Säsongsavslutning: Hellasloppet

Jag anmälde mig till Hellasloppet mest för att jag vill springa de lopp som är på hemmaplan, precis som Sicklaloppet helgen innan. Hellasloppets åttakilometersmarkering förra söndagen stod bara en kilometers gångväg hemifrån, något jag kunde konstatera när jag på förmiddagen tillsammans med sambo och hund gick till Hellas för att hämta min startlapp.

Efter den promenaden var det inte mycket tid över innan det var dags att ge sig av igen. Som kompromiss mellan lunch och en andra frukost åt jag ett stekt ägg på en rostad brödskiva. Med mindre än 40 minuter kvar till start blev det en rask promenad med inslag av jogg till klädinlämningen. Där träffade jag Ingmarie som hade loppet som inslag i dagens långpass.

Jag valde en ganska blygsam uppvärmning innan jag ställde mig så långt fram i startfållan jag vågade utan att skämmas. När starten gått insåg jag som vanligt att jag ändå stod för långt bak och fick stå ut med trängseln i några hundra meter. Efter en kilometer var det lite mindre trångt. Jag sprang om Ingmarie och vinkade lite, men jag tror inte att hon såg.

Nu blev det ganska stabil löpning där positionerna bara förändrades lite då och då. Efter fyra kilometer sprang jag om två tjejer som jag haft framför mig ett tag. Vid varvningen halvvägs (då man sprang under startbågarna igen) hörde jag att de låg fyra och femma.

Loppets andra halva gick via Björkhagens golfklubb i riktning hemåt för min egen del innan man leddes in på Björkhagsslingan. Efter sju kilometer började jag kanske tappa i tempo, för de två tjejerna jag haft bakom mig i tre kilometer passerade. Kort därefter kom ett riktigt bakslag när jag upptäckte att högra skosnöret var löst. Med nästan tre kilometer kvar fanns det inget annat att göra än att stanna för att knyta, en manöver som kostade mig nästan en halv minut.

Jag kände mig fortfarande stark, men jag hade långt till andra löpare att mäta mig med. Efter förmiddagens båda promenader visste jag hur det lutade på den sista kilometern – först uppför, sedan bara utför. Jag gjorde mitt bästa för att komma ikapp den enda löparen inom synhåll, men trots min smygande spurt var han i mål ögonblicket före mig.

Min tid i resultatlistan blev 42:36, vilket jag med tanke på den kuperade banan är nöjd med. Direkt efter målgång fick jag sällskap av Ingmarie igen som sprang in på en sjätteplats. Hade jag sprungit i herrarnas tävlingsklass så hade min tid räckt till en tiondeplats, men å andra sidan var det bara 17 som fullföljde i den klassen. Bland de 205 manliga motionärerna var jag nummer 16. Plats 25 bland 222 herrar totalt alltså. Det skulle vara kul om jag kunde förbättra både tid och placering nästa år.

För mig blev Hellasloppet årets sista tävling. Idag, en vecka senare, sprang några av mina träningsbekanta Hässelbyloppet. Jag är inte avundsjuk, men jag hade gärna varit där. Dels hade det varit roligt att själv göra en fin tid, men det roligaste hade förstås varit att få se Erik springa på 37:44, Staffan på 37:54 och Lennart på 40 blankt! Grattis killar!