Löparvågen når Gubbängen

På lördagen vimlade det av springande människor i Gubbängen. Jag tror inte att jag någon gång sett så många löpare på så kort tid utanför tullarna. Det var nästan som att det visade sig finnas en löpare i varenda port i de närmaste husen i kvarteret. Jag har tidigare haft föreställningen att jag är killen som springer, men nu känns det plötsligt som att jag är den ende som inte springer.

Sedan jag kom hem från Mexiko och New York har jag hela tiden varit ett steg efter. Det gäller inte minst sömnmässigt med bara tre till fem timmar per natt. Med kvardröjande jetlag och efter Hell Week på jobbet var det först under helgen jag fick möjlighet att sova ikapp. Jag somnade faktiskt redan på bussen hem från jobbet på fredagen, fick ihop nio timmar natten till lördagen, men slumrade trots det i soffan både före och efter lunch på lördagen.

Tyvärr har jag under veckan dragits med en tilltagande hosta, och sedan i fredags kväll även en trasig hund som tagit en del av min uppmärksamhet i anspråk. På söndagen verkade det dock som att vi båda återfått det mesta av våra förlorade styrkor.

M föreslog att jag skulle åka till honom för att springa en timslång runda. Jag välkomnade möjligheten till miljöombyte, men precis som jag känner för Gubbängen med omnejd känner M för Södermalm, så vi sprang till Västerbron för att ta oss över till Kungsholmen.

Det blev en varierad runda i flera avseenden; väder, tempo och underlag. Tempot mest beroende på underlaget. Många trappor och steniga stigar satte tydliga spår i tidsstatistiken. Jag kände mig tung i benen tidigt. Under senare delen hade jag lite ont i knäna och mot slutet även i vaderna. Med 12 kilometer i benen var det inte så lätt att springa uppför Brännkyrkagatan innan vi avslutade.

Knappt 13 km på drygt 70 minuter. Inte ett långpass, men bättre än ingenting.