Vi var i När i god tid inför Viruddenloppet. Det regnade, så det var inget som lockade mer än att sitta still i våra vänners stuga några kilometer från När. Sedan blev det ändå lite stressigt när jag skulle byta om och springa ut till bilen där Per väntade med motorn igång. Femkilometersloppet pågick redan, men vi kom utan problem fram till idrottsplatsen, där vi snabbt hittade min norske vän Pers två svenska bröder.
Det mesta av tiden fram till start stod vi och tryckte i omklädningsrummet. Det var för blött och för kallt att vänta ute. Strax innan start tilltog regnet så att det regnade mer än någon gång tidigare under dagen. Precis innan start fick vi höra att kilometerskyltarna förmodligen regnat bort eller förstörts, och precis efter start kom jag ihåg att jag fortfarande inte ställt tillbaka min klocka till auto-lap.
Jag hade stått ganska långt fram vid starten och bevakade min plats väl under inledningen av loppet. Jag undvek att springa i djupa vattenpölar och vattenfyllda hjulspår, halkade inte på gräspartierna trots att de blev allt kladdigare för varje passering. Efter tre kilometer hade jag sprungit om tre personer, efter fyra var det fyra utan att jag själv blivit omsprungen.
Framsidan av tröjan kändes som en planka av allt vatten. Även skorna samlade på sig en hel del tyngd utöver de vanliga tvåhundra grammen. Men kroppen kändes bra. Inget gjorde ont och andningen var obekymrad. Jag fungerar bra i regn och kyla. Synd bara att underlaget blir så tråkigt, utsikten så grå och publiken så fåtalig.
Halva loppet tog mig ungefär 21 minuter. Nu hade jag en bit fram till en kille med blå tröja som i sin tur hunnit ikapp två andra killar. Jag var inte riktigt beredd att springa om dem än eftersom jag var rädd att åtminstone den blå tröjan snart skulle passera mig igen. Efter att ha närmat mig ett tag sprang jag ändå om. Blåtröjan lät mig dra uppåt en kilometer i regn och blåst innan han återtog platsen framför mig.
Efter tre fjärdedelar av loppet såg jag min flickvän och Pers äldsta dotter stå och skydda sig från regnet så gott det gick. När jag passerat hörde jag min flickvän ropa att vi skulle sova hos moster H, vilket var de bästa nyheterna jag kunde fått under loppet. Att sova i tält eller i bilen kändes som allt sämre alternativ, även om jag gärna hade stannat i När istället för att tvingas köra några mil.
När jag kunde se långt fram räknade jag fem eller sex personer som jag kanske skulle komma ikapp om de slog av på takten. Bakom mig tror jag att det var glesare, men en röd tröja kom närmare och närmare. Mot slutet av loppet var jag rädd att han skulle springa om mig. Jag ökade med några hundra meter kvar men det gjorde han också. När jag nådde gräsplanen sprang jag så fort jag bara kunde med rödtröjans flås i nacken.
Det blev en riktig spurtstrid — som jag vann! Det är lite synd att det inte finns några bilder från (upp)loppet. Arrangören meddelade att den planerade fotograferingen fick ställas in på grund av det dåliga vädret. Jag och rödtröjan kramade om varandra efter målgång. Vi var båda glada över att ha sporrats till att ge lite extra. Jag såg att han hade nummer 362 och därmed var ett nummer efter mig både i startlistan och
resultatlistan (
om det inte vore för att han inte fått någon tid i resultatlistan, vilket kanske korrigeras så småningom). Min tid blev 41:43.
I goodie-bagen låg en Vitamin Well, en kexchoklad och ett gammalt nummer av Runner's World. Jag tror det var olika tidningar i påsarna — jag fick i vilket fall den från årsskiftet som sammanfattade höstens NYC Marathon. Det kändes bra, men annars hade gärna fått den tidning som innehåller 4:30-Staffans artikel som jag fortfarande inte har läst.
Ingen sa något om att jag vunnit ett extra pris när jag hämtade påsen, men en stund senare gick jag tillbaka och fick en pocketbok för att mitt startnummer slutade på en etta. Det var
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en bok som både min sambo och jag är intresserade av att läsa. Jag kramade hårt runt plastpåsen för att inte boken skulle förstöras av regnet.
Sedan var det roliga slut. När Per och hans båda bröder tagit sig i mål duschade jag av mig smutsen och köpte en varmkorv innan vi lämnade en ganska folktom idrottsplats. Gotlandssemestern fortsatte på annan ort, men jag kan tänka mig att återvända till När för att springa Viruddenloppet igen. Förhoppningsvis en vacker sommarkväll.
Anders Szalkai 2:28:32
