#171: Solsidan runt i söndags

Det skadade inte att komma ut till Saltsjöbaden i hyfsat god tid. Skyltningen fungerade bara om man redan hade förkunskaper om vart man skulle. Efter att jag hade lämnat ifrån mig min väska och besökt toaletten fick jag leda flera personer rätt för att komma till klädinlämning och till start. Då hade jag själv redan tagit mig tid att kolla hur den sista sträckan fram till mål såg ut.

När jag stod och småsnackade med en av av löparna i Överklassen (10 kilometer) höll jag på att missa min egen start i Medelklassen (5 kilometer). Jag klev in i startfållan med 45 sekunder till startskottet. Jag ställde mig ganska långt fram, men några löpare försvann ganska snabbt vid starten. Mitt eget utgångstempo var okej – 3:45 på första kilometern.

Under första kilometern hade jag fortfarande en del löpare omkring mig. Sedan kom första backen och det blev glesare. Det gällde även åskådarna. Även om jag hade räknat ofrivilliga åskådare så hade det nog inte blivit tvåsiffrigt. Det var inte många funktionärer heller, men tillräckligt bra markeringar för att vi inte skulle springa fel.

Jag kom ikapp två löpare som jag bestämde mig för att springa om. Jag var rädd att de skulle springa om mig igen, men istället blev det tomt bakom mig. Det var tomt framför mig också, inget att jaga eller som kunde hjälpa mig framåt. Andra, tredje och fjärde kilometern tog alla drygt 4 minuter.

Det smalnade av inför målgång på Restaurangholmen.

Mot slutet sprang jag alltså ensam mot mål med målsättningen att få så många sekunder som möjligt tillgodo på 20 minuter, lite rädd att någon gångtrafikant eller bil skulle hindra mig. Någon ropade att jag låg femma. Att jag hade kollat den sista sträckan hjälpte mig att känna trygghet i spurten. Att det inte blev bättre än 19:43 bekymrar mig inte.

Det var riktigt frikostig målservice – nästan som efter Stockholm Marathon. Jag drack sportdryck och mumsade i mig varmkorv, bulle och banan medan jag pratade med löpare som gått i mål före och efter mig. Eftersom jag dessutom hade en macka i väskan behövde jag inte åka hem hungrig.

När jag ändå var ute i Saltsjöbaden bestämde jag mig för att leta upp några av Friska Nackas kontrollstolpar i området. En timmes orientering gav åtta stolpar innan jag hoppade på Saltsjöbanan igen vid Fisksätra. På tåget träffade jag vinnaren i Överklassen som var trevlig att prata med, och när jag klev av i Sickla fick jag sällskap av femman i damklassen. Alla var glada och nöjda.

Jag var inte tröttare än att jag sprang sista vägen hem. Ett femkilometerslopp lämnar inte lika mycket spår i kroppen som längre lopp. Visserligen kändes det lite extra i benen när jag gav mig ut på långpass dagen efter, men idag har jag inte känt någonting. Nu ser jag bara fram emot de två lopp som enligt plan återstår i år.