För två år sedan sprang jag loppet på 41:06, en tid som retligt nog fick stå kvar som personbästa när jag förra året noterade 41:10. Eftersom jag i höstas gjorde sub40 både på Kistaloppet och på Hässelbyloppet skulle det givetvis vara roligt med en bättre tid på Sentrumsløpet – om inte sub40 så åtminstone under 41 minuter.
Stretch i väntan på färjan till Oslo, en timme innan start.
Någon draghjälp av min norske vän Per skulle jag inte få – han anmälde sig sent och fick en plats i startgrupp 5, den sista, medan jag själv hade förärats en plats i startgrupp 2. Vi enades om den vanliga mötesplatsen efter målgång innan vi önskade varandra lycka till och gick åt var sitt håll på Karl Johan.
Speakern varnade för stigningen under loppets första tre kilometer. Jag känner banan väl efter sju års deltagande och lurades inte med i för högt tempo när vi kort efter start sprang uppför grusbacken och rundade slottet. I år tog jag det kanske lite väl lugnt – trots att trängseln inte var farlig fick jag kilometertider strax över fyra minuter.
Efter tre kilometer gjorde jag mig beredd på barnvagnar och cyklister, för tyvärr får man räkna med att några korsar ens väg en vacker dag i Frognerparken. Vad jag inte var beredd på var den nya Z-dragningen med två 120-gradiga svängar och två småpojkar som tyckte det var kul att röra sig motströms i löparströmmen. Inga stora problem, men fjärde kilometern gick på 4:20.
Efter tre kilometer blev det onödigt skarpa svängar i Frognerparken.
När man sprungit ut ur parken kommer den enda rejäla nedförsbacken. Jag tyckte inte att jag fick upp farten här som jag brukar. Segheten dröjde sig kvar på Bygdøy Allé. Kilometertiderna låg hela tiden över 4 minuter, vilket gjorde att en bra sluttid kändes ganska omöjlig. Jag sprang förbi vätskekontrollen utan att dricka.
Mellan Bygdøy Allé och Rådhusplatsen kände jag en rysning och slängde en blick på klockan. Jag hade precis sprungit 4 engelska mil (6,44 km) några sekunder snabbare än mitt resultat i loppet för två veckor sedan. Sjunde kilometern gick utför och tydligen ganska snabbt, men nu kändes det tungt och varmt.
Under ett kort parti på Karl Johan möter man löpare som spurtar in mot mål. De jag såg fick tider runt 33 minuter. Jag försökte hålla tempot så att jag åtminstone skulle klara en tid under 42 minuter, men var nog både omotiverad och förvirrad. Jag var faktiskt säker på att jag hade missat 9-kilometersskylten innan den dök upp framför mig.
Någonstans i början av den tionde kilometern tror jag att även min klocka blev förvirrad. Förmodligen var det tunneln som gjorde att den gav felaktiga uppgifter om sträcka och tempo. Nu visste jag ändå vad jag hade kvar, kunde till och med se det framför mig, så det var bara att plocka fram det sista av krafterna.
Det var ingen märkvärdig spurt, men jag lyckades hålla hyfsad fart hela vägen in. Jag har gjort till vana att starta min klocka när jag når den första startmattan och stänga av den när jag passerat den andra målmattan. Med denna säkerhetsmarginal stannade jag min egen klocka på 41:11,81. Sedan blev det en lång väntan på min norske vän.
Två omotiverat glada herrar åker buss hem efter avslutat lopp.
Jag hade precis som förra året angett min vän Saras norska mobilnummer för resultatservice, och vid vår hemkomst meddelade hon att hon att min sluttid enligt sms var 41:11. En sekund sämre än förra året. Den officiella resultatlistan gav dock något bättre nyheter – 41:09! Jag betraktar det som en liten seger.
Hemma på solig terrass med mobil, medalj och annan belöning.
Det är alltid trevligt att besöka Oslo och springa Sentrumsløpet, så jag är egentligen inte alls besviken över min insats. För mig är det traditionen som är det viktigaste. Även om loppet har vuxit så är det mesta sig likt från år till år, tyvärr även på de punkter där jag hade kritik att framföra förra året (bortsett från att jag för anmälningsavgiften i år fick en kortärmad funktionströja till min ständigt växande samling).
Om inte förr så är jag tillbaka i Oslo igen om ett år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar