Även sista helgen innan maran hade jag tänkt springa ett något längre pass. På söndagen fanns det en lucka mellan ett femtimmars Södertäljebesök på förmiddagen och en familjemiddag där hemma på kvällen. För säkerhets skull valde jag att inte springa långt bort, utan istället nöja mig med några varv på Fagersjöspåret.
Fagersjöspåret är bara (knappt?) tre kilometer trots att det är skyltat som 3,2. Under den två kilometer långa vägen dit funderade jag på om jag borde springa fem eller sex varv. Efter ett varv funderade jag på att avsluta. På andra varvet tänkte jag att jag inte orkade mer, och i början på tredje varvet bestämde jag mig för att det skulle bli det sista. Jag tvingade ändå mig själv att springa ett fjärde varv medan jag såg kilometertiderna krypa upp mot sex minuter.
Visserligen är det ett ganska tufft spår med ett par ganska branta backar – plus att det var mitt på en varm dag utan att jag hade förberett mig med energi eller vätska – men det var inte särskilt uppmuntrande att jag kände mig så trött och att pulsen låg så högt (snitt 178, max 198). Nu ikväll var jag ute igen på en kort femkilometersrunda. Det kändes tungt redan från start och pulsen skenade.
Det är bara att inse att förra årets framgångar inte kommer att upprepas det här året. Med mitt nuvarande schema har jag inte lyckats få ihop den (redan minimala) träningsmängd jag tidigare eftersträvat. Detsamma gäller för bloggen, där jag gått från dagliga inlägg till mer en veckolånga uppehåll. Det hade varit bättre att sluta när jag var på topp.
Mina målsättningar på lördag måste givetvis justeras. Jag hoppas fortfarande att jag ska kunna göra ett fint resultat i Berlin om fyra månader, men årets Stockholm Marathon får jag väl räkna som ett långpass i träningen inför hösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar