna mig åt istället. Jag har funderat över det här tidigare och då tänkt att vandring skulle kunna vara en god ersättning. För tillfället känns det inte som en jättestor omställning.

onsdag 14 juni 2017

#296: Ljuset i tunneln

Efter någon vecka av utmattning och tröstlöshet kändes det idag som att det håller på att vända. Det är inte så att jag sover mer och jobbar mindre, men plötsligt känner jag mig piggare, starkare och fylld av jävlaranamma. Det kan bero på att jag bara har sju arbetsdagar kvar innan en lång semester och nyss har bokat en länge planerad resa. Jag längtar och ser fram emot total avkoppling.

tisdag 13 juni 2017

#295: Springa till eller istället för tunnelbanan

Förra våren sprang jag till eller från jobbet flera gånger varje vecka, men nu funderar jag inte ens över det. Fas det är klart, jag springer för att hinna med tunnelbanan ganska ofta. Allvarligt talat så är det bara oron för knät som hindrar mig. Kanske kan jag försöka springa till eller från jobbet någon gång den här veckan – med SL-kortet i fickan för säkerhets skull.

måndag 12 juni 2017

#294: Känslor hit och känslor dit

Det är dags att börja springa igen. Det är åtminstone känslan jag har, även om det är psykiskt snarare än fysiskt. Känslan i mitt knä är å andra sidan inget vidare. Det känns nästan vid varje mindre ansträngning, som till exempel i trappor.

Men längtan och önskan finns där i vilket fall. Mest påtagligt blir det i mitt dåliga vardagshumör, men även då jag är glad så får vädret eller en passerande löpare mig att längta efter att ge mig ut. Synd bara att jag är så rädd att besvären ska bli värre.

#293: Ett ESTA för Boston, NYC och Chicago?

Eftersom jag ska åka till USA för att gå på ett bröllop i juli har jag idag gjort en ESTA-ansökan. Tillståndet gäller i två år, så om det skulle bli så att jag springer Boston Marathon 2019 så kommer jag att kunna använda mig av samma tillstånd. Det inkluderar förstås även om jag skulle springa NYC Marathon 2018 och eventuellt också Chicago Marathon samma år. Bara en tanke.

söndag 11 juni 2017

#292: Mitt knä efter Stockholm Marathon

Första dygnet efter Stockholm Marathon hade jag så ont i mina stela knän att jag hade svårt att röra mig. Sedan blev det snabbt bättre, och efter ett par dagar var det bara träningsvärken i vaderna som påminde mig om vad jag hade gjort.

Det tog ytterligare ett par dagar innan den typiska smärtan i höger knä återvände. Jag vet att det är dags att ta itu med problemet igen, men jag tillåter mig att vila även med det innan jag funderar på att få kontakt med en ortoped och göra återbesök hos sjukgymnasten.

lördag 10 juni 2017

#291: Men en halvmara då?

Igår skrev jag att jag inte har planer på att springa fler lopp i år än de fyra jag redan har anmält mig till. Två av dessa lopp återstår, men ingen av dem är en halvmara. Egentligen borde jag springa en halvmara i år, och det är något som jag har funderat på tidigare. Det borde också vara en hyfsat snabb halvmara, eftersom jag hade tänkt öka mina chanser att få en plats i NYC Marathon 2018. Jag ska fundera lite mer på det innan jag bestämmer mig.

fredag 9 juni 2017

#290: Få lopp i år

För några år sedan sprang jag ett tiotal lopp om året, ibland ännu fler. Några av loppen jag alltid sprang har jag släppt, så nu är det bara Midnattsloppet och Stockholm Marathon jag springer varje år. I år bestämde jag mig för att anmäla mig till både Barcelona och Berlin Marathon, men i övrigt har jag varit sparsam med anledning av mitt onda knä och att jag inte alltid kan ta ledigt från jobbet. Det ser alltså ut att bli endast fyra lopp i år, vilket är det minsta antalet sedan jag började springa lopp 2003.

onsdag 7 juni 2017

#289: En fika vid Stadshuset

När jag hade nått Norr Mälarstrand på andra varvet tillät jag mig att gå i samband med att jag plockade på mig två bananbitar och två muggar sportdryck. Lite senare sprang jag förbi 35-kilometermarkeringen ungefär samtidigt med att farthållargruppen för 3:45 passerade mig, men sedan sprang jag inte mycket. När jag närmade mig Stadshuset blev det gång igen. Det var efter att jag druckit både hett kaffe och avslagen cola som jag blev fotograferad gåendes med en mugg i handen. Det ser nästan ut som att jag tuggar på något också.



#288: Stockholm Marathons deltagarundersökning

Även i år har jag blivit ”slumpmässigt utvald” att besvara Stockholm Marathons deltagarundersökning. Jag försökte besvara frågorna efter bästa förmåga, men det blev lite klurigt när svarsalternativen inte justerats sedan tidigare år, till exempel i frågan om vätskekontrollerna där fel sportdryck anges som sista svarsalternativ. Som ytterligare exempel avslutas undersökningen så här:


måndag 5 juni 2017

#287: Att anmäla sig till nästa års Stockholm Marathon

När jag hämtar ut min startlapp till Stockholm Marathon brukar jag alltid anmäla mig till nästa års upplaga innan jag lämnar sportmässan. I år gjorde jag inte det. Det kan ha berott på en eller flera av tre saker.

  1. Jag visste inte säkert om jag skulle kunna springa Stockholm Marathon 2018, oavsett hur mycket jag vill det. Jag ville vänta och se om mitt knä håller för årets mara först.
  2. Jag var på sportmässan bara över lunchen, det var mycket folk och jag hade helt enkelt ingen tid och lust att stå och köa för att få betala 880 kronor ett år i förväg.
  3. Jag behöver verkligen inte ännu en kortärmad funktionströja med informationen att jag tänker springa Stockholm Marathon nästa år (i en inte särskilt tilldragande design).
Sedan lekte jag förstås med tanken att jag efter målgång i årets lopp skulle halta in på mässan och anmäla mig likt förbannat. Men det behövde jag inte, ens eftersom de hade byggt ett litet marknadsstånd på Östermalms IP, precis där jag bestämt möte efter loppet. Och betalkortet hade jag tagit med mig.

Ännu en tröja till samlingen.

#286: Min tid i Stockholm Marathon

Sedan i höstas har jag varit inställd på att göra en så pass bra maratontid i år att jag skulle kunna känna mig säker på att få en plats i Boston 2018. För att inte riskera att det skulle gå åt pipan i Stockholm valde jag att också springa i Barcelona i mars. Där gick det inte bara åt pipan, det stod så småningom klart för mig att jag på grund av knäbesvär inte skulle göra en bra tid i Stockholm heller.

Stockholm Marathon har jag sprungit varje år sedan 2004. Oavsett den borträknade möjligheten att göra en bra tid och kvalificera mig till Boston så ville jag inte bryta traditionen att springa Stockholm Marathon. Jag ville bara ta mig i mål. Tiden blev sekundär, men nu när jag genomfört loppet måste jag ändå förhålla mig till den.

Resultatlistan visar 4:07:32. Det är inte min sämsta maratontid. Av 24 genomförda lopp så hamnar den på 22:a plats. Min första mara 2004 och en av de riktiga varma i Stockholm, 2007, tog ännu längre tid. Men med en tredje mara över fyra timmar försämras förstås den totala statistiken.

Statistik från mina tretton tidigare deltaganden i Stockholm Marathon.

lördag 3 juni 2017

#285: Stockholm Marathon – allt utom DNF

Jag tog det väldigt lugnt, men det räckte inte. Efter drygt tre mil ville kroppen inte längre. Att bryta var inget alternativ, så det blev gång i ungefär 8 kilometer. Skitjobbigt. Men jag kom i mål.

Medalj även till löpare som inte löpt.

fredag 2 juni 2017

#284: Startlappsuthämtning

På lunchrasten idag skyndade jag från Kungsholmen till Östermalms IP. Det kändes lite stressigt, för det tar en stund med tunnelbanebyte och att gå längs Lidingövägen. Sedan är det ju lika lång väg tillbaka också. Trots att klockan ännu inte hunnit bli 12 mötte jag flera personer med påsar-

Lidingövägen. Jag undrar om de kommer att städa bort all hästskit.
Själva startlappsutlämningen går snabbare än någonsin nu när man inte måste gå till rätt station för att hämta ett kuvert utan får startlappen utskriven. När jag kom till Östermalms IP hade jag dock sett att kön till pastapartyt såg lång ut, så jag skyndade igenom mässan utan att stanna någonstans. Jo förresten, jag köpte ett tolvpack alkoholfri öl för en hundring.

Lunch på tio minuter.
Utanför hade serveringen kommit igång, så det var ingen kö längre. Det fanns upplagt ordentliga portioner, så jag tog en sådan tallrik och en flaska vatten. Inget bröd i år, men det hade jag ändå inte haft tid till. Mätt och tungt lastad var jag tillbaka på jobbet efter en timme och tio minuter. Snabb idag, om än inte imorgon.

Imorgon blir det två nya besök på Östermalms IP.

torsdag 1 juni 2017

#283: Det här med att skada sig innan ett lopp

Precis innan tunnelbanan skulle gå från T-Centralen kom en man med en vagn lastad med en väska och någon form av paket. Istället för att rulla ombord på tåget stannade han utanför och slängde in paketet. Det såg ut att träffa en kvinna på hälen, en kvinna som eventuellt var i hans sällskap. Jag stod precis vid dörren eftersom jag som vanligt skulle gå av vid nästa station som är Rådhuset. Mannen med vagnen fick plötsligt hjälp av någon annan att slänga in vagnen med väskan. Den träffade delvis min vänsterfot på en punkt nedanför ankelns utsida. Det gjorde ont, men inte värre än att jag undslapp ett irriterat ”Aj”. Tyvärr slutade det inte att göra ont. Det gör faktiskt fortfarande ont.

Det är lite typiskt att jag gör mig illa veckan innan Stockholm Marathon. Det har hänt så pass många gånger så att jag har blivit försiktig med vad jag tar mig an, som till exempel att bära tungt eller agera flytthjälp. Den här gången tyckte jag inte att det var något jag hade kunnat förutse. Tråkigt bara om det är något som fortfarande känns på lördag. Men precis som jag skrev i förrgår om långa arbetsdagar så kommer inte heller detta vara avgörande för hur det går i loppet.

onsdag 31 maj 2017

#282: De nya målen

När jag definierade mina guld-, silver- och bronsmål inför Barcelona Marathon så var de alla inom ett tidspann på några minuter. Nu när Stockholm Marathon står på tur är målen av en helt annan typ. Allra helst vill jag helt enkelt gå i mål. Ju förr desto bättre, givetvis, men jag vill i vilket fall inte tvingas bryta. Sedan önskar jag att detta kan ske utan att jag får bestående eller långvariga problem. Helst skulle jag se att jag inte får några tillfälliga problem heller, varken under loppet eller under återhämtningen, men det är förstås mitt guldmål som jag inte vågar räkna med.

tisdag 30 maj 2017

#281: Det där att man måste arbeta också

Min semester är fortfarande några veckor bort och den här veckan har jag ett par långa arbetsdagar. Jag tänker på det eftersom de år jag gjort störst förbättringar på Stockholm Marathon har varit år då loppet föregåtts av långa perioder av ledighet. Därmed inte sagt att jag har tränat mer dessa år, men jag har varit utvilad och fri från den stress arbetet har fört med sig många andra år.

I år är det verkligen inte arbetssituationen som oroar mig mest, men jag tror ändå att det påverkar mig när jag har svårt att få till de vardagliga rutinerna. Just nu lutar det åt att jag hämtar min startlapp på torsdag vid 19-tiden istället för att åka direkt hem från jobbet.

måndag 29 maj 2017

#280: Femtio goda råd med mindre än fem dygn kvar

Det är mindre än fem dygn kvar till Stockholm Marathon, och jag har inte ägnat loppet mer än en tanke. Den tanken är förstås hur svårt genomförandet kan bli om mitt knä gör ont. För att komma lite närmare något annat sätt att ta mig an den årliga utmaningen skummade jag artikeln med femtio goda råd från Marathon.se. Oväntat mycket läsvärt där.

#279: Söndagskvällen som försvann

Efter en helg som skulle gå i avkopplingens tecken var jag ändå så trött att jag somnade under kvällsrutinerna för att överraskat vakna vid klockan fem måndag morgon. Det är väl bara att tacka och ta emot. Kanske får jag ytterligare någon timmes vila innan det är tid att ge sig av och inleda arbetsveckan.

lördag 27 maj 2017

#278: En av trehundraåttiosextusenfemtio

Flera gånger – jag vet inte hur många – har jag försökt få en plats i London Marathon genom det internationella lotteriet. Det har hittills inte gett något, men det är ju också en riktig högoddsare.

Inför London Marathon 2018 har jag på nytt tagit chansen. Det är ju gratis så länge man drar en nitlott. Den här gången känns det dock mer osannolikt än någon gång tidigare eftersom inte färre än 386 050 hoppas på turen att få springa. Jag vet inte hur många platser som slutligen fördelas på detta sätt, men chansen lär ju vara mindre än en på tio.

Jag blir inte ledsen om jag drar nitlott ännu en gång. Jag kan lika gärna springa 2019 eller 2020. Om jag fortfarande kan springa om ett par år.

fredag 26 maj 2017

#277: Inför sista veckan innan maran

Förutom att ha sovit dåligt så har jag jobbat mycket och ätit lite. Jag är med andra ord körd i botten just nu. Jag är dock ledig tre av fyra kommande dagar och har redan ikväll ätit så att jag blev mätt. Förhoppningsvis vänder det uppåt på alla punkter den här veckan, och då är det bara höger knä och bristen på träning som försvårar upplevelsen nästa lördag.

torsdag 25 maj 2017

#276: Väderprognosen för Stockholm Marathon

De första väderprognoserna för Stockholm Marathon har blivit tillgängliga. Även om vädertjänsterna inte är eniga, så är tendensen att det inte kommer att bli lika varmt som den förestående helgen då det väntas bli 25 grader eller mer.

Jag kan inte påstå att jag vill ha väder som vid Stockholm Marathon 2012 då det lär ha varit kallare än närmaste föregående julafton, men om jag skulle få välja mellan 5 och 25 grader så lutar jag åt det förstnämnda.

onsdag 24 maj 2017

#275: Sex timmar per natt

Just nu sover jag alldeles för lite. Nästan alltid sex timmar per natt. Jag vet detta utan att titta på statistik från klockan eftersom jag vet vilken tid jag lägger mig och vilken tid jag vaknar och går upp. Jag vet också att det är för lite sömn eftersom jag ibland somnar när jag egentligen vill vara vaken för att titta på något, samt för att jag ofta blir sjuk efter längre perioder med för lite sömn. För tillfället oroar jag mig över att jag har ont i halsen och att det inte ska gå över snart nog. Det är mindre än tio dagar kvar till Stockholm Marathon.

tisdag 23 maj 2017

#274: Nästa år i Stockholm

En mycket god vän sprang sin första mara i Köpenhamn i helgen. Eventuellt kommer han att springa Stockholm Marathon nästa år. Det skulle vara väldigt roligt ifall vi båda gör det.

Mitt mål i årets Stockholm Marathon är just nu bara att genomföra det för att jag nästa år ska kunna göra mitt femtonde Stockholm Marathon utan att ha missat ett enda sedan 2004.

måndag 22 maj 2017

#273: Ny strategi för mitt knä

Jag hade ett nytt möte med sjukgymnasten idag. Vi pratade om hur det har gått, vilket inte bara innebar att jag berättade om hur ofta jag gjort övningarna, utan också att jag förstod att jag misstolkat själva strategin. Jag hade uppfattat det som att jag skulle vara försiktig med löpningen, men i själva verket borde jag inte ha sprungit alls, bara ägnat mig helhjärtat åt rehabövningarna.

Knäproblemet finns kvar. Jag kommer inte att lösa det på det sätt jag har försökt nu. Sjukgymnastens förslag är att jag istället går till en ortoped för att undersöka den förmodade meniskskadan. Kanske måste jag få en sådan skada åtgärdad, och jag oroar mig för vad det kommer att innebära.

söndag 21 maj 2017

#272: Det långa passet innan maran

Den här helgen skulle jag normalt ha sprungit sista långpasset innan Stockholm Marathon. Nu har jag på grund av mitt knä inte kunnat tillåta mig att springa så mycket som jag egentligen skulle vilja, men jag kom åtminstone ut på en dryg mil idag.

För några år sedan brukade jag springa en halvmara i maj, oftast två eller tre veckor innan Stockholm Marathon. Först var det Kungsholmen Runt, sedan gjorde jag till tradition att springa Göteborgsvarvet. 2006 och 2010 sprang jag faktiskt båda. De åren gick också marorna mycket bra.

lördag 20 maj 2017

#271: Värmevarvet

Jag sprang Göteborgsvarvet fem år i rad 2006-2010. Vid det sista av dem var det otroligt varmt, förmodligen värre än vad det var idag. Mot slutet såg jag ett tiotal löpare som trillat av banan, och jag tror att ett 60-tal fick tas om hand.

Det är väl det – utöver mitt onda knä och bristen på träning under våren – som oroar mig mest inför Stockholm Marathon. De gånger det har varit riktigt varmt har jag varit ute på banan alldeles för länge.

fredag 19 maj 2017

#270: Rehab i snabbversion

Jag kan köra igenom rehabprogrammet, som det ser ut i sin nuvarande form, på knappt 20 minuter. Ska jag dessutom värma upp i tio minuter och duscha efteråt så blir det ont om tid att äta, men idag körde jag light-varianten och fick då också några minuter i solen. Övningarna och lunchintaget skedde inomhus, och eftersom jag jobbar i en källare så uppskattade jag några minuter på gräsmattan på andra sidan gatan. Nästa gång borde jag köra rehabövningarna där istället.

torsdag 18 maj 2017

#269: Nya åskadare och gamla åskådare på ny plats

Jag kommer eventuellt att ha lite fler supporters än vad jag är van vid utmed banan på årets Stockholm Marathon. Samtidigt kommer jag inte att se mina flitigaste påhejare där jag brukar, eftersom man inte längre springer på Söder Mälarstrand.

Söder Mälarstrand strax efter 31 kilometer har varit en bra plats – mina nära och kära har precis fått mellantiden vid 30 kilometer, jag har ofta varit på väg in i väggen och tacksamt tagit emot lite extra uppmuntran. Jag vet ännu inte vad för plats som kommer att bli nytt peppmecka på årets bana.

onsdag 17 maj 2017

#268: Den nedåtgående spiralen

Regelbundenhet och rutin har varit mina bästa vänner när det gäller löpträning. Om jag, som för ett år sedan, gjort till en vana att springa till och från jobbet några gånger i veckan och en längre runda under helgen så krävs ingen större ansträngning för varje enskilt tillfälle. Men så snart en vana upphör går det snabbt utför. Jag märker nu hur svårt det känns att planera för att springa till jobbet imorgon. Precis som att jag inte gjorde rehabövningarna idag, varken på lunchen eller hemma på kvällen. Den första veckan var det inget problem att göra dem varannan dag, men efter uppehållet har jag inte lyckats återskapa vanan.

tisdag 16 maj 2017

#267: Ny vecka, tillbaka till en plan

Jag skulle ha träffat sjukgymnasten idag, men det blev inställt på grund av dennes sjukdom. Det gjorde att jag tillät mig själv en liten löprunda i solskenet. Inget komplicerat, bara lätt jogg i de närmaste motionsspåren.

På torsdag eller fredag kan jag tänka mig att springa till jobbet, sedan får vi se om jag kan göra en något längre runda i helgen. De andra dagarna ska jag göra mina rehabövningar, troligtvis på lunchrasterna varannan dag.

#266: Postapokalyptisk dystopi

Allt oftare kommer tankarna på hur det skulle vara att sluta springa. Fortfarande är det en föreställning som utspelar sig några år framåt i tiden, men man vet ju aldrig.

söndag 14 maj 2017

#265: Trött på alla sätt

Det är inte bara det att jag behöver sova. Jag är också fysiskt trött och psykiskt utmattad efter den här helgen. Instruktionerna för rehabövningarna ligger i sin plastficka på bordet framför mig, men det kommer inte att hända.

#264: Benböjningar och träningsvärk

Jag försöker få regelbundenhet i rehabprogrammet igen. Jag körde igenom övningarna på lunchen igår fredag, utan uppvärmning för att slippa stressa med maten efteråt. Idag har jag haft hemsk träningsvärk, vilket känts som mest när jag klivit ur bilen efter ett par timmars körning. Jag vet inte om jag gör något fel eller om det bara beror på att jag är så svag.

När jag kommer hem igen kommer det att vara söndag kväll och hög tid för en ny genomkörning av programmet. Jag bävar.

fredag 12 maj 2017

#263: Startnummer 1572 i Stockholm Marathon

Startbeviset till Stockholm Marathon kom igår. Jag brukar tycka att det är roligt med ett snyggt, lågt startnummer. Årets är inte mitt lägsta, men det spelar inte så stor roll nu när det inte längre är samma som förra årets placering (vilket jag verkligen uppskattade de åren som det var fallet).

Med 1022 på bröstet vid målgång 2016.

torsdag 11 maj 2017

#262: Långa dagar och låga ambitioner

Nu är snart den här ansträngande arbetsveckan slut. Jag har haft två stycken åtta till arton-dagar och en 6 till 16-dag, samt flera andra aktiviteter i direkt anslutning till jobbet. Jag är trött, så trött att jag faktiskt somnade sittande framför datorn alldeles nyss.

Nästa vecka blir förhoppningsvis mer som vanligt och jag hoppas att jag ska klara att springa till eller från jobbet ett par gånger. Det är inte mycket, men åtminstone något.

onsdag 10 maj 2017

#261: Varken gå, springa, köra bil eller resa

Jag har ont i mitt knä igen, osäker på om det är den senaste löprundan som är boven eller något annat. Dagen efter jag sprang märkte jag inte mycket, men idag känns det nästan konstant när jag går. Det är synd att det kommer precis innan en helg då jag eventuellt ska köra bil i åtskilliga timmar, alternativt sitta still på en buss eller ett tåg. Det känns nämligen som värst när jag suttit stilla ett tag.

tisdag 9 maj 2017

#260: Steg och sömn enligt Garmin

Garmin försåg mig med lite statistik när det gäller antalet steg jag tar varje dag och hur många timmar jag sover om nätterna – båda i jämförelse med Garmins andra användare. Elvatusen steg om dagen placerar mig över 79 procent av de andra (i en period då jag knappt springer), medan sju timmar och en kvart är mindre sömn än de flesta andra som ingår i statistiken.

I verkligheten är det mindre sömn än så, eftersom jag märkt att Garmin ofta räknar tiden när jag bara är stilla fast inte sover, till exempel den sista stunden i soffan på kvällen och om jag ligger vaken i sängen. Den senaste tiden har jag i verkligheten snittat ungefär fem timmar per natt. God natt.

måndag 8 maj 2017

#259: Nära och fjärran

Jag älskar verkligen ”mina” spår på andra sidan gatan från där jag bor. Det är otroligt bekvämt att direkt kunna vara i skogen utan att först behöva ta sig dit på något tråkigt sätt. Med det sagt kan jag ändå inte låta bli att längta bort en aning för att springa på något helt nytt ställe, att ge mig ut på upptäcktsfärd.

I sommar blir det semesterresa och då får jag tillfälle att stilla denna längtan. Det blir ingen löparresa med lopp planerat, men det lär bli tillfälle att springa på nya platser. Tills dess får jag nöja mig med lyxen att ha nära till skogen och alldeles lagom långt till jobbet.

söndag 7 maj 2017

#258: Inte långt, men lugnt

Det fanns ingen plan utom att jag ville springa så långt som möjligt utan smärta. Efter ett tag ersatte jag tid med puls på klockans display och försökte hålla mig så lågt som möjligt. Som vanligt blev det allt svårare. Först efter elva kilometer började det kännas i knät, men då hade jag mindre än två kilometer hem. Det blev en fin söndagsrunda med både solsken och vitsippor.

#257: Tvåhundratjugotre dagar senare

Dels är Facebook obegripligt, sedan har jag förstås själv gjort en del inställningar som får vissa konsekvenser. I vilket fall upptäckte jag först idag att jag fått två bilder skickade till mig i Facebooks Messenger dagen efter Lidingöloppet i höstas. Tack till fotografen Johan Segerström!



lördag 6 maj 2017

#256: Under två på maran?

Om bara några timmar kommer det att göras ett seriöst försök att springa ett maratonlopp på under två timmar. Jag vet inte varför det här intresserar mig när det egentligen går emot allt jag tror på när det gäller löpning.

Tre utvalda löpare har valts ut av Nike för att i en ny, mycket speciell sko, springa 42 195 meter på en slinga på Monza-banan. Det låter fruktansvärt tråkigt, men det är förstås roligt om de klarar det.

torsdag 4 maj 2017

#255: En lott i London-lotteriet

Jo, jag jag slog till och registrerade mig i lotteriet till London Marathon 2018. Sannolikheten att jag ska få en startplats i loppet är nog inte större än chansen att jag ska klara att kvalificera mig till Boston. Att jag skulle få startplats i bägge loppen – som går samma vecka – är mycket osannolikt.

Det är ungefär en kvarts miljon som anmäler sig till lotteriet, men bara runt 40000 som får springa. Hur många av dem som springer som får plats genom lotteriet vet jag inte. Lotteriet stänger fredag 5 maj klockan 18 svensk tid. Besked får man först i början av oktober, kort efter beskedet om Boston.


onsdag 3 maj 2017

#254: Anmälningsdatum till Boston Marathon

Boston Marathon arrangeras alltid den måndag då kalendern i Massachusetts säger Patriots' Day. Sedan finns det förstås några andra viktiga datum för de som har kvalificerat sig och vill ansöka om en startplats. Nu är dessa datum klara för de som vill springa Boston Marathon 16 april 2018.
  • 11 september. De som klarat sin kvalificeringsgräns med minst 20 minuter kan anmäla sig.
  • 13 september. De som klarat sin kvalificeringsgräns med minst 10 minuter kan anmäla sig.
  • 15 september. De som klarat sin kvalificeringsgräns med minst 5 minuter kan anmäla sig.
  • 18 september. Alla som klarat sin kvalificeringsgräns kan anmäla sig.
  • 20 september. Anmälan stänger och öppnar förmodligen inte igen.
Vill man veta exakt vad som gäller så finns allt om antagningen på Boston Marathons officiella hemsida.

Värt att notera är att även i år kan man använda sig av Oslo Marathon för att kvalificera sig, då det loppet arrangeras 16 september. För min del får det nog räcka med Stockholm Marathon som kvalificeringsförsök, och om det misslyckas får det bli Berlin Marathon 24 september och därmed Boston tidigast 2019.

#253: Alltid redo

Ena dagen gläds man åt att våren är här (trots snö och hagel veckan innan), dagen efter är det i princip sommar.

För den händelse att jag vill vara spontan och helt oplanerat springa på lunchrasten eller hem från jobbet så har jag tänkt ha minst en uppsättning löparkläder i mitt personalskåp. Jag har ju så det räcker och blir över hemma i garderoben.

Imorgon kommer jag dock att nöja mig med att köra igång med mina rehabövningar igen.

tisdag 2 maj 2017

#252: Obi-wan

Jag fick tillfälle att prata löpning idag utifrån min mångåriga erfarenhet, och det var ingen brist på entusiasm från min sida. Det blir lite löjligt när man tänker på att den jag pratade med springer långa distanspass varje vecka utan större ansträngning. Man får se upp så att jag i framtiden inte pratar om min tid som sub 40-löpare när det hunnit gå decennier sedan jag presterade något på den nivån.

måndag 1 maj 2017

#251: En månad hit och en månad dit

Så gick en hel kalendervecka utan att jag har sprungit. Det har inte hänt sedan december. Jag hade inga planer för dagen utom att just springa, men dagen fylldes med annat på bästa sätt utan att jag tänkte på att springandet gick om intet.

Den här månaden har jag sprungit mindre än vad jag borde göra på en vecka, och nu är det bara en månad kvar till Stockholm Marathon. Det är klart att jag är orolig.

lördag 29 april 2017

#250: Ett minne från Sentrumsløpet

Idag springer en vän till mig Sentrumsløpet i Oslo. Hoppas att han får en lika fin upplevelse som jag alltid brukar ha. Jag har tidigare sprungit loppet 12 gånger, varje år 2004-2015. Traditionen bröts när jag förra året istället åkte till Kanada och sprang Vancouver Marathon.

Jag slutade på topp när jag sprang Sentrumsløpet för två år sedan. Tiden på milen blev 39:51, vilket var första gången under 40 på det loppet och enda gången jag varit under 40 de senaste 4,5 åren.

Glad som en gulebøj efter 39:51 på Sentrumsløpet 2015.

fredag 28 april 2017

#249: Den ständigt svårare utmaningen WMM

Jag hade som mål att springa återstående maratonlopp i World Marathon Majors redan när de var totalt fem – New York, Berlin, Chicago, London och Boston. Sedan tillkom Tokyo för ett par år sedan och gjorde det till en verklig utmaning. Jag tänkte ändå att jag skulle se till att förtjäna en six star medal om senast ett par år, trots att jag får allt svårare att få det att gå ihop.

Nu läste jag att serien på sikt kommer att utökas med ytterligare tre lopp, eventuellt med lopp bland annat på den afrikanska kontinenten. Det gäller att ta sig an den här utmaningen så snart det bara går, innan det blir helt omöjligt.

torsdag 27 april 2017

#248: Måndag Boston, söndag London

Nästa vecka kan man anmäla sig till lotteriet för att få en plats i London Marathon 2018. Jag har försökt ett par gånger tidigare utan att få en plats. Nu funderar jag på att göra det igen eftersom det skulle kunna vara ett alternativ om jag ännu en gång inte lycka kvala in till Boston. Oavsett hur det blir med det så kan jag bara springa ett av dem då de nästa år arrangeras med bara sex dagars mellanrum.

onsdag 26 april 2017

#247: Out of office

Nu gör jag ett utomhusdygn med övernattning i tält då jag inte räknar med att min skruttiga mobil ska fungera. Vi hörs när jag är tillbaka.


tisdag 25 april 2017

#246: All work and no rehab

Först pausade jag rehabövningarna ett par dagar för att jag hade ont, men sedan har jag helt enkelt inte haft tid. Det har varit långa arbetsdagar och en del andra åtaganden. Nu är jag iväg med jobbet i tre dagar och det är schemalagda aktiviteter från morgon till kväll med väldigt lite egen tid. Det får helt enkelt anstå till att jag är tillbaka i stan.

måndag 24 april 2017

#245: Less is less

Det var söndag igår, vilket i mitt fall inte betydde långpass men åtminstone att jag sprang. Jag tvingade mig själv att hålla det kort. Det lilla onda jag kände under löpningen skulle inte tillåtas bli större. Sträckningen (eller vad det nu var) i vänsterlårets baksida har faktiskt bleknat bort, så det var nog inte så farligt.

Så fungerar det just nu. Jag springer inte mer, längre eller snabbare för att bli bättre. Jag springer sällan, kort och lugnt för att inte bli sämre.

söndag 23 april 2017

#244: Åtta år och tio dagar senare

När jag bodde i New York ett litet tag i början av 2008 fick jag besök av min vän Daniel och vi sprang ett lopp i Central Park. Loppet hette Run as One och var 4 miles långt. Jag sprang på 26:46 och Daniel på 35:36.

Daniel plåtade oss med äpple och bagel efter loppet.
Den här veckan har Daniel och hans lilla familj åkt till New York för att bo där ett litet tag, och idag gick samma lopp igen i Central Park. Jag önskar så att jag hade varit där och tvingat Daniel att springa med mig.

lördag 22 april 2017

#243: Gärdet idag

Jag var på en släkttillställning nära Gärdet idag. Jag kom sent eftersom jag hade jobbat, och min sambo berättade att en annan gäst tidigare hade pratat om en halvmara på Gärdet med 15000 deltagare. Jag blev både förvånad och mer än en aning skeptisk.

Det visade ju sig vara riktigt att det sprungits en halvmara idag, men Women's Health Halvmarathon har jag inte haft anledning att intressera mig för. Och deltagarantalet verkar snarare ha varit cirka 2000. Det låter mera lagom tycker jag. Hade jag varit kvinna så skulle jag gärna ha sprungit det loppet idag.

#242: Paus för rehab blir pausad rehab

Det går åt fel håll just nu. Jag vaknade med något som verkar vara en sträckning högt upp på baksidan av vänster lår. Jag vet inte var det kommer ifrån. Det har bara blivit värre under dagen. Det blir paus för både löpning och rehab ett tag.

torsdag 20 april 2017

#241: Ett steg bakåt, två maror framöver

Plötsligt återvände knäsmärtorna, och jag vet inte vad som orsakat det. Jag fortsätter med rehabövningarna regelbundet och springer väldigt sparsamt. Visserligen har jag använt de nya skorna mycket, men förhoppningsvis är det inte det som är anledningen.

En vän frågade ikväll om jag helst ville springa Stockholm Marathon eller Berlin Marathon. Jag svarade att jag inte tänker välja utan kommer att springa båda. Optimisten i mig lever fortfarande.

onsdag 19 april 2017

#240: Lunchrunda på Kungsholmen

Onsdag och torsdag den här veckan har jag uppbokade från tidig morgon till sen kväll, eventuellt skulle det också blivit övernattning hemifrån för att spara massa åktid. I morse packade jag därför väskan för alla eventualiteter, vilket också innebar kläder för att kunna springa.

Jag kunde tyvärr inte komma på något tillfälle där jag kunde springa mellan någon av de platser jag skulle vara på, så jag valde istället en kortis på lunchen idag. Solsken betydde shorts och kortärmat. Det blev en kustnära runda på Kungsholmen på fyra kilometer. Lite i överkant för att också hinna duscha och äta, men helt klart en humörhöjare.

Fotopaus vid Stadshuset efter en kilometer.
Det var också första löpningen med ett par nya skor som jag ska skriva om vid ett senare tillfälle.

tisdag 18 april 2017

#239: De önskvärda långpassen

Vid uppföljningsbesöket hos sjukgymnasten idag fick jag frågan om jag hade sprungit. Jag berättade om mina två korta och lugna rundor den senaste veckan och blev rekommenderad att hålla det på den nivån och öka försiktigt.

Jag saknar långpassen. Det är i mitt tycke den trevligaste formen av löpning, att bara ge sig ut och helt fridfullt upptäcka omgivningarna i ett par timmar.

Sedan har vi ju det där med förberedelserna inför Stockholm Marathon. Vilken mardröm det här blir.

måndag 17 april 2017

#238: Få svenskar i Boston?

Till New York City Marathon reser svenskarna i flera hundratal. Det låter inte ens så märkvärdigt att säga att man sprungit i New York. Men Boston Marathon, världens äldsta årliga maratonlopp, tycks fortfarande vara väldigt exklusivt. Jag räknade bara 63 svenskar i årets resultatlista. Kan det verkligen stämma?

söndag 16 april 2017

#237: Min kvalificeringstid till Boston

Imorgon är det Boston Marathon. Jag klarade kvalificeringsgränsen till morgondagens lopp när jag i september 2015 sprang Berlin Marathon på 3:13:21. Dessvärre hade jag behövt vara 30 sekunder snabbare för att få en plats i loppet.

Då var min kvalificeringsgräns 3:15. Nu är den 3:25. För även om jag ännu inte fyllt 45 år, så är det åldern på tävlingsdagen för Boston Marathon som avgör vilken åldersgrupp man tillhör. Precis detta åldersexempel kan man läsa på Boston Marathons FAQ:


lördag 15 april 2017

#236: Ständigt detta kval till Boston

För precis 25 månader sedan började jag räkna 400 dagar igen, för fjärde gången på den här bloggen. Jag hade bestämt mig för att kvala in till Boston Marathon, vilket skulle placerat mig på startlinjen för knappt ett år sedan. Min marginal till kvalgränsen blev dock för liten, så jag pausade bloggen halvvägs för att återuppta den året efter, fast då med siktet inställt på Boston Marathon 2017. Trots större marginal till kvalgränsen var jag då fortfarande för långt ifrån, så bloggpausen förlängdes.

När jag för drygt en månad sedan återupptog bloggandet så var det med ändrade förutsättningar. Jag tillhör nu en annan åldersgrupp med högre kvalificeringstid till Boston Marathon. Plötsligt kändes det mycket troligt att jag skulle få tillräcklig tidsmarginal för att knipa en start till Boston Marathon 2018. Med ungefär 200 dagar kvar till att man får slutligt besked tyckte jag att det var lämpligt att sparka igång bloggen igen i samband med att jag sprang Marató de Barcelona.

Förutom en gammal önskan att springa just Barcelonas maratonlopp så fick jag nämligen en första chans att klara min nya kvaltid. På så vis skulle Stockholm Marathon inte vara min enda chans (då Berlin Marathon infaller efter kvaltidens slut och därmed blir kvalificeringslopp för Boston 2019). Nu blev det inte en tid i Barcelona som jag kan använda mig av, så pressen på en god prestation i Stockholm kvarstår.

Tanken med den här vändan av dagligt bloggande är alltså att skildra mitt försök att få en plats i Boston Marathon – antingen 2018 genom att springa hyfsat snabbt i årets Stockholm Marathon (just nu osannolikt), eller möjligen 2019 genom att jag åtminstone i Berlin nu i höst lyckas få några minuters marginal till min kvaltid (vilket jag ännu inte slutat hoppas på). Detaljerna kan vi ta allteftersom.

fredag 14 april 2017

#235: Kortpass på Långfredagen

En helt ledig dag. Snökorn i ögonen när jag på eftermiddagen tog mig runt Björkhagsspåret i jämnt och makligt tempo. Tre och en halv kilometer, första löpningen på elva dagar. Det går inte att påstå att det går framåt just nu. Men för första gången på flera veckor känns det bra i kroppen.

onsdag 12 april 2017

#233: Femårslöftet?

Imorgon har jag en bokad tid hos passexpeditionen eftersom mitt nuvarande pass bara gäller månaden ut. Jag undrar om det nya passet kommer att få följa med till platser där det nuvarande inte varit. Jag tänker då främst på Boston, London och kanske rentav Tokyo.

tisdag 11 april 2017

#232: Förlikning

Första rehab-passet i morse. Några enkla övningar med fokus på att hålla mitt knä i schack gjorde susen för humöret. Jag har varit mitt piggaste jag under hela arbetsdagen, trots mindre än sex timmars sömn inatt. Det är inte så att jag funderar på att investera i ett gymkort, men förhoppningsvis kommer jag att känna entusiasm nog att genomföra rehab-programmet på bästa sätt.

Däremot har jag börjat inse att jag inte kan få in ännu ett maratonlopp under min semester i juli. Det hade kunnat bli en fin avslutning på vår långa resa, men nu är det flera saker som talar emot det. Det passar mitt hälsotillstånd dåligt, det innebär inte längre en billigare resa än andra alternativ, och det verkar bli alltför nära slutet på vad jag beviljas för semester.

Tre maratonlopp i år är mer än tillräckligt. Jag kommer att vara både glad och tacksam om jag klarar att genomföra dessa utan att åsamka mig själv ytterligare skada.

måndag 10 april 2017

#231: Rehab

Ett snabbt insjuknande följdes av ett lika snabbt tillfrisknande. Trots att jag somnade med feberfrossa, så vaknade jag i tillräckligt gott skick för att både jobba och ha ett första möte med sjukgymnasten.

Domen blev två månaders rehab. Löpningen ska jag samtidigt dra ned på. Mitt planerade deltagande i Stockholm Marathon står i strid med sjukgymnastens rekommendation.

Rehabprogrammet inleds imorgon.

söndag 9 april 2017

#230: Feberkänslor

Feberkänslor, illamående och huvudvärk. Det blev en väldigt stillsam dag. Jag är glad att vi kom iväg till Skansen så att jag inte bara blev liggande inomhus.

#229: Planerad provokation

Efter flera dagars vila gör det ont i knät nästan enbart när jag suttit stilla en längre stund. Jag överväger att springa en runda imorgon för att ha något mer konkret att komma med vid undersökningen på måndag. Ett litet test. Skulle löprundan sedan inte framkalla värre problem så är givetvis det ännu mer välkommet.

fredag 7 april 2017

#228: Västerbron idag

Det är sällan man ser så många fotgängare på Västerbron. Idag tvingades dock många lämna Kungsholmen till fots efter det fasansfulla dådet på Drottninggatan i Stockholm.

Klicka för att få större bild.

#227: Deja vu

Den ena dagen är lik den andra. Jag sprang till tunnelbanan igen och känner mig varken sämre eller bättre. Ett besök hos sjukgymnast är bokat till på måndag. Eventuellt försöker jag springa något innan det.

onsdag 5 april 2017

#226: Självbedrägeri och förhoppning

Tyvärr bröt jag mot mitt eget löfte och toksprang för att hinna med tunnelbanan i morse. Jag hade lovat mig att ta det lugnt och var ute i god tid, men var tvungen att återvända för att hämta SL-kortet.

De goda nyheterna är att det inte känns sämre. Det har inte blivit helt bra heller, men jag haltar åtminstone inte hela tiden. Nu ska jag bara lyckas boka en tid för undersökning.

tisdag 4 april 2017

#225: All löpning inställd tills vidare

Efter en ledig dag återvänder jag till jobbet imorgon – med kollektivtrafiken. Jag kommer inte att springa hem heller, och förmodligen inte något alls på minst några dagar.

Smärtan i knät har blivit något annat. Jag haltar nu när jag går och tänker inte göra mer än så innan jag fått det undersökt eller att det blivit bättre.

#224: Knähelvetet

Jag dras med en hel del krämpor för tillfället. Det kan vara åldern, att jag inte styrketränar eller något helt annat som ligger bakom. Förhoppningsvis är det mesta småsaker som kommer att försvinna, men det är några av dem som oroar mig lite mer än de andra.

Höger knä kommer att bli en följetong här på bloggen. Jag trodde att jag hade haft lite ont med start förra våren och att det sedan blivit värre. Sedan råkade jag läsa i några gamla blogginlägg att höger knä varit ett problem långt tidigare, faktiskt redan hösten 2014. På beskrivningen låter det som att det är samma typ av smärta.

Så illa som det känns nu har det dock inte varit tidigare, det skulle jag minnas. Jag har också slutat hoppas att det ska gå över av sig själv och insett att jag måste söka hjälp. Ju förr desto bättre.

måndag 3 april 2017

#223: Läggdags

De senaste kvällarna har av någon anledning blivit senare än på länge. Då blir det förstås svårare att komma upp tidigt på morgonen, vilket i sin tur gör det mer osannolikt att jag kommer att springa till jobbet eller få tid till en morgonrunda de dagar jag är ledig. Nu när sista viloveckan avslutas gäller det alltså att bryta ovanan och komma i säng tidigt. Det här får bli sista sena kvällen utan att det finns god anledning.

lördag 1 april 2017

#222: Drömmen om Sörmlandsleden

Vi har en vän från Mexico på besök och använde dagen till att åka runt i Sörmland och besöka lite favoritplatser. Det är något vi har gjort själva vid flera tillfällen de senaste åren. Idag, precis som så många gånger tidigare, skymtade vi Sörmlandsleden på det ena stället efter det andra.

Hemma har vi förstås Sörmlandsleden helt nära – vi bor några hundra meter från startpunkten för första etappen. Utöver den och de närmast följande etapperna har jag sprungit eller gått på en handfull andra. Jag skulle gärna gå eller springa hela leden. Självklart inte hundra mil i ett svep, men varje etapp vid åtminstone något tillfälle tills jag avverkat dem alla. Poco a poco.


fredag 31 mars 2017

#221: Det som är viktigt

Vissa människor får saker gjorda, andra inte. Är jag en person som inte gör det säger att jag vill göra? Vad kan man då göra åt det? Det är viktigt att skrapa bort sådant som saknar betydelse, sådant man egentligen inte vill göra men gör ändå. Allt det där oviktiga tar av tiden som skulle kunna användas till någonting viktigt, det man vill göra men som aldrig blir av.

Det är lite som när man citerar Alfons Åberg, ”Jag ska bara...”. Strunta i det! Pang på bara!

torsdag 30 mars 2017

#220: Sista viloveckan

Jag har bestämt mig för att den lugna perioden efter maran får vara över nästa vecka. Då är det åter till arbetet och åter till ett högre antal kilometer per vecka. Det kan få gälla rent bokstavligt också, då jag faktiskt börjar jobba igen efter ett längre uppehåll och gärna springer till och/eller hem från jobbet.

onsdag 29 mars 2017

#219: Kayano eller GT-2000?

För ett par månader sedan kasserade jag mina Asics GT-2000, som var de skor jag då sprungit mest med och som faktiskt var det enda paret löparskor jag – synbart – slitit ut. Sedan dess springer jag oftast med ett par Asics Kayano som inhandlades vid samma tillfälle men som i första hand har varit mina ”maratonskor”.

Nu känner jag att det är hög tid att köpa ett nytt par, och jag lutar åt att hålla fast vid det jag är van vid. Frågan är bara om det blir Kayano eller GT-2000. Webhandeln Löparshop.se har påpassligt nog idag skickat ut en länk till en artikel där man skurit upp skorna och gjort en jämförelse. Jag ska dock fundera lite till innan jag tar ett beslut.

#218: Högen med löpartröjor i garderoben

Jag gjorde en djupdykning i garderoben idag. Jag har en ordentlig hög med tröjor från olika lopp. Stockholm Marathon dominerar med alla ”Jag tränar inför”- och ”Finisher”-tröjor. Jag är inte ens säker på att jag använt alla. Jag funderar på att låta dem bli material för en följetong här på bloggen.

tisdag 28 mars 2017

#217: Om Marató de Barcelona 2017

Jag har dragit ut på det i mer än två veckor, men det här är min redogörelse för mitt deltagande i Marató de Barcelona 2017. Det lilla jag minns.

Det mesta av min nervositet inför ett lopp handlar om att komma i lagom tid till start. Nu bodde jag bara två-tre kilometer därifrån och hoppades på att allt skulle gå smidigt. Start 08:30, men jag klev upp först 06:30. Frukost klar vid sju, gick 07:10. Åt en banan och drack en Gatorade på vägen. Hur logistiken skulle fungera var otydligt på kartorna över start- och målområdet, men efter att ha lämnat överdragskläder och gjort ett kort toabesök var jag på plats i startfållan redan 07:52.

Det skulle vara svalt på morgonen, men jag frös aldrig. Det kändes helt ok att stå där, lite förväntansfullt. När startskottet gick släpptes konfetti över portalen, från högtalarna hördes ”Barcelona” med Freddie Mercury och Montserrat Caballé och mina ögon tårades. Det började bra.

Om jag hade satt upp guld- silver- och bronsmål innan loppet så hade guld varit under 3:13:21 (mitt PB), silver under 3:15 (tio minuter tillgodo på min kvalificeringstid till Boston) och brons under 3:20 (fem minuter tillgodo på min kvalificeringstid till Boston). Alltså höll jag drygt 4:30-tempo. Det funkade bra första milen, runt Camp Nou och tillbaka mot de centrala delarna av stan.

Vid 14 kilometer stod mina supporters, det vill säga min familj och vår värdinna i stan. Jag vinkade glatt, men kände redan att jag började bli trött. Jag var fortfarande tillräckligt närvarande för att slänga några blickar mot La Sagrada Familia lite senare, men snart såg jag bara vägen framför mig och kilometermarkeringarna.

Efter ungefär 18 kilometer springer man först upp och sedan ner samma gata. Att möta löpare och veta att man själv ska vara där först om fem kilometer är lite knäckande. Jag höll fortfarande hyfsat tempo här, även om jag i tanken redan börjat ge vika. När jag tittar på min statistik på Garmin Connect ser jag att något hände vid 23 kilometer. Pulsen steg, stegfrekvensen sjönk.

Tempot sjönk också, och det sjönk riktigt ordentligt vid 32 kilometer. Då hade jag en mil kvar som jag nästan inte minns något av utom att det var en plåga. Jag visste var jag var och vad som återstod, men fullt fokus låg på kroppskontroll istället för att hålla farten eller njuta av omgivningarna. Det kändes som att jag var nära att få kramp i baksidan av vänster lår varje gång jag gjorde något som avvek från lunken.

Jag passerade mina supporters igen vid 41 kilometer, vår tänkta mötesplats efter loppet, och lyckades en evighet senare ta mig någon meter förbi mållinjen. Av rädsla att inte kunna hålla mig på fötter meddelade jag funktionärerna att jag var yr och blev ledsagad in sjukvårdstältet. Jag fick sitta ner och dricka något.

Efter några minuter stapplade jag bort till platsen där man skulle få medaljen graverad och hamnade i kö för massage. Väl på bordet krampade högervaden flera gånger, sedan också vänstervaden. Jag skrek och bad om ursäkt. De hjälpte mig så gott de kunde att bryta kramperna men sa också att de skulle komma tillbaka om jag inte drack och åt banan.

Långsamt, mycket långsamt, rörde jag mig via medaljgraveringen och klädinlämningen bort till mötesplatsen. Krafterna återvände så smått efter lunch och fortsatta kramper uteblev. Besvikelsen över min tid var ganska liten i jämförelse med hur belåten jag var över att ha fullföljt utan att ha kollapsat.

Jag kände ingen omedelbar önskan att springa loppet igen i framtiden. Samtidigt känner jag mig lite snuvad på upplevelsen. Kanske 2020.

söndag 26 mars 2017

#216: Alternativa fakta om deltagarantal

Saxat ur dagens nyhetsbrev från Marathon.se, läst med tilltagande osäkerhet kring antalet deltagare i Tunnelloppet.


lördag 25 mars 2017

#215: Tunnelloppet

Jag sprang också Tunnelloppet – 2004. Då var det i Södra Länken. Min tid blev 48:03, men när jag sprang i mål i Globen var det utan att veta hur långt jag hade sprungit. Det är det nog fortfarande ingen som vet. Min frustration den gången har fått mig att avstå vidare deltagande i diverse tunnellopp.

fredag 24 mars 2017

#214: Mil eller halvmara i vår?

Jag funderar på om jag ska boka in ytterligare något lopp under våren. Inte kan jag väl låta hela april och maj passera utan att delta i någon tävling? Frågan är bara om jag ska välja en mil eller en halvmara.

Det har hunnit gå två år sedan förra halvmaran, så det kanske är dags igen. Det skulle i så fall vara Kungsholmen runt, för jag orkar inte ta mig till Göteborg igen och Nacka Halvmarathon ser inte ut att arrangeras det här året heller.

