145

Jag har medaljer från nästan vartenda lopp jag har sprungit. De ligger samlade i en blåvit skokartong från Adidas med en totalvikt på tre och ett halvt kilo. I en annan skokartong har jag en liten mapp med diplom och en påse med startlappar. Jo, det är sant – jag har sparat alla mina startlappar också. Jag är en hamster.

Om jag fortfarande hade haft ett eget kontor så skulle jag hängt upp allt på väggen till allmän beskådan, och om jag i framtiden skulle bo så stort att jag har ett eget arbetsrum (eller ett bibliotek!) så kommer allt gammalt lullull att plockas fram ur gömmorna. Men just nu har jag ingen bättre plats för min nostalgi än en banankartong i den lilla tvåans klädkammare.

När jag gick i mål på Sentrumsløpet i våras fick jag en liten lapp som meddelade att medaljerna var ”askefast” på grund av vulkanutbrottet på Island. De som ville ha medaljen skulle kunna hämta den senare eller – om man nu skulle bo utanför østlandsområdet – få den skickad till sig.

När inte medaljen kommit med posten efter en månad gick jag in på Sentrumsløpets hemsida och såg att de ändrat det till att man var tvungen att skriva om man ville ha medaljen hemskickad. Jag tycker det är bra att de inte skickar ut saker i onödan, men jag skrev direkt och beställde. Nu har den kommit, och samlingen är komplett.

Sju års deltagande i Sentrumsløpet. Extra medalj efter fem år.

De två första åren jag deltog i Sentrumsløpet fick de fullföljande inte en medalj, utan en liten brosch att nåla fast på rockslaget eller baskern. Enklare, billigare och mer användbart. Det har faktiskt hänt att jag plockat fram och burit dem (även om det kanske bara har varit när jag åkt till Oslo för att delta i ytterligare ett lopp). Jag tycker i vilket fall att det är en mycket bättre idé än en medalj som i det här fallet inte heller är speciellt tjusig. Att jämföra broschen med medaljen är nog lite som att jämföra Simborgarmärket med Baddaren.

Det var bättre förr.