Kistaloppet 2011

Det har gått lång tid sedan Kistaloppet. Många tankar kring loppet har hunnit dyka upp och försvinna, men några har blivit kvar och förtjänar att sättas på pränt — mest för att jag själv ska minnas och ta lärdom av dem i framtiden. Väldigt lite handlar om själva loppet, det mesta istället om hur jag ser på min egen insats.

Med runt 40 minuter kvar till start hämtade jag ut min startlapp i Kista Science Tower. Medan jag försökte nåla fast den på tröjan jag redan hade på mig träffade jag Lennart och Mathias. Lennart och jag hade bestämt att vi skulle hjälpas åt att klara sub40, och efter att ha lämnat min väska i hans bil värmde vi upp tillsammans.

Innan start träffade vi Erik också — pigg och glad, med ny kamera och mustasch. Vi stod alla ganska långt fram bland folk i klubblinnen. Skulle vi springa sub40 och få var sin jacka så skulle vi ju inte ha mycket mer än ett hundratal löpare framför oss för att inte behöva lägga en massa energi på att passera folk.

Jag har taggat mig själv i en bild på Kistaloppets Facebooksida.

Första kilometern gick snabbt, men inte överdrivet snabbt. Lennart var med på min vänstra sida. Genom Kista Galleria utan problem, trängseln avtog och det gick fortfarande snabbt. Redan på andra kilometern hade jag en håll-liknande känsla under revbenen på högra sidan. Jag försökte tänka på andningen, hitta balans och flyt. Ute på Järvafältet kändes solen och värmen mer än vinden. Det började kännas tungt.

På femte kilometern kom Erik ikapp mig med kameran igång. Jag var väl knappast ett särskilt tacksamt intervjuobjekt (”goddag, yxskaft”), alldeles för fokuserad på den tilltagande plågan. Kilometertiderna var fortfarande acceptabla, men det kändes inte särskilt bra. På sjätte kilometern började tröttheten sätta spår i psyket. Efter sju kilometer slutade jag nog hoppas på att jag skulle klara mitt mål.

Hållet (eller vad det nu var) hade nu hunnit bli riktigt ansträngande och begränsande. Jag var helt fokuserad på att ta mig fram, så det är inte så att jag minns särskilt mycket av omgivningarna. Trots tunnelseendet hade jag fortfarande viss koll var Lennart var, men jag trodde inte längre att jag skulle kunna hålla honom sällskap resten av vägen. Vid åtta kilometer slutade jag bry mig om att jag blev omsprungen av flera starkare löpare.

Jag ropade till Lennart att han fortfarande kunde klara det. Det var väl lite optimistiskt med tanke på att han skulle behöva öka till 3:30-tempo, och riktigt så fort ökade inte avståndet mellan oss. Uppförsbackarna jag inte mindes från förra året kändes oväntat tunga, nerförsbackarna på slutet förmådde jag inte utnyttja till att öka farten nämnvärt. Det blev en ganska vek spurt in i Kista.

Intervall	Tid	Distans	Medeltempo
Sammanfattning	41:09.5	10,02	4:06.4
1	3:44.2	1,00	3:44.2
2	3:46.7	1,00	3:46.7
3	3:56.4	1,00	3:56.4
4	4:03.6	1,00	4:03.6
5	4:12.0	1,00	4:12.0
6	4:13.1	1,00	4:13.1
7	4:13.5	1,00	4:13.5
8	4:22.6	1,00	4:22.6
9	4:27.9	1,00	4:27.9
10	4:03.9	1,00	4:03.9
11	:5.2	0,02	4:11.2

Mina kilometertider enligt Garmin.

Nettotiden blev 41:09 enligt resultatlistan. Åtta sekunder efter Lennart och precis samma tid som jag hade på Sentrumsløpet i våras, mitt första tiokilometerslopp i år. Nu har jag sprungit milen ett ganska stort antal gånger på mellan 41 och 42 minuter (även Sentrumsløpet 2009, Midnattsloppet 2009, Sentrumsløpet 2010 samt Viruddenloppet i somras). Jag är helt enkelt en 4:10-tempolöpare på milen.

Jag har aldrig tidigare haft sällskap av någon under ett lopp som jag hade av Lennart på det här loppet. Jag tror att det hjälpte mig en del, att jag kanske hade gett upp tidigare om jag inte haft någon jag kände i närheten. Det är svårt att veta säkert. Det var i vilket fall trevligare både före, under och efter loppet.

Efter målgång satte jag mig ner bredvid Lennart på den kalla marken en liten stund innan jag blev akut kissnödig. Jag var riktigt trött, mumsade i mig både bulle och banan innan jag började frysa i de oväntat svettblöta kläderna. Innan vi gick till Lennarts bil hann jag träffa och gratulera Erik, som givetvis kunde visa upp en jacka efter att ha sprungit på 39:18.

Om man kollar i resultatlistorna för de fyra klasserna så ser man att 97 personer klarade sub40. De 100 jackorna räckte därmed till alla som hade förtjänat det, och för min egen del hade det alltså räckt med samma marginal som förra året. Nu var jag hela 70 sekunder ifrån, tid som det hade varit svårt att kapa bort oavsett taktik. Men hade det verkligen varit omöjligt?

För varje timme som gick efter loppet ökade min besvikelse. Jag hade haft ett tydligt mål och flera morötter, men jag lyckades ändå inte. Var det då någon poäng med att springa Kistaloppet? Ja, av flera anledningar tycker jag faktiskt det. För det första står jag stilla utan lopp (mer om det i ett senare inlägg). Sedan är jag lite extra förtjust i att delta i just Kistaloppet, eftersom man springer i mitt gamla hemområde och min gamla arbetsplats, samt för att det är så stort engagemang hos personerna som arrangerar.

Den största poängen med mitt deltagande är nog ändå just misslyckandet. Jag tror mycket på att felaktigt beteende måste få konsekvenser. Alldeles för ofta har jag tränat dåligt men trots det nått ett gott resultat. Till slut blir det så att jag räknar med att det ska gå bra ändå. Men inte den här gången (och inte heller på Stockholm Marathon i början av sommaren). Förhoppningsvis får dessa ”misslyckanden” mig att känna större motivation att träna bättre framöver.