Jag tror att en halvmara skulle kunna vara bra för självförtroendet. Just nu känns det som att det behövs.

Bonusläsning: Lite av min halvmaratonstatistik

torsdag 23 mars 2017

#213: Omhändertagandet efter målgång

En kort video av min målgång i Marató de Barcelona publicerades automatiskt på min Facebooksida. Idag upptäckte jag att det att det finns ett flertal andra filmsekvenser som visar min sorgliga framfart från 25-kilometersmarkeringen till målgång. Målgången skildras från flera vinklar och man kan se upptakten till hur jag får hjälp att hålla mig upprätt innan jag leds in i sjukvårdstältet. Jobbigt.

Skärmdump av omhändertagandet.

onsdag 22 mars 2017

#212: På det igen

Tio dagar efter Marató de Barcelona känner jag inte mycket i kroppen. Träningsvärken har försvunnit, de små krämporna är överkomliga. Visst kändes det i vaderna när jag sprang en kortis häromdagen, men efteråt var det okej.

Nu kommer det fina vårvädret och jag har börjat snegla på omgivningarna. Jag funderar på hur jag bäst laddar inför Stockholm Marathon så att det inte blir lika jobbigt som i Barcelona. Fortsatt regelbundenhet med långpass, ja, men kanske lite mer fartträning och långa intervaller på någon av de närliggande idrottsplatserna.

tisdag 21 mars 2017

#211: Diplomet från Marató de Barcelona

Idag fick jag ett mail med bifogat diplom från Barcelona. Resultatet i svart på vitt. Mitt plågade ansikte i fyrfärg.


måndag 20 mars 2017

#210: Sportmässan innan Marató de Barcelona

Enligt arrangören skulle sportmässan vid startlappsutdelningen till Marató de Barcelona vara väldigt stor, ha många utställare och många besökare. Jag ville gå dit redan på fredagen för att ha det avklarat utan att behöva köa och trängas.

Nu var det inte så mycket att hetsa upp sig över. Startlappsutdelningen var direkt efter entrén (som vid Stockholm Marathon), vilket alltid är bättre än att behöva ta sig igenom hela mässan först (som vid Berlin Marathon). Ingen kö.

Själva sportmässan var därefter snabbt avklarad. Inga fantastiska erbjudanden, inget speciellt att titta på. Det enda som uppehöll mig var att jag registrerade mig för utlottning av startplatser i två andra spanska maror. Gissa vilka!

Vid utgången fick man en tröja också. Ganska ful.

söndag 19 mars 2017

#209: Medaljen och dess baksida

Jag betalade för lasergravering av medaljen redan när jag anmälde mig till Marató de Barcelona. Då hoppades jag förstås på en tid att vara stolt över, men det är i vilket fall trevligt med något som visar att det är just min medalj.


lördag 18 mars 2017

#208: Mina genomsnittstider på maraton

Marató de Barcelona var min 23:e mara. Sluttiden på 3:37:05 är bara min elfte bästa. Det är, trots allt, en tid strax under min genomsnittliga tid på 3:39 – en tid som nu sänkts med 5 sekunder till 3:38:55.

Skulle man bortse från mina 13 deltaganden i Stockholm Marathon (och därmed bara titta på utländska maror och Jubileumsmarathon 2012) så höjde jag istället detta genomsnitt med 33 sekunder, från 3:31:38 till 3:32:11.

Vi får se vad som händer med dessa genomsnittstider under året när jag springer Stockholm Marathon och Berlin Marathon.

#207: Barcelona for runners

Jag är uppenbarligen inte rätt person att vända sig till för råd om hur man springer en snabb mara, men är man nyfiken på att springa i Barcelona så har jag en del att säga om saker som boende, resor och annat. Det kan gälla Barcelona Marathon som jag sprang i söndags (och arrangeras 11 mars 2018) eller Barcelonas halvmaraton som jag sprang 2011 och 2013 (som ligger fyra veckor tidigare, 11 februari 2018) eller bara tips om var det är fint att springa på egen hand.

På löptur i Barcelona i början av april för två år sedan.

torsdag 16 mars 2017

#206: Humöret på topp trots nederlaget

När någon frågar om det gick bra att springa eller hur det gick i Barcelona Marathon, så svarar jag ”nej” och ”dåligt”. Men jag är inte på dåligt humör. För även om loppet inte blev som jag hoppades så överträffade hela veckan mina förväntningar. Det kändes tråkigt att åka hem, men jag återvände med ett leende på mina läppar.


#205: Avslutning i Barcelona

Vi är tillbaka i Barcelona, sista natten innan hemresa. Hotellet är ännu en lyckoträff – lyxigt, centralt läge, uppvärmd takpool med utsikt över katedralen. Ska jag på bo hotell i Barcelona igen så kan jag inte tänka mig något annat.

Mot slutet av loppet i söndags sprang jag precis här förbi, men det minns jag inte. Jag kollar på loppets karta, höjer på ögonbrynen och säger ”jaha”. Jag hade problem med att ens hålla reda på hur många kilometer jag hade sprungit, helt inställd på att nå avslut så snart som möjligt. Synd.

Nu har jag ju sett allt häromkring åtskilliga gånger tidigare, men det är tråkigt att så mycket av loppet är borta, samtidigt som det tog så onödigt lång tid. Så egentligen finns det dubbel anledning att springa loppet igen. Om några år eller så.

Katedralen by night (fast för 2 år och 4 månader sedan).

tisdag 14 mars 2017

#204: Återhämtning i Calella

Egentligen borde man alltid boka ett par nätter på ett spa-hotell efter ett lopp utomlands. Den här gången har vi gjort det, och det visade sig bli mycket lyckat.

På förmiddagen ”sprang” jag en kort runda längs stranden innan jag lätt en massör hamra min ömma kropp. Sedan ett kort dopp i hotellets pool. Nu känns det bättre.

Fotfoto.

måndag 13 mars 2017

#203: Lidandet och den dåliga hållningen

Jag har sällan avslutat ett maratonlopp så plågsamt och med så lite kontroll över min kropp. Krafterna sinade, huvudet föll bakåt och jag oroade mig för kramp. Under flera kilometer sprang jag så långsamt att jag måste ha vinglat fram. Jag ska vara glad att jag inte blev avplockad från banan.

Bedrövligt.

söndag 12 mars 2017

lördag 11 mars 2017

#201: Uppladdning i Barcelona

Igår hämtade jag ut min startlapp till Barcelona Marathon och imorgon klockan 08:30 går starten. Tanken är att jag ska springa tillräckligt snabbt för att kvalificera mig till Boston 2018. Det skulle vara skönt att klara av det nu och slippa känna pressen på Stockholm Marathon i början av sommaren.

Platsen för start, mål och sportmässa.

En annan anledning att springa loppet är att Barcelona har blivit min andra hemstad, precis som New York var för nio år sedan. Jag bestämde mig för att springa Barcelona Marathon när jag bodde här hösten 2014, men jag dröjde två år med att anmäla mig.

Man springer förbi alla större landmärken i Barcelona.

Igår blev det en hel del tapas och öl varvat med långa promenader för kära återseenden av personer och platser, men idag blir det nog lite mer stillsamt. Imorgon har jag nummer 1689 på min nya löpartröja från Icebreaker och hoppas på ultimata förutsättningar.